Bilder i montage: Casey Horner, Naturhistoriska riksmuseet

Meteoriten i Enköping: Den stenhårda striden

Förra hösten slog en 14 kilo tung järnmeteorit ner i skogarna utanför Enköping. Men istället för ett astronomiskt firande ledde den världsunika händelsen till en rättstvist mellan två geologer och en uppländsk greve.

Lördagen den sjunde november 2020 föll en nio ton tung rymdsten i överljudsfart genom jordens atmosfär. Strax före halv elva på kvällen började luften omkring stenen att glöda och under tre sekunder uppstod ett kraftigt ljus över Upplands böljande jordbrukslandskap. Skenet följdes av ett dån som övergick i ett lågfrekvent brummande när stenen fortplantade chockvågor i de lägre delarna av atmosfären. 

Lokalborna visste inte vad de skulle tro: någon misstänkte att ljusskenet var en kärnvapenexplosion, en annan att smällen kom från ett trasigt avgasrör på grannens epa-traktor. Men ljusfenomenet, en så kallad bolid, fångades även på bild av ett nordiskt kameranätverk som satts upp för att bevaka meteoritnedslag. Analysen visade snart att det här var det starkaste ljussken som observerats under de åtta år som kamerorna funnits. Därmed fanns goda chanser att boliden faktiskt också följts av ett meteoritfall, i så fall det första observerade nedslaget på svensk mark sedan 1950-talet. 

Men molnen över Sverige den lördagskvällen skapade problem och det var med hjälp av nätverkets norska kameror som astronomer till slut kunde uppskatta bolidens färd mot jorden och göra en fallberäkning, en så kallad dark flight analysis. Snart fick de fram en möjlig nedslagsplats – ett fyra kvadratkilometer stort område norr om Enköping. 

Händelsen väckte stort internationellt intresse. De allra flesta rymdstenar är så små att de brinner upp i atmosfären, och av de ungefär två tusen som årligen når jordens yta hamnar många i havet eller ödemarken. Färska meteoriter är sällsynta: i snitt hittas bara fem om året. 94 procent av dessa består av sten. Att hitta en nyfallen järnmeteorit vore exceptionellt. 

Dagarna efter det kraftiga ljusskenet började människor bortom Sveriges gränser att vallfärda till de uppländska skogarna. En del var glada amatörer, andra professionella meteoritletare. En del samlade för sakens skull, andra för att de unika rymdstenarna ska komma forskningen till del. Både privata och statliga aktörer betalar dyrt för rymdstenar, miljontals kronor om det är ett sällsynt fynd. Ett vanligt sätt att maximera vinsten är att skära upp meteoriterna och sälja i mindre delar. Den här gången var det kanske inte ens nödvändigt: eftersom ljusskenet var så kraftigt trodde rymdforskare att så många som fem meteoriter kunde ha slagit ner i Uppland. 

Geologerna Andreas Forsberg (t.v.) och Anders Zetterqvist. Gångstaven med en fasttejpad magnet längst ner är ett enkelt verktyg för att spåra järnmeteoriter.

Två av dem som skyndade sig till området var Andreas Forsberg och Anders Zetterqvist. De träffades i en geologisk förening på 1980-talet och studerade sedan vid Stockholms universitet. De har letat efter meteoriter tillsammans förr, bland annat utanför en kyrkby norr om Pajala där tusentals rymdstenar ligger begravda efter ett meteoritregn som föll långt innan inlandsisen. Det fynd därifrån som Anders Zetterqvist och en kompis lämnade till Naturhistoriska riksmuseet i mitten av 00-talet ledde till att forskare upptäckte ett nytt nickelmineral. Men den här gången var det än mer spännande. 

– Att leta efter en alldeles färsk meteorit är en svindlande känsla, säger Andreas Forsberg. Dessutom så nära där jag bor. 

När de båda geologerna kom hem tomhänta efter första dagen insåg de att det stora sökområdet behövde avgränsas. För att räkna fram en mer exakt nedslagsplats behövdes fler vinklar av bolidens bana än de som fångats av kamerorna i det norska nätverket. Anders Zetterqvist finkammade internet och hittade till slut en film på TV4:s hemsida som visade boliden. Filmen hade spelats in av en privatpersons dörrklocka i Växjö. Geologerna letade fram husets exakta adress och dörrklockans placering och gjorde nya beräkningar. Därefter flyttades den tänkbara nedslagsplatsen ungefär en kilometer österut. 

När Anders Zetterqvist begav sig till området upptäckte han en konstig reva i mossan. Han gick närmare och när han försiktigt lyfte undan mossan syntes en skadad granrot. Dagen därpå följde Andreas Forsberg med till platsen utrustad med en kraftfull magnet som han förde fram och tillbaka i mossan. En millimeterstor järnflisa fastnade. Geologerna åkte till en bekant och lät göra en grundämnesanalys. Den visade att flisan framförallt bestod av järn, men också fem till sex procent nickel och spår av kobolt. En sammansättning som stämde väl överens med en järnmeteorit. 

– Flisan var inte rostig, alltså var den färsk och kunde mycket väl komma från en meteorit, säger Anders Zetterqvist. Eller en skogsmaskin. Alldeles oavsett blev vi väldigt exalterade. 

Det hade nu gått tio dygn sedan nedslaget och under de följande dagarna letade geologerna intensivt på den plats där de gissade att meteoriten låg relativt öppet på marken. Men ju längre tiden gick, desto mer oroliga blev de för att någon annan redan hade hittat den. 

Nu rådde febril aktivitet i skogen. Flera astronomiska föreningar anordnade sökinsatser, nyfikna familjer bröt coronatristessen med en skogsutflykt och professionella letare från bland annat Lettland finkammade systematiskt stora delar av sökområdet. Andra filmade sin jakt och delade klipp på sociala medier. I ett sådant visar en exalterad kille en onaturligt skadad björk och menar att han har hittat nedslagsplatsen. Någon meteorit lyckas han däremot aldrig finna. Andreas Forsberg blev allt mer pessimistisk. 

– Jag började tro att meteoriten inte ens fanns kvar i Sverige, säger han. Jag tappade hoppet och tänkte att vi i bästa fall kunde hitta mindre delar. 

»Jag åkte faktiskt till polisen och var mycket nära att göra en anmälan, men på stationen såg de ut som frågetecken.«

Kort därefter upptäckte han och Anders Zetterqvist ännu ett spår. Precis intill den skadade roten fanns en sten som hade tydliga märken efter att ha blivit träffad av något hårt och tungt. Nu kände de sig helt övertygade om att de hittat nedslagsplatsen och ville dela med sig av fyndet. De bjöd dit astronomen Eric Stempels, som ansvarar för det svenska meteorkameranätverket, och Jörgen Langhof, mineralog från Naturhistoriska riksmuseet. Stempels ställde upp sin dator på en stubbe och gjorde nya, mer exakta beräkningar. Kvartetten undersökte också den skadade björken en halvkilometer bort och konstaterade, precis som killen i filmen, att det var en möjlig nedslagsplats. Det verkade allt mer sannolikt att flera meteoriter slagit ner i skogen. 

Dagarna blev kortare och november övergick i december. De båda geologerna fortsatte att söka, om än med lägre intensitet. Ibland tillsammans, ibland var för sig. Precis fyra veckor efter att meteoriten kraschlandat bestämde sig Andreas Forsberg för att närstudera en märklig trädgren för att kontrollera om det fanns några metallflisor på den. Trots det gråa duggregnet uppfattade han något blänkande som stack upp ur mossan ungefär 70 meter från nedslagsplatsen. När han skyndade fram och satte sig på huk såg han ryggen på ett blåsvart, metalliskt föremål. 

– Jag förstod direkt att det var meteoriten. Jag fick superhög puls.

Han sköt försiktigt undan vitlaven och därunder syntes en strömlinjeformad järnklump, mycket större än den apelsinstora sten de trodde sig leta efter. Senare visade sig järnmeteoriten vara 30 centimeter och väga 13,6 kilo.

– Gissningsvis stack några centimeter upp ovanför laven, resten under. Den såg precis ut som en Sikhote-Alin meteorit, en känd järnmeteorit som hittats i Ryssland.

Meteoriten var täckt av regmaglypter, små skålformade gropar som uppstår när järnmeteoritens yta smälter under den påfrestande inbromsningen i jordens atmosfär.

– Den var knölig och verkligen skulpturell, säger Andreas Forsberg. Den såg ut som ett konstverk.

Det hade hunnit bli mörkt när geologen försiktigt virade in järnklumpen i en fleecetröja och bar tillbaka den till bilen. Under hela resan till Stockholm pratade han upprymt i telefon med Anders Zetterqvist. De bestämde sig för att förvara meteoriten i Anders verkstad och stenlaboratorium i Johanneshov. Planen var att lämna den till Naturhistoriska, men inte på direkten. 

– Vi ville inte skapa kaos i skogen och var rädda att fyndet skulle locka till sig ännu fler meteoritjägare från utlandet utrustade med metalldetektorer, säger Andreas Forsberg. Dessutom var vi inte helt säkra på att Naturhistoriska skulle hålla tyst. 

Väl framme bar Forsberg in meteoriten från bakluckan, baddade den med papper och lät den självtorka på en bänk. Det var sent på kvällen men han var inte trött. De senaste timmarna hade han levt i ett euforiskt chocktillstånd. Det här var första gången i världshistorien som en färsk järnmeteorit hittats efter att man också kunna bestämma dess bana i solsystemet med hjälp av ett meteorkameranätverk. 

– Jag förstod att jag hade gjort mitt livs fynd, säger han. 

Andreas Forsberg hittade meteoriten i Enköping
Även om det till slut var Andreas Forsberg som hittade meteoriten är geologerna tydliga med att de gjorde fyndet tillsammans. »Det var ett riktigt lagarbete«, säger Andreas. Foto: Naturhistoriska riksmuseet

Geologerna firade jul »i tysthet« och berättade inte om fyndet för någon. Det hann bli januari innan Andreas Forsberg tog kontakt med Naturhistoriska riksmuseet. 

– Jag tappade hakan, säger Dan Holtstam, förste intendent som under 18 år har ansvarat för museets geologiska samlingar. Det hade gått så lång tid efter nedfallet att jag trodde att en mindre seriös aktör hade hittat meteoriten och sålt den utomlands. Nu visste jag att den var i säkra händer. Det här är ett exceptionellt fynd. Järnmeteoriter är mycket sällsynta och det här är ett vackert och fräscht exemplar med fina regmaglypter. Ett riktigt skolboksexempel. Dessutom är hela kedjan av händelser känd. Det bidrar också till det unika.

I februari lämnade Andreas Forsberg över meteoriten till museet. Den låg i en skumgummivadderad aluminiumlåda som används av museer för transporter och Dan Holtstam minns att järnmeteoriten var svår att bära med raka armar. 

– Så tung är den. 

Museet undersökte meteoriten i ett mikroskop och skulle just påbörja den internationella klassificeringen av fyndet när de plötsligt mottog ett brev. Brevet kom från en advokat som företrädde greve Johan Benzelstierna von Engeström. Där stod att greven äger skogen där järnmeteoriten slog ned och att rymdstenen därmed tillhör honom – inte upphittarna. 

Meteorical Society ska godkänna meteoritens namn och klassificering, men det går inte så länge den är inlåst. »Det finns en liten risk att fler delar av järnmeteoriten är i omlopp och att någon i ett annat land blir först på bollen«, säger Dan Holstam.

När meteoriten forcerade jordens atmosfär den sjunde november i fjol sov Johan Benzelstierna von Engeström djupt i TV-soffan framför en dokumentär om Apollo 13.

– Jag missade hela spektaklet och det är så irriterande, säger han. 

Johan Benzelstierna von Engeström driver Refvelsta gods norr om Enköping tillsammans med sin fru. Det har funnits i ätterna Benzelstierna och von Engeströms ägo i 370 år och fram tills att Johan tog över för tre år sedan var godset ett fideikommiss, en form av ägande där egendom vanligtvis vandrar mellan släktens manliga händer, från far till son. I dag omfattar Refvelstas verksamhet ungefär tusen hektar skogs- och åkermark där det pågår jakt, försäljning av viltkött och fastighetsuthyrning. 

En tidig augustimorgon, nio månader efter meteoritnedslaget, är det tröskväder i Uppland. På bara några veckor ska ett helt år av arbete skördas och Johan Benzelstierna von Engeström är stressad. Vore det inte för morgondaggen hade han suttit på tröskan, men fukten ger oss en timme för att ta oss till nedslagsplatsen.

– Jag kan mycket väl tänka mig att folk raljerar över mitt namn och att jag ses som den girige greven, säger Benzelstierna von Engeström. Men jag heter det jag heter. 

Han promenerar i snabb takt längs den nylagda grusvägen som han själv bekostat. 

– Jag vet att ingen äger rymden, månen eller mars, men när 14 kilo sten från yttre rymden landar på min mark, ja då tillhör den stenen min fastighet. Äganderätten är ju ett av grundfundamenten i hela vår demokrati så den är värd att kämpa för. 

Johan Benzelstierna von Engeström viker av från grusvägen, rakt in i skogen. Hans tankeverksamhet håller samma rappa tempo som benen.

– Allt som ligger en halvmeter ner i marken äger jag inte enligt minerallagen och det som ligger ovanpå äger tydligen meteoritjägare. Frågan är vad som finns kvar för mig.

Samtidigt som han stegar fram över torkat granris i spåren av en skogsmaskin radar han upp exempel på hur företagare på landsbygden omyndigförklaras: ett utländskt gruvbolag har inmutat mark på hans ägor utan tillstånd, EU vill stifta lagar om skogsskötsel, en tjuvskjuten älg har lämnats att ruttna på hans marker, dagligen uppstår ridvägar i hans spannmålsåkrar, bommar till hans privata vägar dras upp ur marken tillsammans med de gjutna fundamenten. 

En skrämd orre får den skördestressade greven att stanna upp för en kort stund, men snart fortsätter han vidare. Även Johan Benzelstierna von Engeström letade efter meteoriten, men det var först när astronomen Eric Stempels berättade om den skadade björken och att det sannolikt redan hade försvunnit en meteorit från hans skog som han kände sig tvungen att agera.

– Jag åkte faktiskt till polisen och var mycket nära att göra en anmälan, men på stationen såg de ut som frågetecken. 

Det visade sig svårt att polisanmäla stöld av en meteorit som ingen säkert visste fanns, men efter besöket började Benzelstierna von Engeström informera alla meteoritletare – inklusive de båda geologerna och personal från Naturhistoriska riksmuseet – att meteoriter som hittas i hans skog tillhör Refvelsta gods. 

– Ändå höll upphittaren meteoriten gömd i två månader, säger han. Jag fick höra om fyndet dagen innan Naturhistoriska skickade sitt pressmeddelande, och det av en helt annan person. Det är inte ett gott samarbete.

Johan Benzelstierna von Engeström om meteoriten i Enköping
»Allt jag gör här på godset har ett långsiktigt perspektiv«, säger Johan Benzelstierna von Engeström. Refvelsta har varit i hans familjs ägo sedan 1762, men godset är mest känt för den maktkamp om riket som utspelade sig där mellan ätterna Vasa och Bonde på 1400-talet.

Dan Holtstam, förste intendent på Naturhistoriska, säger att han blev förvånad när han fick brevet från Johan Benzelstierna von Engeströms advokat.

– Det var en oväntad utveckling. För mig är det första gången som äganderätten ställs på sin spets på det här sättet, säger han. 

Sist en färsk meteorit hitttades på svensk mark var 1954. Då slog två meteoriter ned i Hökmarksby i Västerbotten. Den första upptäcktes av bröderna Bertil och Åke Pettersson omedelbart efter fallet och dagen därpå sprang deras femårige kusin Kjell på en lite större bit på vägen. De tre upphittarna fick 150 kronor var.

Varje år lämnas fler än hundra geologiska föremål till Naturhistoriska riksmuseet men i likhet med Hökmarksmeteoriterna har de svenska meteoritfynd som kommit till museets kännedom framför allt varit av sten.

– Det är omöjligt för ett museum att ha resurser eller folk för att leta geologiskt material som till exempel meteoriter över hela Sverige, säger Dan Holtstam. Vi är helt beroende av att seriösa samlare som till exempel Anders och Andreas letar i skog och mark.

Hökmarksmeteoriten, döpt efter byn i Västerbotten där den slog ned 1954. Meteoriten splittrades vid nedslaget och den största delen väger knappt 200 gram.

För femton år sedan lämnade Anders Zetterqvist in en järnmeteorit som han grävt upp från det gamla meteoritfältet i Muonionalusta i Lappland. Den första från samma område hittades av en slump i början av 1900-talet och hundra år senare är området så välbesökt att det till slut blivit problematiskt för markägaren. 

– Det blev lite High Chaparall när det var så många som kom hit från olika länder och grävde, säger Sören Åhlund, fastighetsansvarig på Sveaskog. Det var då vi började med avtalen. I dag sker letandet under ordnade former och det fungerar bra.

Avtalet som meteoritletare tecknar kostar 7 000 kronor och i det ställs bland annat krav på att motordrivna fordon inte får användas, att all grävning ska ske för hand och att hålen ska fyllas igen efteråt. Längst ner slår Sveaskog fast: »Meteoriter tillhör enligt svensk lag fastighetsägaren. Detta medgivande ger dock innehavaren tillstånd (tillsammans med kvitto på betalning) att ta med sig meteoritfynd av en total vikt på 50 kg.«

– Vi har aldrig haft anledning att driva ägandeskapsfrågan rättsligt, och vi har inte heller sett ett principiellt behov av att göra det, eftersom vår uppfattning redan är klar, säger Sören Åhlund. Markägaren äger meteoriterna. 

Men Naturhistoriska riksmuseet tycker inte att det juridiska läget är glasklart. Efter att ha tagit hjälp av en extern juridisk rådgivare skickade de i mars ett brev till Anders Zetterberg, Andreas Forsberg och Johan Benzelstierna von Engeström där de meddelade att det inte går att fastställa vem meteoriten tillhör. Därmed återstod två alternativ: att parterna kom överens, eller att frågan avgörs av rättssystemet. Till dess låstes den världsunika meteoriten in i ett specialskåp med larmade dörrar, långt bort från både forskare och allmänhet. 

Dan Holtstam vid en av de så kallade Muonionalustameteroriterna
Naturhistoriska riksmuseets förste intendent Dan Holtstam vid en av de så kallade Muonionalustameteroriterna – närmare bestämt den som Anders Zetterqvist lämnade till museet år 2006.

Tre månader senare lämnade Benzelstierna von Engeströms advokat in en stämningsansökan till tingsrätten i Uppsala.

– Vi visste att han ansåg att meteoriten tillhörde honom, men vi trodde aldrig att han skulle gå så långt att han faktiskt stämde oss, säger Andreas Forsberg. Det känns som han nyttjade vår kompetens och kunskap och sen när vi hittade meteoriten, ja då gör han anspråk på den.

De båda geologerna har försökt nå en överenskommelse med Johan Benzelstierna von Engeström, men inte lyckats. I slutet av augusti bemötte de stämningsansökan. Geologerna menar att ingen äger föremål i rymden och hänvisar till det internationella avtalet Outer Space Treaty från 1960-talet som Sverige undertecknat. 

– Eftersom ingen äger rymden menar vi att principen res communis gäller och att en meteorit som nyss har fallit från rymden är ett herrelöst föremål som ingen äger och som får ockuperas av den som hittar det, säger Anders Zetterqvist. 

I svaret på stämningsansökan skriver de också att det är stor skillnad på en meteorit som nyss har fallit från rymden och en som legat länge på marken. Äldre meteoriter måste ofta grävas upp, vilket kräver tillstånd från markägaren, medan nyfallna ligger öppet, på ytan. 

– Det är därför vi skriver avtal med Sveaskog när vi letar efter gamla fynd där, men det finns ingen backning för påståendet att markägaren äger meteoriterna, säger Andreas Forsberg och understryker att när det gäller en färsk meteorit är det vedertaget att upphittarna får ta med sig den.

– Vi har bara gjort som meteoritletare gjort i alla tider, säger Anders Zetterqvist och berättar om Handbok för mineraljägare som ges ut av Sveriges geologiska undersökning där allmänheten uppmanas att ge sig ut i skog och mark för att leta efter mineraler och stenar. I handboken står det att enklare form av blockletning får göras inom allemansrätten. 

Samtidigt menar de båda geologerna att det är märkligt att det faller på dem att reda ut den otydliga svenska juridiken.

– Så vitt jag vet finns det inget förtydligande om allemansrätten som gäller meteoriter, säger Nils Hallberg, miljörättsjurist på Naturvårdsverket. Vi får hoppas att ett tydligt facit trillar ur den kommande domstolsprövningen.

Den snart hundraåriga allemansrätten är inte en lag utan grundar sig på sedvänjor och verkar i gränslandet med andra lagar som till exempel miljö- och brottsbalken. I brottsbalkens tolfte kapitel står det att den som olovligen tar med sig grus eller sten kan dömas till böter om stenens värde är ringa. Något som bland annat Johan Benzelstierna von Engeström hänvisar till i sin stämningsansökan.

– Hittills har ingen fällts för att ta enstaka stenar på någons mark och där har vi på Naturvårdsverket ett nationellt uppdrag att tolka vad som är rimligt, säger Nils Hallberg. 

Han berättar om en gång för några år sedan då Ernst Kirchsteiger på TV4 körde ner en skottkärra till stranden och fyllde den med sten så att han kunde anlägga en rosenrabatt.

– Det är förmodligen okej att låta barnen ta varsin näve stenar, men du får inte göra som Ernst om du inte har lov från markägaren.

Nils Hallberg tillägger att det antagligen inte går att jämföra gråsten med en unik rymdsten, som möjligen också har ett högt ekonomiskt värde.

– Och det står ju varken rymdsten eller meteorit i brottsbalken, så det är svårt att säga vad som gäller. Dessutom är det inte säkert att en järnmeteorit klassas som sten. Eller så kommer alla stenar på jorden ursprungligen från rymden.

Nils Hallberg säger att frågan lätt kan bli filosofisk:

– Det finns verkligen inget givet svar.

Astronomen Eric Stempels på Uppsala universitet tycker att rättstvisten är dåligt tajmad. 

– Det kommer att dröja innan vi kan undersöka järnmeteoriten ordentligt och det kan bli svårt att få veta mer om andra eventuella fynd, om det nu fallit fler meteoriter. Endera ligger de kvar i skogen och rostar när alla har slutat leta, eller så har någon redan hittat dem och vågar inte träda fram. Jag känner mig rätt säker på att de finns någonstans där ute.

På lång sikt oroar sig Stempels för att folk kommer sluta leta efter meteoriter om det inte finns någon möjlighet att ersättas för sin insats. Han tror att Sverige och forskningen skulle gynnas av en liknande lag som den i Danmark, där meteoritletare måste lämna sina fynd till Statens Naturhistoriske Museum men i gengäld erbjuds en hittelön som motsvarar meteoritens marknadsvärde. 

För Andreas Forsberg och Anders Zetterqvist var det självklart att lämna in järnmeteoriten på Naturhistoriska, trots att de kunde ha sålt den för miljonbelopp. 

– Givetvis vill vi ha en skälig hittelön, men om pengarna varit det viktigaste hade vi aldrig berättat om fyndplatsen för Naturhistoriska, säger Anders Zetterqvist.

Båda geologerna menar att meteoriten, som har ett stort vetenskapligt värde, hör hemma på Naturhistoriska riksmuseet där hela Sveriges befolkning kan se den och forskningen kan få ta del av den.

– Det är mycket bättre att den finns där istället för att den ligger hemma hos en privatperson, säger Andreas Forsberg.

Johan Benzelstierna von Engeström vid platsen där meteoriten landade.
Johan Benzelstierna von Engeström vid platsen där järnmeteoriten landade i vitlaven.

Johan Benzelstierna von Engeström för sin hand över den sten där järnmeteoriten slog ner. 

– Här, nästan rakt uppifrån, träffade den. 

Det vita järnpulver som fanns kvar efter kollisionen i november är sedan länge borta och nio månader senare är det svårt att urskilja något tydligt märke. Benzelstierna von Engeström sätter sig på huk intill stenen och för försiktigt bort mossa från roten på den gran som står alldeles intill. Det var där meteoriten sedan studsade.

– Här är det genomgrävt ordentligt. Det är många som varit här och rotat.

Johan Benzelstierna von Engeström hävdar att varken staten eller allmänheten nödvändigtvis är mer pålitliga meteoritägare än honom eller andra privatpersoner.

 – Ur ett forskningsperspektiv är allemansrätten farlig, då kan ju vem som helst ta stenen, sälja den och så kommer den inte forskningen till del. Och staten har nödvändigtvis inte samma långsiktiga ägande som vi privata markägare. 

Han berättar att en av hans släktingar för drygt hundra år sedan skänkte en unik boksamling till staten, som sedan splittrade och sålde den.

– Här på gården praktiseras ingen kvartalskapitalism. All verksamhet vi bedriver görs med ett långsiktigt perspektiv. Skulle jag äga meteoriten vill jag deponera den på livstid till ett museum eller forskning. 

Exakt vilket museum vet han inte själv ännu, men Naturhistoriska är inte givet. Han kan till exempel tänka sig ett lokalt eller regionalt museum eftersom han tror att den unika järnmeteoriten skulle locka till sig välbehövda besökare.

Johan Benzelstierna von Engeström lämnar den skadade roten och går samma 70-meterssträcka som Andreas Forsberg gick den där sena eftermiddagen i början av december. Till slut stannar han vid en halvt uttorkad björk med decimeterlång lav. 

– Visst är det en vacker plats? Jag hade nog inte lärt känna den här delen av min skog så bra om det inte vore för meteoriten. 

Det var precis här, i mossan, som järnmeteoriten till sist stannade och här vill Johan Benzelstierna von Engeström resa en minnessten, en replika över meteoriten. Så fort den juridiska processen är klar och coronapandemin bedarrat ska den invigas.

– Min fru sa att jag hade fått storhetsvansinne när jag berättade att jag bjudit Christer Fuglesang att invigningstala, säger han. 

Men bara tjugo minuter efter att han mejlat fick han ett positivt svar från den världskända astronauten. Däremot har han fortfarande inte bestämt vem som ska framföra hans favoritlåt Life on Mars.

– Jag kan ju inte väcka David Bowie från graven. 

Han skrattar men blir med ens allvarlig. För honom är äganderätten en principsak och han kommer inte att vika en tum.

– Jag kan förstå att meteoritjägarna vill ersättas för den tid de lade ner på att leta, men om jag förlorar äganderätten kan ju vem som helst plocka med sig värdefulla föremål från mina marker. Jag hade gärna gjort meteoriten till ett fideikommiss om jag kunnat. 

Det är hög tid för Benzelstierna von Engeström att sätta sig på tröskan. På samma sätt som han hoppas att skörden går smidigt önskar han att den rättsliga prövningen inte drar ut på tiden, utan tar »hissen« förbi tingsrätt och hovrätt, direkt till Högsta domstolen. 

– Men skulle jag förlora där tar jag ärendet till Europadomstolen. Jag ger mig inte.

Artikeln publicerades ursprungligen i Filter #82 (27 september 2021) och är skriven av .