När Nato kom till byn

»Det var en big one! Ni kommer att få höra om succén på CNN!« På hotell Storforsen i Älvsbyns kommun skryter en amerikansk vapendesigner om sitt lyckade missiltest. Men hur hamnade han där?

I den lilla byn Vidsel i Norrbottens inland bromsas lekplatsens gungor upp av höga snödrivor och på torget har den svenska flaggan frusit fast i några magra grenar. Utanför den igenbommade ICA Raketen har en container fyllts med skräp. En skylt vittnar om den rea på 75 procent som föregick butikens konkurs, och innanför entrén syns några varor som trots det inte gick åt – ett par blöjpaket.

En bit bort lastar en pensionerad man som tidigare arbetade för Försvarets materielverk, FMV, ut matvarukassar ur sin bil. Han har varit i den närmaste livsmedelsaffären, som numera återfinns i Älvsbyn 35 kilometer bort. Han säger att det tog honom halva dagen – plus bensinen – att handla mat.

Ovanför det tunga molntäcket mullrar ett snabbflygande jetplan förbi, som en påminnelse om vem som är byns viktigaste arbetsgivare.

Annons

De blekrosa hyreshus som en gång uppfördes åt de lokalanställda vid den militära testanläggningen Robotförsöksplats Norrland, RFN, är nötta och angripna av rost. Många av lägenheterna gapar tomma och används bara under sensommaren, då thailändska bärplockare kommer hit och parkeringsplatsens asfalt färgas röd av bär.

Det enda i Vidsels centrum som inte tycks anfrätt av tidens tand är en fullskalig luftförsvarsmissil med nosen pekande mot skyn. Den väcker stolta minnen som bleknat likt ett gammalt vykort.

Den 4 juni 1966 låg inte bara sommaren för kommuninvånarnas fötter; invigningen av Robotförsöksplats Norrland – Europas största militära provområde – var början på framtiden. En känsla av vidöppen horisont tycktes bre ut sig i ett norrbottniskt landskap som annars dominerats av skog, älv och malm.

»Nu har ›robotbyn‹ Vidsel fått sin torgrobot!« skanderade lokaltidningen i ingressen till en stort uppslagen artikel om högtidsdagen. Kommunfullmäktiges ordförande John Johansson förklarade att det svenska försvarets förläggande av robotskjutbanan till Vidsel resulterat i 200 lokala arbetstillfällen och uppmuntrat kommunen att satsa elva miljoner kronor på bostäder, vägar och ett nytt hotell.

Därefter överlämnade Saabs dåvarande VD Tryggve Holm en robot i naturlig storlek till Vidsel.

Lokalpressen summerade den oförglömliga dagen: »Norrbottens regementes musikkår lät sina välljudande toner flöda över det i solsken badande Torget och Vidselborna beskådade prakten och lyssnade till musiken från balkonger och fönster. Sedan blev det cocktail och bussutfärd till pampiga Storforsen.«

Innanför väggarna till Vidsels i dag enda öppna affärsverksamhet – pizzeria Tic Tac – förbereder innehavaren Said El Amari en pizza »Lappland« med kantareller och renkött. Han växte upp i Benghazi i Libyen, läste ekonomi och drömde om en framtid som företagare men tröttnade på korrupta polis- och tulltjänstemän och hamnade 2008 i Vidsel. Nu, sju år senare, längtar han efter sommaren: då tar han familjen med sig och åker till Storforsen för att grilla.

Han har noterat att inte bara lokalbor kommer till pizzerian.

– Det kommer folk från USA hit och äter. Men jag vill inte fråga vad de jobbar med, säger Said medan han slår in lunchen på kassaapparaten.

I alla år har han levt i ovisshet om att hans lugna by i Norrbottens hjärta är värd för militära prov, där försvarsmakter och vapenföretag testar den senaste målsöknings- och drönartekniken.

– Jag visste inte att de provar bomber på området, säger han och skrattar. Jag gillar inte drönare. De sitter i USA och fjärrstyr krigen.

Said borstar bort degsmulor från händerna och kikar ut genom köksfönstret, där Saabs gåva håller vakt under kvällshimlen.

– I alla år har jag sett den där raketen, säger han. Varje dag.

För första gången funderar han över dess symbolik.

 

Annons

Samma sommar som robotstatyn anlände till Vidsel gjorde sig en av byns tonåringar, Lilian Mikaelsson, redo för att flytta till Piteå. Hon var 16 och skulle påbörja sina gymnasiestudier. Så var det för bygdens tonåringar: efter den sista skoldansen tvingades de söka sig bortom Norrbottens glesbygd om de ville fortsätta plugga. Många reste för att aldrig återvända.

Lilians förfäder tillhörde de skogssamer som tvångsförflyttades när samebyarna i området fick sina marker konfiskerade av svenska staten. Händelsen utgjorde bara det sista steget i en mycket lång process.

Norra Sverige förbisågs länge i maktens boningar i söder, där man främst prioriterade kolonial expansion bortom de egna gränserna. »Kolonin i det egna landet« – vad man numera kallar för Norrland – bredde ut sig norr om Dalälven som en orörd skattkista. Under 1600- och 1700-talet levde samerna fortfarande i relativ frid, förvisso skatteförpliktigade via så kallade »lappskatter«, men ändå fritt säsongsmigrerande över stora arealer med sina renar.

Under 1800-talet expanderade skogsbruket och gruvnäringen, och den statliga markexpropriationen av samers betes- och bomarker tog fart. Den svensk-norska unionsupplösningen ledde till nya gränsdragningar och samernas rörelsefrihet begränsades ytterligare. Enligt renbeteslagen från 1928 betraktades endast de renskötande samefamiljerna som »riktiga samer«. Resultatet blev en balkanisering av Nordkalotten med nya konfliktytor; de samer som hade häst och bedrev skogsbruk eller arbetade med flottning, jakt eller fiske föll mellan stolarna. Kvar som ett pittoreskt inslag i det svenska folkhemsbygget blev de renskötande samerna på fjället.

Allt fler av vägarna som klyvde Norrbottens inland började kantas av eviga trädrader. Urskog efter urskog byttes ut mot monokulturer där få arter utöver tall, lingonris och skvattram syns till. Norrbotten blev en stöttepelare i det svenska folkhemsbygget tack vare naturresurserna. Här knöts enskilda kommuner till dominerande singelindustrier som i decennier skapade jobb och välfärd. Därigenom planterades ett socialt kontrakt mellan invånare och arbetsgivare, och en insikt om att livets premisser styrdes av staten och kapitalet, och av konjunkturens nyckfulla kast.

På 1950-talet inledde Försvarets forskningsanstalt, Foa, under största hemlighetsmakeri ett program för att ta fram en svensk atombomb. Snart behövdes en provsprängningsplats och valet föll på Norrbottens läns inland: glesbefolkat, geografiskt isolerat och med obefintlig infrastruktur. För att bereda plats för de enorma ytor som krävdes exproprierade försvarsmakten mark och evakuerade de boende inom ett område mellan Älvsbyn i söder och Jokkmokk i norr.

1957 briserade den enorma sprängladdningen »Vega«, framtagen för att simulera en atombomb, i den utrymda byn Nausta. Ett eldklot steg mot himlen och formades till ett svampmoln. De kaniner som hade placerats på varierande avstånd från bomben sprang omkring halvdöda, med blod rinnande ur nosarna. Bombkratern, Sveriges eget ground zero, fick sedermera namnet Foajaure – Foasjön.

Framtiden för atombombsprojektet var oviss, men andra delar av försvarsindustrin ägde samma behov av en övningsplats. 1958 tecknades ett avtal mellan Svensk flygtjänst och Flygförvaltningen om utprovandet av robotspetsar för det svenska försvaret, och 1960 fick Vidsels testområde – lika stort som Blekinge – status som militärt skyddsobjekt med permanent tillträdesförbud. Samebyarna Udtja, Tuorpon och Luokta Mavas fick dock fortsätta att bedriva sin renskötsel inom området.

Vidsels förvandling till »robotby« var startskottet för en ny era som bar på löften om arbete och välstånd. Det var dags för Vidsel att dra sitt strå till bygget av det nya samhället.

Norrifrån, från vad som i dag är Udtja naturreservat, kom samefamiljer till Vidsel och slog sig ner i nybyggarsamhället sida vid sida med »sörlänningar« från Linköping, Stockholm och Trollhättan. Det folkhem i miniatyr som växte fram delade in människor efter yrke – de som arbetade på Robotförsöksplats Norrland bodde i den så kallade »flygarstan« och Domänverkets skogsarbetare återfanns i »slavstan«.

På hotell Renkronan inkvarterades höga militärer med sina familjer. En av de inneboende var jämnårig med Lilian Mikaelsson.

– Hon var från USA och hade långt mörkbrunt hår. Jag minns att det var en sommar någon gång i början av 1960-talet. Jag och min klasskamrat Inga-Lill, som var dotter till några nybyggare, brukade leka tillsammans med henne.

Inga-Lills mor bakade vetebullar till försäljning i livsmedelsbutiken som familjen ägde, en gammaldags butik med hyllor bakom disk. Inga-Lill var väldigt stolt över att få bjuda på så goda bullar. Den sommaren lekte de mycket i skogen, där de sålde och köpte varor skapade av pinnar och lera.

– Språket var aldrig något problem, vi kunde tillräckligt bra engelska för att göra oss förstådda.

Först senare började Lilian fundera över varför en flicka från USA bodde i Vidsel. Vad var det egentligen för arbete flickans far uträttade innanför RFN:s stängsel?

Annons

– Hennes pappa bedrev forskning om norrsken. Det var i varje fall vad som sades: det sköts upp ballonger på höga höjder.

Det var en märklig tid: Kalla kriget spelade schack med en hel värld, det låg en spänning i luften. Allt var möjligt.

Öde. Den militära testverksamheten vid RFN har sedan 1950-talet varit Vidsels viktigaste arbetsgivare. Antalet anställda från byn var tidigare över 200, i dag är de bara 80.

För Vidselbon Bo Öberg väcktes intresset för rymden i tioårsåldern; Apollo 11:s månlandning fängslade en hel värld, och en illustrerad vetenskapsbok med Andromedagalaxen på framsidan hamnade i den vetgirige pojkens händer. Efter det var kursen utstakad.

Under ingenjörsutbildningen sommarjobbade han på RFN och direkt efter examen 1982 blev han uppringd av chefen själv, som erbjöd honom fast anställning.

– Jag hamnade där på ett bananskal, säger Bo nedsjunken i en fåtölj i villan i Vidsel.

För Bos far Fred hade samma anställning varit stört omöjlig. Då, i mitten av 1960-talet, rådde åsiktsregistrering och som son till en organiserad kommunist fick Fred inte ens köra bandtraktor i försvarets regi.

Restriktionerna lättade, men det var fortfarande en politiskt känslig plats. Bo minns hur den militära underrättelsetjänsten kunde komma på besök utan förvarning, och att personalen måste gå igenom särskilda interna säkerhetskontroller inför arbetet med vissa militära kunder.

I familjen Öbergs bostad står platt-TV:n påslagen i vardagsrummet: National Geographic Channel visar ett program om udda flygkrascher. I hyllan intill samsas fjällkåsor och sameknivar med porträtt av såväl den thailändska som den svenska kungafamiljen. Snabbkaffe och kolakarameller har dukats fram.

På Vidsels testanläggning arbetade Bo som så kallad MDI-tekniker. Det innebär att han använde sig av telemetri för att mäta avstånd mellan flygande robotar och rörliga måltavlor, och därefter studerade hur föremålen betedde sig i luftrummet.

På RFN testades främst robotar och missiler från Saab för det svenska flygvapnets räkning: Robot 24, Robot 75 och Robot 99. Med tiden växte sig den utländska närvaron allt starkare.

– Det var ju ganska häftigt, säger Bo och ler. När de kom utifrån förstod vi att det vi höll på med var avancerade grejer.

Testverksamheten fick den lokala ekonomin att blomstra och invånarantalet att skjuta i höjden. Nya butiker öppnade och intäkter från de utländska besökarna sipprade till en början rakt ner i Vidselbornas fickor.

– När schweizarna kom för första gången under 1970-talet hyrde de in sig hos oss i byn.

Bo Öberg visar hur rummen i husen brukade delas av för att inkvartera de tillfälliga hyresgästerna. Svarta plastsäckar sattes upp för fönstren för att förskona de schweiziska militärerna från Norrbottens skoningslösa midnattssol.

Utan RFN hade Vidsel bara bestått av några få hus, konstaterar Bo. Eftersom de allra flesta var direkt eller indirekt beroende av basen för sitt uppehälle fanns inte utrymme för några moraliska betänkligheter.

– Det finns inte så himla många jobb här, säger Bo. Man har inte råd att vara idealist.

Med tiden bytte Bo Öbergs arbetsgivare skepnad och bolagskonstruktion – Swedair, Enator miltest, Rymdbolaget och Swedish Space Corporation, SSC – men rutinerna satt i väggarna. Varje arbetsdag började med en kopp kaffe. De utländska gästerna blev allt fler: schweizarna följdes av norrmän, amerikaner, danskar, britter, belgare, tyskar, italienare och fransmän.

VPK protesterade i riksdagen mot att Natonärvaron bröt mot den svenska alliansfriheten, men utan att väcka något gensvar. 1994 gick Sverige hur som helst med i Natosamarbetet Partnerskap för fred och frågan förlorade delar av sin laddning.

I takt med att missilerna fick längre räckvidd började testområdet att kännas trångt. Under 1990-talet utökades det med omkringliggande områden som kunde stängas av vid behov, och till slut omfattades en yta stor som ytterligare ett Blekinge av verksamheten. Den stora skillnaden: här exproprierades inte marken, och här fanns bofasta och näringsidkare som hade andra intressen än Försvarets materielverk.

Därmed såddes fröet till en oundviklig konflikt, men den skulle inte Bo Öberg få uppleva.

»En olycka kommer sällan ensam«, tänkte han där han låg inlagd på sjukhemmet Björken i Umeå. Han fick diagnosen Parkinson och skulle tvingas gå i förtidspension – och till på köpet säkrade George W Bush samma dag sin andra mandatperiod i Vita huset.

»En vanlig liten människa, den ­skiter de väl i?«  

Sverige slukade regementena pengar och lågkonjunkturer fick staten att tumma på försvarsbudgeten. I det nya säkerhetspolitiska landskapet – radikalt förändrat i spåren av terrordåden den 11 september 2001 – ingick samtidigt Sverige i den Natoledda Isaf-styrkan i Afghanistan. Framtiden stavades ökat internationellt samarbete och spetskompetens, på bekostnad av den gamla tidens trögrörliga invasionsförsvar.

Den 11 december 2003 utsåg den socialdemokratiska regeringen ledd av statsminister Göran Persson en särskild utredare som skulle lämna förslag på hur den internationella test-och övningsverksamheten på svensk mark kunde utvecklas. Målet var tvehövdat: att få bättre avkastning från verksamheten i norr samt att förbättra Sveriges möjligheter att aktivt delta i internationella militäroperationer.

Diplomaten och utredaren Karl Leifland, då anställd på regeringskansliet, fick en snäv deadline att förhålla sig till, och han minns ännu den 30-gradiga kylan som välkomnade honom till Norrbotten.

– Det var ett väldigt spännande uppdrag, säger Leifland, som i dag arbetar på UD.

Den färdiga utredningen fick den suggestiva titeln Snö, mörker och kyla (SOU2004:77) och landade på försvarsdepartementets bord i juni 2004. Den underströk de positiva effekterna för sysselsättningen och tillväxten i norra Sverige om testverksamheten utvecklades. Leifland betonade särskilt de unika förutsättningar som fanns i Norrbotten: ett subarktiskt klimat, avancerade anläggningar och möjligheter till flygövningar över mark som inte går att finna någon annanstans i Europa. »Sammantaget bedöms att Sverige i form av provplats Vidsel har de grundförutsättningar som krävs för att täcka Sveriges och en stor del av övriga Europas försvarsmakters och försvarsindustriers behov av överlandkapacitet inkluderat fri luft.«

Här fanns helt enkelt en vara att sälja för den hårt ansatta svenska försvarsmakten, och de ekonomiska incitamenten stannade inte där: »I  samband med större anskaffningar av försvarsmateriel ingår numera oftast motköpsåtagande från säljarlandet. Svenska motköpskrav har hittills endast inriktats mot svensk industri. Det är viktigt att FMV:s provplatser, och då särskilt Vidsel, framhålls som en möjlig motköpsresurs vid denna typ av förhandlingar.«

Utredningen skickades aldrig ut på remiss innan den togs med som ett av underlagen till 2004 års försvarsproposition Vårt framtida försvar (2004/05:5), som klubbades igenom i riksdagen den 15 december. Samma dag demonstrerade nätverket Kvinnor för fred på Mynttorget utanför riksdagshuset. »Sverige närmar sig Nato«, hävdade de. Få tog någon notis om varningen.

Snö, mörker och kyla öppnade dörren för en mer säljfokuserad verksamhet i Vidsel. Vid ett återbesök 2009 fick Karl Leifland höra att testverksamheten hade växt. Utöver de stora Natoländer som regelbundet återkommer med sina flygvapen – USA, Storbritannien, Frankrike och Tyskland – återfinns Norges, Hollands och Ungerns flygvapen bland kunderna. Dessutom hyr privata vapentillverkare in sig på Vidsel: amerikanska Raytheon, skapare av bland annat laserstyrda precisionsbomber och kryssningsmissilen Tomahawk; italienska Alenia, som producerar missiler och drönare; den franska jaktplanstillverkaren Dassault; samt den paneuropeiska missiltillverkaren MBDA. Och så Saab, förstås.

Leiflands vision om storskaliga flygövningar i Norrbottens län har också blivit verklighet. 2009 ägde Loyalarrow rum här, den första stora militärövningen över norra Sverige i utländsk regi. I augusti 2013 genomfördes Arctic Challenge Exercise – ACE – där mer än 60 plan deltog. Och snart är det dags igen: under två veckor med start den 25 maj kommer norra Sverige att utgöra spelplats för den största flygövning som hålls i världen i år. I  ACE 2015 deltar över tio länders stridskrafter, som utgår från militärbaserna i Bodö i Norge, Rovaniemi i Finland och F21 i Luleå. Stundtals kommer 100 plan att befinna sig i luften samtidigt – över ett område stort som en tredjedel av Sverige.

Numera ingår hela Nordkalotten i ett geopolitiskt spel som har fått namnet »slaget om Arktis«. I takt med de bistrare tongångarna mellan Nato och Ryssland, samtidigt som allt fler vill åt naturtillgångarna i det upptinande Arktis, har området blivit högintressant ur säkerhetspolitisk synvinkel.

Allmänheten fick nys om ACE 2015 från ett oväntat håll: första gången det gick att läsa om den Natoledda övningen var på Transportstyrelsens hemsida. Lokalpressen försökte tappert informera med knapphändiga uppgifter, men trots militärövningens dignitet var det förvånansvärt tyst.

När det i vintras kom ut att RFN ansökt hos Länsstyrelsen om att få stänga hela det utökade testområdet från februari till juli 2015 var måttet däremot rågat. En grupp turistföretagare i Jokkmokk framförde skarp kritik mot Försvarets materielverk: att stänga av så stora vildmarksområden under så lång tid skulle innebära ett dråpslag mot turistnäringen.

Protesten nådde de politiska kamrarna. Miljöpartisten Henrik Blind var en av initiativtagarna till en motion som samtliga partier i kommunfullmäktige – från Moderaterna till Vänsterpartiet – ställde sig bakom. Helt unikt i Jokkmokks historia.

Snart meddelade FMV att de ställde in de tilltänkta proverna på det utvidgade området. Beskedet togs emot som en seger i Jokkmokk, samtidigt som FMV förnekade att de politiska påtryckningarna spelade in: istället hänvisade man till ett krånglande chip i testroboten.

 

Termometern visar på minus 23 grader. Februarisolen bländar Jokkmokk med omnejd men skänker ingen värme. Landsvägen härifrån till Kvikkjokk utmed det utökade testområdet anlades först på 1960-talet, i samband med den lokala turistindustrins födelse. Dessförinnan var det en vandringsled för samer som rörde sig fritt mellan Norge och Sverige.

Frilansfotografen och aktivisten Tor Lundberg Tuorda har sina samiska rötter i trakten. Han minns barndomen där loven tillbringades i fjällvärlden, och de tårfyllda avskeden varje gång det var dags att åka ner till Piteå igen. Han blickar ut över vidderna.

– Varenda jävla plätt här, från Harads till norska gränsen, har ägts av samer. Men det har småpåvar på Länsstyrelsen ändrat med penndrag. Inget blod har spillts, det är en administrativ stöld. Den största stölden i Sveriges historia.

Tanken på vårens storskaliga militärövning plågar honom:

– Det är helt otroligt det som håller på att hända nu. Sista veckan i maj och första veckan i juni … fåglarna häckar, fjällräven får ungar, älgarna och renarna kalvar. Naturens barnkammare, den känsligaste tiden på året, då jävlar ska det tränas med hundra plan i luften samtidigt!

Tor Lundberg Tuorda är en kontroversiell figur, som vissa i trakten ser som en bråkstake och andra som en samlande kraft för den yrvakna kritiken mot den militära närvaron. Han följer med på en rundtur i trakten till några av de invånare som berörs när det utökade testområdet tas i bruk.

I Årrenjarka fjällbys inbonade värdshus försöker en nederländsk man med nervöst kroppsspråk övertyga ägaren Lars Lindqvist om att få hyra en snöskoter fastän han aldrig kört någon tidigare.

– Jag har eget företag och egen familj och tar ansvar, så du behöver inte oroa dig! Jag vill bara ta skotern upp på fjället och visa min fru och mina barn det fantastiska landskapet.

Lars talar om snö. Om lynniga väderförhållanden och nyplogade skoterleder, om att inte bege sig ut hur som helst utan någon med adekvata kunskaper. Mannen ger till slut upp och går därifrån.

– Det är många som inte visar naturen tillräckligt med respekt, säger Lars.

Årrenjarka fjällby är beroende av det utvidgade testområdet för att bedriva vildmarksturism: skoterturer, fjällvandring, hundspann. Lars dotter Magdalena Mannberg hjälper honom med verksamheten.

Hon förbereder en köttsoppa på älg medan den nyfödde sonen gungar fram och tillbaka i en babysitter på köksbordet. Maken har sprungit bort till föräldrahemmet för att bada bastu. Stillheten förgyller luften.

Magdalena styr över 19 sibiriska draghundar och den här kvällen nosar två av dem runt i hemmet.

– De måste vara inomhus, annars hoppar de över stängslet runt hagen.

Hon är sjunde generationens Årrenjarkabo och tredje generationens turistföretagare. Det handlar om identitet, om ett sätt att leva. Hon ser på sin son och hoppas att han ska ta vid när han blir stor – förutsatt att inte länets växande roll som övningsfält för Nato och provplats för den globala vapenindustrin lyckas skrämma bort turisterna.

– Det blir allt svårare att planera vår tillvaro när de vill använda sig av det utvidgade området, säger Magdalena.

Om Älvsbyns kommun, där Vidsel ligger, ser RFN som en hörnpelare i sin ekonomi, så spelar turismen motsvarande roll i grannkommunen Jokkmokk, som är beroende av sin bild som arktisk friluftsort. Men robottesten tar ingen hänsyn till om en tysk turistgrupp har bokat in en färd med hundspann.

– Allt från underjorden till himlen tillhörde oss, säger Magdalena Mannberg. Inte längre.

Observatör. Tor Lundberg Tourda är en av få fotografer som återkommande besökt och dokumenterat det militära testområdet. Vid upprepade tillfällen har FMV gått igenom hans material – och raderat vissa bilder.
Undantagna. I marknadsföringen av RFN beskrivs testområdena gärna som »obebodda«. Under ett möte med lokalbefolkningen 2013 konfronterades de ansvariga med att människor bor permanent djupt inne i det utvidgade testområdet. Trots det beskrivs bröderna Larsson i februari 2015 fortfarande som »fritidsboende« av FMV.

Snöskoterns lykta är en ensam gul ljuskägla i det isande blåmörkret. Tor undviker smidigt skoterledens förrädiska kanter; han driver fram över frusna älvar där fjällvindar kastar snövirvlar över isen och korsar till synes öde skogspartier. Skogsbrukets disciplinerade plantager övergår i vildvuxen urskog med krumryggade björkar och sneda granar. Inne i det utvidgade testområdet ligger snön meterdjup. I fjärran reser sig det för samer heliga fjället Ailatis.

Som Tor ser det ingår den utökade militärverksamheten i en lång lista av statssanktionerade oförrätter i norra Sverige: samefrågan, laxfisket, skogsindustrin, gruvnäringen. Men enligt honom är något på väg att förändras i bygden:

– Nu är det många som drivs av en lågfrekvent vrede. Det är nog med enkelriktat parasiterande.

När det kom ut att FMV betalar ut en störningsersättning till statliga Sveaskog, men inte till privata markägare, irriterades många inom det utökade testområdet. Helikopteruthyraren Kjell Johansson i Laisvall förklarar att inte heller han får någon kompensation när flygningar måste ställas in på grund av ett missiltest eller en flygövning.

– Vi möter ingen förståelse från Försvarsmakten, säger han. Och det här är ju militära historier, juridiskt sett har de rätt att stänga luftrummet för alla andra. Vad kan man göra åt saken?

Miljöpartisten Henrik Blinds största rädsla är att även det utvidgade testområdet ska permanentas. Mycket står på spel: såväl Jokkmokks kulturhistoria som dess framtidsmöjligheter.

– Det är oförskämt när det kommer ett litet torrt brev från försvaret som säger: »Nu får ni inte beträda det här området.« Det är helt otroligt att det kan hända i Sverige i dag, säger han.

Henrik Blind stör sig även på sammanblandningen mellan svenska och utländska intressen. Området stängs av enligt svenska lagar och regler, oavsett om det är Sveriges försvarsmakt som behöver utnyttja det.

– Det vore ärligare att säga att Nato ska komma hit och testa lite häftiga vapensystem, istället för att hänvisa till »rikets säkerhet«, säger han.

Under 2013 påpekade ägare av skogsfastigheter i Kvikkjokk att FMV vid sex tillfällen hade underlåtit att informera de boende om övningsskjutning och provning av flygburna och landbaserade robotsystem. Trots det påstod FMV inför Länsstyrelsen att de hade samrått med de drabbade. Justitiekanslern tog upp ärendet och gav målsäganden rätt i en bedömning daterad 6 november 2014. Däremot utdömdes inget skadestånd.

Två lokalinvånare hade dessutom missats helt av FMV vid inventeringen av det utvidgade testområdet: bröderna Larsson.

 

Lillselet ser vid första ögonkastet ut att ligga i ide; ett fåtal hus kretsar kring en liten rondell för snöskotrar. De enda permanenta invånarna är samebröderna Larsson: renskötaren Tommy och den förtidspensionerade byggaren Börje.

Isoleringen är lika inbjudande som utmanande: oavsett väder måste 62-årige Börje hämta rinnande vatten ur en brunn och uträtta sina behov på utedass. På vintern lever han bokstavligen insnöad här, det enda sättet att ta sig någonstans är med skoter.

– Sätt er, jag ska göra eld, säger han och hivar in några vedkubbar i kökskaminen.

Börje ställer vatten på spisen och serverar skorpor ur en plåtburk. Om vintrarna kretsar tillvaron kring det nödvändigaste. Och det gäller att skynda sig: nio på morgonen är det ljust och brått att hämta vatten, fylla på ved och skotta snö. Halv ett kan det vara mörkt igen.

– Jag har knappt varit i Jokkmokk, säger han. Jag är utomlands då. Reser jag söder om Polcirkeln är jag jävlar i mig i Västafrika, känns det som.

Telefonen ringer men Börje ids inte svara.

– Det är inga damer som ringer hit i alla fall.

Några som numera ringer är däremot FMV, när de meddelar bröderna Larsson om att Lill-selet måste evakueras. Bröderna Larsson ställs inför valet att antingen bli hämtade med militärhelikopter och inkvarterade »på fält« under tiden testet håller på, eller så får de själva ordna transport ut ur det utvidgade området.

Den senaste gången samebröderna evakuerades var i mars 2014. Då satt de i Jokkmokk i flera dagar.

– Varje kväll ringde någon från basen och informerade: »I dag vart det inget, det var blåsigt.« Nästa dag var det dimma och den tredje var det snöväder – men då sköt de ändå.

Börje är inte medlem i någon sameby och är därmed inte berättigad till någon ersättning. Men efter att hans renskötande bror påpekade att Börje påverkades lika mycket som någon annan i Lillselet gav staten med sig. Han minns inte den exakta summan de fick för bränsle, logi och mat, men inte mer än en tusenlapp om dagen. Samtidigt drar den svenska staten in mångmiljonbelopp på testen.

– De tar ju bra betalt för det där, säger han.

Utanför fönstret till Börje Larssons lilla kök breder aftonrodnaden ut sina långa röda fingrar över himlen. Gentemot statsmakten finns inte så mycket att göra.

– Hade det övats i Stockholms skärgård så hade det blivit ett jävla hallå, tror han. Men här bor ju inte så många människor, bara »någon krokig lapp«.

Börje rycker på axlarna.

– En vanlig liten människa, den skiter de väl i?

Natten väntas bli stjärnklar. Genom att läsa av Vintergatan har Börje genom åren kunnat förutspå snöns ankomst och vårens flykt. Kunskaper han ärvt från sina en gång i tiden tvångsfördrivna föräldrar, som i sin tur ärvt dem från sina – nu skärvor av traditioner som riskerar att dö ut. På senare år har det blivit svårare att spå vädret, säger Börje. Vårarna har blivit konstiga.

Han börjar nynna på en Elvislåt: »As the snow flies on a cold and gray Chicago mornin’, a poor little baby child is born in the ghetto-o-o …«

– Det är jag som är Lillselets Presley, säger Börje Larsson och vinkar adjö medan stjärnorna tänds en efter en.

 

»Välkommen till RFN«, står det på en monitor i entrén till basen. Älghorn sitter på väggarna och öronproppar ligger framme i en plastlåda. Inne i vakthytten blandas TV-sända skidtävlingar med rörliga bilder från övervakningskameror djupt inne på militärområdet: Tunok, Punkt N, Punkt O, Punkt S. Säkerhetspersonal från Securitas vakar över de naturresurser som under 2010-talet ger Norrbotten internationell konkurrenskraft – tomheten, tystnaden, tillgängligheten, glesbefolkade vidder med såväl midnattssol som evigt mörker.

Mats Hakkarainen spottar ut snuset. Han är arbetargrabben från Borlänge som bytte tristessen på pappersbruket mot livet som stridspilot vid F21 i Luleå. Under sina 25 år i luften kunde Mats inte föreställa sig att han en dag – som han själv uttrycker det – skulle bli »hövding« för hela testverksamheten i Vidsel.

– Jag visste att jag skulle komma till ett väldigt bra jobb, men jag har kommit till ett fantastiskt jobb.

Mats öppnar dörren till RFN-museet inne på testområdet. Totalt arbetar 160 personer på basen, uppdelade på åtta arbetsgivare. Det gör anläggningen till Älvsbyns kommuns tredje största arbetsplats, efter kommunen själv och hustillverkaren Älvsbyhus. Men det är RFN som sätter kommunen på världskartan.

– Vi har väldigt bra rykte, säger Mats. Det är hög kvalitet på den hjälp kunderna får från min personal.

Vissa prov, där kunden efterfrågar särskilda klimatförutsättningar, har en väntetid på flera år. I taket på museet hänger flaggor från det tjugotal länder – de allra flesta Natomedlemmar – som använt testanläggningen. Mats Hakkarainen ser Norrbotten som en militärstrategiskt viktig plats.

– Jag är jättestolt över att den här verksamheten finns i Sverige och jag vet att det finns andra länder som skulle önska att de hade samma möjligheter. Det är vi som äger det, det är svenskt.

Som chef för RFN är det Mats uppgift att sköta alla kundkontakter, oavsett om det handlar om nationella försvarsmakter, statliga verk eller privata vapenföretag. Efter att RFN har tagit del av intressentens dokumentation skickas förfrågan vidare till högre instans och eventuellt godkännande från regeringen. Från regeringshåll är mandatet glasklart:

– Genom extern försäljning ska jag minska kostnaderna för försvaret, vilket gör att skattebetalarna behöver betala mindre pengar för försvarets verksamhet, säger han. Så är det ju. Det är därför vi håller på med det här.

Han beskriver det hela som »sunt ekonomiskt tänkande« som ingen förlorar på. Minst av allt naturen.

– Det här området hade aldrig blivit naturreservat eller ett Natura-2000-område om det inte hade varit ett militärt skyddsobjekt. Då hade det här sett ut som den övriga naturen: vindkraftverk eller skogsavverkning.

Mats vandrar runt bland relikerna från 1900-talets svenska militärhistoria: flygplansdelar, måldragare och stridsspetsar. Den tekniska utvecklingen inom det militära går rasande fort. I  det hänseendet är Vidsel inget undantag, och nyligen beviljades anslag på 300 miljoner kronor för att modernisera anläggningen. Mats ser en framtida utveckling mot mer fjärrstyrd testverksamhet över större landytor, och utesluter inte en ytterligare utvidgning av provområdet. Vid behov har FMV redan tillstånd att binda samman RFN med Esrange utanför Kiruna – då bildas Neat, ett unikt testområde som är 35 mil långt fågelvägen.

– Dagens nya vapensystem behöver längre och längre skjutavstånd, säger Mats. Det är inte ovanligt med raketer som går sju–åtta mil.

Han visar upp den typ av utrustning som Bo Öberg kunde arbeta med: kikare, radarapparater och telemetri. På RFN underhålls, opereras och vidareutvecklas provsystemen av det statliga aktiebolaget SSC – fram till 2011 känt som Rymdbolaget. Dess verksamhet sträcker sig i dag långt bortom rymdteknik, och den namnkunniga bolagsstyrelsen vittnar om en stark säkerhetspolitisk profil. Där återfinns bland andra Håkan Syrén, tidigare överbefälhavare och ordförande i EU:s militärkommitté, och Lars Leijonborg, tidigare partiledare för Folkpartiet och uttalad förespråkare för ett svenskt Natomedlemskap.

– FMV och SSC arbetar oerhört tätt tillsammans, förklarar Mats Hakkarainen.

På vägen ut från området måste han bromsa in. Två, tolv, tjugo renar korsar vägen. Renarna blir stående en stund i grådasket och slickar glupskt i sig av vägsaltet.

– Det är Udtja samebys renar, säger Mats.

FMV i Vidsel har en egen samekontaktman som talar med samerna varje dag. Mats menar att 60 års erfarenhet lagt en god grund för samarbetet mellan parterna.

– Samarbetet är helt fantastiskt. Inga som helst konstigheter, säger han medan den sista renen försvinner av vägen.

Det ursprungliga avtalet från 1960-talet gör att samebyarna som har renar inom det permanenta området tillhör det fåtal intressenter som får ekonomisk kompensation. Under de senaste tre åren har drygt 1,6 miljoner kronor betalats ut till dem. Under samma period genererade test- och övningsverksamheten vid RFN intäkter på drygt 200 miljoner.

 

Hemma i sin villa i Vidsel berättar Bo Öberg om krämporna som tvingade honom till förtidspensionering. Sedan han lämnade sin tjänst har förändringens vindar svept fram över den forna arbetsplatsen, som nu marknadsförs på branschmässor under det internationellt mer gångbara namnet Vidsel Test Range.

Bo är sjätte generationens »öbergare« i Vidsel, men nu oroar han sig för bygdens framtid. De äldre dör och de yngre flyttar. Byn nådde sitt högsta invånarantal i mitten av 1970-talet, samtidigt som utländsk militärpersonal började komma till provområdet. Färre jobbar på RFN nu, förklarar han. De utländska kunderna kommer i allt större utsträckning med egen utrustning och egna tekniker.

– I dag har vi bara att värma baracker och göra kokkaffe åt dem, säger Bo.

Numera duger bara hotell Storforsen åt de tillresta dignitärerna, Vidsels eget hotell har blivit ett behandlingshem för narkomaner. Bo Öberg målar upp en dyster framtid där färre lokala arbetstillfällen drar ner ekonomin i en ond spiral. Likt skogsindustrin och gruvnäringen strör den globala vapenindustrin blott smulor omkring sig. Den gamla tidens sociala kontrakt mellan bruksortens arbetsgivare och invånare är brutet.

Bo reser sig och vaggar genom hallen, förbi sin far Freds oljemålningar med fjällmotiv. Längs en björkstam löper en rispa.

– Någon har varit och nallat på saven. Då dör träden i slutändan.

 

Efter många år i Stockholm blev längtan tillbaka till naturen för stark för Lilian Mikaelsson; att få bestiga berg, att kunna laga mat över öppen eld. Nu har hon återvänt till barndomsbygden. Hennes mor är svårt demenssjuk och fadern, som var renskötare, har gått bort. Raketen som restes på Vidsels torg, men som aldrig får ta höjd, ser Lilian som ett tecken på vad som händer inte bara i Norrbotten, utan i Sverige i stort.

– Den är en symbol för vad som händer i dag, med samövningar med Nato och andra militärer som provar ut drönare. Drönare som kan ställa till med så mycket elände i länder som Afghanistan och Pakistan.

Lilian ser historien upprepa sig: Kalla krigets dialektik har dammats av och nya frontlinjer klyver Europa. Och hon räds vad historielösheten kan göra med ett samhälle.

– Jag växte upp med föräldrar som kom ihåg hur det var under andra världskriget, hur rädd man var då. Den militära testverksamheten i Vidsel berör långt fler än dem som bor här. Men protesterar man i den här kommunen känner man sig lite som ett ufo. Jag har aldrig hört röster som kopplar ihop testverksamheten med de militära konsekvenserna.

Mitt i allt förblir samerna pjäser på det storpolitiska schackbrädet.

– Det pågår ett spel om markerna, säger Lilian. Och i vissa samers ögon ses försvarsmakten som de minst dåliga exploatörerna, bättre än gruvbolag eller skogsindustri. De sliter mer på naturen.

Lilian talar om en gisslansituation, ett Stockholmssyndrom där samebyarna Udtja och Tuorpon värderar sin situation och väljer det minst dåliga alternativet. Själv drömmer hon om ett samiskt uppvaknande snarlikt det hon själv bevittnat i Latinamerika, där ursprungsfolken har organiserat sig och satt press på makthavare.

– Svenska staten omnämner samer som minoritet i grundlagen, och det förpliktigar. Det skulle gå att sätta press på politiker även här. Men tyvärr finns det samebyar som är så pass koloniserade av försvarsmakten att de anpassar sig.

Det känns särskilt bittert att samernas förlorade marker nu utgör en handelsvara som den svenska staten säljer till privata flygplanstillverkare och missilutvecklare från andra länder.

– Varje intrång är en förminskning av vår kulturs överlevnadskraft, säger Lilian Mikaelsson. Det mest tragiska är att många samer låter det här ske.

Kontakt. Amatörradio­operatören Bo Öberg har kommunicerat med personer i 160 länder. Ögonen glittrar medan han rattar mellan frekvenserna. För en stund återvinner den förtidspensionerade gymnasieingenjören barndomens lekfulla kunskapstörst. »Rymden betyder allt. Vi  är bara en liten flisa av något mycket större.«
Lagbrytare. Det är förbjudet att stanna längs vägen de sista kilometerna fram till Vidselbasen. Gula varnings­skyltar informerar: »Obehöriga äga ej ­tillträde«.

Mats Helgesson, Afghanistanveteran och nationell chef för FMV:s testverksamhet, anser att RFN:s utmaning består i att hitta en balans mellan å ena sidan naturvärdena och den omgivande befolkningens behov, och den militära provplatsens å den andra. Att provområdet alltid kommer att efterfrågas är han övertygad om.

– Innan man skickar ut någon soldat i Afrika eller Afghanistan eller för att försvara Sverige, vill man ha provat grejerna på riktigt någon gång. Vidsel är en sådan plats, säger Mats Helgesson.

Huruvida det är rätt att statlig mark – administrerad av Fortifikationsverket och Statens fastighetsverk – leasas till utländska försvarsmakter och vapenindustrier är inte FMV:s sak att avgöra, påpekar han. Ytterst är den militära test- och övningsverksamheten i Norrbotten en politisk fråga.

– Jag kan bara säga att vi har uppdraget att göra på det här sättet från våra politiska chefer, konstaterar Mats Helgesson.

Den socialdemokratiske försvarsministern Peter Hultqvist svarar per mejl. Han ser främjandet av internationella relationer som ett viktigt kriterium vid val av kunder till Vidsel Test Range, och menar att verksamheten medför såväl ekonomiska som politiska fördelar: »Att genomföra dessa moment tillsammans med internationella partners, som kan vara både utländska försvarsmakter och industri, är både resurseffektivt och förtroendeskapande.«

Anna Ek, ordförande för Svenska freds- och skiljedomsföreningen, håller inte med. Hon menar att RFN:s direktiv är alldeles för luddiga och att verksamheten äventyrar Sveriges arbete för fred och mänskliga rättigheter. Dessutom är det problematiskt ur ett demokratiskt perspektiv att journalister och enskilda organisationer har svårt att få insyn i den.

– Det kan handla om allt från företag som är involverade i korruptionsaffärer till sådana som inte har någon koll på respekten för de mänskliga rättigheterna. Det kan också vara länder som är odemokratiska eller krigförande.

Svenska Freds har uppmärksammat att den israeliska drönaren IAI Eagle testades i Vidsel 2002, samma drönare som enligt människorättsorganisationen Human Rights Watch användes för att bomba civila mål under Gazakriget 2008–2009.

– Jag tror att många i Sverige skulle tycka att det var väldigt obehagligt om de visste att vi hjälpt den här typen av aktörer att öva upp sina militära förmågor, säger Anna Ek.

 

Strax utanför Älvsbyn faller Piteälven 82 höjdmeter på fem kilometer och bildar Europas största oreglerade fors: Storforsen. Nu under senvintern har den frusit fast till en frostig istrappa, men en tapper rännil strömmar alltjämt ner över branten och sveper in nejden i ett stilla brus.

På det fyrstjärniga hotellet Storforsen – där hotellrum, restaurang och bastudäck stirrar rakt mot den väldiga vattenmassan – håller det militärindustriella komplexet hov. Inga tyska hundspannsturister eller norska vandrare syns till när korridorerna och fikarummen fylls av engelska med svensk eller amerikansk accent. Hotellets gäster är en medelålders skara draperad i lammull, fleece och flanell. De stojar, skvallrar och skryter. Nästan alla är män.

Det är som om militärindustrin har ett alldeles eget kollo utslängt i vildmarken – det spelas pingis, badas bastu, springs i korridorerna och dricks drinkar.

Intill receptionen sitter två män från US Air Force med varsin kaffe.

Den ene av dem säger att han egentligen är pensionerad men att han har svårt att säga nej när flygvapnet lockar med nya uppdrag. Nu gör han i ordning sin pipa samtidigt som han tillsammans med en yngre kollega i mörkgrå lusekofta gör upp planer inför en stundande militärövning. De åker runt i området och undersöker terrängen. Många frågor behöver besvaras – ska soldaterna ligga i ett träsk eller stå på ett berg?

– Det kommer att äga rum en stor Natogrej här i sommar, förklarar han.

På Storforsen råder det inga tvivel om vilka det är som håller i dirigentpinnen och att den tänkta fienden återfinns österut. Framför brasan i  hotellobbyn trivs gästerna.

– Hur länge har du varit i Gulag? frågar en rund svensk och skrattar.

– Sedan den 28 januari, svarar en amerikan. Och vi har sett en älg.

I baren avhandlas vapentillverkare, flygplansmodeller och stridsspetsar lika ledigt som Weissbier, lager och IPA när svenska och finska militärer minglar med industrin. En amerikan meddelar att han har varit på hotellet så länge att han hunnit dricka sig igenom hela det välsorterade ölsortimentet. På en tavla utannonseras kvällens specialare: Cowboyläsk – en drink med »sting«. Före middagen utlovar en representant för ett svenskt vapenföretag spektakulära resultat under morgondagen:

– Klockan tio kommer vi att skjuta!

Medan ett tjugotal män slår sig till bords i den dovt belysta restaurangdelen, dricker sällskapets chaufför kaffe för sig själv i TV-rummet intill.

– De snackar så mycket engelska och jag pratar för dåligt, förklarar han.

Eftersom så många av hans kunder är utländska har han fått gå på kurs.

My name is Börje. Fasten your seat belts, utbrister han triumferande på brett pitemål.

Stämningen är uppsluppen ute i matsalen där svartklädda servitriser springer mellan borden med brickor tyngda av öl- och vinflaskor, men Börje, han väntar på lokalnyheterna.

– Jag ska upp tidigt och köra. Då kan jag inte vara bakis.

De ska till Punkt C, en utflyttad ledningscentral inne på RFN. Om vädret är bra stannar de hela dagen. Men Börje klagar inte, det bjuds på lunch. Arbetet som åkare för resebyrån från Luleå har gett honom en unik insyn i den militära affärsverksamheten i Norrbottens inland, långt bortom riksmediernas räckvidd. Förra veckan ett företag från Louisiana, nu ett sällskap från Missouri.

– Du vet … Vi är med i Nato smygvägen. Amerikanerna kommer hit och skjuter med F16, de vill ju vara nära Ryssland. Men det är bra att Sverige testar med Nato. Vi har inget att sätta emot när Putin kommer, säger Börje innan han först av alla gäster beger sig mot sitt rum.

Efter middagen slår sig Keith Coleman från Missouri ner framför brasan i lobbyn. Vädret var strålande och missilproven som upptagit all hans tid här gick till slut över förväntan.

– Det var en big one, säger han. Ni kommer att få höra om succén på CNN!

Keith gillar Vidsel Test Range – ytorna är exceptionella, personalen professionell och servicen prickfri. Dessutom säger han att den är prisvärd; det är billigare för hela teamet från Boeing att komma till Norrbotten än det är att testa hemma i USA. Efter tio dagars prover har det nu blivit dags att återvända hem och »nörda ner sig« på kontoret för att skissa på nya avancerade vapensystem.

Kvällen har svept in hotell Storforsen i ett kompakt mörker. I loungen spelar några av gästerna biljard, kastar pil och tittar på Champions League-fotboll. En trappa upp är det fest.

– Vi måste fira, utbrister en vältränad amerikan med rakat huvud.

Snart pryder två blå helrör gin det runda träbordet där representanter för Boeing umgås med sina svenska partner från Saab. En blond kvinna i mönstrad blus tackar alla inblandade för ett fantastiskt jobb:

We kicked some ass today! Skål!