När robotmåsarna anfaller

José González besegrar sina demoner.

Joakim Gävert stod ofta och grävde i skivbackarna på Freak Scene på Sankt Eriksgatan i Stockholm. Han hade jobbat på ett underbolag till det enorma Virginimperiet, och bland annat gjort sig känd för att ha upptäckt bandet The Ark. Nu skulle Gävert starta ett eget bolag tillsammans med vännen Magnus Bohman, och det var därför han julen 2001 letade efter nyutkomna singlar att lyssna på. Kanske fanns det någon att lyfta upp till deras bolag?

En av skivorna han plockade upp var en liten sjutums vinylskiva från ett okänt indiebolag ­kallat Kakafoni, som sammantaget gett ut tre skivor. På omslaget fanns ett telefonnummer nedskrivet, och det stod att artisten hette José González. Det var enkla inspelningar, bara sång och gitarr, men Gävert fastnade direkt. Han tyckte att González röst talade till honom, att den »var universell och skar genom allt«. Det fanns en sådan nerv i både sången och gitarrspelet att han tänkte: »Det här borde fler få höra.« Gävert spelade singeln för ­Magnus Bohman så fort han kunde.

– Jag brukar skoja om att det tog några lyssningar för att polletten skulle trilla ner hos honom, men han gillade José jättemycket, säger Joakim Gävert. Vi kände att det var någon vi verkligen måste försöka arbeta med.

Annons

Gävert och Bohman tog kontakt med bolaget Kakafoni, som gav dem tillåtelse att prata med González. Han var en 23-årig student som läste doktorandutbildningen på Institutionen för biomedicin i Göteborg, där han »studerade herpes­virusets DNA-kopiering«. Gävert och Bohman stämde träff med honom, och mötte en blyg man som blivit väldigt överraskad av att någon hört av sig till honom för hans musik. Det var bara en singel han hade spelat in med en kassett­porta och tryckt upp i 500 exemplar.

– Det märktes att han var tveksam när vi talade med honom första gången, säger Gävert. Han pratade om att han lagt gitarren på hyllan, att det var hans studier som gällde och att singlarna han spelat in stod under sängen. Det var inte något han skulle göra karriär av.

Det tog lång tid att övertyga José González om att skriva på ett kontrakt. Dels oroade José sig för att »sälja sig«, och försökte få koll på procentsatser och klausuler i kontraktet. Dels upplevde Gävert den blyge José som »försiktig«: han ville inte pressas till att göra intervjuer eller spelningar. Men slutligen skrev den 23-årige molekylärbiologen på för det nystartade Imperial Recordings.

– Det låter som en efterhandskonstruktion, säger Joakim Gävert. Men både jag och Magnus tänkte: »Det här kan bli hur stort som helst.« Vi var ju helt nystartade, men hade stora ambitioner. Vi hade en plan att om 20 år skulle José González vara en världsstjärna.

Det gick fortare än så. I dag har José Gonzá­lez sålt mer än 1,2 miljoner album, ­spelat i de flesta av världens länder och blivit en av ­Sveriges största musikexporter. Han har blivit känd som en hemlig, melankolisk artist som funderar på allt från biologi till religion och filosofi, och som gillar att fråga sig varför människan fungerar som hon gör.

Själv har dock José González inte alltid fun­gerat så bra.

Enstörning. »Utomlands frågar folk mig om det finns ett Göteborgssound, och det finns det ju: killar som sjunger ångestfalsett i kör. Ljudmässigt är det nog svårt att säga att det jag gör är ­göteborgskt, men vädret i stan bjuder in till att gömma sig, och det bidrar till en kufiskhet som jag gillar.«

Valentín González hade precis gått klart sin utbildning i psykologi vid universitetet i argentinska San Luis, och Clementina García var nästan färdigutbildad biokemist, när general Jorge Videla tog makten i Argentina. Året var 1976 och meningsmot­ståndare till militären började försvinna, för att fängslas, torteras eller dödas. Både Clementina och Valentín hade varit en del av 68-vänstern, och Valentín var ordförande för studentkåren i San Luis. Paret bevittnade hur allt fler av deras vänner och bekanta försvann, och snart blev de själva föremål för förföljelserna. Tillsammans flyttade de ständigt runt i landet för att undvika de väpnade styrkorna. De fick lära sin tvååriga dotter María Eugenia att vara helt tyst om folk knackade på om nätterna.

– Det var krig i landet, säger Clementina. Dels fanns militären, dels gerillan – och vi var klämda mellan dem. Vi förstod inte vad vi gjort för fel, vi ville bara att världen skulle bli mer rättvis. Men det var en kamp vi inte kunde vinna. De dödade eller fängslade nästan en hel generation.

Familjen hade varken pass eller pengar, men lyckades till slut ta sig över till grannlandet ­Paraguay, och därifrån till Brasilien. Som politiska flyktingar fick de asyl i Sverige och i juli 1977 kom Clementina och Valentín med sin dotter till Moheda utanför Växjö.

– Jag kommer ihåg den första natten, hur skönt det var att sova utan att behöva vara rädd för att höra knackningar, för att någon skulle komma och hämta oss, säger Clementina. Vi tänkte att nu är vi här i några år innan vi åker tillbaka till Argentina, när allt har blivit bättre.

Efter sex månader i Moheda flyttade familjen till Hammarkullen i Göteborg, och den 31 juli 1978 föddes deras andra barn: sonen José Gabriel González.

Valentín jobbade en kort period på en förskola innan han fick en doktorandtjänst i pedagogik vid Göteborgs universitet. Clementina, som först varit hemma med José och sedan med hans yngre bror Mauricio, arbetade som städerska på Sahlgrenska sjukhuset och sedan som hemspråks- och NO-lärare på en högstadieskola. Hon fortsatte därefter att studera och fick anställning som biomedicinsk analytiker på Sahlgrenska. Att båda föräldrarna var akademiker märktes tydligt i hemmet.

– Min pappa ­brukade sitta och lyssna på latin­amerikanska nyheter på radio och ville diskutera politik, säger José ­González. Även om vi inte hade så mycket pengar så fanns det mycket böcker, med tanken att vi skulle bläddra i dem om vi var nyfikna på något. Vi skulle diskutera och fundera över hur saker och ting fungerade.

Valentín, som hade varit med i en kör i Argentina, gillade även att sjunga. Han önskade att han kunde spela gitarr ordentligt, men fick nöja sig med att nynna på olika melodier – alltifrån latin­amerikansk musik till The Beatles. När José var tre år gammal spelade pappan in när han själv nynnade och gjorde olika rytmiska ljud samtidigt som sonen tonsäkert härmade honom, och spelade stolt upp resultatet för Clementina.

– Det var mycket musik hos oss, säger Clemen­tina. Våra släktingar och vänner i Argentina skickade ofta över kassettband med argentinsk folkmusik till oss.

Annons

De lyssnade på folkmusiker som argentinska Mercedes Sosa och kubanen Silvio Rodríguez och på de brasilianska musikstilarna samba och tropi­cália, som de anammat under sin tid i landet. När José var sex år började han spela flöjt, och familjen försökte spela musik tillsammans hemma; Clemen­tina spelade på en liten synt, José tog sin flöjt och Valentín sjöng. I andra klass gjorde José ett inträdes­prov för att få sjunga i en kör i Dom­kyrkan, och blev antagen. Men när Valentín och Clemen­tina fick reda på att det krävdes ett par svarta, glänsande skor, svarta byxor och kavaj – allt till en kostnad av 600 kronor – satte de stopp.

– Det var väldigt mycket pengar, men framför allt tyckte vi att han skulle gå i kören för att sjunga, inte för att vara fin.

Det dröjde tio år efter stats­kuppen innan familjen ­González kunde återvända till Argentina.

– Vi åkte dit för att hälsa på, och för att undersöka möjligheterna att flytta dit igen. Men när jag var där saknade jag Sverige. När jag tänkte på vad som var hemma för mig, hamnade jag i Hammar­kullen. Barnen kunde spanska, men de var från ­Sverige. Valentín ville tillbaka; han försökte kolla om han kunde få något jobb, men det var fort­farande ett samhälle med spår av diktatur och krig.

Så de stannade kvar i Göteborg och flyttade till stadsdelen Landala. I högstadiet brukade José och hans vänner få låna nycklarna till musiksalen. Han började spela gitarr och lärde sig att ta ut ackord på egen hand, och hemma fick han notblad av pappa Valentín på bossanovalåtar. Clementina García:

– Om jag måste tänka på ett enda ord för José är det »tålmodig«. Vi hade ett kulspel hemma, en sådan där labyrint som man skulle vinkla för att kulan inte skulle åka ner i hålen. Han kunde sitta i timmar tills han lärt sig det, och då skulle han klara det samtidigt som han blundade. Samma sak var det när han bestämde sig för att lära sig spela gitarr.

»Jag studerade herpesvirus och kartlade vissa proteiners ­struktur och funktion som ­viruset använder för att kopiera sitt DNA.«

José tog lektioner i klassisk gitarr, men spelade även elbas. Först i punkbandet Back Against the Wall, och senare i hardcorebanden Renascence och Sweet Little Sinister, till­sammans med kompisarna Magnus Winström och Elias Araya.

– Det var 90-tal och hardcorevågen hade blossat upp i Sverige, framför allt i Vänersborg, ­Linköping och Umeå, säger José. Vi började gå på spelningar och blev inspirerade av både musiken och klädstilen, men också av de politiska idéerna. Straight edge-kulturen handlade från början mycket om att ha ett drogfritt, klart huvud och ett politiskt sinne, och djurrätt blev väldigt stort inom rörelsen.

José González började läsa böcker om etik och filosofi, däribland den australiske filosofen Peter Singers Djurens frigörelse, vilken argumenterade för att alla varelser som kan känna smärta bör ges samma omsorg.

– Jag och många av mina vänner blev vegetarianer eller veganer, och jag kom in i hela den tankevärlden och blev intresserad av medvetande och etik. Det var en öppning in i argumentationens värld som jag inte kommit i kontakt med i skolan: Vad kan känna lidande, vilka arter är självmedvetna? Och vilka har förmågan att tänka abstrakt? Jag insåg att vi människor är speciella, men inte i bemärkelsen som vissa religioner säger – via någon sorts gudomlig makt – utan via våra hjärnor.

Clementina säger att José under en tid ville vara lite »tuff« – José kallar det »busig«; han hängde med vänner som sysslade med graffiti och de bröt av Mercedesmärken på bilar. Märkena skulle hängas i halsband, som protest mot de ekonomiska orättvisorna i världen. »Man kan vara emot konsumtionssamhället och vara emot orättvisor, men du ska inte använda sådana metoder för att bekämpa dem«, förklarade hans mamma för honom. Samtidigt var han en »pluggis«, och på gymnasiet läste José naturvetenskapliga programmet med extra matematik.

– Jag hade en väldigt hög arbetsmoral, säger José González. Jag tänkte att jag kunde klara det mesta om jag bara lade tid på det. Men jag hade ganska svårt för att skriva, och ännu svårare för att prata. Jag har alltid varit ganska tystlåten; när jag hängt med människor i grupp har jag antingen lyssnat på andra eller flutit bort i mina egna tankar. Jag kände mig alltid lite långsam med att hitta orden när andra samtalade. På så sätt var det skönt att vara ute och skejta och sedan gå och repa och spela och skrika jävligt högt – det fanns något terapeutiskt i det.

 

När José González gått ut gymnasiet sökte han sig direkt vidare till universitetet och ett program i molekylärbiologi, vilket först innebar studier om DNA och ärftlighet. Eller: »Den genetiska variationen och hur den ­ligger till grund för evolutionen.«

Annons

Vid sidan av studierna hade hans band Sweet Little Sinister så gott som upplösts. José ägnade mindre tid åt banden han spelade med, men fortsatte att skriva och spela in på egen hand, samt tillsammans med kompisarna Elias och Tobias i bandet Junip.

– Junip var till en början låtar jag skrivit med sång och gitarr, som vi spelade med trummor, orgel och synt. Dels var vi inspirerade av band som Low, Arab Strap och Cat Power, men det handlade också om att ge utlopp för många av de stilar vi inte kunnat spela i våra respektive hardcoreband. I mitt fall var det Beatles, tropicália och politiska sångare som Silvio Rodríguez.

José gjorde sin praktik på ett läkemedelsföretag i Tyskland, och en sommar arbetade han i samma labb som mamma Clementina, där han analyserade blodgivare för att till exempel ta reda på om de hade HIV, hepatit B eller C. När han tagit sin magisterexamen gick han vidare till doktorand­utbildningen.

– Jag studerade herpesvirus och kartlade vissa proteiners struktur och funktion som viruset använder för att kopiera sitt DNA. Jag var fort­farande ganska blyg och kunde ofta sväva iväg i egna tankar, som att fundera över hur det funkar när olika molekyler och proteiner krockar för att kopplas ­samman.

Hemma hos föräldrarna hade det börjat knaka i fogarna. Valentín ville alltjämt tillbaka till Argentina, och när han 1997 fick ett jobberbjudande i Argentina reste han dit. Clementina och Valentín försökte ha en långdistansrelation, där hon ibland hälsade på honom och han ibland kom tillbaka hem till Sverige.

– Sedan kom det fler jobbförslag i Argentina, och han ville vara kvar, säger Clementina. Han hittade aldrig riktigt sin plats här i Sverige. Och då tänkte jag: »Antingen så är jag här, eller där.« ­Barnen var vuxna, men det skulle ändå betyda att jag lämnade dem i ­Sverige. Så jag stannade.

José, som stod nära båda sina föräldrar, blev en medlare i konflikten som uppstod i familjen.

– Det blev jobbigare och jobbigare, med brev- och mejlväxlingar och telefonsamtal med ganska jobbiga påhopp, säger José. Vi syskon ville inte ha någon del i deras käbbel, men jag försökte alltid prata med alla: »Det kommer att bli bra, det finns någon lösning som är bra för alla.«

Parallellt med studierna fortsatte José att skriva musik på lediga stunder. Han spelade in låtar, både som soloartist och med Junip. ­Bandet skickade ut sitt album till några få skivbolag, bland annat till deras favoritbolag Constellation Records, men fick vänligt till svar att »det lät fint men att det inte var läge just nu«. Josés egen platta hamnade som bekant på Freak Scene i Stockholm.

– Jag hade ett gäng låtar som bara var gitarr och sång. Från början var det ganska smörigt, men sedan hade jag en vändning där jag ­hittade en stil som kändes bättre. Musiken var lite mörkare och texterna var mer poetiska än själv­ömkande romantiska. Då kände jag att det var bra på riktigt. Samtidigt fanns det ingen ambition att slå igenom; det var något man tänkte på lite då och då. Bolaget hade lite kontakter och det kändes mest roligt att skivan fick hamna i några få butiker.

Hemtam. José har bott i samma hyreslägenhet sedan han slog igenom. »Jag tar ut en lön på 25 000 efter skatt, men resten av pengarna som finns i mina bolag vet jag inte hur jag ska handskas med. Fast på något sätt kommer de nog att gå åt, varken mammas eller pappas pensioner ser superlovande ut.«

José bodde i en 21 kvadratmeter stor lägenhet i Landala, sysslade med sitt forskningsprojekt och handledde studenter från läkemedelsprogrammet på Institutionen för biomedicin. Så ringde Joakim Gävert och Magnus Bohman.

– Det var jättekul att de ville sajna mig, men samtidigt fick jag huvudbry över att sälja ut mig, säger José. Jag kom från Do It Yourself-kulturen, som handlar om att göra saker själv: ta kontakt med ett tryckeri i Tjeckien för att göra egen ­merchandise, måla egna omslag. Jag var peppad att släppa min egen musik, men jag knackade inte dörr eller ringde upp skivbolag. Så det var som att det kom ur ingen­stans.

Samtidigt som José började arbeta med sitt debut­album fortsatte familje­problemen. I samband med att hans storasyster skulle föda sitt första barn ville Valentín flyga till Sverige för att få vara med, något som systern inte tyckte var en lika god idé. Pappan reste ändå, och eftersom María Eugenia var höggravid och Mauricio studerade i Lund flyttade han in i Josés lilla lägenhet.

– Jag hade väldigt mycket att göra i labbet och hade hand om kurser, och i två veckor kom jag hem till honom och var otroligt trött. Han var väldigt frustrerad över att inte få träffa de andra i familjen och han skrek ganska mycket. Jag började känna en sådan sjuk stress, över familjen och jobbet, och jag kunde inte sova.

Clementina García:

– José säger två veckor, jag säger en månad. Valentín är en mycket intensiv person: ibland är allt jättebra, ibland är allt jättedåligt – och nu var det dåligt. Han är en person som kan prata väldigt mycket, och det gjorde han med José. De pratade fram till klockan två på natten, sedan vaknade han klockan fem och fortsatte. Mycket om tunga ämnen: om relationen med mig, om relationen med sin far, om döden, om militären i Argentina. Det var som att han behövde en terapeut och använde José som det. Men vi visste inget om det då.

När Valentín till slut skulle åka hem körde några grannar honom och José till flygplatsen. De märkte hur svårt pappan och sonen verkade ha att ta farväl av varandra, och hur José talade osamman­hängande under hela färden.

– Jag höll uppe garden under tiden pappa var här, försökte medla och samtidigt sköta studier och jobb, men så fort han åkte släppte allt. Jag kunde inte hålla uppe ­garden mer. Det var som att det blev kortslutning i mitt huvud över att det var så mycket som hände.

José fick gå till en psykolog, men psykologen svarade att »det inte gick att ha samtalsterapi med någon som inte kunde prata«. När José bläddrade igenom tidningar och såg namn han kände igen trodde han att någon försökte signalera något till honom; när han lyssnade på radio eller ­tittade på TV var det samma sak. Han kunde titta på den blinkande lampan på en brandvarnare och »­visste« att den blinkade för att någon över­vakade honom, och när han såg en flock med måsar utanför fönstret »visste« han att de egentligen var robotmåsar som var skickade för att spionera på honom.

Mamma Clementina såg hur han blev alltmer paralyserad och fick svårt att äta och sova.

– Han kunde inte göra någonting, inte ens greppa någonting. När han skulle hjälpa mig att flytta bad jag honom hålla något medan jag rengjorde spisen, men han kunde inte. Jag frågade: »Vad är det, José?« Och han svarade: »Jag tror jag håller på att bli galen.«

 

José González fick diagnosen reaktiv psykos och blev inlagd på ett psykiatriskt vårdhem. Där var de ett tiotal patienter med varsitt rum, en gemensam matsal och ett hobbyrum. Behandlingen gick inledningsvis ut på att inte utsätta honom för några intryck, och att han skulle sova så mycket som möjligt.

– Jag fattade inte riktigt vad det var, säger José. »Finns det här?« tänkte jag. Jag förstod att saker och ting var för jävliga, men kände inte att jag passade in där – jag behövde det inte. Långsamt började jag se vissa samband, började kunna prata och insåg att jag inte mådde bra, men att jag i alla fall mådde bättre och var på rätt väg.

Han var inlagd i en månad, sjukskriven i ytterligare fyra och kom av sig i sin doktorandutbildning. Inspelningen av skivan låg på is, men José ägnade allt mer tid åt musiken. En av låtarna han skrev hette Crosses, vilken handlade om »sirener inom dig«, »återkommande mardrömmar« och att lämna sina svagaste ögonblick bakom sig.

– Jag ska inte säga att det var terapeutiskt, men jag tror musiken blev en hobby som fick mig att må bra. Jag hade liksom något att syssla med. Och Crosses var en av de låtar jag skrev med mina erfarenheter i bagaget.

Just Crosses valdes ut som singel inför det kommande debutalbumet. José menar att livet tog en drastisk vändning när den släpptes i juni 2003. Kanalen ZTV utsåg låten till veckans hitvarning, den tog sig in på Sverigetopplistan och även P3 plockade upp låten. José började förstå »att han faktiskt var bra«, och att albumet kanske skulle nå framgång.

– Jag som kom från indievärlden trodde att det betydde att albumet skulle sälja 10 000 exemplar, säger José.

Snart var han, som tidigare bara gjort ett trettio­tal konserter i sitt liv, bokad till Hultsfredsfestivalen. Han spelade som förband till Lucinda Williams på Trädgår’n i Göteborg och åkte på promotionturnéer runt om i landet. När det kompletta albumet, kallat Veneer, släpptes i oktober hamnade det på andra plats på albumlistan.

– Då tog det fart än mer. Inom loppet av ett år hann jag göra uppåt hundra spelningar bara i Sverige. Det kändes som att jag åkte till nästan varenda liten håla, eftersom jag hade inställningen att det var kul att spela överallt. Jag och en turnéledare och en ljudtekniker åkte omkring i en Volvo 240 mellan olika städer. Ena dagen spelade jag för ett fullsatt Göteborgs konserthus, dagen efter var jag ute och spelade på en högstadieskola på Tjörn där eleverna inte riktigt brydde sig. Det fanns en punkighet i det som jag gillade.

Till albumet hade José också spelat in en cover av The Knifes nysläppta singel Heartbeats. Parallellt med att Crosses spreds i de tradi­tionella kanalerna blev hans lågmälda version av Heartbeats en lika stor hit via nätet. Efter ett halvår hade albumet sålt guld, något som inte ens skiv­bolaget Imperial Records hade räknat med.

Ett år senare släpptes Veneer i Storbritannien och USA. Därtill valde företaget Sony att använda Josés version av Heartbeats till sin legendariska reklamfilm där hundratusentals färgglada studs­bollar studsade nedför San Franciscos gator. Veneer sålde platina i Storbritannien och nådde en sjundeplats på den brittiska albumlistan, och 2006 fick José regeringens musikexportpris. I dag har Heartbeats mer än 55 miljoner lyssningar på Spotify.

– För mig var det som att vara med om två karriär­toppar. Först i Sverige, och sedan i Väst­europa, Australien och Nya Zeeland. Jag hamnade i en väldigt skön känsla av att skivan levde sitt eget liv, och kunde göra det hur länge som helst. Så jag ägnade ett och ett halvt år åt att turnera i Europa och USA och några enstaka andra ställen. Jag tog vidare tänket från Sverige, med att göra ganska många »hålspelningar«; ställen där publiken kände sig väldigt utvalda. Så jag åkte till New York, Los Angeles och Seattle, men också till mindre städer i Mellanvästern. Sam­tidigt gjorde allt turnerande att nästa skiva, som var tänkt att släppas ganska tätt inpå den första, sköts upp.

Världsvan. »Den sorts konsert jag ger passar bäst att spela inför mellan 300 och 800 personer.
Så jag kanske inte fyller några ­arenor, men jag kan spela inför 800 ­personer vart jag än kommer.«

Svenska Grammofonstudion i Mölndal påminner lite om ett fartyg, med smala gångar där otaliga små dörrar leder in till trånga hytter, som utrustats med sängar för att musikerna ska kunna vila under inspelningarna. Studion, som drivs av Soundtrack of Our Lives förre basist Kalle ­Gustafsson-Jerneholm, är 750 kvadratmeter stor, och sedan grundandet har några av dess kvadrat­meter varit vikta åt José González. Längst in i en av de vindlande korridorerna finns ett litet rum. Det har inga fönster, har lågt i tak och är endast möblerat med en liten säng och ett skrivbord i ena hörnet. Det var i det rummet som José påbörjade inspelningen av sitt andra album, kallat In Our Nature. Han pekar på det lilla skrivbordet, där han satt med sin gitarr, en mikrofon och ett par hörlurar.

– Numera har jag ett annat rum i studion, som jag delar med producenten Christoffer Berg. Det gamla rummet var mysigt, men det var också väldigt lyhört. Och jag är väldigt känslig för att spela in när jag tror att någon hör vad jag håller på med, och särskilt när jag tror att det stör någon annan. Att sitta och ta om samma låt hundra gånger, eller att lägga falsettsång i flera timmar, det känns lite skämmigt.

Efter hundratals spelningar och flera år av turne­rande gick det dock trögt för José att komma igång med skrivandet.

– På turnéerna var det mycket alkohol, jag rökte på då och då och fick dåligt med sömn. Efter att jag mådde dåligt första gången har jag varit känslig för stress, och när jag började med In Our Nature kände jag verkligen pressen att göra en bra andraskiva. Det gjorde att jag inte mådde så bra.

José beskriver det som att han gick in i väggen. Denna gång handlade det inte om paranoia och vanföreställningar, utan mer om en oförmåga att göra något. Albumet, som redan skjutits upp, blev än mer försenat.

– José har alltid varit väldigt noggrann och ställt krav på sig själv, säger Clementina. Och när han är själv och skriver, då är det bara han och hans inre kritiker. Det finns ingen som kan hjälpa till eller säga: nu är det bra.

Samtidigt spelades också en dokumentär in om hans arbete, The Extraordinary Ordinary Life of José ­González. Regissörerna Mikel Cee ­Karlsson och Fredrik Egerstrand installerade kameror som följde hans arbete i studion och dokumenterade Josés turnéer runt om i världen. Den visade vid många tillfällen upp vad som verkade vara ett mycket ensamt liv: vid inspelning, på hotellrum, ­sittande själv på scenen.

– Det var många gånger jag gjorde en spelning jag var nöjd med och efteråt stod i logen själv, medan ljudteknikern plockade ihop och turné­ledaren fixade pengabiten. Den där känslan av att ha lyckats …

Han höjer armarna i ett avmätt firande.

– Jag spelade ofta samma låtar, för en viss sorts publik, i en viss sinnesstämning, dag ut och dag in. Jag undrade vad det gjorde med psyket. Det kunde vara meditativt och positivt, men jag var orolig för vad jag missade när jag gjorde samma slags grej hela tiden. Kanske hade jag haft ett roligare liv om jag spelat i ett band, spelat en annan sorts musik eller bara turnerat mindre?

Till dokumentären fick han även spela in egna monologer på en diktafon, med olika funderingar han hade. En bestod i »hur en foton skickas ut från solen och träffar ögat, som skickar signaler till hjärnan och bildar färgen rött«. En annan hur männi­skan egentligen bara är en uppsättning av maskiner.

– Jag läste bland annat en bok av filosofen Daniel Dennett vid den tidpunkten, och jag funderade på att ju mer man lyssnar på vetenskapen och vad den säger om det mänskliga psyket, desto mindre plats finns det för en själ utöver våra kroppar. Att vi egentligen bara är en samling av små maskiner, från molekyler som bygger upp celler, som bygger upp organ, som är våra kroppar, som interagerar med andra kroppar. Folk kan tro att vi är så otroligt komplicerade att det måste finnas något mer. Men för mig är det naturligt att tänka: undrar hur de här sjukt många maskinerna, alla neuroner med alla triljoner kopplingar, fungerar så att det vi kallar själen uppstår? Jag tyckte det var intressant att lyfta in sådana tankar i filmen.

 

In Our Nature släpptes slutligen 2007, och tog sig in på topplistor runt om i världen. Återigen satte en karusell av turnéer igång. Samtidigt hade José González ett band som vilade vid sidan av hans egen karriär.

– Jag och mina vänner Elias och Tobias hade ju startat Junip innan allt drog igång. Det blev lite komiskt att jag i alla intervjuer hade sagt att jag också hade ett band, men vi gjorde väldigt få spelningar. Så efter mina två första skivor bestämde vi att det skulle bli Junips tid.

José var glad över att tillhöra en grupp, efter att ha tillbringat sex år som soloartist. Nu skulle han inte längre vara ensam i skapandet. Samtidigt var det som att börja om från början. De tre bandmedlemmarna hade inte umgåtts särskilt mycket på grund av sina vitt skilda liv, och det kändes tungrott att dra igång det gamla bandet igen. José hade fortfarande höga krav på sig själv. Han kunde sitta uppe sent i hopp om att få ur sig några rader text eller en melodi, och vid sidan av arbetet blev det ofta stora mängder alkohol.

– Jag har supit när jag borde varit mer förut­seende och förstått att jag inte skulle utsätta mig för sådant. Både min mamma och min bror har varit på mig: »Varför gör du så där? Nu får du skärpa dig!« Och jag försökte, utan att riktigt åstadkomma någon förändring.

Clementina García:

– Jag frågade José någon gång om framgången påverkat honom, och han svarade: »Nej, inte mycket. Men det är svårt att inte påverkas.« Att vara högt uppe i karriären, där alla tittar på honom … Han har alltid haft svårt att säga nej, att säga stopp. Så han satt och jobbade och jobbade, och levde samtidigt ett osunt liv. Då kom allting tillbaka.

Med »allting« menas paranoian, vanföreställningarna, sömnbristen. Återigen trodde José att han var övervakad.

– Det var samma slags symptom, samma idéer och tankar. Jag kunde lyssna på vad någon främling sa och koppla det till mig själv, eller hitta meddelanden till mig i texter. Jag trodde att någon filmade mig i min lägenhet. Eller, det var inte att jag undrade, utan jag tänkte: »Någon filmar.«

Han skakar på huvudet.

– »De jävlarna«, liksom, säger han och skrattar. Det är ganska komiskt, egentligen. Men de paranoida inslagen behöver inte vara så jobbiga, de är ett tecken svart på vitt att saker inte är som de ska. Det jobbiga är att inte funka i sociala sammanhang, att inte kunna laga mat, att bara sömnlöst irra omkring och inte få något gjort.

José González blev inlagd på ett vårdhem för andra gången. Junip fick ställa in sin turné och det dröjde till 2010 innan deras debutalbum Fields släpptes.

– Alla de här episoderna har märkt mig, säger José. Men det är det de har varit: episoder. Jag har haft otroligt roligt både på turnéer och i studion, solo och med bandet, och de flesta dagarna om året är jag ganska nördig och töntig och gillar att dra dåliga ordvitsar.

 

I köket i José González enrumslägenhet i Haga hänger en tredimensionell tavla av Ernst Billgren. I bakgrunden finns en duk med ett målat rum, och framför det har Billgren fäst en glasskiva på vilken han målat en man, så att det ser ut som att han står och blickar ut över rummet. I en utsträckt hand håller han vad som ser ut att vara en liten virvel av rök. Istället för ram hålls verket samman av en konstruktion täckt med grönt plastgräs.

– Den heter Herre i sitt eget hus, berättar José Gonzá­lez. Den är från 1989 och är ett verk som var undanlagt för att han inte ville sälja det, men han lät mig köpa det.

Från början var det tänkt att tavlan skulle hänga i Svenska Grammofonstudion, men den var för tung för de ljudisolerande väggarna.

– Jag har suttit här i köket och spelat in, och tavlan har fått mig att känna mig inspirerad. Mitt sätt att tänka kring den är att den visar det ensamma geniet – något som jag inte tror på, speciellt inte vad gäller mig själv. Men när det gäller många former av konst finns det en aspekt kring ensamheten som tilltalar mig. Jag tänker att tavlan pekar på hur somliga först måste ha koll på sin omgivning innan de kan utföra sina trick. Det finns något komiskt och avmystifierande i det.

Det dröjde nästan sju år innan José påbörjade arbetet med sitt tredje album. Däremellan hann han med två Junipalbum, varav det andra släpptes 2013. Samma år släpptes även Hollywoodfilmen The Secret Life of Walter Mitty, till vilken José varit med och skrivit soundtracket. Regissören Ben Stiller, som också spelade huvudrollen, hade fastnat för Juniplåten Without You och hörde av sig eftersom han trodde att bandets musik skulle passa till filmens handling om en vanlig man som dagdrömmer sig bort till ­hisnande äventyr.

– Jag hade egentligen satt av tid för att göra min soloskiva, men kunde inte tacka nej. Jag pratade med Ben på Skype, och han var väldigt peppad: »Grymt att du är på! När kan du komma hit och göra musik?« En glad och väldigt ambitiös filur. Så de skickade över manuset och jag tittade på original­versionen från 1947. När jag pratade med Ben sa han: »Jaha, den har jag inte ens sett.«

José producerade flera olika utkast, men tiden var knapp och till slut blev kompromissen att José spelade in det som filmens kompositör Theodore Shapiro skrev.

– Det blev som att min röst och min gitarr blev instrument som fick användas i filmen. De skickade över musik som jag bland annat spelade in här i Haga. Ibland blev det bra och ibland blev det dåligt, men när jag hoppade ur min super­kritiska konstnärsroll så tänkte jag: »Är Ben glad, så är jag glad.« Det var väldigt roligt att vara med i en sådan storbudgetfilm, och det var ett bra första steg i en ny riktning. Jag kan se mig själv som en 50-, 60-årig gubbe som sitter i ett hörn någonstans och bidrar med lite gitarr och sång till olika filmer och dokumentärer.

Även om hans bidrag i slutändan blev mindre än vad som var tänkt hjälpte filmmusikinspelningen honom i skrivandet av sin soloskiva. Filmmusikens krav på hur musiken skulle passa känslor och stämningar gav honom en mer praktisk syn på hur låtar byggs. José har skapat ett system för att skriva låttexter.

– Jag arbetar med två papper, ett där jag har låtens uppbyggnad: verser, brygga och refräng, utifrån vad jag tycker att en bra låt ska innehålla. På det andra skriver jag ner ord som är vettiga eller som jag tycker har en spännande innebörd, och ser till att jag har både verb, substantiv och adjektiv. Dessutom har jag gjort rimscheman. Nu väntar jag inte på den där superinspirationen som aldrig kommer, utan nu är det bara att jobba så kommer det fram. Fastnar jag så kanske det är för att jag har för få adjektiv.

Jag frågar om inte den praktiska inställningen kan ta bort en del av magin från låtskrivandet.

– Det är som med färgen rött, säger José. Vi har kommit överens om att ordet är »rött«, men när vi tittar på färgen så känner vi, oavsett ord … rött. Hur uppkommer den känslan i våra kroppar? Det är samma sak med andra känslor: eufori, nostalgi, ledsamhet. Jag tänker att de känslorna finns där, på samma sätt som rött finns. Som en repertoar av känslolägen vi har, och sedan kan vi hacka oss in till dem på olika sätt. Och där är musik väldigt speciellt, att via harmonier och melodier hacka sig in till känslan nostalgi; att ge en bild av en svunnen tid av höstlöv och solnedgång. Men det är inte i ackorden som magin ligger, att ett maj7-ackord låter nostalgiskt. Magin ligger i hur fan våra ­kroppar känner de här känslorna.

Internationell. »Med både In Our Nature och Vestiges & Claws har jag letat efter globala teman. Jag har tänkt på genomsnittslyssnaren, inte nödvändigtvis någon från Göteborg och Sverige. Därför blev det intressant att ta upp ämnen som ateism och humanism.«

Under 2014 har José ­González ­jobbat kontorstider. Han har ­lämnat sin flickväns etta i ­Masthugget och promenerat till sin egen lägenhet i Haga, som numera tjänar som arbetslägenhet. Där har han slagit sig ner vid köksbordet framför Billgren­tavlan med sin mikrofon och laptop, sina gitarrer och hörlurar. Ibland har han öppnat köksluckorna i lägenheten för att göra akustiken i lägenheten torrare, men på inspelningarna hörs ändå det dova surret från kylskåpet ibland, eller ljud som tagit sig in från fönstret mot gården. Ofta har han tagit pauser för att lyssna på ett föredrag, en TED Talk eller för att ta en löptur i Botaniska träd­gården.

– Jag har ambitionen att inte må dåligt psykiskt igen, någonsin. Så jag försöker hålla mig i form fysiskt, vara ute i naturen och meditera då och då. När jag jobbar ­sitter jag mycket själv och är inte så social av mig, det är väldigt mycket samma väggar och intryck. Därför är det skönt att bryta av med en löptur. Ibland lyssnar jag på mixningar av mina låtar, eller föreläsningar. Det finns något som heter The Great Courses, kurser som är gjorda att lyssnas på i halvtimmessjok. Nyligen lyssnade jag på en om biopsykologiska och sociala modeller, det vill säga någon sorts må bra-föreläsning där man integrerar det biologiska, sociala och psykologiska. Andra har handlat om medvetande ur ett filosofiskt perspektiv, om artificiell intelligens och fri vilja.

Nu jobbar José sällan längre än mellan nio och fem, och släpper allt han håller på med vid exakt det klockslaget. Han har både skrivit, spelat in och producerat skivan själv, och satt sina egna deadline.

– Det är inte så många som påverkas av en för­sening så länge man berättar det i god tid, och det har gjort att jag kunnat ha ett annat liv vid sidan av musiken. Förr har jag haft svårt att skilja på artisten och personen, och kunnat sitta och jobba i ­sexton timmar. Nu är jag ute och träffar folk istället.

I realiteten innebar det dock att albumet sköts upp fyra månader, då José ansåg att det fort­farande återstod två veckors arbete vid den sista deadlinen. Nu släpps Vestiges & Claws i februari. Titeln förklarar José så här:

Vestiges är spår eller rester av något som håller på att försvinna eller inte längre finns. Inom biologin pratar man om rudiment, som till exempel svanskotan eller det tredje ögonlocket. »Klor« är en metafor för våra verktyg. Det finns många kulturella rudiment, till exempel är många religioner system som håller kvar vissa kulturella yttringar utan att funktionen är tydlig eller i vissa fall ens relevant. Från min sida har ambitionen varit att ha en diskussions­startare: Hur ser vi på våra gamla verktyg, våra gamla kulturella uttryck, och vart är vi på väg? Hur kan vi använda oss av gamla idéer och ny ­teknik på bästa sätt? Humanism och ­eudaimonia är nyckelord för mig: Hur får vi till det goda livet med tanke på alla generationers erfaren­heter och all ny kunskap som vi får via ­statistik och ­forskning?

Det kan ibland vara svårt att hänga med José när han börjar prata om sådana saker. Inte för att han pratar fort – han funderar långsamt i lågmäld ton – utan för att det krävs mycket förkunskaper för att förstå vad han verkligen menar. Eudaimonia, till exempel, är ett begrepp som var centralt i Aristoteles filosofi och ungefär betyder »ett varaktigt tillstånd av välbefinnande«.

– Jag kan känna mig lite ensam ibland, säger José. Inte minst bland dem jag turnerar med. Jag är nörden som pratar om evolutionslära, om DNA-molekyler och hur vi som så pass komplicerade varelser kan komma från så enkla processer. Det är väldigt få jag pratar med som jag känner verkligen har greppat det helt och hållet. Fast å andra sidan: jag och min bror, som pluggat mer än åtta år på universitetet och fokuserat på analytisk filosofi, och min pappa … vi har haft spännande diskussioner om filosofi, vetenskap och politik på senare år. Där märker jag att de har en mycket bredare kunskapsbas, och att jag är en peppad amatör.

Jag frågar om han tror att det har varit en nackdel att ständigt fundera på sådana ämnen, och om de bidragit till hans psykiska problem.

– Många kan nog ofta tänka på och fråga sig varför vi finns här, eller om det finns något liv efter döden. För mig har det mer handlat om hur. Hur har vi kommit till? Hur kommer medvetandet till? Jag har ju ingen anledning att tro på att det finns en extern mening med stort »M«, och ett liv efter döden är ett så uppenbart önsketänkande att det inte är något jag hoppas på. När jag mått dåligt har det snarare handlat om att jag ältat allting. Att gå ut med soporna, att skriva en låt, relations- och familje­problem, existentiella frågor – allt har samma nivå. Men just de frågorna, om vår existens, har jag alltid intresserat mig för, oberoende av hur jag mått. Nu låter jag heller inte allting påverka mig lika mycket. Kanske är det för att jag levt längre, för att jag gått igenom de där cyklerna och lärt mig.

Omdiskuterad. Sanderson Jones berättar att Sunday Assembly blivit kontroversiell i USA: »I Nashville har en kvinna stämt sin exman för att han tagit med deras barn till en mässa. Men vi är inte antireligiösa, vi är bara gudlösa.«

»Helloooo! Hello, and welcome to the Sunday Assembly. Who here is in the mood to celebrate being aliiiiive!?«

Applåder bryter ut i det kyrkoliknande rummet, och den skäggige mannen på scenen vevar intensivt med armarna i luften för att heja på dem. Mannens långa, rödblonda hår svänger framför hans ögon när han viftar med händerna och pekar mot det ornamenterade taket. Publiken hänger på hans uppmaning och applåderar hårdare.

Scenen mannen står på har dekorerats med färgglada vimplar som hänger längs med väggarna, samt en stor bioduk som hissats ner från taket. Bredvid honom står ett trumset, några gitarrer och en stor flygel. Nedanför scenen sitter ett hundratal människor i olika åldrar.

– Sunday Assembly är en gudlös församling som hyllar livet, fortsätter han. Vi har ett fantastiskt motto: lev bättre, hjälp ofta och förundras mer. Och det enda som är coolare än vårt motto är vårt uppdrag, och vårt uppdrag är att hjälpa alla att hitta och uppfylla sin potential.

Den skäggige mannen får dem alla att stampa i golvet så att fönsterrutorna skakar. Han heter Sanderson Jones och arbetade som ståuppkomiker fram till för två år sedan, då han och kollegan Pippa Evans grundade Sunday Assembly. Han berättar att idén kom till för att de båda saknade kyrkans samhörighet, men inte »gudbiten«. Han poängterar att vem som helst är välkommen till deras mässor – troende, icke-troende och de som inte vet – och upprepar gång på gång att det handlar om att »hylla livet«. Från att ha börjat som en enda träff i London har rörelsen vuxit sig så stor att den finns i hela Storbritannien, i ­Frankrike, Holland, Belgien, Tyskland, Kanada, USA, ­Australien, Ungern och Nya Zeeland. I dag har Sanderson Jones för första gången tagit sig till Sverige och Schillerska gymnasiet i ­Göteborg. Han medverkar som en del i José González kommande video till låten Leaf Off.

– Jag läste om dem i Vice Magazine, berättar José. Mycket av Vestiges & Claws handlar om humanism och ateism, och om den där minimala sannolikheten att det finns något väsen som bryr sig om oss cellklumpar. Och Leaf Off har en sorts upplysningstema.

Han citerar texten:

– Why can’t you take the leaf off your mouth, now that you have the facts on your side. Därför kändes det kul med Sunday Assembly, att de visar att det finns mycket mer än gudstro i begreppet religion, och att det är tillräckligt spännande att finnas till och kunna ha kul, och i mitt fall kunna ta del av hur vi och jorden och universum funkar. Det finns något fantastiskt i det.

Inför kameran som placerats i mittgången ­mellan bänkraderna fortsätter Sanderson Jones att leda sin mässa.

– Idén med Sunday Assembly är att om folk kan samlas tillsammans så kan vi göra världen till en fantastisk plats för alla, ropar han. Och vi gör det på ett enkelt sätt: genom att sjunga bra låtar, lyssna på bra samtal och höra bra dikter, för att hjälpa folk med deras liv.

Upplysningen får publiken att hurra och busvissla.

– Och för att hjälpa oss i dag har vi en fantastisk gäst med oss …

Sanderson Jones gestikulerar med sin vänster­hand mot scenens kant. Intill en pelare står José González, iklädd en röd skjorta som matchar vimplarna på scenen, och ler smått när Jones pekar mot honom.

När Sanderson Jones skriker ut de avslutande orden, »… mister José Gonzáleeeeeez«, brister publiken ut i ett större jubel än vad Jones tidigare kunnat uppbåda.

Inför nästa tagning tar José plats på scenen tillsammans med ett band bestående av fem andra musiker. För en gångs skull står han upp, med gitarren runt halsen. Så drar låten igång, med dess text uppdragen i karaokestil på bio­duken ovanför bandets huvuden, så att publiken kan sjunga med. Gång på gång upprepas låtens refräng, ett gungande mantra medan publiken klappar takten:

»Make the light lead you out, make the light lead you out.«

När låten går mot sitt slut äntrar en kör scenen från dess båda sidor, och hela rummet mässar refrängen tillsammans. Trots att bioduken slocknat och tagningen är över fortsätter de: »Make the light lead you out.«

José González släpper greppet om gitarren och klappar händerna i takt med resten av rummet. Han verkar inte vilja sluta.