När tåget lämnade Deje

När den svenska ekonomin nu genomgår sitt senaste stålbad hörs allt fler röster som menar att det bara är bra om gammal industri går under för att ersättas av Det Nya. Filter reste till Värmland för att testa teorin mot praktiken.

Angelica Rage såg ut över folksamlingen som kommit för att höra henne inviga datorteket i Dejeskolans källare. Hon höll ett tal om framtiden, om vikten av utbildning och datakunskaper i den nya ekonomi som måste ersätta den gamla – i alla fall om kommunen skulle lyfta sig ur den rådande arbetslösheten på sexton procent.

Längst fram satt en överviktig kille i 25-årsåldern.

– Du pratar bara en massa skit, avbröt han. Det blir inte ordning på nåt innan man öppnar bruket igen.

Annons

»Så har man överlevt ännu ett möte i Deje«, tänkte Angelica Rage när hon satte sig i bilen för att köra den dryga milen utmed den lövklädda Klarälvsdalen hem till Forshaga. I färskt minne bar hon ett PRO-möte i Deje Folkets Hus, där en åhörare skällde ut henne för allt ont som drabbat bygden. Attacken möttes av medhållande nickar och applåder från åhörarna.

Korslagda armar, buttra miner. Angelica Rage kunde inte låta bli att grubbla på varför just Dejes invånare var så missnöjda. De var ju inte ensamma om att 1996 leva i en värmländsk avfolkningsort. Sedan insåg hon att hon hade anledningen rakt framför ögonen.

I andra orter låg det nedlagda bruket i utkanten av byn eller helt utom synhåll. Här låg det mer eller mindre mitt i villasamhället. Årtionden efter att dess enorma röda skorsten slutat att sprida sin vita rök över bygden, påverkade Deje Bruk fortfarande allt i sin närhet.

Som socialdemokratiskt kommunalråd hade Angelica Rage makten att påverka. Genom att pussla ihop några av de stödåtgärder och sysselsättningsprojekt som regeringen Carlsson släppt lös över landet med kommunala pengar, skapades »Dejeprojektet«, med målet att gå till attack mot den negativa attityden.

Till chef utsågs grundskoleläraren Jan Ceder, en ohejdbar optimist som led av uttalad hatkärlek till födelseorten. Ceder fick helt fria händer så länge hans arbete ledde till framgång, »i vilken form som helst«.

Jan Ceder myntade snabbt ett begrepp som sammanfattade Angelica Rages iakttagelser: »mental försurning«.

För Jan Ceder spred sig den mentala försurningen från fler platser än bruket. Det uttjänta spårområdet mellan Dejes två nedlagda järnvägsstationer – här stannade en gång inte bara tåg från SJ, utan även från Uddeholmsbolagets smalspåriga privatjärnväg – »såg ut som Dresden efter kriget«. Centrumtorget – där stenplattorna var spräckta och planteringarna överkörda av bilar – patrullerades nattetid av ett medborgargarde, som skydd mot inbrott från de missbrukare som fyllt tomrummet i de billiga bostäderna i norra Deje.

Nu revs den rostiga tågrälsen upp och ersattes med gräs. Torget fick ny plattsättning och påkostade blomsterarrangemang. Ceder inledde ett storslaget dokumentationsprojekt där Dejeinvånarna ombads skicka in bilder och berättelser från ortens historia. Han drog igång den årliga Lustenfestivalen, döpt efter den utvidgning i Klarälven där flottarna tidigare brukade avskilja det timmer som skulle till Dejesågen istället för vidare ner mot Vänern.

När Jan Ceder läste i DN om trenden med mikrobryggerier såg han ett lokalt ölmärke döpt till Lusten framför sig – med tillägget I, II eller III, precis som på de båtar som en gång trafikerade sjön, fast här som ett uttryck för alkoholstyrka. Ingen ville lokalisera bryggeriverksamhet i en krympande ort med 3  000 invånare, men Hallstahammars bryggeri gick med på att klistra Dejeetiketter på sitt vanliga öl. Till festivalen hann de inte bli klara – så Jan Ceder och en vän fyllde en swimmingpool med Hallstahammarflaskor så att etiketterna lossnade, och klistrade egenhändigt på de nya.

Cruising, fotboll och öltält gjorde Lustenfestivalen till en succé. Kraftbolaget släppte på forsen, så att Dejeborna kunde släppa Lustenräjsets små numrerade plastbåtar i älven. Första båten att passera vid gamla bron gav sin ägare en resa till London.

De goda åren

Som mest arbetade 500 människor på pappersbruket i Deje, som under efterkrigsåren växte till ett blomstrande samhälle med 4  000 invånare. Här fanns tre konditorier, en biograf, ett hotell och fem olika taxiföretag. Deje IK:s Ulf Sterner ledde Sverige till VM-guld 1962 och blev landets första NHL-proffs. Uppemot trettio tåg om dygnet stannade på denna järnvägsknutpunkt, med egen jazztrio, guldsmed, bok- och pappershandel, försäkringskassa, postkontor, två banker, ett urmakeri …

Vid stranden tornade dock det övergivna bruket fortfarande upp sig, som en ständig ångestskapare, inte minst för de föräldrar som oroade sig för att deras ungdomar skulle störta mot döden i något av de utrangerade fabrikstorn dit de klättrat upp för att klottra eller smygsupa.

Men vad i hela friden gör du med en övergiven kåk som har 42 meter i takhöjd?

När någon påpekade för gamle fackklubbsordföranden Reidar Nordlander att de gamla sodapannhusen såg ut som Cape Canaveral, skojade han att man kunde hitta en hyresgäst som tillverkade rymdraketer. Vid ett annat tillfälle ringde Nordlander upp gamle Pappersbasen Roine Carlsson, som för tillfället satt på posten som försvarsminister: »Skicka hit en ingenjörstrupp som kan riva skiten!«

Annons

Carlsson avböjde, med hänvisning till att det hade varit ministerstyre.

Bruket var ett konkursbo, övertaget av kronofogden eftersom de senaste ägarna efterlämnat en obetald elräkning på 400  000 kronor. Våren 1997 förberedde myndigheten en exekutiv auktion.

Samtidigt började Forshaga kommun så sakteligen närma sig en handlingsplan. Återvinning var på modet, samtidigt som hela världen var full av nedlagda fabriker. Genom att slå ihop dessa båda faktum kom Dejeprojektet på snilleblixten att göra Deje Bruk till ett centrum för industrisanering. Under slagordet »återbruket« skulle tegelsten för tegelsten plockas ner och återanvändas, marken rensas från gifter och kemikalier, de enorma sodapannorna sågas ned till skrot. Kanske kunde lokalerna också rymma något av alla de nya sopsorteringsföretag som startats efter att Sverige antagit den nya lagen om »producentansvar«?

Hela processen skulle användas som ett ekologiskt pilotprojekt där människor från resten av Sverige och från Östeuropa kunde utbildas i återvinning, och sedan återvända hem för att utnyttja sina nyvunna kunskaper. Enligt en entusiastisk beräkning kunde så många som 150 människor bli sysselsatta.

Så komplexa planer kräver noggranna utredningar och omständliga samarbeten mellan myndigheter på alla möjliga nivåer. Det saknade kronofogden tålamod för.

Den 12 mars 1997 utauktionerades Deje Bruk. Taxeringsvärdet var satt till noll kronor, men kronofogden ville ha minst 66  175 för att täcka sina egna kostnader.

Två herrar i fyrtioårsåldern var de enda intressenterna. Lars Hald ägde ett sopsorteringsföretag i Strömsbruk, hans affärspartner Leif Andersson drev en plaståtervinningscentral och en plastpåsfabrik i Arvika. De båda fick nys om bruket när Jan Ceder efterlyste företagare som kunde vara intresserade av återbruksprojektet. Nu ville de införliva Deje Bruk i sitt imperium.

Andersson, iklädd en säckig skinnjacka, blommig skjorta och jeans utan bälte, höjde generöst budet med en krona. Då invände konkursförvaltaren att han också ville ha sina kostnader täckta.

Andersson och Hald prutade ner dem med 25  000 kronor, och kronofogden kunde inte göra annat än att acceptera. För 140  000 kronor bytte 108  000 kvadratmeter industritomt ägare.

En nöjd Jan Ceder kommenterade affären till Nya Wermlands-Tidningens reporter:

– Återuppbyggnaden av fabriken är en symbol för Dejes vändpunkt. Och verksamheten stämmer bra med den profil vi vill ge Deje – från bruksort till återbruksort.

Tåget har gått0

Först stängde sågverket, sedan tog långtradarna över godstrafiken och järnvägen förlorade sin betydelse. Deje IK:s fotbollslag, som en gång mätte sina krafter mot IFK  Göteborg i division två, rasade mot botten av seriesystemet. Så stängde också
bruket. En efter en slog affärerna igen, banker och serviceinrättningar flyttade till närbelägna Forshaga. Kvar som en oundviklig påminnelse om svunna tider, står det gamla bruket –  1996 förvandlat till en utplundrad och öde ruin.

Den sommaren bytte Lustenräjset namn till Återvinningsräjset, och istället för små gula plastbåtar tävlade tomma Petflaskor. De nästan 1 500 flaskorna susade utför forsen i så simultan hastighet att vinnaren knappt gick att urskilja, och istället för att håvas upp från kraftverksdammen flöt besvärande många av dem vidare nedför älven – och fick »återvinningen« att främst resultera i nedskräpning.

Annons

Det bromsade inte uppåtandan hos Jan Ceder och de andra på Dejeprojektet.

På det uppstädade spårområdet planerade de för en lekplats, en fotbollsplan och en amfiteater med en 565 kvadratmeter stor utomhusscen. Jan Ceder och föreståndaren för Dejes Folkets Hus delade en passion för Pink Floyd. Utåt talade de om att sätta upp bandets klassiska rockmusikal The Wall med lokala förmågor på utomhusscenen. I hemlighet drömde de om att få dit den äkta varan.

Ceder hade läst att sångaren David Gilmour levde på en husbåt i Themsen, och tänkte att han borde vara den mest bohemiske i bandet. Jan Ceder författade ett brev som började med en beskrivning av Deje – »a rundown industrial town in the middle of nowhere« – och ortens alltför typiska nedmontering och förfall. Sedan förklarade han sin tro på kulturens läkande kraft. Och varför just Pink Floyds The Wall, med sitt omskakande tema om övervunna mentala barriärer, skulle vara den konstupplevelse som skulle få orten på banan igen.

Jan Ceder lyckades inte få tag på Gilmours hemadress, så han postade brevet till EMI i London i  stället.

Borta på bruket fick Andersson och Hald hjälp av kommunen och statliga sysselsättningspengar att röja undan den värsta bråten runt fabriksområdet. Själva såg de till att farliga utrymmen bommades igen och att några av de gapande fönsterhålen täcktes med glas.

Återvinningsmogulerna anställde sex personer för att återvinna norsk lantbruksplast – 2  500 ton vit polyeten som skulle malas till pulver och skickas till Kalmar, där den omstöptes till bullerplank. Dessutom väntade fler arbetstillfällen så snart man installerat ett löpande band, och kunde börja sortera några av de miljontals hårdplastförpackningar som samlades in från de svenska hushållen.

När Dejes präst fick se lokalen som röjts upp i väntan på sorteringsbandet slogs hon av hur lik den var en katedral – med sina vitkalkade väggar, pelare, och ljuset som föll in från de stora fabriksfönstren. Hon övertalade Leif Andersson om att få hålla en gudstjänst där.

Dejeborna var inga stora kyrkobesökare, men Mona Jönsson tänkte att det unika tillfället kunde väcka intresse och samlade ihop 150 stolar. De räckte inte på långa vägar. Den första söndagen i november tågade Dejeborna till bruket som i gamla tider, och de som inte fick sittplats blev stående längs väggarna. Många av dem hade själva jobbat på bruket, några till och med i gudstjänstlokalen – den gamla arksalen högst upp i en av fabriksbyggnaderna, dit det färdiga pappret lyfts upp från de enorma pappersmaskinerna på bottenvåningen, för att paketeras och levereras till de väntande järnvägsvagnarna och vidare ut över världen.

Nu var salen upplyst av mer än 500 röda värmeljus.

– Vi ber för dem som har förlorat hoppet, inledde Mona Jönsson sin förbön.

Åhörarna satt knäpptysta.

– Vi ber för alla hoppfulla initiativ i samhället. Särskilt ber vi i dag för alla som har arbetat och som nu arbetar på Deje Bruk. Ge oss framtidstro och hopp och skydda oss från det som bryter ner oss och vår gemenskap.

I publiken greps kommunalrådet Angelica Rage av ögonblickets storslagenhet.

När hon lämnade gudstjänsten kände hon att nu fanns det en förhoppning, nu skulle det äntligen kunna »bli ordning på nåt« igen. Kanske var det ändå möjligt att vända på den utveckling, som fram till dess hade verkat helt ödesbestämd?

 

Som på så många andra svenska industriorter startade utvecklingen i Deje med ett vattenfall.

1627 byggde en framåtblickande entreprenör ett skovelhjul i fallet, som i sin tur drev en mekaniserad såg. Träd fanns det gott om, likaså efterfrågan på virke, och 1754 blev Dejeforssågen först i Värmland med att sälja till utlandet.

1889 anlände elektriciteten i form av en dynamomaskin, och med den en ännu kraftfullare såg och ett massakokeri. Dynamon byggdes ut till ett vattenkraftverk och 1906 fick gamlingarna på »fattighuset« Gråten maka på sig för att ge plats åt Dejes kombinerade massafabrik och pappersbruk. Deje specialiserade sig bland annat på kraftpapper, som användes som emballage och till sopsäckar.

Det alltmer industrialiserade och kalhuggna Europa skrek efter papper, de svenska bruken växte och bruksorterna med dem. Andra världskriget förstörde den konkurrens som funnits, och därefter upplevde svensk industri rader av gyllene år. Den europeiska återuppbyggnaden gjorde att efterfrågan växte i rekordfart, vilket möjliggjorde stora investeringar och snabb teknikutveckling.

I Deje hette arbetsgivaren Mölnbacka-Trysil AB, ett av de fyra stora skogsbolag som fanns i Värmland i slutet av 1950-talet. Under de gyllene decennierna genomförde man omfattande satsningar och 1965 hörde anläggningen till landets större, med en produktionskapacitet på 60  000 ton papper om året. Då arbetade mer än 500 personer på bruket och 100 personer på sågen. Samhället hörde dessutom till Värmlands större järnvägsknutar, vilket gav 50–60 arbeten på de två tågstationerna.

Nyinvesteringarna drog på Mölnbacka en växande skuldbörda, och när den tidigare så björnstarka konjunkturen började svikta 1966–67 tvingades ägarna att leta efter köpare till företaget. Att Uddeholmsbolaget blev förstahandsval var självklart. En fjärdedel av alla värmlänningar arbetade åt Bolaget, som skolbarnen redan på lågstadiet fick lära sig var en osårbar värmländsk fästning – för där fanns »skogen, malmen, kraften och stålet«.

Deje försvann in i Uddeholmsbolaget. När omvärlden nu började komma ikapp tvingades företaget till stora nyinvesteringar. Det mest rationella var att koncentrera produktionen till några få, stora anläggningar, som helst befann sig i transportmässigt gynnade kustområden. I mitten av 1970-talet byggde Bolaget en rent gigantisk kartongmaskin i Skoghall, som innebar att det växande bruket nere vid Vänern gjorde av med mer råvara än tio Dejeanläggningar av 1960-talstyp.

För Dejes del betydde det att klockan hastigt började ticka mot noll. Sågverket avvecklades 1977 och året efter avslutades massatillverkningen – pappersmaskinerna kördes dock vidare på ditfraktad massa.

Utan nyinvesteringar var pappersbruket dödsdömt, men på 1970- och 80-talen fanns det fortfarande möjligheter att lägga ned fabriker i steg,
via vägar som lappades med statliga subventioner.

Fram till 1980 styrdes många svenska investeringar genom politiska beslut. Företagens vinster låstes in i fonder, som släpptes fria i utbyte mot att investeringarna skedde i någon krisdrabbad del av landet. På det viset fick till exempel Bengtsfors en bilstolsfabrik, och Söderhamn och Visby blev betydelsefulla produktionsorter för Ericsson.

Politiker som Nils G Åsling eller Thage G Pettersson uppvaktades ständigt av nya delegationer. Lokala opinioner gjorde att politiker gärna letade efter lättvunna poäng genom »räddningar« som bidrog till att hålla igång det omoderna bruket
i ytterligare några år. Efterhand utvecklades
det en »räddningsmentalitet« i samhället, och alltmer energi bands i fåfänga försök att bibehålla en tid och en industri som egentligen redan var förlorad.

Genom diverse olika turer hamnade Dejebruket i en statligt ägd konstruktion som döptes till Delax  AB, av den enkla anledningen att företagets huvudsyfte var att rädda sysselsättningen i de båda krisorterna Deje och Laxå. Tanken var att utveckla ett specialpapper för byggindustrin, men konjunkturen fortsatte att försvagas och marknaden för det nya specialpapperet lyfte aldrig.

Allt var emot Deje, och positionen som järnvägsknut tog också slut när det mäktiga Uddeholmsbolaget köptes av Anders Wall och några andra pigga nykapitalister. De styckade upp Bolaget för att sedan sälja det dyrt i bitar som anpassats till globaliseringen. Skogen hamnade med tiden i svensk-finska Stora Enso, kraften gick till finska Fortum och stålet till österrikiska Böhler. Den egna järnvägslinjen bedömdes däremot som värdelös och lades ned.

I januari 1985 gick bruket i konkurs för andra gången, och antalet anställda reducerades från 140 till 30. Dejes allra sista pappersmaskin var fortfarande i drift just därför att den var extremt omodern.

Med kopiatorer och datorskrivare på stark frammarsch tillhörde karbonpapperet det förflutna, och inga stora papperstillverkare investerade i sådana maskiner. I Östeuropas kvittofokuserade och ålderstigna planekonomier levde dock efterfrågan vidare, och under några skakiga år på väg mot 1989 fortsatte Dejes gamla maskin att leverera karbonpapper till kommunistländerna. Ironiskt nog tog femårsplanernas försvinnande död på brukets allra sista marknad.

 

Bruksplundring är en speciell konstart. De avvecklade anläggningarna har vissa resttillgångar i form av maskiner som kan säljas begagnade, tillsammans med stora mängder värdefullt metallskrot som koppar och rostfritt stål. Dessutom kan det finnas brandförsäkringar som faller ut om fabriken »råkar« fatta eld.

De företag som är specialiserade på den här varianten av slutdemontering hamnar alltid i konkurs, varefter det visar sig att de har mycket oklara ägarförhållanden. Styrelsen består av »målvakter« som kronofogden i bästa fall hittar på parkbänken utanför systembolaget i Sollentuna eller Mölndal. De efterföljande ekobrottsutredningarna brukar förbli ouppklarade.

Ibland anas istället olika former av försök till privat rättvisa, som när en av alla dessa misstänkta bruksplundrare hittade en granat i trädgården utanför sin luxuösa villa i Göteborg. Till polisen sade han sig vara helt oförstående, och inte heller den händelsen fick några juridiska följder.

I Deje gick slutkapitlet på industrihistorien under det ståtliga namnet Aviation Consulting Partners Sweden AB. Ägarna till det bolaget visade sig aldrig på orten, men skickade i augusti 1995 en grovhuggen representant med enorm valrossmustasch som pratade om en arkitekt som skulle »rita upp hela området«, industrihotell, marknadsföring mot Norge och en enorm nysatsning.

»Flygkonsulterna« lät snabbt montera ned allt material av värde, samtidigt som de struntade i att betala elräkningarna. När Gullspång Kraft bröt strömmen försvann de sista hyresgästerna från det stora bruksområdet. Det gjorde å andra sidan att ägarna lättare kunde avlägsna de numera ofarliga men fortfarande kopparhaltiga elledningarna. De två stora pappersmaskinerna demonterades av chilenska respektive indiska arbetare, och när fabriken på detta sätt befriats från sina sista återstående värden bröt flera omfattande bränder ut i maj 1996.

Vid det laget hade ägarna sålt bruket vidare till ett eget dotterbolag som lystrade till det ståtliga namnet Fyren i Strömstad AB. Fyrvaktarna från Bohuslän lös med sin frånvaro, och i februari 1997 togs katastrofområdet över av kronofogden Clarence Eliasson.

Han upptäckte snabbt att ägarbolagets enda styrelsemedlem var en klassisk målvakt, samt att fabriksfastigheten var intecknad till ett värde av 41  miljoner kronor. »Jag har aldrig varit med om något liknande«, konstaterade Eliasson i Nya Wermlands-Tidningen.

Tidningens reporter fann däremot ett estetiskt parallellfall där han stod i de sammanfallande ruinerna: det krigsdrabbade Bosnien.

Avgrund. Ett av de gamla hisschakten i det 42 meter höga sodapannhuset i Deje Bruk.
Konstgalleri. »Jag har sett pojkar bli hitskjutsade från Karlstad av sina mammor«, säger Deje Bruks Ulf Nilsson om graffitientusiasterna som bryter sig in på hans domäner.

Pink Floyd-sångaren David Gilmour besvarade aldrig brevet från Jan Ceder.

I stället lyckades Dejes Folkets Hus-föreståndare Magnus Moberg övertala SF om att den givna premiärplatsen för det påkostade actiondramat Pearl Harbor var det återuppväckta spårområdet i Deje, »Sveriges största utomhusbio«.

Värmlands militärhistoriska förening bidrog med kulsprutor och luftvärnskanoner, svenska flygkåren skrapade ihop antika propellerplan som gick till lågflygande attack mot de två tusen besökarna. Allt för att ge filmhistoriens mest megalomana actionscen en passande inramning.

Givetvis väckte Dejeprojektet kritik. Lokala insändarskribenter menade att skattemedel borde användas till vettigare ting. I grannorten klagade man på att just Deje uppmärksammades hela tiden – varför inte Forshaga? Syrliga företagare påpekade att sysselsättningsmedlen som landade i en upprustning av bruksområdet kunde betraktas som »gynnande av enskild näringsidkare«.

Tiden rann ut för Dejeprojektet, men pengar anlände från nya avsändare, och snart arbetade Jan Ceder istället åt ett EU-finansierat projekt som skulle stimulera entreprenörskap. En professor från Göteborg drog upp avancerade riktlinjer som Ceder lyckades översätta till ett enkelt motto: »Alla idéer är bra, tills motsatsen är bevisad.«

På en gränsöverskridande workshop i Grekland berättade kollegor från de andra länderna hur de bar sig åt för att välja vilka företagsidéer de skulle stötta. När det blev Jan Ceders tur förklarade han att man stöttade alla.

– Men vad gör du om det kommer två hundra? invände greken.

– Det gör det inte, sade Ceder. Vi är glada om det kommer två.

Tack vare detta EU-projekt begåvades kommunen med bland annat sin första tatuerarstudio, och en omvänd nazist fick hjälp att dra igång en föreläsningsfirma.

Det var knappast idéer som kunde lägga grunden till nya exportimperier och vända utvecklingen – men det var något, och därmed fullt tillräckligt för att lyfta kommunen över riksgenomsnittet för nyföretagande.

 

På det gamla bruket i Deje bredde märkliga högar ut sig.

De ytor som nyss städats rena från nedfallet tegel, krossat glas och gamla skrotbilar fylldes nu en efter en av stora drivor vit lantbruksplast. Varje dag anlände nya lastbilar från Norge. Varje dag växte öknen av skitig polyeten.

Andra lastbilar kom från Karlstad, Mellerud – ja, från mer eller mindre hela Västsverige – fyllda med gamla créme fraicheburkar, tvättmedelsbollar och WC-anksflaskor. Skräpet dumpades på baksidan där järnvägsvagnarna tidigare tagit emot pappret, och lyftes vidare med truck till sorteringsbandet i arksalen. Vid varsin station sorterade fyra kvinnor förpackningarna i olika kategorier och släppte ner dem genom hål i golvet. På våningen under samlades skräpet i containrar, och när de var fulla tömdes innehållet i en stor press som skapade balar av plasten.

Att dra in nya elledningar till den plundrade fabriken hade varit så dyrt att maskinerna istället fick sin ström från två dieselaggregat. Att värma upp de enorma lokalerna kom inte heller på fråga. När facket påpekade det orimliga i att kvinnorna vid sorteringsbandet arbetade i ytterkläder hela vintern, övertäcktes just de kvadratmeter där de stod med en barackliknande byggnad.

En dag gjorde Angelica Rage ett arbetsplatsbesök tillsammans med Forshagas kommunchef.

Plasthögarna, de puttrande dieselaggregaten och en man som slog med en sopborste för att få loss skräp som fastnat i det hemgjorda löpande bandet gjorde att de inte visste om de skulle skratta eller gråta. Där och då förstod Angelica Rage att det
inte skulle bli något av den här bruksräddningen heller.

Hon tröstade sig med att ett tiotal personer i vart fall hade fått ett jobb att gå till.

 

Torsdagen den 21 augusti 2002 sände Uppdrag Granskning ett inslag om återvinningsbranschen. Det var kulmen på flera år av negativ uppmärksamhet, framför allt kring att handikappade utförde det mest monotona arbetet på flera av företagen. »Vi har inte bestämt oss för om vi ska ha ›muppar‹ eller riktiga människor i plastsorteringen«, löd ett omtalat uttalande från chefen för Restproduktförädlarna i Stockholm  AB.

Industrifacket bestämde sig för att gripa in. Den 30 oktober kom arbetsmiljöinspektörerna till Deje.

De kom fram till att arbetet vid sorteringsbandet var för enformigt och slitsamt, och krävde att arbetstiden begränsades till sex timmar om dagen. Leif Andersson föreslog att personalen skulle sägas upp för att återanställas som deltidsarbetare – då kunde dessutom ännu fler få jobb. Industriarbetareförbundet sade nej, och föreslog istället att männen som körde truck och skötte maskinerna skulle låta sina arbetsuppgifter rotera med kvinnorna. Det var varken de eller männen intresserade av.

Kvinnorna varslades om uppsägning, men innan varslet hann träda i kraft gjorde Arbetsmiljöinspektionen ett andra besök – och kom fram till att arbetstiden måste begränsas till fyra timmar. De fyra Dejekvinnorna blev av med jobbet.

Leif Andersson, som vid det laget hade utökat sitt plastimperium med en fabrik i Estland, lät hämta fyra kvinnor därifrån istället. Det tog givetvis hus i helvete, och en sommardag 2003 anlände polisen för att arrestera dem för brott mot utlänningslagen. Då lät Andersson hyra dem via ett estländskt bemanningsföretag istället, och därmed var alla konstens regler uppfyllda.

Industrifacket stämde bruket i Arbetsmarknadsdomstolen, vilket bara ledde till att dess medlemmar fick punga ut med 162  183 kronor i rättegångskostnader.

Den 11 december 2006 hamnade bruket återigen på nyheterna.

En 38-årig polsk man, anlitad genom den estländska bemanningsfirman, arbetade med skärbrännare på en gångbro högt uppe under taket. Han sågade ner en travers, och när den gav vika drog den med sig bron han stod på.

Fallet på åtta meter hade förmodligen varit dödande – om det inte hade slutat i en stor och dämpande bal med plast.

 

Den österrikiske nationalekonomen Joseph Schumpeter skrev att »kapitalismen är en enda stor social och ekonomisk omvandlingsprocess, som har hela världen som sin scen«.

Han beskrev kapitalismen som en rörelse av Skapande Förstörelse, där nya produktions- och samhällsformer ständigt introducerades. Spegelbilden av det kreativa förloppet var eliminerandet av äldre lösningar. Bilen ersatte järnvägen, som en gång ryckt undan mattan för kanaltransporter. Beskrivningen av den allomfattande och ständigt föränderliga kapitalismen betraktas av många som den bästa bild vi någonsin kommer att få av den process vi i dag har döpt till globalisering.

När den svenska ekonomin nu går igenom sitt senaste stålbad, menar många att det bara är bra om gammal industri går under för att ersättas av ny. Bilindustrins kollaps behöver – enligt Schumpeters devis – inte bli mer förödande för samhället än då skrivmaskinstillverkaren Facit fick lämna plats åt Ericssons ordbehandlare.

Haken med det resonemanget är att Skapandet numera koncentreras till några få storstadsregioner, medan större delen av landet får nöja sig med Förstörelsen.

På platser som Deje – och Fredriksberg, Svartvik, Bengtsfors, Olofström – har den globala utmaningen förintat jättelika värden, utan att någonting nytt har skapats. Det svenska inlandet är fullt av övergivna platser där vandaler och djur har trängt in i gamla industrier och bostäder, där växtlighet har återerövrat nedlagda stationsbyggnader och vägar.

Så sent som 1970 var Bergslagen Sveriges viktigaste industriregion. I en kommun som Ludvika, som ändå inte hör till de hårdast drabbade, har befolkningen fallit med nästan trettio procent sedan dess. I kommuner som Söderhamn och Smedjebacken tvingas man så gott som varje år ta konsekvenserna av avfolkningen genom att riva ytterligare några flerfamiljshus från de gyllene 1950- och 60-talen. När befolkningen krymper och skatteintäkterna minskar måste man dessutom dra ned på servicen, så i Hagfors står exempelvis ett nästan helt modernt sjukhus övergivet och tomt.

Nuförtiden önskar alla politiker och etableringsansvariga att de ska hamna i centrum för en ny, innovativ kunskapssektor. Eftersom den delen av ekonomin växer bäst i täta regioner med goda kommunikationer och hög utbildningsnivå, framstår de förhoppningarna som önsketänkande i nästan nittio procent av landet.

Med jämna mellanrum lyckas ändå någon vältalig lycksökare väcka hoppet om en satsning som ska bryta mönstret. Om bara kommunen bekostar infrastrukturen, går i borgen för ett lån, upplåter sin mark till en billig penning eller gratis …

Ofta gäller det någon »het« bransch som det skrivs mycket om i tidningarna: IT, vindkraft, hälsokost eller upplevelseindustrin. På senare år har framför allt affärsmän och investerare från Kina uppenbarat sig för att utlova investeringar i miljardklassen som skall skapa tusentals arbetstillfällen.

På platser som Älvkarleby, Silverdalen och Kalmar har jätteplaner från Mittens Rike presenterats, som sedan förskjutits framåt i tiden i samma takt som koncepten har krympt. Till slut har det inte återstått mycket mer än halvtomma byggarbetsplatser av det som skulle bli lyxhotell, utställningshallar och bostäder för tusentals människor.

Plastens väg. Deje Bruk sorterar och tvättar den insamlade plasten, packar ihop den till balar – och säljer den antingen vidare till fabrikörer som tillverkar nya produkter, eller fjärrvärmeverk som eldar upp den för att skapa energi.

Ulf Nilsson räcker över sitt visitkort med en spjuveraktig min. Överst står det »Deje Bruk AB«, sedan hans namn, och därunder: »Brukspatron.«

– När jag började här snackade jag med en kompis om vad jag skulle skriva på kortet, chef eller förman lät ju så tråkigt. »Kalla dig brukspatron«, sade han. »Alltid är det någon som vänder sig i graven.«

Ulf Nilsson, som började jobba för Leif Andersson 1997, är född och uppvuxen några hundra meter från bruket. Hans farfar jobbade där, liksom storebrodern som luktade så illa att man »fick hålla för näsan när han kom hem från sulfatkoket«. Själv hade han sitt första sommarjobb som servare av de enorma pappersmaskinerna, senare arbetade han med själva pappersproduktionen.

När han visar runt i de ödsliga och dragiga fabriksutrymmena minns han fortfarande precis hur det såg innan bolagsplundrarna tog över – där stod PM10 som tillverkade kartong, där PM9 som gjorde karbon. Det enda som återstår är skenor i betonggolven.

– Är det inte hemskt att se? säger Ulf Nilsson.

Uppe i den gamla arksalen försiggår inte längre någon verksamhet. Två år efter att estniskorna tog över drabbades också de av globaliseringen, då det centrala återvinningsbolaget Plastkretsen  AB beslutade att all hårdplaståtervinning skulle koncentreras till ett enda ställe där det kunde maskinsorteras. Numera fraktas därför varenda créme fraicheburk till småländska Bredaryd. Eller till Tyskland, dit Sverige numera exporterar tusentals ton med osorterad hårdplast.

Bredvid det insomnade sorteringsbandet står en trådback med tusentals gamla VHS-kassetter, en plastsorterares värsta fiende eftersom de milslånga tejperna riskerade att fastna i rullvalsarna likt fiskenät i en utombordare. Högst upp tronar en kontaktfilm från en porrtidning, med locktiteln Kåta flickor väntar.

– Här kom in 250 kubikmeter plast om dygnet, och varje kubik vägde 50 kilo. Du förstår vad mycket märkligheter det dök upp på bandet. Uppblåsbara Barbaras, dildos, ja herrejösses.

Ulf Nilsson nickar åt ett fuktdrypande hörn, som råkar vara ungefär den plats där Mona Jönsson stod då hon höll sin predikan.

– Tjejerna samlade ihop de konstigaste sakerna där borta, som ett litet museum.

Han minns hur han en gång var på väg uppför trappan med en delegation från kommunen, då han i sista stund kom på sig och bad besökarna att vänta lite medan han ordnade med en sak. Det lilla sexmuseet rafsades ihop och gömdes undan i all hast, till de sorterande kvinnornas roade belåtenhet.

 

Ute på gården får Ulf Nilsson syn på en uppbruten dörr i bottenvåningen på ett av de enorma sodapannhusen. Hur han än låser och bommar igen, hittar graffitimålare och metalltjuvar ändå något sätt att bryta sig in under helgerna.

– Det är min största skräck, säger han när han visar vägen in i den gamla industribyggnaden, att jag kommer hit en måndag, och så ligger en av pojkarna på golvet. De får gärna vara här, egentligen. Det är bara det att ramlar de ner i ett av hålen, så finns de inte längre.

Högt uppe i huset blir han stående bredvid den gamla pannan. Ett klistermärke vittnar om den sista inspektionen från Statens anläggningsprovning: »Augusti 1977.«

Över tusen ton svenskt stål. För att rå på den behöver man skärbrännare och en expertis som uppenbarligen överstiger både bolagsplundrarnas och metalltjuvarnas.

Dejes sista brukspatron kliar sig i nacken.

– Ibland är det nästan så att jag kan se människorna framför mig, hur de stod här och slet i sitt anletes svett. I dag vet jag inte vad man skulle kunna ha huset till. Kanske spela in en actionfilm?

Tillbaka bland plastdrivorna på marken konstaterar han:

– Det ser fruktansvärt illa ut här. Plast är riktigt fult att se på. Men det finns ju en lag om att det ska återvinnas, och någonstans måste det göras. För trettio år sedan grävde man ner allt, och jag kan inte se det på något annat sätt än att det vi gör är bättre.

Han förklarar hur de senaste förändringarna på världsmarknaden just nu påverkar hans hörn av världen.

Under högkonjunkturen, då råvarupriserna nådde rekordnivåer, var återvunnet material ett eftertraktat alternativ i tillverkningsindustrin. Nu har både oljepriset och metallpriserna rasat, och kineserna – som tidigare betalade uppemot tre kronor kilot för metallskrot – erbjuder nu tre öre för samma vara. Återvunnen plast har de helt och hållet slutat att köpa.

Återvinningssystemet bygger på att någon vill betala för det sorterade skräpet, och i takt med att marknadsvärdet nu närmar sig noll riskerar det att bryta samman.

– Det som hänt de senaste månaderna, det tror jag är större än folk förstår.

 

Angelica Rage säger att Forshaga kommun egentligen mår bra i dag. Levnadsmönstrena har ändrats så att sextio procent av den arbetande delen av befolkningen pendlar till Karlstad.

Målet är numera att vara en bra uppväxtkommun för barn, med prisvärt boende och god samhällsservice. Utvecklingsprojektet för dagen är att satsa på turism. Jan Ceder – vem annars? – kom på idén att asfaltera Uddeholmsbolagets gamla banvall mellan Karlstad och Hagfors, och nu finns nio bilfria utflyktsmil för turister som vill cykla eller åka inlines genom den värmländska naturen.

I Deje har vandrarhemmet slagit upp portarna igen. Till sommaren öppnar ett spa.

– Men det är klart, vi är väldigt beroende av att Karlstad mår bra. Frågan är om den här senaste krisen är dödsstöten för industrialismen i Sverige. Då blir det jobbigt för alla, säger Angelica Rage.

För henne är Deje Bruk en evig följetong. Femton år efter att hon blev Forshagas kommunalråd står det fortfarande kvar som en deprimerande ruin – med tillägget att det nu befinner sig i en ocean av skräp.

Därtill kommer hennes oro för att det ska finnas gifter i marken från de gamla industriåren.

Nu är hon rädd att hela problemet blir kommunens.

Leif Anderssons imperium drabbades nyligen av en konkurs i Norrköping, och i somras gick hans återvinningsföretag i Arvika samma väg. För tillfället har Deje Bruk upphöjts till hans svenska moderbolag.

– Alla är lika rädda som jag för vad som kan hända om vi måste ta över området, säger Angelica Rage. Vad är det för kvarnsten vi får om halsen?

– Min dröm är att bara få bort det. Ibland tänker jag att man skulle köpa lite sprängmedel, och spränga hela rasket i luften.