»Ni har väl inte ätit spenat?«

»Jag minns att jag läste det 247 sidor långa manuskriptet på natten«, säger Katinka Faragó, Ingmar Bergmans högra hand och sedermera produktionsledare för filmen. »Det var fantastiskt, men samtidigt stort och svårt. Att göra filmen i Sverige, med alla dessa skådespelare, kläder och byggen, vi var ju inte vana vid sådant här. Och så var det ju längden. Jag kände honom väl, så jag visste hur mycket han orkade med på en dag. Jag räknade snabbt ut att det skulle ta 127 dagar att spela in filmen.«

»Katinka ringde mig och frågade om jag ville vara regiassistent«, säger Peter Schildt. »Jag var skeptisk, det skulle bli en så lång inspelning och jag minns att jag tänkte: ›Varför ska jag vara regiassistent, jag är ju regissör?‹ Så jag krävde att få träffa Bergman själv för att kunna fatta ett beslut. Jag flögs till München där jag och Ingmar hade ett trevligt samtal. Jag tog mod till mig och frågade varför jag skulle ta det här jobbet egentligen. Han svarade: ›Hörrudu, du får ju möjligheten att jobba med en av världens bästa regissörer.‹ Det var ett argument som bet, för det kan man väl påstå att han var. Jag har inte gillat alla hans filmer, men att han var en yrkesman ut i fingerspetsarna går inte att förneka.«

Det var ett år kvar tills inspelningen skulle börja. Under den tiden skulle Ingmar Bergman och Katinka Faragó hitta skådespelare till de 65 rollerna och personal till det drygt 100 personer stora filmteamet, som bland annat skulle sy upp kostymer och göra scenografier.

»Vi började arbetet med scenografin hösten 1980«, säger scenografassistenten Kaj Larsen. »Det var ju så omfattande att vi inte hade varit i närheten av något liknande någon gång. Filmhusets studior byggdes om till familjen Ekdahls två våningar, Europafilms studior blev Biskopsgården, och Södra teatern och Oscarsteatern renoverades om till 1910-talet. Det var som en matta över hela stan.«

»De stora rollerna hade Ingmar önskemål om«, säger Katinka Faragó. »De första kontakterna tog han själv med skådespelarna, sedan gjorde jag upp om gager och tider med dem. Max von Sydow var tänkt till rollen som biskopen, men hans agent bar sig lite tokigt åt, vi ska inte beskylla Max för det. Agenten ville ha för mycket betalt och då blev Ingmar förbannad och så blev det ingenting.«

Istället fick Jan Malmsjö rollen som biskopen. Liv Ullman var från början påtänkt i en av huvudrollerna, Emelie Ekdahl, men var upptagen med en filminspelning i Norge och ersattes av Ewa Fröling. Vem som skulle spela Alexander hade Ingmar Bergman emellertid inte bestämt.

»Jag hade sett en bild på TV där en unge stod och skrev på en svart tavla«, säger Katinka Faragó. »Så vände han sig om och jag tänkte: ›Jösses, vilka ögon!‹ När vi började leta barn kom jag ihåg den där ungen och tänkte att jag skulle få tag på honom. Jag ringde till SVT som inte visste vad jag talade om, men så småningom förstod någon att jag menade grabben i filmen Kom igen nu’rå! av Lasse Hallström. Jag fick reda på att ungen kom från musikskolan, så jag åkte dit och bad att få gå runt i klassrummen, jag visste ju inte vad han hette eller någonting. Så gick jag in i ett klassrum och så plötsligt såg jag honom, han med ögonen.«