Studiomannen Pierre Bredstenslien lägger en mikrofon mot hakan. Från publikläktaren framför honom kikar ett femtiotal ögonpar nyfiket tillbaka.
– Så här snygg publik har vi aldrig haft, utbrister Bredstenslien med så mycket uppriktighet i rösten att han bara knappt avslöjar att han använder samma replik varje inspelningskväll.
Strålkastarna släcks i Kanalhusets studio i Göteborg. Vid sidan av läktaren står producent Martin Sundborn med armarna i kors. Kavajen är undanstoppad, skjortärmarna uppkavlade.
– Nu är det matchkänsla, säger han. Doftar gräs och krita.
– Kristian har hoppat av.
Fredrik Lindströms högresta gestalt uppenbarar sig med en pärm under armen. Han tar en klunk ur sin tekopp och flinar.
– Vi får ringa Rickard Olsson!
– Ditt och Kristians hundraåttiosjunde program, konstaterar Sundborn.
Lindström låter måttligt överraskad:
– Är det så?
Kristian Luuk, också han med en svart pärm i händerna, ansluter till den lilla klungan i studions hörn. Bredstenslien kastar en blick på dem och ber åskådarna uppbåda en varm applåd. Även Martin Sundborns händer smattrar mot varandra när Luuk och Lindström vandrar ut på det blanka studiogolvet. Luuk bockar och bugar.
Det är viktigt, tycker programledarparet, att »krossa glasväggen« som lätt uppstår mellan dem och publiken. När Luuk kring millennieskiftet gjorde Sen kväll med Luuk använde programmet ståuppare för att värma upp åhörarna. Här har de hand om uppgiften själva. Under de 187 avsnitten har en enkel frågemall vuxit fram: Fyller någon år? Har någon inte sett programmet tidigare? Och:
– Har någon rest längre än från Hisingen för att vara här i kväll?
Händer sträcks upp i luften. Göran på främsta bänkraden har rest ner från Stockholm, Sara från Lidköping är här med sin mamma.
– Du behöver inte oroa dig, Sara, försäkrar Luuk. Vi ska låta dig vara. Men vi kanske behöver lite hjälp med att hantera några djur som vi har på plats här i kväll.
– Vi har en orm som ska brottas med en mungo, säger Lindström.
Fyra kameramän smyger runt i studion för att inta sina platser. På scenen ställer sig kvällens band, anförda av soulartisten Kaah, till rätta. Fredrik Lindström och Kristian Luuk slår sig ner bakom sitt skrivbord och viker upp sina svarta pärmar. Studioman Bredstenslien glider fram och hämtar Luuks kaffekopp.
Det är signalen: allt klart för inspelning.
– Äntligen december, äntligen På spåret igen. Vad kul!
Publiken följer Bredstensliens instruktioner och slutar inte applådera trots att Luuk tagit till orda. Fler bockningar och bugningar.
– Tack, tack – vad roligt! Ja, vi har ju suttit och förberett här i veckor för att göra Sveriges största frågesport, och vi är redo att dra i gång.
2008 var Ingvar Oldsberg 63 år gammal och hans parhäst Björn Hellberg hade fyllt 64. Oldsberg, som varit med och tagit fram originalkonceptet, hade programlett På spåret sedan premiären 1987 och skulle nu spela in sin 19:e säsong. Efter att ha nått sin tittarmässiga kulmen på över 2,5 miljoner tittare 2003 hade programmets publiksiffror dalat till runt 2 miljoner. Christian Wikander, som då var programchef för drama och underhållning:
»Programdirektör Annie Wigelius och jag pratade om att det kanske var dags att förnya innan vi började tappa för mycket i publik. Vi tog inget definitivt beslut, utan landade i att vi skulle undersöka hur en sån förändring skulle kunna se ut. Jag som kom från dramahållet var ny i underhållningsgenren och behandlade det ungefär som en rollsättningsprocess till en dramaserie: Vilka karaktärer, med vilka kvaliteter, letar vi efter? Så jag tog våra tankar till På spåret-redaktionen och vi landade i att de måste vara två, och de måste ha en kombination av både kunskap och underhållning.«
Tidsbegränsat erbjudande
Du behöver vara prenumerant för att läsa vidare. Just nu: 0 kr första månaden för digital prenumeration!
Har du redan ett konto? Logga in här.
Du har väl inte missat?
