Per-Oves sista resa

En 21 år gammal mordgåta finner sin lösning.

Per-Ove Carlsson studerade den knappa litteratur som fanns tillgänglig och tog långa joggingrundor längs Toftas vackra kustlinje söder om Visby – han visste att resan skulle bli en såväl fysisk som journalistisk utmaning. Målet var en av världens mest otillgängliga regioner: Papua Nya Guineas djupa regnskogar, varifrån västpapuanska upprorsmän utkämpade en tröstlös strid mot den indonesiska kolonialmakten. Inga svenska journalister hade varit där tidigare. Knappt några andra journalister heller.

Regionen var farlig och dessutom avlägsen, såväl geografiskt som kulturellt. Samtidigt exporterade Sverige vapen till Indonesien – användes de även i det bortglömda inbördeskriget?

Frilansfilmaren Per-Ove skulle skildra den glömda världens rebeller, och hoppades att det exklusiva materialet skulle ge honom hans efterlängtade journalistiska genombrott. Han såg en fast anställning på Sveriges Television hägra vid hemkomsten. Pengar var givetvis ett problem, men bara ett världsligt sådant, inget som kunde dämpa entusiasmen.

Annons

 

Den inneboende viljan att berätta hade han haft länge. Likaså längtan efter äventyr, att se vad som fanns bortom det välbekanta.

Som facklig representant på arbetsplatsen Kai-tryck i Visby fick han tidigt resa med LO-delegationer ut i världen. I Bolivias huvudstad La Paz mötte han, 27 år gammal, en själsfrände i den flera år yngre Mats Brolin. Där väcktes också drömmen om att kunna försörja sig på resandet, att bli dokumentärfilmare.

I mitten av 1980-talet tog Per-Ove Carlsson Transsibiriska järnvägen till Mongoliet och korsade Himalaya till fots. Den två veckor långa vandringen ledde till att han rasade tio kilo i vikt, och till att han – efter många vedermödor – blev förste västerlänning att fotografera Mount Everest från den dittills förbjudna tibetanska vinkeln. Fotot sålde han till SVT för 1 500 kronor.

Mats Brolin ville åka med på nästa långresa, men ställdes inför Per-Oves omutliga krav: »Ska du med måste du kunna filma.« Mats tog kvällskurser i film medan de sökte finansiärer till en reportageresa tvärsöver centrala Afrika. Till slut fick de biståndsorganisationen Amref att beställa en dokumentär om deras »flygande doktorer«, och 1989 reste Per-Ove och Mats iväg tillsammans. Med 40 kilo kamerautrustning vardera korsade de inom loppet av några månader tio afrikanska stater, varav flera diktaturer och konfliktzoner, på sin väg mot Kenya. De strandsattes i Sahara efter ett motorhaveri, greps av polis i Zaire, reste längs Kongofloden i kanot och mutade sig in i förbjudna områden genom att frikostigt bjuda på europeisk öl. Per-Ove tog sig fram med improvisation och social kompetens. Han hälsade alltid på samma sätt: »Jag heter Per-Ove Carlsson och jag kommer från en liten ö mitt i Östersjön som är ockuperad av Sverige.«

De kom hem slitna men lyckliga. SVT visade intresse för deras material, men tackade till sist nej med hänvisning till dålig ljudkvalitet. Biståndsfilmen – Hjälpen som fungerar – visades dock länge som inflygningsfilm på Kenya Airlines internationella flighter.

Per-Ove sade upp sig från tryckeriet, läste till journalist på Skurups folkhögskola och fick ett vikariat på Gotlands tidningar. Slutmålet var givet: nya reportageresor.

Den 21 januari 1992 lyfte Per-Ove äntligen. Ett första flyg tog honom till Singapore. Papua var nära nu, i vägen stod bara några byråkratiska hinder. »Det har varit en del trassel med visum till Indonesien. Dom är mycket misstänksamma mot svenskar, men det fixar sig nog«, skrev han i det första av många vykort till Mats Brolin, som fått anställning på SVT i Umeå och blivit kvar på hemmaplan den här gången.

Men Per-Oves entusiasm var obruten. Framför honom låg en historia som skulle göra skillnad.

 

Berättelsen om Västpapua innehöll ett överflöd av journalistiskt gångbar dramatik: ett urfolks kamp för självstyre, konspirerande stormakter och oexploaterade naturrikedomar värda tusentals miljarder.

När avkolonialiseringen svepte över världen efter andra världskriget tvingades Nederländerna snabbt avträda Indonesien, bortsett från Västpapua, den västra halvan av den jättelika ön Nya Guinea. 1961 var det dags för holländarna att lämna även Västpapua, och med den forna kolonialmaktens hjälp inrättades en lokal rådsförsamling som manade resten av världen att respektera dess rätt till självbestämmande. I Indonesiens huvudstad Jakarta betraktades istället deklarationen som ett klartecken för Indonesiens territoriella expansion, och president Sukarno lät invadera området.

Under Kennedyadministrationens ledning framförhandlades en överenskommelse där grunddragen var att FN skulle administrera Västpapua en kortare period, varefter styret skulle överlämnas till Indonesien tills västpapuanerna själva fick avgöra sin framtida status – indonesisk integration eller självständighet – i »ett fritt val i enlighet med internationell praxis«. Samtidigt befarade USA att Indonesien och dess mäktiga kommunistparti var på väg att liera sig med östblocket, och såg landet som en av de dominobrickor som riskerade att falla i den globala kampen om maktpositioner och råvarutillgångar.

1966 grep den västvänlige generalen Suharto makten och inledde ett blodigt inbördeskrig där minst en halv miljon vänsteranhängare mördades. Året därpå ingick Indonesien ett avtal som gav den amerikanska gruvjätten Freeport en 30-årig koncessionsrätt i Västpapuas berg, trots att indoneserna saknade juridisk rätt att besluta om landets naturresurser. Freeports goda kontakter i Washington garanterade militärdiktaturen USA:s långsiktiga stöd. Freeport å sin sida försäkrade sig om exklusiv rätt till världens största guldtillgångar.

När Västpapua 1969 äntligen höll det val FN-överenskommelsen stipulerade avgjordes landets öde av 1 025 papuanska »representanter«. Samtliga var handplockade av Indonesien. Samtliga röstade för indonesiskt styre.

Annons

Västpapuanerna hade aldrig någon chans.

Freeports verksamhet bedrevs redan från början i nära samarbete med indonesisk militär, som fick betalt för sitt väpnade beskydd, samtidigt som det papuanska motståndet i huvudsak kanaliserades genom befrielserörelsen Organisasi Papua Merdeka, OPM. Styrkeförhållandena hade kanske kunnat jämföras med Davids kamp mot Goliat, om David kommit till den bibliska striden utan slunga och med bakbundna händer. Tusentals civila västpapuaner massakrerades i Indonesiens jakt på gerillan.

Efter ett misslyckat kuppförsök 1984 flydde runt 10 000 flyktingar till Papua Nya Guinea, den självständiga, östra halvan av ön. Genom envisa räder över gränsfloden Fly fortsatte rebellerna att göra motstånd, med spjut och pilbågar mot en modern krigsmaskin.

Under samma period besvärades svensk vapenindustri av ständiga avslöjanden om tvivelaktiga avtal, mutaffärer och ren smuggling. Till Indonesien exporterade Sverige vapen för hundratals miljoner kronor, samtidigt som landet befann sig i väpnade konflikter i Östtimor, Aceh och Västpapua. Kritik hördes från riksdagens plenisal, men svensk export av järnmalm från LKAB stod på spel och Olof Palme beviljade bara några veckor före sin död Bofors utförseltillstånd för luftvärnskanoner till Indonesien.

1987 föll krigsmaterielinspektör Carl Algernon framför ett tåg i Stockholms tunnelbana mitt under den pågående Boforsutredningen, och många frågade sig om den svenska vapenhandeln hade varit ett motiv även för statsministermordet. 1992 var frågan i högsta grad fortfarande ett vidöppet sår.

 

Per-Ove reste lätt. Utöver filmutrustningen – kamera, stativ, fyra batterier och åtta vakuumförpackade videoband – medtog han ett minimum av kläder, ett svart anteckningsblock och fyra böcker: Papua New Guinea: A Travel Survival Kit, Prismas engelsklexikon, A Fact on Modern Papua New Guinea samt South-East Asia on a Shoestring, en guidebok för budgetresenärer.

Tiden i Jakarta blev mest en mödosam jakt efter en båt som kunde ta honom till Jayapura, Västpapuas största stad. När han väl anlände den 6 februari började han söka efter representanter för OPM-gerillan, men staden där den indonesiska administrationen hade sitt säte visade sig vara helt fel plats att fråga efter rebellerna.

Istället korsade Per-Ove gränsen till Papua Nya Guinea och staden Vanimo. Därifrån skickade han ett fax till Mats. De hade kommit överens om att undvika ord som kunde väcka onödig uppmärksamhet, som »OPM«, »polis« och »gerilla«. Trots försiktighetsåtgärden hade Per-Oves ankomst uppenbarligen inte passerat obemärkt: »Här finns befrielserörelsen (B) någonstans. Det är bara 30 km till gränsen där striderna pågår. Jag har redan haft en del problem med ›snuten‹, de kom till mitt rum och ställde en massa dumma frågor. Vem jag är och så vidare. Så jag ligger lågt just nu.« Mats svarade uppmuntrande: »Jag tycker verkligen du är tuff, ensam med snuten i hälarna, filmandes.« Han avslutade med ett internt citat, som nu hade blivit Per-Oves vardag: »It’s a hard life out there!«

I mars nådde Per-Ove en liten universitetsstad i de centrala högländerna som fungerade som hjälporganisationernas och missionärernas port till öns otillgängliga bergsregioner. För första gången lät Per-Ove oroad. Han kände sig förföljd. Av vem eller vilka visste han inte. »Jag har bestämt mig för att inte stanna länge på varje plats«, berättade han för Mats.

Han hade fler skäl att vara pressad: under två månaders kringflackande hade han mest spelat in naturbilder och spontana intervjuer längs vägen. Han fortsatte därför snart till Daru vid Flyflodens mynning. Hamnstaden var i början av 1990-talet ett getingbo, centrum för både OPM:s vapensmuggling till frontlinjerna och för indonesiska dubbelagenters ljusskygga verksamhet.

Den 23 april ringde Per-Ove ett kort samtal till Mats. Han var lättad: äntligen hade han lyckats spåra OPM och skulle få en chans att dokumentera befrielsekampen och de västpapuanska flyktingarnas situation. Redan nästa dag flög han till den centralt belägna gränsstaden Kiunga, och begav sig direkt vidare ut i djungeln tillsammans med OPM. Via motorbåtsturer och långa fotvandringar nådde de flyktingläger och militära posteringar. Per-Ove visste att tiden var begränsad och dokumenterade allt han kom över. Efter fyra dagar återvände han till Kiunga med tre fulla videoband markerade med texten »hot stuff«.

Över en knastrig telefonlinje förklarade han för Mats att han ville skicka banden till Australien med kurir – innehållet var så känsligt att han inte vågade ta dem genom tullen. Han berättade också att han skulle lämna Kiunga tidigt nästa morgon. Flygbiljetten var redan bokad. Natten skulle han tillbringa i ett gästrum på en katolsk missionsskola. Sedan sade Per-Ove att han ville avsluta samtalet; han misstänkte att linjen var avlyssnad. »Jag känner mig förföljd«, sade han på nytt och Mats hörde oron i vännens röst.

Nästa rapport drog ut på tiden. Mats väntade och väntade, och när samtalet väl kom hade det hunnit gå en vecka. Då var det Per-Ove Carlssons bror Paul som ringde.

Per-Ove var död. Hittad med halsen avskuren, i en pöl av blod.

Annons

 

Det var Brian Bell, Sveriges generalkonsul i Papua Nya Guinea, som råkade läsa en notis om saken i en papuansk dagstidning. Han kontaktade omedelbart den svenske Australienambassadören Bo Heinebäck, som i sin tur underrättade UD i Stockholm. Samma kväll nåddes Paul Carlsson av dödsbudet.

När Michael Kehannie, vicerektor på Monforts grundskola, ombads återge sina minnen för polisen uppgav han att han onsdagen den 29 april, precis som alla andra skoldagar, gick upp strax före klockan sju. En rutin som gav honom tid att lyssna på nyheterna och vakna till innan han höll sin första lektion klockan åtta.

När han gick ned från övervåningen för att duscha mötte han sin fru, som skräckslagen berättade att det droppade blod genom takbrädorna från det rum där den svenske journalisten hade inackorderats föregående kväll. Michael Kehannie rusade upp. Dörren var låst och ingen svarade när han bultade. Han skyndade sig att hämta en extranyckel och tog sig in.

Endast iklädd shorts låg Per-Ove på rygg ovanpå en nedsolkad madrass. Över halsen gapade ett 14 centimeter öppet sår. Intill kroppen låg hans schweiziska armékniv med det sågtandade bladet utfällt. Blodstänk hade färgat golv och väggar röda. På ett bord surrade en fläkt, ett gammalt burklock hade fungerat som askfat.

Alla hans privata tillhörigheter fanns kvar. Men inte ett enda videoband.

Eftersom dörren var låst inifrån var ändå självmord den enda möjliga förklaringen, menade Kehannie. Lokalpolisen höll med.

Efter att den svenska pressen fått nys om Per-Oves död skrevs det i flera veckor nästan dagligen om fallet. Den mesta rapporteringen stod kvällspressen för, men även Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter följde utvecklingen, precis som tidningar i Nya Zeeland, Australien, Indonesien och Papua Nya Guinea.

Per-Oves anhöriga underströk i intervju efter intervju det osannolika i att en dokumentärfilmare som just var i färd med att avsluta en reportageresa skulle ha tagit sitt eget liv. Fokus hamnade snabbt på de försvunna banden, men trots uppmärksamheten fanns en avgörande brist: ingen reporter tog sig till Kiunga.

Bevakningen utmynnade i rena spekulationer, som blandades med faktamaterial om den avlägsna och invecklade konflikten. I Sverige fanns även Jacob Prai, som tillbringat tio år som gerillaledare i Papua Nya Guinea innan han 1979 kom hit som flykting. Här kom han att fungera som ett slags informell talesperson för OPM och som sådan uttalade han sig tvärsäkert i skuldfrågan.

»Detta är ett verk av Indonesiens eller Papua Nya Guineas säkerhetstjänst«, sade han till Svenska Dagbladet. »Detta är tveklöst ett politiskt mord. Området är mycket farligt att besöka för utlänningar. Det går inte att söka upp gerillan utan att säkerhetstjänsterna får reda på det, och de är mycket effektiva.«

Jacob Prai såg naturligtvis ett egenintresse i att smutskasta kolonialmakten Indonesien. Samtidigt talade mycket för att hans anklagelser var rimliga. Våren 1992 var en turbulent tid för ön: Indonesien och Papua Nya Guinea hade nyligen undertecknat ett avtal om att gemensamt patrullera gränsen, och rykten om truppförstärkningar och dubbelagenter surrade flitigt. Året dessförinnan hade dessutom journalisterna Amy Goodman, Allan Nairn och Max Stahl rapporterat om en massaker i Östtimor, vilket gav diktaturen anledning att betrakta utländska journalister som måltavlor.

Även Pierre Schori, då socialdemokratisk riksdagsman i opposition, avfärdade självmordsteorin och uttryckte tvivel rörande den papuanska polisens förmågor: »Jag tror faktiskt inte en sekund på detta, därför att jag har lyssnat på vad de anhöriga säger«, sade han i Aktuellt den 12 juni 1992. »Jag vet vilket uppdrag han hade och vad han arbetade med. Det är en mycket politiskt laddad fråga och därför så tycker jag att det är rimligt, mer än rimligt, att man från svenskt håll får insyn i denna utredning.«

Samma månad överlämnade Committee to Protect Journalists ett upprop till Papua Nya Guineas regering, där man krävde att den bringade klarhet i Per-Oves dödsfall. Bland undertecknarna fanns Reportrar utan gränser, Human Rights Watch, Freedom House, Amnesty International och Overseas Press Club.

 

Paul Carlsson tvingades belåna huset för att kunna transportera hem sin bror: 42 900 kronor var priset för att Per-Ove skulle slippa begravas på plats.

De anhöriga efterlyste en svensk utredning och hoppades att Utrikesdepartementet ville bekosta en obduktion. Aftonbladet drev frågan tills Rättsmedicinalverket i Solna tog emot Per-Oves kropp, och i november blev den obducerad av professor Jovan Rajs. Rajs konstaterade att skärsåret i Per-Oves hals inte var särskilt djupt, vilket talade för att det faktiskt var självförvållat. Samtidigt noterade han en helt annan sak: ett nålstick strax ovanför Per-Oves vänstra armveck, troligen orsakat av en kanylspets inte alltför långt före dödens inträde.

Att säkerställa vilket ämne som i så fall hade injicerats var dock omöjligt så långt efter dödsfallet, framförallt sedan kroppen fyllts med formalin. Obduktionsrapporten avslutades därför med förbehållet att »förekomsten av stickmärket« samt »reservationerna vad beträffar möjligheter att utföra kemiska analyser och tolka deras resultat torde uppfattas som omständigheter som gör den ovannämnda tolkningen om att det rört sig om självförvållad skada mindre säker«.

Så begravdes Per-Ove Carlsson på Gotland, och på Papua Nya Guinea drog utredningen ut på tiden. Det mystiska dödsfallet i djungeln trängdes snart ut ur det svenska nyhetsflödet. I och med att Per-Ove inte tillhörde någon redaktion fanns det heller inte någon som kände kollegialt ansvar att driva frågan vidare.

Resultatet av den papuanska utredningen dröjde till den 7 juni 1994, då Per-Ove hade varit död i drygt två år. Enligt utredningen hade Per-Ove, efter att ha besökt ett flyktingläger norr om Kiunga, anlänt till missionsskolan kvällen den 28 april 1992 i sällskap med två oidentifierade flyktingar och två anställda vid gruvbolaget Ok Tedi. Gruvarbetarna uppgav att de samtalade med Per-Ove i dennes rum innan de lämnade skolan runt klockan nio. Per-Ove ska ha visat upp sin videokamera och sin schweiziska armékniv. Bägge föremålen var exklusiva i det isolerade Kiunga, och gruvarbetarna erbjöd sig att köpa dem. Per-Ove avböjde dock – han behövde videokameran, och kniven hade han fått som gåva.

De två flyktingarna ska ha varit kvar när gruvarbetarna gjorde sin sorti, men hur länge framgår inte. Michael Kehannies höggravida fru gick till sängs strax efter tio, medan han själv gick upp till Per-Oves rum med kaffe. Den svenske gästen ska ha varit orolig. Upprepade gånger kontrollerade Per-Ove sitt pass och sina resehandlingar. Han kedjerökte och tittade ideligen ut genom fönstret.    

Michael Kehannie ska ha hört att Per-Ove fortfarande var vaken vid två på natten, men vicerektorn uppgav att han inte hört något misstänkt oväsen eller uppmärksammat några andra ovanliga händelser.

Förundersökningsdomaren Nick Serignan lutade sig mot två bevis när han avskrev alla brottsmisstankar: vittnesuppgifterna om att dörren var låst inifrån och resultatet av den svenska obduktionsrapporten, som enligt honom var »ett mycket tydligt och starkt utlåtande till stöd för att Mr Carlsson orsakat sin egen död genom att begå självmord«.

I Sverige resulterade slutsatsen inte ens i tidningsnotiser. Den döde dokumentärfilmarens öde var redan glömt.

 

En lykta har fyllts med regnvatten. Blombuketterna har tvingats ge vika för den envisa blåsten.

– Jag måste ansa här, säger Paul Carlsson, 64 år, och känner på den mörka jorden.

Paul besöker Norra kyrkogården i Visby två gånger om året. Här vilar hans far, mor och bror intill varandra. Han sätter ner paraplyet i gräset och visar oss den exakta punkt där Per-Oves stoff sänktes ned.

Per-Oves begravning liknade en statsbegravning, berättar brodern, inte utan stolthet i rösten. TV var på plats och Arne Carlsson, fotograf i flera Ingmar Bergmanproduktioner, stod bakom kameran. Aktuellt körde ett inslag, tidningarna skrev ännu om fallet.

– Det är inte alla som får den uppmärksamheten. Det var bra att det uppmärksammades, absolut. Men dessförinnan var det mycket tyst. UD ville inte obducera, de ville inte ens röra kroppen.

Det där nålsticket är en av många omständigheter som inte lämnar Paul någon ro. Telefonsamtalet där Per-Ove berättade att han var förföljd, de försvunna videobanden …

Paul berättar att han länge gick och lade sig med ett hagelgevär bredvid sängen.

– Jag sov dåligt i ett halvår. Jag visste inte vad han hade filmat, om det rörde något kontroversiellt. Många strök ju med i samma veva, folk som intresserade sig för samma tema som Per-Ove.

Fortfarande bär han på känslan att de svenska myndigheterna inte tog saken på allvar.

– Inget skedde ju utan att vi i familjen drev på via massmedia. Det var enda sättet.

På andra håll i Sverige finns andra människor som också undrar. Pierre Schori har svårt att förklara varför frågan inte fick något fäste hos de folkvalda, varför Carl Bildts borgerliga regering aldrig lyfte ärendet, varför oppositionen aldrig gick till angrepp:

– Det var ju ingen som brydde sig om Papua Nya Guinea, det var Östeuropa och Balkankrig, och då sköttes det här av den konsulära sidan.

Frågan blev aldrig, menar Schori, »en fråga«.

– UD hade första bedömning och de sa aldrig att »här är ett problem, här är någonting oklart«. Det bubblade aldrig upp till ett ärende där man behövde ta politisk ställning.

Snarare sjönk det som en sten. Såväl UD som två nationella polismyndigheter tycks ha velat begrava det så snabbt som möjligt.

»Var inte öppna med ert syfte i Kiunga, ställ inga direkta frågor om Per-Ove Carlssons död, nämn inte ens hans namn.«

Per-Oves vän Mats Brolin funderar också. Han har lämnat journalistiken, numera driver han en privat vårdcentral i Uppsala. Det har gått över 20 år sedan Per-Ove dog, men Mats försöker fortfarande hålla kollegans minne vid liv. I fjol färdigställde Mats en film om den framlidne gotländske konstnären Erik Olsson, som Per-Ove hade samlat material till sommaren 1991, innan han reste till Västpapua. Av 20 timmars råmaterial klippte Mats ihop Möte med Erik Olsson, en 50 minuter lång dokumentär. Premiärvisningen på bygdebiografen Rondo i Klintehamn på Gotland drog 200 besökare.

Inte heller Mats Brolin tror på den officiella förklaringen till Per-Oves död. Han vet alldeles för mycket för det.

Mats Brolin lånar generöst ut sitt arkiv med rapporter, fax, UD-handlingar och en hel kartong med personlig brevväxling. Av Paul Carlsson får vi ytterligare hundratals sidor diplomatisk korrespondens, dessutom bidrar Sveriges främste Västpapuakännare Thomas Petersson med sitt pressklippsarkiv.

Australienambassadören Bo Heinebäcks korrespondens med UD, som ryms i Mats arkiv, omfattar ett femtiotal sidor. Efter att ha överlämnat Per-Oves dödsbud till Sverige tog han personligen hand om ärendet. I pappren framträder Heinebäcks ansträngningar dock som en kamp i motvind. Kontakterna med papuanska myndigheter blev många gånger utdragna historier och en otålighet kan urskiljas mellan raderna.

I efterhand framstår ambassadören som en av få myndighetsrepresentanter som inte har anledning att generas över sin insats: hans egen utredning förefaller betydligt mer seriös än den papuanska polisens. Dels har Heinebäck noterat relevanta omständigheter som polisen antingen har missat eller avfärdat som ovidkommande – som att grannar 20 meter bort hörde ljud från Per-Oves rum sent på natten, liksom att vittnen verkar skrämda eller svävar på målet. Dels uppehåller han sig vid den avgörande fråga som i polisutredningen tydligt lyser med sin frånvaro – varför den döde filmaren i Kiunga hade en videokamera men inga videoband. Ingenting annat – pengar, kreditkort eller resecheckar – saknades.

»Var det inte mycket egendomligt, frågade jag«, skrev Bo Heinebäck i sin rapport till UD, »att en person som kommit till Kiunga med kamerautrustning och i syfte att filma ej skulle ha haft en enda film med sig eller ha tagit en enda meter film under sina tre–fyra dagar där?«

En lokal polischef svarade: »I den här delen av världen är det inte ovanligt att saker försvinner från de döda.«

En annan fråga Bo Heinebäck försökte finna klarhet i var huruvida de papuanska utredarna verkligen hörde alla vittnen. Efter Per-Oves död bubblade Kiunga av rykten, och ett namn nämndes oftare än de andra – Michael Karet.

Karet var frontfigur inom en av de två fraktioner som då slogs om kontrollen inom OPM. Dessutom anklagades han för att vara indonesisk dubbelagent. Trots det hade han starkt stöd av sina klanmedlemmar i flyktinglägret Blackwater utanför Kiunga. I korrespondensen mellan ambassadör Heinebäck och undersökningsdomaren Nick Serignan hävdade den sistnämnde vid ett tillfälle att en anledning till att utredningen drog ut på tiden var att »nyckelvittnet« Karet inte stod att finna.

Att döma av dokumentationen återfanns Karet heller aldrig, och i slutrapporten nämns inte hans namn. Det sista spåret av honom är en artikel från 2003 i den papuanska dagstidningen Post-Courier, enligt vilken han sökt asyl i Solomonöarna.

 

Mats Brolin konstaterar att de försvunna videobanden faktiskt dök upp till sist. De levererades till Sverige sommaren 1994 av OPM-rörelsens talesman Jacob Prai – samme man som omedelbart efter Per-Oves död anklagade Indonesiens säkerhetstjänst för att ha mördat Per-Ove.

Filmerna innehåller idel intervjuer med gerillamedlemmar – däribland Michael Karet – och flyktingar. De pratar om konflikten och om situationen, men här finns ingen »smoking gun«: inget världsomvälvande avslöjande om massakrer som den på Östtimor, inga uppgifter om svenska vapen. Om banden på något sätt var obekväma för Indonesien måste det ha berott på en allmän ambition att isolera gerillan, inte på innehållet i sig.

Men om filmerna inte bjöd några svar, så väckte sättet de levererades på en minst lika viktig fråga: hur hamnade de hos OPM?

Vad som än hände Per-Ove Carlsson måste gerillan, på det ena eller det andra sättet, ha haft ett finger med i spelet – eller åtminstone sitta inne med mer information. När det begav sig redogjorde rörelsen aldrig för hur den kom i besittning av materialet, och när vi i dag söker Jacob Prai befinner han sig i Papua Nya Guinea och går inte att nå.

I det digra materialet finner vi ännu en central detalj som aldrig nått offentligheten: ett fax från den tyske frilansjournalisten Norbert Suchanek, skickat till svenska UD den 1 mars 1994. I det berättade Suchanek att han rest till Papua Nya Guinea i samma ärende som Per-Ove, för att rapportera om en bortglömd konflikt i en tid då världen hämtade andan efter det kalla krigets slut. Liksom sin svenska kollega besökte han flyktinglägren runt Kiunga.

När vi ringer upp honom minns han fortfarande det stora trädet vid den katolska missionen Monfort, några kilometer från Kiungas flygfält.

– Jag tillbringade ganska lång tid under det där trädets fantastiska skugga, tills biskop Gerard Deschamps anlände till sitt kontor. Jag frågade honom ifall jag kunde tillbringa natten där.

Svaret var allt annat än fromsint. Deschamps fräste argt åt honom att omedelbart lämna Kiunga.

– Biskopen sa: »Jag har nog med problem på grund av den där svensken som mördades här. Nu är alla rädda.«

»Mördades«? Bara timmar efter sin ankomst hade Suchanek stött på ett första vittnesmål om att Per-Ove inte dog för egen hand. Det blev inte det sista.

– Jag behövde inte ställa några frågor alls, folk kom tvärtom bara fram och började tala med mig om det. Det var en allmänt känd hemlighet att Per-Ove hade blivit mördad.

Eftersom utländska journalister inte var tillåtna i de flyktingläger där Suchanek inhämtat informationen kunde han inte gärna överlämna den till papuansk polis. Istället vände han sig till UD.

Åtminstone två av de personer Suchanek namngav hade varit enkla att kontakta, och kanske hade deras utsagor kunnat hjälpa Sverige att sätta press på de papuanska utredarna. Men trots att uppgifterna gjorde gällande att en svensk medborgare mördats utomlands resulterade de inte i några ytterligare efterforskningar. I Bo Heinebäcks bevarade korrespondens finns heller inget som tyder på att UD ens brytt sig om att vidarebefordra uppgifterna till ambassaden i Canberra. Detta trots att ambassadören då fortfarande höll regelbunden kontakt med de papuanska utredarna – något UD genom hans återkommande uppdateringar var väl medvetet om.

Bo Heinebäck är numera pensionerad. På ett fik i Sollentuna Centrum läser han upprepade gånger igenom Suchaneks fax utan att känna igen det.

– De borde ha skickat det. Det kan ha skett utan att jag vet om det, men jag kan inte erinra mig det. Det här är ju arkivkopian, då borde det stå vilka de har delgivit, och jag känner inte igen att de skulle ha skickat det här.

Två decennier kan få även det starkaste minne att svikta. Att bortom allt tvivel slå fast att UD, i strid med all praxis och allt sunt förnuft, inte vidarebefordrade uppgifterna är svårt.

Departementets dåvarande rättschef minns inte fallet. Det gör inte heller chefen på avdelning R3 som handlade ärendet. Den sekreterare som undertecknade UD:s korta svar till Norbert Suchanek säger när vi ringer att hon inte minns och att hon »inte tycker om journalister«. Och på Riksarkivet är den dossier som innehåller diplomatisk korrespondens och diarieuppgifter om Per-Oves öde fortfarande belagd med konsulärsekretess, trots att de anhöriga för vår räkning begär att den ska hävas.

Primitiv. Kiungas rikedomar i form av mineraler och regnskogstimmer hamnar någon annanstans.

en av de gamla artiklarna om fallet kommenterade Peter Löwenhielm, professor emeritus vid Lunds universitet, slutsatsen att Per-Oves skärsår var självförvållat: »Man ser oftast på skärsåren om de tillfogats genom yttre våld. Vid självmord är det oftast flera snitt, vid mord bara ett.«

Löwenhielm står fortfarande fast vid de orden, och tillägger att de som tar livet av sig med kniv sällan angriper sin hals:

– Vid skärsår är det snarare handledspulsen eller hjärtat som angrips, säger han.

När vi kontaktar rättsläkaren Jovan Rajs minns han fallet mycket väl. Vi möts på ett kafé på Södermalm, där Rajs läser igenom sin 20 år gamla obduktionsrapport. Han förklarar sig nöjd med sin insats. Hur troligt, invänder vi, är det att någon skär halsen av sig med en sågtandad fällkniv? Rajs menar att det inte är så ovanligt som man kan tro. Sedan säger han:

– Visserligen lutar mina fynd åt »självförvållat«, men inte så starkt att jag skulle kunna stå för det.

Han vidhåller att skärsåret över Per-Oves hals inte var så djupt som det borde ha varit om det hade tillfogats av en gärningsman. Samtidigt komplicerades bilden av nålsticket och av att en toxikologisk analys var omöjlig.

– Vem vet, kanske gav någon honom en spruta innan de skar halsen av honom? säger Rajs. Kanske gav någon honom en spruta när han låg döende, i hopp om att hålla honom vid liv? Det vet vi inget om, de medicinska fynden kunde inte styrka något av alternativen.

Jovan Rajs berättar att han uppmanade polisen att fortsätta med fallet, att obduktionen snarare borde ha använts som utgångspunkt för fortsatta utredningar. Vad som skedde, både i Papua Nya Guinea och i Sverige, var som bekant det rakt motsatta.

– Det var ett speciellt fall, säger Rajs. Gå vidare, gräv mer i det!

Vi tar honom på orden. Men allt talar för att vi har nått vägs ände på hemmaplan. Per-Ove Carlssons öde är en gåta i ett slutet rum. I jakt på dess lösning bestämmer vi oss för att gå i hans fotspår.

Kanske är det för sent att finna nya uppgifter i Kiunga. Kanske har tiden istället verkat i motsatt riktning, och nött ned motsättningar och kontroverser så att vittnen nu vågar träda fram.

 

Före avresan blir vi varnade av exil-papuaner: »Var inte öppna med ert syfte i Kiunga, ställ inga direkta frågor om Per-Ove Carlssons död, nämn inte ens hans namn.« Vi väljer att värdesätta råden och säger hädanefter att vi åker till Kiunga för att dokumentera flyktingsituationen.

Att resa i Papua Nya Guinea har blivit lättare, men är fortfarande långt ifrån okomplicerat. På grund av bränslebrist lyfter flygbolagen ofta de taniga propellerplanen med halvtomma bänkrader, med följden att hundratals passagerare hamnar en dag efter sina scheman, planer och möten.

Den hjälpsamma kvinnan vid incheckningsdisken i Port Moresby anger »övervikt« och bokar istället in oss på morgondagens avgång. Som västerlänningar får vi vår nattlogi betalad av flygbolaget, medan den papuanske mannen bredvid oss får klara sig själv. Ön lever alltjämt kvar i sitt koloniala förflutna.

Från luften ringlar sig den 90 mil långa Flyfloden som ett klarblått snöre över en kompakt grön matta. Det var länge sedan floden försåg invånarna i regionen med rent dricksvatten; genom åren har såväl gruvslam som smutsiga utsläpp från illegala industriprojekt dumpats rätt ut i floden. Urskogens invånare plågas dessutom ständigt av vattenburna sjukdomar som malaria och denguefeber.

Det första som slår oss när vi landar är den tryckande, fuktiga hettan. I den här regionen rasar det ner enorma 6 000–8 000 millimeter regn om året, och mellan regnperioderna förvandlas området till en kokande kittel under solen. Själva Kiunga, med sina 30 000 invånare, känns som en stor vänthall. Stadskärnan sammanfaller med huvudgatan, som ärrats hårt av förlorade strider mot vädrets makter. Spottloskor efter tuggade betelnötter liknar blodpölar på marken och bidrar till känslan av att gruvstaden vilar ut efter ett jättelikt slagsmål.

På marknaden möts vi av en märklig ekonomisk verklighet: en banan blir din för motsvarande 15  kronor, en liten fisk kostar 60. Fiskarna kippar ännu efter andan på borden, kvinnorna är vänliga nog att vifta bort flughorderna. De flesta invånarna lever på vad de själva odlar och fångar. De varor som är till salu är däremot ofta influgna till dem som har råd: gruvbolagens personal, eller den nyinflyttade asiatiska minoritet som äger stadens företag, hotell och enda större butik.

– Den allmänna bilden av asiaterna är att de inte tillför samhället några inkomster, säger Gilles Côte, biskop vid Monforts katolska mission. Tvärtom mutar de till sig mark, köper upp företag och skickar hem överskottet.

Han tar emot i sin bostad i missionsområdets hjärta, som rymmer kliniker, bibliotek och skolbyggnader, och bjuder oss att sitta ner intill fläkten som svalkar ett litet upplyst rum med bord och stolar. Han bär ett par tunna glasögon och ett träkors kring halsen. Gilles kom till Kiunga från Kanada för över 40 år sedan och övertog biskopstjänsten 1999.

Biskopen uttrycker sina sympatier för Västpapuas rätt till självständighet och berättar hur han 1990 överlevde en flygkrasch i dalgången som omgärdar Kiunga. Han tillbringade några månader i en sjuksäng i Kanada men ville bara hem, till Kiunga. Två år senare dog Per-Ove Carlsson. Gilles var vid den tiden närmaste medarbetare till biskop Gerard Deschamps – mannen som körde den tyske journalisten Norbert Suchanek på porten med hänvisning till alla problem som skapats efter »den där svensken som mördades«.

Gilles Côte säger sig emellertid inte ha något minne av någon mördad journalist.

Glömsk? John Wakum, OPM:s representant i flyktinglägret Waterfront, kan inte minnas någon svensk journalist.
Minns. Winnie Iwik, rektor på skolan där Per-Oves kropp hittades, är den enda i Kiunga som i dag vill prata om Per-Ove. Hon beskriver dödsfallet som »mystiskt«.

Vi fortsätter i Per-Oves fotspår genom västpapuanska flyktingbosättningar i och omkring Kiunga. I Waterfront, ett område som anlades av de flyktingar som flödade in efter den misslyckade statskuppen 1984, är samlingspunkten ett skjul som vetter mot floden. Plankor fungerar som bänkar, under dem samlar använda båtmotorer och annat bråte damm och fukt.

Merparten av dem som figurerar i rapporterna och artiklarna om dödsfallet visar sig ha lämnat staden, och vi får nöja oss med John Wakum, OPM:s representant i Waterfront, en medelålders man med vänlig och stringent blick. John talar gärna om utländska journalister som han hjälpt genom åren, däribland Norbert Suchanek. Detaljerna är skarpa och han minns såväl namn som nationaliteter. Men någon svensk journalist som besökt flyktinglägren? John byter snabbt samtalsämne när frågor som snuddar vid Per-Ove tränger sig på.

Oviljan att beröra ämnet tycks förena västpapuanerna i Kiunga.

En kväll vandrar vi förbi marknaden i sällskap med Steven Dude, en 29-årig medarbetare vid den katolska missionen. De sista stånden packar ihop för natten. En familj samlas kring en mager eld, doften av bränd plast sprider sig i vinden. Steven växte upp här som andra generationens flykting och nämner Balibo, den stad i Östtimor där indonesiska armén inledde sin invasion 1975. På plats fanns fem västerländska journalister för att rapportera om invasionen, som förnekades av både Indonesien och västmakterna.

– Men de togs tillfånga och avrättades av den indonesiska armén, berättar Steven med inlevelse.

Vi ser en öppning och frågar om några journalister råkat illa ut i Kiunga. Frågan får Stevens engagerade utläggning att ersättas av ett knappt hörbart mumlande. Promenaden övergår i obekväm tystnad.

Historien upprepas gång på gång de följande dagarna: ingen minns, ingen vill prata.

I möten med västpapuanska flyktingar stiftar vi dessutom bekantskap med något mer: en generell misstänksamhet och emellanåt fientlig inställning till journalister. I den mån den är kopplad till besvikelsen och frustrationen över omvärldens uteblivna hjälp är den förståelig. Västpapuanerna blev berövade sitt land inför öppen ridå, kolonialmakten mördade deras barn, släktingar och vänner, markens rikedomar grävs upp och hamnar utomlands.

 

Vi har förlagt vårt kanske viktigaste besök till resans sista dag.

Monforts missionsskola, en bit utanför Kiunga, finns kvar men har bytt utseende. I det tropiska regnskogsklimatet närmar sig luftfuktigheten 100 procent och hus överlever sällan längre än 15 år. Att det är en katolsk institution går ändå inte att ta miste på. Överallt möts de drygt 700 eleverna – både flyktingar och papuanska medborgare – av handmålade budskap som förkunnar Herrens kärlek och »veckans dygd«.

Men nu är det lördagsförmiddag och bortsett från Winnie Iwiks närvaro gapar lokalerna tomma. Hon är rektor och håller fortfarande kontakten med sina gamla kollegor. Michael Kehannie har sedan länge flyttat till en annan del av ön, men Winnie Iwik har ordnat så att vi kan ringa upp honom på skolans telefon.

När han svarar låter Michael Kehannie oklanderligt artig, men också undrande. Ingen har ställt frågor om Per-Ove på många år.

– Vad är avsikten med den här intervjun?

Med tung röst rekapitulerar han händelserna för 20 år sedan. Hur han gick med på att inackordera den svenske journalisten, blodpölen, kniven bredvid madrassen. Hur han ville skicka ett brev till familjen Carlsson men aldrig kom över adressen.

Hans sorg gäller inte bara den förolyckade. Per-Oves död fick långtgående konsekvenser även för familjen Kehannie.

– Vi hotades till livet efter att det här hade hänt, vi blev anklagade för att ha dödat honom. Men vi var bara oskyldiga människor som tog in någon som behövde en sovplats. När det här hände var det en total chock för mig och min fru. Vi fruktade för våra liv och lämnade Kiunga.

Grannarna hörde hur Per-Ove sparkade i väggen och andades häftigt. Men Kehannie säger att han ändå tror på självmord. Han intygar att dörren verkligen var låst inifrån och att hans hustru hade den enda extranyckeln. Men han berättar också återigen hur nervöst gästen uppträdde, hur han upprepade gånger betonade att han skulle lämna Kiunga tidigt nästa morgon.

Så varför skulle någon som precis skördat frukten av mer än ett års mödosamt arbete ta sitt liv timmarna innan hemresan? Kehannies svar dröjer.

– Det låg en schweizisk armékniv bredvid sängen …

Vi kommer uppenbarligen inte längre. Inte i Kiunga.

 

I stället för att resa hem igen reser vi till norra Queensland i Australien. Här, i den landsände som på det närmaste stället bara ligger 20 mil hav från Papua Nya Guinea, har många exilvästpapuaner bosatt sig. Här, har vi också fått veta, kan viljan att minnas vara större.

På avvägar har vi fått veta att australiensaren Nevell Hungerford kan sitta på information som intresserar oss. Hungerford arbetade som volontär för den katolska missionen i Kiunga 1992, men är sedan många år bosatt i Australien. Den tidigare fruktodlaren lärde då ut jordbruk i flyktinglägren. Någonting som uppskattades så till den grad att OPM brevledes låtit meddela att den fredlige lantbrukaren – om och när Västpapua blir självständigt – har en medalj att kvittera ut för deltagandet i rörelsens »internationella brigader«.

När vi först kontaktade Hungerford sade han att han var villig att träffa oss, men att han inte tänkte ge oss några detaljer förrän vi hade lämnat Papua.

Nu säger han:

– Jag kunde ha gett er hans namn innan ni åkte till Papua, men ni kunde ha blivit dödade om ni frågat runt om det.

Sedan nämner han ett välbekant namn: Michael Karet.

– Det talades om att Michael Karet hade setts i Kiunga natten för mordet, men han lyckades övertala myndigheterna om att han var i huvudstaden, säger Nevell Hungerford.

Nevell Hungerford drar sedan den snåriga berättelse han fick höra då det begav sig, som går ut på att Per-Ove hamnade i en fraktionsstrid mellan två olika grenar av OPM. Att »dubbelagenten« Karet var inblandad gör dessutom att indonesiska intressen misstänks finnas med på ett hörn.

Per-Ove träffade bevisligen Karet, det vet vi från de videoband som till slut letade sig hela vägen till Sverige. Men att Karet lät sig intervjuas av Per-Ove gör honom inte till en mördare. I ett av de telegram han skickade till UD skrev Bo Heinebäck att Karet »uppenbarligen var rädd att återvända till Kiunga, där han skulle kunna bli anklagad för att ha haft med Carlssons död att göra. Karets oro är kanske inte obefogad, eftersom även misstankar tas för fakta i den miljö som råder i Papua Nya Guinea.«

 

Nevell Hungerford har inte mer att ge, men vi tipsas av källor som vill vara anonyma om en person som ska sitta inne med fler detaljer.

Jacob Rumbiak har länge varit en central ledarfigur för det västpapuanska motståndet, liksom han en gång var en viktig inspirationskälla för studentrevolten mot Suhartos militärdiktatur. 1989 dömdes han till livstids fängelse för samhällsomstörtande verksamhet. När Suharto störtades 1998 omvandlades straffet till husarrest och Rumbiak flydde till Australien. Då hade han passerat genom åtta militära och fem civila fängelser och bland annat uthärdat två och ett halvt år i isoleringscell.

Detta är första gången han talar med journalister om Per-Ove Carlsson.

– Jag var väldigt angelägen om att få reda på vad som hade hänt, säger Rumbiak. Vi slåss för ett fritt Västpapua, då måste vi beskydda dem som kommer dit för att hjälpa oss. Det är en av principerna för frihetskampen.

Rumbiak säger att han hörde rykten från olika håll. Vad de gick ut på är nu ointressant – eftersom han i indonesiskt fängelse en dag mötte den person som påstod sig ha hållit i kniven.

– Den svenske journalisten blev mördad av Michael Karets livvakt, som också var hans högra hand. Jag frågade honom varför. Han svarade att det fanns två skäl. Det första var att de ville använda honom för att sätta press på det internationella samfundet, det andra var att de ville utnyttja honom för att få in finansiering till rörelsen.

Att Per-Ove fördes just till Monfort ska inte ha varit en slump.

– På den tiden arbetade Karet väldigt nära kyrkan, så de tog honom till kyrkans hus.

 

Vad har då dessa uppgifter för värde? Rumbiaks utpekande bör ses i ljuset av hans egna utsagor om konflikter med Karet i det förflutna. Hungerford återger trots allt hörsägen.

Samtidigt ligger deras lojaliteter hos OPM, samma rörelse som de alltså påstår hade ett finger med i Per-Oves död. Vad skulle de tjäna på att hitta på en sådan sak? Deras version är också den första som erbjuder en förklaring till hur Per-Oves videoband kom att hamna i separatisternas händer.

Finns det då, två decennier efter hans död, någonting mer som stöder att Per-Ove faktiskt mördades? Svaret är ja. Det finns ett brev.

Matthew Carney, i dag prisbelönt reporter vid Four Corners, australiska ABC:s flaggskepp för undersökande journalistik, var under det tidiga 1990-talet förmodligen den journalist som hade allra bäst kontakter inom OPM. Under falskt namn genomförde han flera besök i gränsregionen och etablerade en förtrolig relation med John Somer, en högt uppsatt rebelledare, som genom journalistens hjälp hoppades komma i kontakt med upprorsrörelserna i Aceh och Östtimor.

I oktober 1992 mottog Matthew Carney ett brev från John Somer. Det var författat på rörelsens brevpapper, prytt med dess förbjudna fana bredvid ett stiliserat Nya Guinea, och daterat den 26 september. »Broder, tack så mycket för ditt brev från den 25 augusti«, inleds texten i all vänskaplighet.

John Somer, då 35 år, är en mytomspunnen figur. Han innehar dubbla universitetsexamina och har enligt egen utsago skolats i strategi och taktik hos motståndsrörelser utomlands. Känd både för progressiva idéer och skoningslösa metoder åtnjuter han stor respekt inom såväl centrala OPM som dess väpnade gren Tepenal.

Kombinationen av officiös stil och knappa engelskkunskaper ger brevet ett stressat tonfall. Osentimentalt förklarar Somer att Per-Ove mördades av kollaborerande indonesiska och papuanska säkerhetstjänster. Och, utan att sväva på målet, att dessa fick hjälp av OPM: »Vissa av mina medlemmar i Tepenal, fyra stycken, var indirekt inblandade, vilket strider mot vår policy.«

Säkerhetstjänsternas mål var enligt Somer att isolera befrielserörelsen genom att skrämma bort utländska journalister. Vilken roll de fyra »indirekt inblandade« västpapuanska rebellerna spelade framgår inte. Däremot vad som hände med dem: »Vi tog dem till centralkommandots domstol den 23 augusti och klockan 8:00 den 6 september ställde vi dem framför exekutionsplutonen och de är nu döda, eftersom de befanns vara ovärdiga, oärliga och odisciplinerade.«

– Jag minns att jag blev chockad när jag läste det, säger Matthew Carney.

Brevet nämner inga namn, men går att sammanfoga med Jacob Rumbiaks berättelse förutsatt att begreppet »säkerhetstjänster« omfattar Michael Karet och hans livvakt. Att brevet rymmer ett erkännande av egen inblandning ger det givetvis en särställning, liksom det faktum att det aldrig var avsett för offentligheten.

Carney själv tvekar inte när han beskriver brevets bevisvärde:

– Det var ett medgivande av att OPM var inblandade. Kanske trodde han att jag redan visste, men det fanns ingen som tvingade honom att säga det. Han hade ingenting att vinna på det.

Och oavsett alla frågor brevet lämnar obesvarade – exakt vem, exakt varför – styrker det ändå en sak: Per-Ove Carlsson blev mördad.

 

Paul Carlssons vardagsrum hänger Per-Oves foto av Mount Everest. I förgrunden syns några tibetanska stupor, bakom dem reser sig det massiva berget mot himlen. Marken är mörkbrun och molnen formar väldiga skuggor över slätten.

– Han var ju berest, han var inte dum. Han visste vilka risker han tog under sina dokumentärresor. Men efter Afrikaresan, där de var illa ute många gånger, var jag brutalt ärlig. Jag sa: »I krigszoner är det bättre att ha en kalasjnikov än en filmkamera.« Men inget kunde stoppa honom …

Paul berättar vad Per-Ove lugnade honom med innan han stack iväg till det oroliga Västpapua: att reportaget skulle göra att han blev upptäckt, och fick ett fast jobb.

– Han sa att Papua skulle bli hans sista resa, säger Paul.

Paul minns den sena försommarkvällen 1992, när två polismän från Visby parkerade radiobilen utanför familjen Carlssons hus i Tofta. Paul mötte dem i dörren. De stod kvar på farstubron.

»Beklagar«, sade en av poliserna med tung stämma, »men er bror är död.«

»Vilken bror?« undrade Paul.

Polismännen tittade undrande på honom.

»Per-Ove.«

»Är ni säkra på det? Jag har en bror som varit i Indien sedan fem månader tillbaka också, och honom har jag inte hört av på flera veckor.«

Polismännen såg frågande på Paul, plötsligt inte lika säkra på vilket dödsbud de egentligen hade kommit med. Det slutade med att polismännen åkte tillbaka till polisstationen för att dubbelkolla vilken bror som gått ur tiden.

Paul stängde dörren om sig. Den kvällen gick han till sängs med vetskapen om att han mist en bror – han visste bara inte vilken.

Redan där grundlades en känsla av att myndigheterna inte ansträngde sig mer än nödvändigt. Den lindrades inte när Visbys polismästare Uno de Fine Licht redan i ett tidigt skede sade att sanningen förmodligen aldrig skulle komma fram: »Jag kan inte så mycket om Papua«, sade han till Svenska Dagbladet i maj 1992. »Men det jag vet gör att man inte har så stort hopp …«

Med åren förbyttes vreden i bitterhet. Som förbyttes i resignation.

I dag finns tillräckligt med bevis för att åter öppna utredningen. Man kan fråga sig vad vitsen skulle vara – Per-Ove skulle vara lika död och begraven för det.

Ett svar kan vara att staten därmed skulle erkänna att den inte tog sitt fulla ansvar när en svensk medborgare mördades i utlandet. För den kvarlämnade brodern i Tofta, och för Per-Oves andra vänner, skulle det också betyda någonting högst personligt: en känsla av att ha fullgjort sina plikter mot den döda vännen, en möjlighet att gå vidare.