Pilgrimsfärden

Efter den senaste ­finanskrisen har det sagts att det bästa ­sättet att spara pengar är att ­lägga ­dem i ­madrassen. Ändå samlas årligen 40 000 ­människor från hela ­världen i Omaha, Nebraska, för att dyrka en av ­världens största ­investerare. Filter reste dit med ­frågan: Kan man lita på någon i finansbranschen?

Inne i kontorskomplexet Kiewit Plazas lobby i centrala Omaha är det så tyst att man hör strilet från det millimetertunna vattenfallet som slickar en av väggarna. Marmorgolvet blänker och den polerade mahognypanelen bakom receptionsdisken skiner som en nyfernissad träbåt. Förutom två säkerhetsvakter och receptionisten, en mustaschprydd man i rymlig kostym och snedrandig slips, är entrén tom. Männen och kvinnorna som arbetar på de 21 våningsplanen har redan kommit till jobbet.

På en monitor bakom marmordisken ser mannen i mustaschen hur tolv personer plötsligt väller ut ur två bilar på gatan. Snart ekar deras svenska röster i lobbyn.

– Här är alltså huvudkontoret!

Annons

– Och de har bara ett våningsplan?

– Ja, de är bara 21 personer. De första åren på 60-talet höll de stämman här nere i entrén.

Mustaschmannen ser hur svenskarna sprider ut sig som nyfikna barn på jakt efter gömda påskägg. Trots att Warren Buffett, världens mest framgångsrika aktieplacerare, har sitt kontor på 14:e våningen är det tydligt att receptionen inte är van vid turister som tar grupp­foton och studerar inredningsdetaljer.

En av svenskarna, en tunnhårig man med pliriga ögon och rödlätt hy, ­stegar efter en stund fram till receptionen, presenterar sig som »Per H Börjesson, Spiltan, Sweden« och förklarar att han ska hämta ett antal ackrediteringar till morgon­dagens årsstämma. Till skillnad från de andra 40 000 aktieägarna som kommit till staden har Per H kontaktat Warren Buffetts sekreterare och ordnat så att han kan hämta sällskapets entrébevis på plats istället för att få dem hemskickade. Svensken får en bunt halssnöresförsedda plastbrickor som han fördelar bland sina reskamrater. Han påminner om en låg­stadielärare som kämpar för att få ordning på sin bångstyriga klass.

I själva verket är »eleverna« en skara framgångsrika affärsmän och kvinnor. Där står Carl Johan Högbom, tidigare chef för Stockholmsbörsen och i dag ordförande för Alternativa aktiemarknaden; Jessica von Otter, förr informationschef på Nordnet och nu VD för det egna bolaget Svensk Information; den gamle ekonomi­journalisten Jan Sterner och Anssi Atterby, som blev mångmiljonär när han sålde sitt IT-konsultföretag Kentor. Per H Börjesson själv är VD för investmentbolaget Spiltan, och resten av sällskapet utgörs av hans anställda.

Strängt iakttagen av receptionisten börjar Per H berätta för sina res­kamrater om Berkshire Hathaway – Warren ­Buffetts företag. När hans lilla anförande är på väg  att utvecklas till en hel före­läsning börjar även säkerhetsvakterna att se vaksamma ut.

– Finns det ingen skylt någonstans? frågar Lars Tunberg, folkpartistisk landstingspolitiker från Täby och dessutom VD för företaget Skarings som servar kontor med städning, kaffemaskiner, entrémattor och fruktkorgar.

Tunberg smyger in mot hissarna, bakom ryggen på de båda vakterna. Snart kommer han tillbaka.

– Jag blev bortkörd.

– De är verkligen helt hopplösa nu efter 11 september, säger Per H samtidigt som han får en riktigt vass blick från en av vakterna.

– Jaja, det kanske ändå är dags att gå nu.

Sällskapet kliver in i en Chrysler-minibuss och en vaxskinande röd Mustang och kör igenom Omahas centrum.

De stannar för hamburger- och glasslunch på det Buffettägda sunkhaket Dairy Queen, tar en shoppingvända på det gigantiska och lika Buffetägda komplexet Nebraska Furniture Mart (där Per H köper tre »Progressive Hamburger Pressers«, som man använder för att forma köttfärs till »perfekta burgare«) och går en tur i Buffetts juvelbutik Borsheim’s. På väg ut ur stan passerar bilarna en mack som skyltar med bensinpriset. På en skylt bredvid står Berkshire Hathaways börskurs.

Så småningom parkerar Per H bilen i ett villaområde. Han pekar på ett alldagligt gråbrunt tegelhus i två våningar med en basketkorg på uppfarten.

– Här bor han alltså.

Annons

De svenska kapitalisterna väller ut ur bilen med kamerorna i högsta hugg.

– Ni får vara lite diskreta. När jag var här förra gången kom vakterna, säger Per H.

Under några minuter poserar säll­skapet i olika konstellationer. Först när alla fått en bild med sig själva framför Warren ­Buffetts garageuppfart åker de vidare.

 

Nästa morgon vaknar Per H klockan fyra. Det gjorde han föregående dag också. Då låg han kvar i sängen med en bok och »repeterade Buffett«. Nu klär han istället på sig shorts, vindjacka och en Berkshire Hathaway-keps och promenerar ut i ett regnigt, blåsigt och becksvart Omaha. Han tar sikte på Qwest Center, arenan som byggdes 2003 för att härbärgera Berkshire Hathaways aktieägare, och konstaterar att 300 personer redan står i kö.

När Per H återvänder till samma plats en dryg timme senare, nu med alla svenskarna i släptåg, har klockan blivit sex och aktieägarna utanför entrén har tiodubblats i antal. I kön som slingrar sig fram under en motorvägsbro trängs hitresta affärsmän och kvinnor i framgångskostymer med lantliga locals med flottigt hår, orakade kinder och säckiga hängselbyxor.

De flesta har dock en sak ­gemensamt – Warren Buffett har gjort dem till miljonärer.

Per H delar ut godis från det Berkshire Hathaway-ägda chokladföretaget See’s Candies och säger till de andra svenskarna att det är bäst att söka sig långt ut åt ena sidan i arenan, där trycket är mindre och stolarna bekvämare – en inte oväsentlig detalj eftersom stämman brukar pågå i omkring sju timmar.

– Tänk om folk skulle köa i Sverige för att gå på stämma, säger Per H glatt. Där brukar det ju bara vara tanter och far­bröder som vill ha gratis kaffe och bulle. Och ingen som ställer några frågor, ingen som vill lära sig något.

Fem i sju vindlar kön flera kvarter bort från Qwest Center. 07.00 öppnas dörrarna. Tio minuter senare sitter Spiltangänget samlade på den högra flanken.

Berkshire Hathaways årliga stämma kallas ibland »kapitalismens Woodstock«. Det låter fånigt, men publiken här är inte helt olik den som fyller Ullevi eller Globen när vita, medelålders och familjevänliga artister som Madonna, Bruce Springsteen eller Iron Maiden spelar. Istället för gamla turné-t-shirts har hardcorefansen gamla Berkshirepikéer som för de invigda visar hur länge bäraren har gjort pilgrimsresor till Omaha. Istället för jeansjackor myllrar det av olika slipsmodeller och istället för att bläddra i kvällstidningarnas specialtryckta Springsteenbilagor i väntan på konserten läser den här publiken dagens Financial Times.

Snart sitter 20 000 aktieägare (lika många till har kommit till stan, men ryms inte på arenan) och skrattar åt en tecknad film där Warren Buffett och Arnold Schwarzenegger slåss mot en elak och spekulerande investerrarobot som hotar att sabba världsekonomin.

Och så – fyra timmar efter att svenskarna ställde sig i kön – äntrar den 80-årige Warren Buffett scenen flankerad av sin närmaste man, den 87-årige Charlie ­Munger. Buffett, som föddes rakt in i 30-talsdepressionen, har från ingenting gjort Berkshire Hathaway till världens åttonde största företag, och sig själv till världens tredje rikaste man.

Men det är inte därför Anssi Atterby, Carl Johan Högbom, Jessica von Otter och Per H Börjesson rest 730 mil. Det är inte därför de står upp och applåderar och skriker när Buffett och Munger tar plats vid ett strålkastarupplyst skrivbord framför scenens marinblå ridå.

För dem är Warren Buffett mycket större än sina pengar.

Annons

Hembesök. Svenskarna ­fascineras av att Buffetts medelklassvilla, som han bott i sedan 1957, är så enkel.

När bilhandlarsonen Per H Börjesson under 70-talet utbildade sig till civilingenjör i Linköping och sedan skaffade sig en MBA-examen på Columbia University i New York, hade han inga särskilda karriärplaner. Sam­tidigt som han pluggade i USA läste han en bartenderkurs och roade sina vänner med att blanda drinkar på hemmafester. Efter examen tog han ett jobb som marknads­ansvarig på ­Ericsson i Kalifornien, innan han flyttade hem, bildade familj och började arbeta med sina bröder på familjeföretaget ­Börjessons bil i Alingsås.

Vid samma tid, i mitten av 80-talet, startade han en aktieklubb med några gamla universitetskompisar från Linköping. När de hade fått ihop 200 000 kronor bildade de ett investmentbolag som de döpte till Spiltan – för att förtydliga att de »egent­ligen var bönner allihopa«. Per H blev VD, ett arbete han skötte på sin lediga tid.

– Vi var 30 år, hade gått ut från Linköping och varit i näringslivet i några år och trodde vi visste hur man gjorde. Men vi var ju superamatörer.

Tre år senare kunde de konstatera att de gjort en massa investeringar och transaktioner – men att de hade samma summa pengar som när de startade. De enda som hade tjänat pengar var mäklarna som fått courtage för deras transaktioner. 1989 utökade de kapitalet till en miljon kronor genom en nyemission. Samtidigt släppte riksbankschefen Bengt Dennis på de kreditmarknadsregleringar som tidigare begränsat utlåningen. Bankerna kunde nu låna ut hur mycket pengar de ville till finansbolag som i sin tur lånade ut till fastighetsbolag. Nybyggandet fördubblades och belånades med upp till hundra procent. Fastighetspriserna steg med 790 procent på tio år.

Bubblan var tvungen att brista – och för Per H Börjesson innebar kraschen i början av 90-talet att tankarna på att kunna jobba med investeringar på heltid gick i spillror. 1991 var Spiltans kapital nere i 400 000 kronor. Som ett erkännande av misslyckandet avslutade de året därpå bolags­stämman med varsin enkel korv med bröd i Kungsträdgården innan de placerade de återstående kronorna i några onoterade bolag.

Därefter låg verksamheten i träda. Per H jobbade vidare som VD för familje­före­taget Börjessons Bil i Alingsås.

Tre år senare hade investeringarna i de onoterade bolagen ökat i värde till två miljoner kronor. Tillsammans med sin kompis Stefan Öström, chef på den hajpade reklambyrån Paradiset, ordnade Per H en storslagen fest med namnet Happy Days are Here Again. De drygt hundra gästerna sjöng med i den nyskrivna Spiltansången till melodin av Nu grönskar det: »Nu klirrar det i Spiltans halm/ nu frodas Spiltans portfölj/ kom med, kom med på uppgångstrend/ i vårens glada tid/ Var dag är som en gyllne skål/ till brädden fylld med vin/ Så drick min vän, drick Spiltans skål/ ty dagen, den är din.«

Pengarna växte, men allt var fortfarande på en kamratföreningsnivå och Per H irriterade sig på att de fattade placeringsbeslut varje gång de träffades. Mötena tvingade fram för många, och onödiga, transaktioner.

Kapitalistkö. Trots regn och vind köar tusentals aktieägare i flera timmar innan dörrarna till Qwest center öppnas.
Författare. Under ett seminarium om ­Buffett ­hittar Per H en emigrant som ­lämnade ­Sverige för ­femtio år sedan och passar på att ge honom ett exemplar av sin svenska Buffett­bok.

En eftermiddag 1996 stod Per H Börjesson vid ekonomihyllan på Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan i Stockholm. Där fick han syn på ett bokomslag med en gråhårig man i kostym och tjocka glasögon som stod med armarna i kors framför en grå himmel. Investeraren Warren Buffett var då relativt okänd i Sverige, men Per H mindes att en kompis snackat om Buffetts investeringsfilosofi, och köpte boken.

I efterhand är det lätt att dela in Per H Börjessons liv i två delar: innan och efter han läste Roger Löwensteins bok Buffett – the Making of an American Capitalist. Han beskriver själv upplevelsen som att han vek sidor och antecknade, och »såg ljuset«.

Warren Buffett var motsatsen till de aktörer som just drivit Sverige in i 90-talets finanskris. Han varken agerade ängsligt efter börsens svängningar eller spekulerade i dem. 1965 hade han köpt upp den gamla textiltillverkaren Berkshire Hathaway, men i takt med att konkurrenterna förlade produktionen till låglöneländer såg Buffett hur försäljningen och intäkterna minskade. Istället för att lägga ner eller sälja företaget omvandlade Buffett det till ett investmentbolag, där han finslipade den filosofi som kallas värdeinvestering.

Enkelt uttryckt är filosofin motsatsen till daytrading, där man med sekundsnabba affärer försöker utnyttja små kursrörelser och marknadsimperfektioner. Värdeinvesterare som Buffett letar istället efter stabila företag med bra produkter och kompetent ledning – oavsett hur börsen för tillfället värderar bolaget. Buffett håller sig också främst till tydliga och lättförståeliga bolag vars produkter alltid säljer, oavsett konjunktur. Berkshire Hathaway äger exempelvis godisföretaget See’s ­Candies och är storägare i rakbladstillverkaren Gillette, kreditkortföretaget American Express och Coca-Cola.

Buffett ser sina investeringar som partnerskap; många av företagen han köper in sig i har han behållit i decennier. All utdelning och vinst som uppstår återinvesterar han i Berkshire Hathaways verksamhet.

På samma sätt har han behandlat aktie­ägarna i sitt investmentbolag som lång­siktiga partners. När han startade bjöd han in vänner, bekanta, grannar och släktingar att vara med – och satsade själv hela sin förmögenhet. På så vis satt han själv i samma båt som sina investerare. Och även om det naturligtvis är en gimmick för någon som är god för tiotals miljarder dollar finns det ett symbolvärde i att den privat sparsamme Buffett tagit ut samma lön under många år, och länge varit den lägst betalde chefen på tidningen Fortunes lista över de 500 största amerikanska företagen.

Mest anmärkningsvärt är att Buffetts strategi inte bara gjort honom beundrad: den har också gjort honom mer framgångsrik än någon annan investerare. När han 1965 tog kontrollen över Berkshire Hathaway stod aktien i 15 dollar. När Per H läste boken, 31 år senare, hade aktiens värde ökat till 36 000 dollar. Samtidigt hade hundratals av Buffetts släktingar, vänner och grannar, som satsat pengar på honom, också blivit miljonärer. Berkshire Hathaways genomsnittliga årliga avkastning på över tjugo procent är så extrem att finansteoretiker betraktar den som en statistisk abnormitet.

För Per H blev allt detta en uppen­bar­else. Han kunde inte förstå att inte fler agerade som Buffett.

– Jag tänkte: »Fan, jag har ju gjort helt fel; det är så här man ska göra.«

Så snart han läst ut boken åkte han tillbaka till Akademibokhandeln och beställde 50 exemplar till. Sedan gav han den i julklapp till »alla jag kände som hade pengar« och förklarade för dem att om de gillade vad de läste så skulle de investera i Spiltan. Därefter skrev han ett memorandum för en nyemission där han för­klarade att målet var att genom att investera »enligt Buffetts framgångsrecept« långsiktigt fördubbla aktieägarnas kapital vart fjärde år. Sedan åkte han jorden runt med familjen i två månader.

Nyemissionen gav 13 miljoner kronor. Per H lade ner konsultverksamheten och började arbeta heltid som VD för Spiltan.

Som civilingenjör, bilhandlare och konsult insåg Per H emellertid att förtroendet för honom lätt kunde ifrågasättas. Därför läste han all aktie- och managementlitteratur han kom över.

Det som snart slog honom var att finansbranschen blåste spararna på ett sätt som bilhandlare inte var i närheten av.

– Jag frågade mig: »Kan det stämma att bankerna tar så mycket pengar av spararna utan att någon reagerar?« Hela finansbranschen består ju av »rådgivare«, som i själva verket bara agerar som säljare.

– Om man går in på ett bankkontor och ber om råd för att placera 100 000 kronor ger de tipset att satsa på bankens egen fond som ger banken två procent i intäkt på sparkapitalet varje år – istället för rådet att köpa en portfölj av egna aktier som ger en transaktionsintäkt och ett courtage på kanske 0,5 procent – en gång – till banken.

Per H fortsätter:

– Om man tänker sig att värdeökningen blir 10 procent per år ser bankens vinstkalkyl ut så här: Första året: 2 000 kronor, andra året 2 200 kronor, tredje året 2 420 kronor, och så vidare till år 20 då vinsten är 13 455 kronor – vilket innebär att de tjänat totalt 128 000 kronor. Om man istället valt sin egen aktieportfölj hade bankens intäkt blivit 500 kronor – en gång. Det innebär att om man sparat i fonder under 20 år så hade man haft 466 000 kronor, men om man valt aktier hade man haft 669 000 kronor.

Per H reagerade också på alla dolda avgifter han hittade i bankernas sparformer, och på hur olönsamma pensionsförsäkringarna var jämfört med andra sparformer – eftersom pensionssparandet är belagt med så många kostnader. Han frågade en pensionerad finansman varför ingen annan reagerade på hyckleriet. Finansmannen förklarade att Per H hade rätt men att »de flesta i finansbranschen tjänar pengar på att folk är okunniga«.

– Om man lägger ihop alla transaktions­kostnader och förvaltningsarvoden och jämför den totala avkastningen med aktiemarknadens indexutveckling kan man konstatera att analytiker, mäklare och kapitalförvaltare egentligen endast skapar värden till sig själva. Men deras kunder tror att förvaltningen hos dem är bättre än om de skulle utföra den själva. Tyvärr visar statistik att nio av tio förvaltare inte lyckas slå det jämförelseindex man valt för sin förvaltning, säger Per H, som också menar att de stora anonyma fonderna sällan är bra ägare eftersom de bara ser till den kortsiktiga kursutvecklingen och inte till bolagets långsiktiga framgång.

Det enda ljuset i tunneln verkade vara Warren Buffett – som i sina, bland investerare mytomspunna, årliga brev till aktie­ägarna riktade samma typ av kritik mot bankernas avgifter, stora anonyma ägares brist på ansvarstagande och finansvärldens spekulerande klipparkultur.

Per H skrev ett brev till sin nyfunne idol. Några veckor senare fick han ett kort men personligt svar, där Buffett hälsade honom välkommen till stämman i Omaha.

– Jag åkte dit och blev ännu mer övertygad. Jag kunde inte begripa att det inte fanns fler Buffettianer. Varför gjorde inte alla som han?

Året därpå åkte Per H tillbaka och gick i samband med stämman på en basebollmatch, där Buffett var inbjuden att kasta första bollen. Efteråt satte sig Buffett på läktaren och 2 000 personer började köa för att få en autograf. Per H var en av dem:

– Jag minns inte ens hur han såg ut, han gjorde inget avtryck på det viset. Det är som Buffett har sagt: »Expensive suits look cheap on me.« Han har varit sparsam, precis som de flesta riktigt rika föredrar han jeans och t-shirt. De som kör runt i dyra bilar och har Gucciklockor, de lever på lånade pengar.

Hemma i Sverige hade den svenska finansvärlden inte på något vis fått fler »Buffettianer« under året som gått. Utvecklingen rusade tvärtom åt andra hållet – omsättningshastigheten på börsen skenade och de stora, opersonliga fonderna tog över på det privata aktie­sparandets bekostnad. Placeringsuppläggen blev mer och mer komplicerade, finansbranschen växte på nytt efter den tidiga 90-talskraschen och IT-bubblan började pumpas upp.

Inspirerad av sin idol bestämde Per H sig för att använda sin nya plattform som VD för Spiltan till att bedriva ett korståg mot den traditionella finansbranschen. I nyhetsbrev och på aktieträffar, årsstämmor och föreläsningar började han uppmana spararna att köpa och behålla egna aktier för att minimera intäkterna för finansbranschens aktörer. De sparare som saknade kunskapen, tiden eller viljan att investera själva borde åtminstone välja fondförvaltare med lägre omsättningshastighet i sina portföljer, och de borde direktspara i fonder istället för att gå genom banker och försäkringsbolag, som ofta tog ut rejäla avgifter för att administrera och byta fonder åt spararna.

Per H hade vid 42 års ålder hittat ett tydligt mål i livet: han ville bli en folkbildare och ändra svenskarnas sätt att spara och investera. Han skulle bli en svensk Warren Buffett.

Warren Buffett

Född: 30 augusti 1930

Bor: Farnham Street, Omaha, Nebraska, USA

Yrke: VD och ordförande för, samt största aktieägare i, Berkshire Hathaway.

Övrigt: Warren Buffett har blivit känd för sitt långsiktiga perspektiv på investeringar. Han är noga med att investera i stabila företag, där ledningen visat att den under flera år kunnat ge uthållig vinst och bra utdelning. Eftersom han bara investerar i verksamheter som han »själv förstår« finns inga IT-företag i Berkshire Hathaways portfölj.

På Qwest Centers scen i Omaha ser Warren Buffett ut som en åldrad Andy Warhol i sin distinkt vithåriga sidbena och plastbågade glasögon. Efter några knarriga skämt inleder han med att rabbla upp en rad namn, varpå styrelse­medlemmarna som sitter på främsta raden i den enorma arenan reser sig upp: Bill Gates, Coca-Colas tidigare VD Donald Keough, förre Yahoochefen Susan Decker…

Buffett redogör för utvecklingen under året och säger att han ser positivt på framtiden trots det dystra läget för den amerikanska ekonomin: »Det har alltid funnits tider då det sett mörkt ut. Jag föddes 1930 och om någon sagt till mig i livmodern vad som skulle hända under den stora depressionen – 25 procents arbetslöshet, Dow skulle sjunka till 42, gräshoppor som tar över, dammoln som ödelägger Mellanvästern och 4 000 banker som stänger – det skulle vara som Woody Allen-filmen där han skriker: ›Kravla tillbaka in i magen!‹. Men den amerikanska levnadsstandarden har ökat sexfaldigt sedan dess.«

Efter en dryg timme är det dags för den traditionsenliga frågestunden. Tre journalister från Fortune, CNBC och New York Times har under de senaste månaderna samlat in frågor från aktieägare som de nu konfronterar Buffett och Munger med. Många frågor handlar om enskilda aktier i Berkshire Hathaways portfölj, men ofta mynnar svaren ut i filosofiska utläggningar om det kapitalistiska systemet, om vikten av att handla etiskt och om ansvarstagande och långsiktighet.

Publiken på plats får också ställa frågor. En indisk aktieägare förklarar att han döpt sina barn till Warren och Charlie och frågar nu sina förebilder om barn­upp­fostran: Hur ska man undvika att ens barn inte förlamas av bortskämdhet för att de råkar vara barn till ekonomiskt privilegierade föräldrar? En annan man frågar om Buffett, känd för att kunna läsa otaliga årsredovisningar varje dag, har några tips för hur han ska kunna lära sig att läsa snabbare.

Buffetts vilja att sätta de ekonomiska frågorna i ett större perspektiv har givit honom smeknamnet »The Oracle of Omaha«. Dagen före stämman hann Per H och hans reskamrater besöka ett seminarium på Omahas universitet med rubriken »The Genius of Warren Buffett«. Med amerikansk powerpoint-retorik och bilder på Mozart, Einstein och Leonardo da Vinci förklarade Robert P Miles varför Warren ­Buffett är ett geni i paritet med dem vad gäller »matematiska, lingvistiska och kommunikativa färdigheter«. Miles – som skrivit tre böcker om ­Buffett – visade också en bild på Gandhi och framhöll att Buffett lovat bort 85 procent av sin förmögenhet – framför allt till Bill och Melinda Gates Foundation. Donationen, som sker gradvis över flera år, är den största i mänsklighetens historia.

Buffett, som stödde Barack Obamas presidentkampanj, har gjort flera utspel som framstår som oväntat oegennyttiga för att komma från en av världens mest framgångsrika affärsmän. 2007 klagade han på att han, som tjänade pengar på pengar, bara betalade 19 procent i skatt medan hans anställda betalade 33 procent – trots att de tjänade en bråkdel av Buffetts summor. »Hur kan det vara rätt?« frågade Buffett. »Det finns ett klasskrig, men det är min klass, den rika klassen, som krigar. Och vi vinner.« Han har också förordat arvsskatt med motiveringen: »Att inte beskatta arv vore som att välja laget till OS 2020 genom att ta ut de äldsta sönerna till dem som vann guld i OS 2000.« Mitt under finanskrisen 2008 retade han dessutom upp många bankchefer genom att säga att deras företag, som byggt upp investeringsprodukter och låneupplägg så komplexa att inte ens experterna kunde bedöma dem längre, förtjänade sitt öde: »It’s sort of a little poetic justice, in that the people that brewed this toxic Kool-Aid found themselves drinking a lot of it in the end.«

Just det här året har Buffetts rykte som »den goda kapitalisten« dock solkats sedan det avslöjats att David Sokol, som Warren Buffett pekat ut som sin potentiella efterträdare, privat köpt aktier i kemiföretaget Lubrizol och sedan föreslagit Warren Buffett att köpa bolaget. När Buffett gjorde det steg värdet på Sokols aktier snabbt med tre miljoner dollar. Flera av frågorna på stämman är därför hårda och konfrontativa. Buffett tar avstånd från Sokols beteende, som han kallar »oförklarligt och oförlåtligt«, men blir hårt ansatt om hur han kunde låta det ske. Efter ett utförligt svar, som landar i att han bländades av sitt stora förtroende för Sokol, knäpper ­Warren ­Buffett upp en burk Cherry Coke och frågar Charlie Munger, som ser ut att halvsova, vad han tycker.

– Det kan nog ha någonting med hybris att göra, svarar Munger och tystnar igen.

Frågestunden pågår i totalt sex timmar. Buffett skämtar och drar anekdoter. Charlie Munger är inte lika extrovert; han dricker mest kaffe och äter godis ur skålen som står på bordet framför honom. När han blir tillfrågad efter någon av Buffetts utläggningar är hans vanligaste kommentar: Jag har inget att tillägga.

Tillbaka på hotellet samlas svenskarna i baren. Anssi Atterby bjuder på öl och utbringar en skål för Buffett. Kreditanalytikern Emil Hagström som är »på bröllopsresa« – fast utan sin fru – höjer glaset. Han övertalade sin gravida hustru att få åka hit eftersom »det kanske är sista chansen, gubben kan vara död nästa år«.

– Sedan föreslog jag att vi kanske kunde åka hit tillsammans nästa år. Det var inte så populärt, säger han innan han börjar diskutera om Buffett verkligen är en bra förebild rätt igenom.

Hagström syftar på att Buffett försummat sin fru och sin familj för att istället ägna sin tid åt årsredovisningar.

När ett gäng från Aktiespararna sluter upp håller Per H sitt långa föredrag om varför alla borde investera som Warren Buffett, och avslutar med att göra reklam för Spiltan och sina båda böcker.

Bakom honom i baren konstaterar Carl Johan Högbom över en öl:

– Jag har varit på Spiltans stämma så många gånger och alltid tyckt att Per H är pigg och tokig med en massa idéer och upptåg. I dag såg jag att han ju snott nästan allt härifrån. 

 

Spiltans kontor ligger på nedre botten i ett stenhus bakom en liten parkeringsplats på Östermalm. En tidning har liknat kontoret vid »en föreningslokal på universitetet« och gjort en poäng av att den inte liknar finansbolagens grandiosa lokaler med »marmorinredda foajéer«.

Per H gör en snabb rundvisning och börjar i ett av de mötesrum som ligger i källaren. En av väggarna pryds av gamla aktiebrev – Per H är passionerad samlare och köper dem »av en gubbe bredvid Investors kontor«. De andra väggarna är fyllda med inramade pressklipp: »Spiltan intar täten«, »Gänget som gör bättre och billigare affärer än Investor«, »Aktie­amatörerna som tog chansen«, »Bolagsstämma för hela familjen«.

Inne på sitt eget rum sveper Per H med handen över bokhyllan med Buffettlitteratur. Mittemot hänger Spiltans inramade årsredovisningar på rad. Alla pryds av slagkraftiga Warren Buffett-citat som »Pris är vad du betalar, värde är vad du får« och »Somliga sitter i skuggan i dag för att andra planterade ett träd för länge sedan«. En av årsredovisningarna bär Warren Buffetts och Bill Gates autografer.

I takt med att Spiltan har växt har Per H:s korståg för Warrens Buffetts långsiktiga investerarideal blivit vildare och mer högljutt. Varje månad kör han kors och tvärs genom landet i sin röda Volkswagen Passat med meterstora Spiltandekaler för att predika hos företag, aktieklubbar och skolor. Han har också skrivit två böcker. Den första, med den säljande titeln Så här kan alla svenskar bli miljonärer, sålde i hela 70 000 exemplar. Den andra, Så här blev Warren Buffett världens rikaste person, gick inte riktigt lika bra, men gav Börjesson möjlighet att en gång för alla formulera sina tankar om favoritämnet.

Per H sätter sig i stolen bakom skriv­bordet i massiv ek. På en hög med utskrifter av hans nyhetsbrev Sparrebellen står en burk Cherry Coke – Buffetts favoritdryck – som brevtyngd.

Jag frågar om han tycker att han får något gehör för »sina« idéer.

– Det är en enorm tröghet att få folk att ändra sig. Bankerna och försäkrings­bolagen har ju ett stort försprång – SEB och Trygg Hansa har funnits i hundra år och har direktkontakt med kunderna. Varför ska någon lyssna på mig? Problemet är att du inte märker om du får 100 000 i vinst istället för 200 000. Folk är ändå nöjda eftersom de inte ser hur mycket de missat. Problemet med pengarna du missar på grund av avgifter och courtage – som kan se små ut – är att de med ränta på räntaeffekten hade blivit enorma pengar på lång sikt. En bilhandlare kan inte göra så. Om ljuddämparen hoppar av märker du det och då handlar du inte på samma ställe igen. I längden gör ingen annan det heller. Det är uppenbart att Investor är bättre än en dålig SEB-fond eller pensionssparfond. Men inga rådgivare säger det. För råd­givarna tjänar mer pengar på att sälja SEB:s fonder.

Han dunkar med fingrarna i en pappershög på bordet.

– Nästan inga fondförvaltare säger sanningen. Det är en hel bransch som lever på människors okunnighet. De säger att de är superexperter. Och ingen i branschen kritiserar dem eftersom de är stora potentiella kunder. Ingen säger att rådgivarna bara är säljare, som tjänar pengar på förvaltningsarvodet medan kunden tar hela risken.

Du säger det å andra sidan hela tiden på dina föreläsningar. När du för ut det här budskapet, vad är viktigast – att folk väljer att spara i Spiltan, eller att de väljer att inte göra det i någon av storbankerna?

– Spiltans aktieägare undrar varför jag lägger så mycket tid på alla föreläsningar eftersom det inte är säkert att det ger något till Spiltan. Men jag tycker att det är bra att vara ärlig och lära ut något. På lång sikt tror jag dessutom att Spiltan vinner på att jag är lite folkbildare. En ekonomisk rådgivare ger bara råd de tjänar på. Så det är lite idealism. Att få folk att börja spara, och spara rätt, är ju en god gärning.

Under sommaren har finansmarknadsminister Peter Norman varnat fondbolag och banker att han kommer att lagstifta mot deras missvisande information om fondav­gifter ifall de inte bättrar sig. Precis som Per H har han också påpekat att bankerna »kollrar bort« sina kunder genom att kalla sina säljare för rådgivare.

Per H, som »sagt samma sak i tio år«, har sett det som en bekräftelse på att han äntligen ges rätt.

Men om Per H Börjesson är renlärig i teorin, så har han gjort vissa eftergifter i praktiken. Spiltan bedriver sedan 2002 fondverksamhet och har i sina fem fonder ett förvaltat kapital om 2,4 miljarder kronor. Det är ett sätt att haka på PPM-racet – eftersom PPM-systemet är uppbyggt av fonder strömmar det ständigt in nya pensionspengar i systemet. Spiltans fonder vänder sig också till småsparare som behöver ha pengarna mer lättillgängliga.

– Det handlar inte om att vi bara vill tjäna pengar. Fondbolaget är en massmarknadsprodukt. Det är ju mer nördar och insatta som köper aktier – men vi investerar enligt Buffetts principer även i fonderna.

En annan viktig skillnad är att värdetillväxten på Spiltanaktien är långt ifrån Buffetts årliga 20 procent. I själva verket har den bara utvecklats marginellt bättre än generalindex sedan 1997. Per H förklarar det med att Spiltan inte var tillräckligt ren­läriga i början.

– Det svåraste med Buffetts principer är att ha karaktären att följa dem. Vi lockades att göra avsteg och satsa på förväntningsbolag och internetinvesteringar i förhoppningen att de skulle förändra världen och ge fantastiska avkastningar. I längden hade vi tjänat mer på att hålla oss till stabila bolag. Ger de en avkastning på 15 procent per år har man dubbelt så mycket efter fem år. Sedan 2003, då vi kört Buffett hela vägen, med bara stabila bolag, har vi dubblat pengarna. Det är inte lika bra som vårt mål på 19 procent – men det är 13 procent i årlig avkastning.

Kan man inte se det som att ni åker snålskjuts på Warren Buffett när du snackar om honom hela tiden?

– Snarare tvärtom. De senaste 14 åren har Berkshire Hathaway gått dubbelt så bra som Spiltan. Genom att snacka om Buffett öppnar jag ju upp för en jämförelse – och den … gynnar ju inte oss.

Det verkar som om Warren Buffett upptar mycket av din tankeverksamhet?

– Min fru är väldigt trött på mitt tjat om Buffett. Men jag tänker så i alla möjliga situationer: »Hur skulle Buffett ha gjort?« Han tar aldrig snabba beslut, han åker alltid hem till Nebraska först och funderar. Det försöker jag tänka på.

Är genomslaget för Buffett större i dag?

– Allt fler talar om honom. Men inte bankerna förstås, därifrån är det helt tyst – de går aldrig i svaromål mot mig. Och det har de ju inte behövt heller, nästan alla dansar fortfarande efter deras pipa.

– Det är fascinerande vilka mentala spärrar folk har. Även folk jag känner sedan tjugo år som sålt ett bolag och fått 20 miljoner gör ju fel. Jag säger till dem: »Testa nu lite olika bolag, och behåll dem och se hur det utvecklas.« Men de klarar inte av det mentalt, så de börjar köpa och sälja. »Men jag sade ju att du inte skulle köpa hedgefonder«, säger jag. Och så kommer de tillbaka och har köpt just det och säger: »Du hade rätt.« Men då är det för sent.

– Om du frågar näringslivsfolk om deras livs bästa affär svarar de alltid: »När jag köpte min villa.« Det är en investering som har stigit kanske trettio gånger i värde sedan de gjorde den för 30–40 år sedan – och som de behållit hela tiden. Det är just tidsperspektivet som har gjort det till en bra affär. På börsen agerar vi inte på samma sätt. Folk köper och säljer aktier till stora kostnader och missar ofta uppgångsperioden. Det är svårt mentalt att vara passiv. Aktivitet är kopplat till framgång i alla andra delar av livet och samhället. Men när det handlar om aktier lönar det sig att vara passiv.

Kastellholmen. Under Omaha-resan köpte Per H med sig Nebraskas delstatsflagga för att ha som fond på Spiltans stämma.

Några dagar senare minglar Per H runt med ett glas mousserande vin bland Spiltans aktieägare på en kaj på Kastellholmen. Solen gassar och från andra sidan vattnet hörs bergochdalbane­skrik från Gröna Lund. Plötsligt avbryts sorlet av 25 tonåriga pojk- och flickröster som skrider fram över gruset och sjunger stämsång.

Carl Johan Högbom pekar på den brunhåriga tjejen längst fram i kören:

– Det är Sollos dotter.

Lars-Olof »Sollo« Bäckman var ordförande när Per H och de andra Linköpingskompisarna startade Spiltan 1986. Det var Sollo som bestämde att Spiltan skulle ha »Sveriges trevligaste stämmor«. Fram till för två år sedan hölls de alltid i hans trädgård på Lidingö, där det bjöds på öl och mat. Komiker som David Batra, imitatören Göran Gabrielsson och Marianne Scheja brukade driva med svenska finansprofiler. Sedan Spiltan investerat i ett företag som tillverkade turkiska huvudbonader brukade styrelsen alltid bära fez på stämman. Ett stående inslag var också att aktieägarnas barn fick kasta tårta på styrelsen. 2005 tyckte Per H och Sollo dock att styrelsen skött sig så bra att de istället kastade tårta på barnen. Alltsammans var ett medvetet sätt att distansera sig från andra företags allvarliga och kostymsobra stämmor som, enligt Sollo och Per H, oftast skrämde bort aktieägarna istället för att ge dem tillfälle att komma till tals och ha trevligt. Som Sollo brukade säga: »Det är inte killarna som du kan skämta med som kommer att lura dig. Det är killarna i kostym och backslick.«

Spiltanledarna var överens om att den största anledningen till att nästan alla svenskar blundade och gav sina sparpengar till bankerna var att de uppfattade investeringar som både tråkigt och svårt. Sollo ville visa att det kunde vara kul.

Förra våren diagnosticerades Sollo med cancer. Bara några månader efter beskedet dog han. Samma dag meddelade Alternativa aktiemarknaden att priset på Spiltan­aktien satts till 700 kronor, den högsta noteringen dittills. Per H grät när han gick från kontoret den dagen.

 

Snart följer alla aktieägare efter ­Sollos dotter mot långborden i det stora partytältet. Per H skojar med personen bredvid om att det här är lite annorlunda än Berkshire Hathaways stämma – men påpekar att Spiltans 300 närvarande aktieägare är lika många som Buffett samlade på 80-talet.

Efter två sånger äntrar Per H scenen och bugar inför kören. Efter att ha sjungit nationalsången sparkar han igång stämman. Med jämna mellanrum drar Per H lotter i »årets klipp«, varpå ett ensamt jubel hörs någonstans i publiken och vinnaren kallas upp på scen för att få en gratis hårklippning av en inhyrd frisör.

– Vi har ju ingen utdelning, men vissa skattefria förmåner, förklarar Per H innan han redogör för årets resultat, klämmer in en Buffetthistoria och driver lite med SEB.

Från scenen fortsätter han:

– Jag hoppas att jag kommer att kunna hålla på lika länge som Warren Buffett. Det innebär inte att era 100 kronor i Spiltan kommer att vara värda 81 000 kronor om 30 år. Men jag lovar att göra allt för att ge er det bästa resultatet man kan få.

På sitt kontor, bara några dagar tidigare, erkände han dock:

– Problemet är att man blir gammal för tidigt och vis för sent. När Buffett var 25 var han lika bra på att placera som jag vid 55. De 30 åren får jag aldrig tillbaka. Och även om jag fick det kommer jag inte att lyckas lika bra. Jag har helt enkelt inte samma förmåga. Jag är inte lika smart.