Ett vrak till – Den åländska champagneyran

2010 ställdes Ålands landskapsregering inför ett ovanligt dilemma: Vad gör man när man hittar hundra flaskor av världens äldsta champagne?

Christian Ekström kunde inte se mer än någon meter framför sig. Han fick ta det försiktigt, nästan känna sig fram. Under ytan var förhållan­dena dåliga. De lokala fiskarna hade länge känt till vraket i Föglö skärgård, 18 sjömil sydost om ­Mariehamn. Men det var först i juli 2010 som Christian, tillsammans med en grupp svenskar, dök omkring 45 meter för att utforska det.

Nere på botten cirklade de först runt vraket för att bättre kunna orientera sig. De sökte av skrovet med starka lampor. Det såg ut att vara ett drygt 20  meter långt segelfartyg som blivit stående på kölen med två obrutna master. Troligtvis sjönk det redan under första halvan av 1800-talet. I aktern fann de ett mindre lastrum fyllt med flaskor med intakta korkar. Christian bestämde sig för att ta med en upp till ytan.

När han stigit en bit och skulle byta syrgas vid 21  meters djup, upptäckte han att korken var på väg att pressas ur flaskan. Han höll hårt om den med tummen under hela vägen upp till ytan. Väl uppe på däck, på väg tillbaka till Mariehamn, plockade han upp flaskan och gick in i styrhytten. Där ploppade korken ut i hans hand.

Annons

– Då var jag ju tvungen att provsmaka. Drycken var jättesöt och smakade tobak, mörk choklad och russin – jag tänkte att det kanske var ryskt muskatvin.

 

Tidigt morgonen därpå ringde han till en gammal vän och sommelier på Åland, Ella Güssner Cromwell-Morgan. Han beskrev sitt fynd. Kunde han komma förbi med flaskan? Ella var stressad – det var högsäsong och hon hade fullt upp med frukosten på sitt pensionat Kvarnabo Gästhem – men visst, det var okej. Det skulle väl knappast vara något märkvärdigt. Mer troligt var att drycken skulle smaka dy, vatten eller rent av fiskkadaver.

Mitt i frukostruschen fick hon syn på Christian genom köksfönstret. När hon såg flaskformen förstod hon: det där är inte muskatvin. Hon greppade två champagneglas och gick honom till mötes i trädgården.

– Jag började stänga av allt runt omkring mig och förstod att det här nog skulle bli häftigt. Det rullade som en film för mitt inre: vrak, flaska, tidigt 1800-tal, champagneform …

De satte sig på de vita trädgårdsstolarna. Flera av pensionatets gäster samlades omkring dem. Ella skickade runt sitt glas för att alla skulle få lukta på drycken. Doften fick henne att tänka på resorna hon gjort i Normandie och doften av lagrad fransk cider: murriga äppeltoner, svamp, tobak, känslan av att sitta i en läderfåtölj. Så smakade hon – och nej, det smakade varken dy eller fiskkadaver.

Korken som låg slängd på bordet värmdes så sakta upp av den starka solen och Ella såg snart stämpeln på dess insida: »Juglar«, ett äldre champagnehus som uppgick i huset Jacquesson 1829. Hon sade till Christian: »Det här måste vara champagne.«

 

Ett par dagar senare skrev Ålandstidningen att den lokale dykaren Christian Ekström förmodligen hade hittat världens äldsta drickbara champagne. Nyheten spreds fort över världen. Journalist efter journalist ringde till Ella. Var champagnen verk­ligen drickbar? Och hur smakade den i så fall?

Snart stod det klart att vraket innehöll ett hundra­tal flaskor som legat på Östersjöns botten i bortåt 200 år. Där hade temperaturen hållit mellan fyra och sex grader och trycket varit mellan fem och sex bar – samma tryck som i en champagneflaska. Optimala förhållanden.

I Ålands landskapsregering skapade fyndet uppståndelse. Eftersom vraket var äldre än 100 år och återfanns på åländskt vatten, föll ansvaret för såväl skeppet som dess innehåll på dem. Man kände till att fyndet av vraket »Jönköping« i Östersjön några år tidigare hade lett till problem i form av plundringar, stridigheter och krigsrubriker. Landskapsregeringen införde därför restriktioner för dykning i området och började skissa på ytterligare åtgärder för att skydda vraket och dess innehåll. Tillsammans med personal från Ålands museibyrå och deras internationella forskarkontakter diskuterade man en rad idéer. Kunde man kameraövervaka vraket? Var det möjligt att flytta flaskorna till en nedsänkt och plundringssäker bur?

Till sist enades man om att i hemlighet skyddsbärga champagnen så fort som möjligt. Redan i slutet av augusti satte man igång. Även nu var det Christians dykargrupp – ledd av svensken Anders Näsman – som dök, men den här gången var det allt annat än enkelt. De var tvungna att säkra champagne­korkarna redan nere på botten. Flaskorna saknade nämligen den stålgrimma som champagne­husen började använda för att försegla flaskor omkring år 1845. Före dess knöt man helt enkelt ett snöre kring korken – som efter alla år på Östersjöns botten hade vittrat sönder.

Därefter steg dykarna med flaskorna i etapper för att de skulle hinna anpassa sig till tryckförändringen. Uppe på båten stod finska gränsbevakningen och höll koll.

 

När bärgningen var färdig, konstaterades att fyndet bestod av 168 flaskor, varav 145 innehöll champagne. 95 från det nedlagda huset Juglar, 46  från Veuve Clicquot och fyra från Heidsieck & Co. När landskapsregeringen insåg hur unikt ­fyndet var beslutade man att flaskorna skulle auktioneras ut. Intäkterna skulle kunna bekosta förbättringar av Östersjöns vattenkvalitet och användas för marinarkeologiska och sjöhistoriska ändamål. Dessutom hoppades man att jippot skulle ge Åland internationell uppmärksamhet.

Annons

Champagnekännaren Richard Juhlin anlitades för att avsmaka och klassificera varenda flaska. Vid det första auktionstillfället skulle endast två flaskor auktioneras ut, en Juglar och en Veuve Clicquot. Det världsberömda auktionshuset Acker Merrall & Condit skulle hålla i försäljningen. Förväntningarna var höga. Richard Juhlin sade att han väntade sig ett slutpris på minst 50 000 euro per flaska.

Den 3 juni 2011 var det dags. Med två provsmakningsglas i vänsterhanden, det grå håret stående rakt upp och glasögonen långt ner på näsan, tittade Bengt Frithiofsson in i TV4-fotografens kamera: »Hundratals journalister från hela världen samlas på Åland, i Mariehamn, i dag för att begå världens mest unika champagneparty.« På Alandica på Strandgatan trängdes de kring det bord där Ella Güssner Cromwell-Morgan och den lokale krögaren Stig Grönlund hällde upp smakprover från tre av vrakflaskorna.

Även om försäljningen inte drog in riktigt så mycket pengar som Richard Juhlin och landskapsregeringen hade hoppats på, får den betraktas som en succé. Flaskan från Juglar såldes för 24 000 euro och flaskan från Veuve Clicquot för 30 000 euro. Det var den dyraste flaskan champagne någonsin. Köparen var en affärsman i Singapore.

Sporrade av framgången beslutade man sig för att ett år senare sälja ytterligare elva flaskor. Den här gången anlitades det franska auktionshuset Artcurial. »Vi hoppas förstås att vi kommer att slå världsrekord igen, så att överskottet till välgörenhet blir så stort som möjligt«, sade Rainer Juslin, chef för landskapsregeringens utbildnings- och kulturavdelning, i ett pressmeddelande.

Men framgången uteblev. Marknadslogiken tog över: när nyhetsvärdet inte längre var lika stort och antalet flaskor till försäljning mer än femdubblats, devalverades deras värde. Efter auktionen kunde man konstatera att priserna inte varit i närheten av det första årets världsrekord. Det årets dyraste flaska – ännu en gång från huset Veuve Clicquot – klubbades för strax över 18 000 euro, medan den billigaste gick för 10 000 euro. Sammanlagt såldes tio flaskor, den elfte fick inte ens något tillräckligt högt bud.

– Det gick inte riktigt som man hade tänkt sig, säger Johan Ehn, Ålands utbildnings- och kulturminister mellan 2011 och 2015.

Dessutom anmäldes landskapsregeringen till den finska justitiekanslern för att ha brutit mot lagstiftningen om fornminnen och internationella överenskommelser. Fick man verkligen sälja fornminnen? Efter en utredning kritiserade biträdande justitiekanslern landskapsregeringens agerande, trots att man kunde slå fast att de inte brutit mot lagen, eftersom det saknades mer exakta bestämmelser för hur fornminnen skulle hanteras. Det rådde också delade meningar om något som fortfarande gick att dricka skulle ses som en lämning eller ett livsmedel.

Sedan dess har det inte anordnats några fler auktioner. Resten av champagneflaskorna för­varas numera på en hemlig plats på Åland – i vissa kretsar kallad för »Barnkammaren« – i väntan på att landskaps­regeringen ska utarbeta en ny champagne­strategi.