Polisens dåliga samvete

En havererad utredning och ett bortsorterat vittne. Läs fortsättningen av »Den osannolika mördaren«.

När Hans Holmér väl avpolletterats som spaningsledare ersattes han av Ulf Karlsson, en administratör som först och främst försökte skapa lite ordning i utredningen. Vid det laget rymde den tiotusentals uppgifter om tusentals personer. Men bara en hade mördat Olof Palme. Eftersom lösningen inte tycktes finnas i det material man redan satt på växte desperationen.

Den 12 november 1987 höjdes belöningen till den som kunde lämna avgörande upplysningar till 50 miljoner kronor. Tipsen vällde in, och polisen fick ytterligare ett stort antal människor att kolla upp och förhöra. Utredningen svällde och svällde. Resultatet uteblev.

Den 5 februari 1988 ersattes Karlsson av den vane mordutredaren Hans Ölvebro. Ölvebro och hans 35 kriminalpoliser hade ingen lätt uppgift framför sig. Å andra sidan kunde de konstatera att förutsättningarna för någon att planera Palmemordet, så som det utförts, hade varit i det närmaste obefintliga.

Annons

Beslutet att gå på bio hade fattats först under mordkvällen, och både valet av film och biograf hade varit okända för alla utom Mårten och hans flickvän. Inga av de vittnen som därefter mött eller delat färdväg med paret Palme hade noterat något som pekade mot någon sorts övervakning i eller från Gamla stan. Däremot inkom tips om walkie-talkie-män, främst efter att polisen efterfrågat sådana, men utredarna betraktade dem inte som relevanta.

Den eller de som låg bakom mordet hade alltså rimligen upptäckt makarna Palme som tidigast när de anlände till Grand. Därefter hade det funnits ungefär två timmar till att smida planer och skaffa ett vapen.

Samtidigt kunde mördaren inte ens då veta att Olof och Lisbeth skulle välja att promenera hem, istället för att ta en taxi eller återvända med tunnelbanan. Så sent som efter biobesöket hade de dessutom diskuterat möjligheten att avrunda kvällen tillsammans med Mårten och hans flickvän; beslutet att gå hem fattades först utanför ABF-husets bokhandel.

Av den anledningen var den man som Mårten observerat vid skyltfönstret högintressant. Men även om mannen hade hört familjen Palmes diskussioner så kunde han omöjligen veta – eller meddela någon annan – att Lisbeth skulle vilja korsa Sveavägen efter några kvarter. Hela makarna Palmes väg från hemmet i Gamla stan och fram till korsningen Sveavägen/Tunnelgatan präglades helt enkelt av tillfälligheter.

Mordet torde därför ha utförts av någon som stött ihop med Olof Palme av en slump. En ensam gärningsman, mer eller mindre galen.

 

Bara några kvarter från mordplatsen fanns den illegala spelklubben Oxen som frekventerades av diverse vinddrivna existenser. Delägaren Sigge Cedergren var narkotikaförsäljare och känd hos polisen. En av spaningsledare Ölvebros utredare tittade närmare på kretsarna kring Cedergren, utifrån hypotesen att gärningsmannen befunnit sig på Oxen under mordkvällen.

Med tiden avgränsades intresset till den 41-årige narkomanen Christer Pettersson som tidigare begått ett slumpmässigt dråp i området. Pettersson fanns dessutom redan bland Palmeutredarnas alla hyllmeter med papper, eftersom några tipsare reagerat på att han var lik fantombilden och menade att han allmänt uppfattades som en vettvilling.

Inledningsvis påstod Sigge Cedergren att han själv passerat mordplatsen och att den ökände kåkfararen Lars-Inge Svartenbrandt skjutit Palme. Trots att Cedergrens berättelse saknade varje spår av verklighetsförankring fortsatte han att höras, och under sammanlagt 43 förhör – varav ett fåtal förevigades – utvecklades successivt en berättelse där Christer Pettersson pekades ut.

I polisens gigantiska material förekom redan en annan missbrukare ur Cedergrens bekantskapskrets. Enligt flera vittnesmål från Grand hade denne Roger Östlund dykt upp i foajén en stund efter att paret Palme lämnat biografen, varför även Östlund förhörts. Vid inte mindre än sju olika tillfällen hade han upprepat att han varit så borta av sprit och knark att han inte mindes någonting alls av kvällen. Men nu fick han veta att polisen var intresserad av Christer Pettersson, och när Östlund hördes på nytt påstod han både att han anlänt tidigare till biografen och att han då fått syn på Pettersson.

Det hela var så magert att Christer Pettersson endast kunde kallas till ett frivilligt förhör. När det hölls den 14 december förklarade Pettersson att han mordkvällen befunnit sig på spelklubben Oxen till 22.30-tiden och därefter tagit tunnelbanan hem till Rotebro.

»Till råga på allt varken bandades eller videofilmades Lisbeth Palmes reaktion.«

Utredarna samlade ihop elva män från polishuset och närliggande myndighetsbyggnader som radades upp bredvid Pettersson. Lisbeth Palme fick veta att man anhållit en missbrukare som misstänktes för mordet. Eftersom hon inte ville ta sig till polishuset videofilmades människouppställningen, och när Lisbeth fick se filmen sade hon: »Det ser man vem som är alkoholist.«

Därmed satte Lisbeth själv, om än omedvetet, fingret på två svagheter: att hon hade fått förhandsinformation samt att den härjade Christer Pettersson ställts upp bredvid en samling välordnade statstjänstemän. Kort sagt utgjorde denna vittneskonfrontation ett skolexempel på hur vittnesforskare fastslagit att sådana inte får genomföras på grund av risken för felaktiga utpekanden. Till råga på allt varken bandades eller videofilmades Lisbeth Palmes reaktion. Den präntades bara ner i en kortfattad promemoria, daterad sex veckor senare.

Hursomhelst räckte Lisbeth Palmes utpekande för att Pettersson skulle anhållas. Utredarna kallade några andra ögonvittnen och bad dem uppge om de kunde identifiera någon av personerna. Nicola Fauzzi svarade nekande, likaså Anders Björkman, men en av taxichaufförerna tyckte sig känna igen Christer Pettersson.

Annons

Palmeutredarna trålade vidare i den undre världen och fann inga belägg för att Pettersson haft tillgång till en Magnumrevolver eller ens någonsin beväpnat sig med annat än stickvapen. Motivbilden var också oklar, även om kretsarna kring Sigge Cedergren bidrog med diverse långsökta teorier.

Ett annat problem var att ögonvittnet Lars Jeppsson kom från samma trakter som den misstänkte och kände igen honom som fruktad medlem av det lokala A-laget. Att det inte var Pettersson som sprungit förbi byggbarackerna var – och är – Jeppsson övertygad om. Överhuvudtaget stämde Pettersson – som oavsett säsong oftast uppträdde barhuvad och iförd midjekort skinnjacka och jeans – illa in på de signalement som lämnats under mordkvällen.

Bland de hundratals personer som tre år tidigare befunnit sig vid biografen Grand tyckte sig nu däremot några ha sett Christer Pettersson. Mårten Palme kom, med tvekan, fram till samma sak.

 

Vid den här tiden levde Stig Engström högt på sin image som polisens dåliga samvete. Så snart han fick chansen berättade han hur han upplevt mordkvällen samt att polisen misskött spaningsarbetet i allmänhet och hans eget vittnesmål i synnerhet.

Tidningen Proletären publicerade flera artiklar som ifrågasatte utredningen och innehöll uppgifter som talade för att det i själva verket var poliser som utfört mordet. Hos kommunisterna var misstron mot statens och kapitalets företrädare djup, och i sin vitbok Mordet på Palme och polisspåret gav de Stig Engström mest plats av alla vittnen.

»Han kom in på Palmemordet i tid och otid. Till slut blev det för mycket, jag orkade inte lyssna längre.«

Han hade ju gjort allt rätt på mordplatsen: gett första hjälpen, pekat ut mördarens flyktväg och sprungit efter poliserna för att lämna signalementsuppgifter. De här insatserna hade han inte mycket för, kunde författarna berätta. Istället för att vara »högintressant« blev han nesligt avspisad som en person som ville göra sig märkvärdig, löd författarnas avslutande kritik mot polismakten. Därmed inträffade det sorglustiga att den mörkblå Stig Engström från moderatfästet Täby blev en omhuldad favorit bland de röda. Även vänsterdebattören och dokumentärfilmaren Maj Wechselmann lyfte fram den redlige Engström.

Stig Engström själv såg till att hålla intresset vid liv, inte minst bland arbetskamrater, grannar och vänner.

– Han kom in på Palmemordet i tid och otid, säger en gammal arbetskamrat. Till slut blev det för mycket, jag orkade inte lyssna längre.

I Ann-Marie Åshedens bok Jakten på Olof Palmes mördare – de tre första månaderna nämndes dock inte Skandiamannen med en rad. Detsamma gällde för Hans Holmérs Olof Palme är skjuten. Även Per Häggström låg lågt med vad han visste om Engströms förehavanden; Häggström hade gjort sig omöjlig på Skandia genom sitt utredande för polisens räkning, och fått byta jobb.

Inte heller från Palmeutredningen läckte det något om den påbörjade förundersökningen mot Stig Engström eller på vilka grunder han avförts från utredningen.

 

Istället lyftes locket av grytan i samband med rättegången mot Christer Pettersson sommaren 1989. Petterssons advokat Arne Liljeroos ville så tvivel kring polisens gärningsbeskrivning och då kom Skandiamannens uppgifter väl till pass.

Liljeroos kallade Stig Engström till tingsrätten. Han inledde sitt vittnesmål med att flytta fram sin utpassering till 23.21, eftersom klockan gått en minut fel. Advokaten gjorde ingen sak av vare sig den felaktigheten eller andra tveksamheter i vittnesmålet, utan sköt främst in sig på Lisbeth Palme. I rätten upprepade Engström påståendet att hon sagt »de har skjutit mig också« till honom, det vill säga att det rörde sig om flera gärningsmän.

Annons

Åklagaren utnyttjade i sin tur Engström till att tvärtom styrka Lisbeths trovärdighet som vittne, eftersom han höll fast vid att hon varit kommunicerbar och endast »behärskat chockad«. Även den uppfattningen var Engström ensam om, vilket fick mer än en åhörare att undra vad han höll på med.

Christer Pettersson dömdes för statsministermordet i tingsrätten; de båda domarna ville fria men röstades ner av de tre politiskt tillsatta nämndemännen. I hovrätten föll korthuset samman och i november frikändes han.

De mest engagerade journalisterna begärde förstås ut hela förundersökningsmaterialet. Till dessa räknades Proletärens Olle Minell och Sven Anér, en produktiv och stridbar frilansreporter som intresserade sig allt mer för Palmemordet.

»I dag vet vi att Skoglund inte höll sig till sanningen.«

Nu blev polisförhören med Stig Engström offentliga, liksom de som hållits med två av Skandias väktare samt ett långt samtal mellan kommissarie Erik Skoglund och Per Häggström om Engströms förehavanden. Att Stig Engström varit föremål för en förundersökning kom som en överraskning. Sven Anér började ställa besvärande frågor till Engström om vad han gjort under mordkvällen; han både sökte upp honom på Skandia och skrev några brev där han ställde de frågor som Palmeutredarna borde ha ställt mer än tre år tidigare.

Till svar fick han ett handskrivet brev. Tonen var raljant och lätt hånfull när Engström summerade: »Jag var i högsta grad närvarande vid mordet på Olof Palme och ända fram till att man hade spärrat av området med rödvita band.«

Sven Anér skrev ett antal brev till bland andra riksåklagaren och rikspolischefen där han redogjorde för graverande fakta samt avslutade med ett kärnfullt: »Hör Stig Engström!«

 

Nu var det även slut på smekmånaden med Proletärens journalister. Under rubriker som »Vad gjorde Skandiamannen på mordplatsen?« och »Fakta talar mot Skandiamannen« lyfte Olle Minell fram Engström som potentiell gärningsman i tre långa artiklar. En nyhet var att den då topphemliga motståndsorganisationen Stay Behind, som skulle aktiveras om Sverige blev ockuperat av Sojvetunionen, var kopplad till Skandiahuset och företagets tidigare VD Alvar Lindencrona. Var Stig Engström en slumrande agent som skulle utnyttjas vid rätt tillfälle?

Minell hade talat med två av huvudpersonerna, Per Häggström och Erik Skoglund.

»Två gånger efter de här förhören i juni -86 har jag aktivt försökt få Palmeutredningen att intressera sig för Skandiamannen«, berättade Per Häggström. »Men jag har inte fått någon respons, de bryr sig inte om det. Det är inte intressant – jag ska säga dig en sak, jag har varit inom kåren och hade jag haft hand om mordutredningen i jakten efter Olof Palmes mördare så hade det här varit uppklarat nu.«

Även Erik Skoglund var luttrad, konstaterade Minell: »Jag blev som sagt bortkopplad från Palmeutredningen efter semestern [1986] – och jag bryr mig inte om varför.«

I dag vet vi att Skoglund inte höll sig till sanningen. Han fortsatte med Engström ett tag och visste förmodligen på vilka vaga grunder han avförts.

Att Skandiamannen inte skulle utredas ytterligare gjorde den dåvarande spaningsledaren Hans Ölvebro klart för Proletären: »Några ytterligare förhör med Skandiamannen har inte hållits. Och det är inte aktuellt heller. Det finns saker runt Skandiamannen som gör att vi kan göra den här bedömningen.«

Vad var det som gjorde Skandiamannen ointressant? Det obekräftade skvallret om hans könstillhörighet och påstådda relation med Lars Jeppsson, eller polisinspektör Håkan Ströms lika bristfälliga som felaktiga insats? Inga andra förklaringar finns i utredningsmaterialet, men än i dag vägrar Hans Ölvebro klargöra vad han syftade på:

– Jag har deletat min hårddisk, fräser han. Jag är pensionär och vill inte prata om det här.

Per Häggström kan däremot berätta hur det gick till när han vid ett senare tillfälle konfronterade åklagaren Anders Helin:

– Jag frågade honom om utredarna visste vad Stig Engström haft för sig på Sveavägen. Han skakade på huvudet och svarade nekande. »Är det inte dags att ta reda på det då?« undrade jag.

Per Häggström fick inget svar.

 

Inte heller Proletärens artiklar eller Sven Anérs brev till myndigheter och Palmeutredare gav något resultat. För Stig Engströms del förändrades dock situationen: det bortslarvade vittnet var plötsligt en person som tycktes ha något att dölja. Nu fick han påstötningar från enstaka journalister och andra intresserade, de vid det här laget välkända privatspanare som inte nöjde sig med polisens insatser.

Uppvaktningen tycktes inte bekymra honom särskilt mycket, åtminstone inte utåt. »De har ingenting att komma med«, kommenterade han ibland.

I en stort uppslagen intervju i branschtidningen Skydd och Säkerhet gjorde han våren 1992 sitt sista mediala framträdande. Där återberättade han vad han påstod sig ha varit med om och varvade berättelsen med egna teorier om mordet.

»Det var kanske inte alls överlagt och planerat«, sade Engström. »Inte mord, utan dråp, eller som ett vådaskott under en älgjakt. […] Lägg ihop de här bilderna – paret tilltalas av en man som kanske känt igen dem och vill säga något till en livs levande världskändis som plötsligt kommer knallande Sveavägen fram från bion. Många har hälsat vänligt på Palme – han hade inte bara fiender. Tänk om den beundrade statsministern snäser av vederbörande på ett föraktfullt sätt. Avvisade och vända ryggen åt blir några av oss förbannade. Om då någon av oss går omkring med ett vapen – så kanske vi tar till det vid ett sådant tillfälle.«

Engström fortsatte: »Sinnet rinner till – vi tar några steg efter mannen, lägger handen på hans axel för att stoppa honom – Din djävel! – pang. Det är tyvärr mänskligt – eller omänskligt.«

Han funderar även över gärningsmannens val av vapen: »Jag skulle personligen ha använt ett smidigare, ett mindre vapen – om jag varit mördaren. Inte ett så kraftigt vapen, möjligen också dyrbart, kanske utfört med elfenbenskolv i utsirat mönster som det som försvann från restaurang Oxen samma kväll.«

 

Vid det här laget befann sig Palmeutredningen i ett svårhanterligt läge. Många av utredarna hade blivit så övertygade av Lisbeth Palmes utpekande att de bortsåg från felaktigheterna i Christer Pettersson-utredningen. För dem var mordet »polisiärt löst«, om än inte juridiskt. Av den anledningen fortsatte de att leta efter något som kunde binda Pettersson till gärningen.

Rättspsykiatern Ulf Åsgård och kriminalkommissarien Jan Olsson prövade ett annat grepp. I USA hade FBI under 1970- och 80-talet utvecklat en metod för spaningsmord som gick ut på att samla in alla relevanta fakta om brottet. Dessa jämkades med erfarenheter från tidigare lösta fall, och utifrån dessa faktorer skapade man en profil på gärningsmannens troliga egenskaper. Sådana gärningsmannaprofiler hade hjälpt den amerikanska polisen att sålla bland tänkbara gärningsmän och bidragit till lösningen av ett stort antal brott.

»Gärningsmannen kunde också förväntas samla på sig material om brottet och ha någon form av kontakt med utredningen.«

Åsgård och Olsson tog hjälp av ledande profilerare på FBI i USA. 1994 presenterades resultatet: en 116-sidig genomgång och analys av själva brottet samt en tiosidig profil på en tänkbar gärningsman. Av de fyra hypoteser som ställdes upp fastnade Åsgård och Olsson för att en ensam gärningsman utfört mordet. Detta baserade profilerarna bland annat på att det saknats tydliga spår av övervakning samt paret Palmes oförutsägbara beslut att både gå på bio och promenera hem. Och framför allt: om en grupp planerat att mörda statsministern fanns det otaliga tillfällen och platser som varit rimligare än mitt på Sveavägen bland 22 fredagsfirare.

Om gärningsmannen stod det följaktligen att han inte var något proffs, även om han »synes ha viss vana vid skjutvapen«. Förmodligen var han en medelålders man utan högre utbildning och med svag social position. Han antogs ha dålig ekonomi, en misslyckad yrkeskarriär, sakna familj och vara barnlös. Han bar rimligen på ett starkt samhällsförakt parat med ett agg mot Palme. Troligen bodde eller jobbade han i närheten av Grand, kunde dras med ett lättare missbruk och ha någon åkomma som gjorde att han haltade.

Gärningsmannen kunde också förväntas samla på sig material om brottet och ha någon form av kontakt med utredningen. »Han kan ha kommit med vittnesmål eller allmän information och i samband med det försökt skaffa information om utredningens läge«, skrev Åsgård och Olsson. Och vidare: »Han kan ha lämnat direkt vilseledande information i ett försök att rikta utredningens fokus åt annat håll.« I takt med att utredningen havererat torde gärningsmannen även ha »upplevt en påfallande grad av säkerhet och triumf«, vilket i så fall »medfört svårigheter att hålla inne med kunskaper om hur mordet genomfördes«.

Gärningsmannaprofilen blev ett verktyg för att sortera det digra utredningsmaterialet. Hans Ölvebro plockade fram 82 intressanta personer som stämde hyggligt med profileringen, men återigen utan resultat.

Men gärningsmannaprofilen kritiserades också för att inte ha tagit tillräcklig hänsyn till det spända politiska läget och utbredda hatet mot Olof Palmes person. Och framför allt: den borde ha tagits fram redan våren 1986, när utredningen kört fast och man saknade en huvudmisstänkt. Med tanke på att profilen stämde ganska väl in på Christer Pettersson tycktes den vara färgad av att han kunde vara gärningsmannen, varför det hade varit bättre om den utarbetats utan svensk medverkan.

Att Åsgård och Olsson menade att de tagit sig an uppgiften med öppet sinne spelade i sammanhanget ingen roll.

 

Det fanns en annan person som i många avseenden stämde väl in på gärningsmannaprofilen: Stig Engström. Han led sedan länge av alkoholproblem och i mitten av 90-talet eskalerade missbruket, vilket ledde till att han förtidspensionerades. Dessutom hade han svårt att hålla ordning på pengar och fordringarna hamnade emellanåt hos Kronofogden.

1997 lades han in för avgiftning vid flera tillfällen och i september greps han för grovt rattfylleri. Han avtjänade straffet med fotboja. Äktenskapet havererade i takt med hans personliga bekymmer och makarna Engström separerade 1999.

Stig flyttade in i en lägenhet på Grindtorpsvägen i Täby och ambitionen var att räta upp tillvaron. I ett brev skrivet i januari 2000 välkomnade Engström en vän att komma på besök under våren. Han skulle renovera kök och badrum, berättade han, samt börja träna: »Har skaffat en 21-växlad cykel med hjälm och tröja. Även mina dåliga knän klarar alla backar.«

Mindre än ett halvår senare var han bjuden till ett födelsedagsfirande hos en barndomsvän nere i Nybro.

– Vi väntade ju på honom, men han dök aldrig upp, berättar barndomsvännen.

Ingen visste vad det blivit av Stig Engström. Varken hans bror eller exfru lyckades få tag på honom.

Tio dagar senare, den 26 juni, tog två polismän en låssmed till hjälp för att komma in i hans lägenhet. De fann ett hem i total oreda. Stig Engström låg död i sin säng med hörlurar över öronen. Poliserna fann även en tom whiskyflaska och tomma värktablettskartor, på vars förpackningar det tydligt varnades för riskerna med överdosering samt intagande av tabletterna tillsammans med alkohol.

Läs Del 4: En väl förborgad hemlighet.

Läs källor och noter bakom reportaget.

Beställ boken nu – och få den signerad!

Boken Den osannolika mördaren utkommer i augusti och är Thomas Petterssons heltäckande berättelse om den avgörande pusselbiten till Palmemordets lösning – och hur han hittade den. Boken visar samtidigt hur utbrett hatet mot Palme och Socialdemokraterna har varit, ända upp i  samhällets översta skikt. Som Filterläsare kan du få boken signerad och utskickad med den allra första leveransen.

Förbeställ nu!