Klass 5 på skolan i San José de La Tigra på lektion i Barnens Regnskog.

Vägvisarna

Under slutet av 1980-talet samlade hundratusentals svenska skolbarn in pengar för att skydda urskog på andra sidan jordklotet. Vad blev det egentligen av Barnens Regnskog?

Detta är den andra delen i ett tvådelat reportage om Barnens regnskog. Del ett, »Regnskogens barn«, publicerades i Filter #85. Läs det här.

Bussen mot Monteverde avgår 14.30 från stationen i huvudstaden San José, precis som när jag var här som tolvåring med min mamma för 32 år sedan. Vi skulle se om den regnskog jag och mina skolkamrater samlade in pengar för att skydda fanns på riktigt. Det gjorde den. 

Det som då väckte mitt och hundratusentals andras engagemang var larmsignaler om att Costa Rica var på väg att helt avverka sin urskog. Under åren som gått har den mellanamerikanska nationen etablerat sig som det land i världen som tar miljöskydd på störst allvar.

Den FN-chef som designade och förhandlade fram Parisavtalet om jordens klimat var Costa Ricas mest kända internationella diplomat, Christiana Figueres. Vid fjolårets klimattoppmöte i Glasgow sade landets president Carlos Alvarado Quesada i ett tal till de andra statscheferna att om de vore ledare för stora företag så skulle de alla avskedas eftersom de inte adresserade sitt viktigaste problem: miljön. Under själva mötet var Costa Rica initiativtagare till snart sagt vartenda ambitiöst initiativ om skogsskydd, havsskydd och avveckling av fossila bränslen. För sitt sätt att inspirera till handling i resten av världen mottog landet i höstas det prestigefyllda The Earthshot Prize av brittiske prins William och Costa Rica har utsetts till Champion of the Earth av FN:s miljöorgan UNEP.

»Mer får jag inte veta, men min nyfikenhet är väckt. Gick allt rätt till?«

Förändringen är påtaglig redan från bussfönstret. Det som 1990 var en lång och skumpig resa mellan eviga fruktodlingar och betesfält för biffkor är i dag en bekväm asfaltsfärd där långa sträckor omgärdas av frodig skog. Ibland är grenarna nära att slå in genom det nerdragna fönstret där jag sitter och försöker höra fågelsången genom motorbullret. När vi kommer upp i bergen med utsikt mot Stilla havet seglar stora rovfåglar över träden.

Jag minns Monteverdes huvudort Santa Elena som en håla med enkla trähus och några få affärer och pensionat längs en gropig huvudgata. Väl framme ser jag att den har förvandlats till ett samhälle där hotell, barer, restauranger och butiker trängs med de 6 000 lokalinvånarnas bostäder. Costa Rica är i dag en av världens främsta destinationer för naturturister och Monteverde ligger högt på listorna över viktiga besöksmål. När Time Magazine häromåret utnämnde orten till en av »världens 50 coolaste platser« löd motiveringen: »Barnens eviga regnskog, eller Bosque Eterno de los Niños, är ett 23 000 hektar stort privat naturreservat i Costa Rica. 1987 undervisades en grupp svenska skolbarn om regnskogen och inspirerades att hjälpa till att bevara den. Gruppen organiserade sedermera en världsomspännande insamlingskampanj. […] I dag kan besökare vandra i naturreservatet och längs vägen få syn på djur som tukaner och kapucinapor.«

Bajo del Tigre.

De uppåt 250 000 turister som lockas till trakten varje år servas av 120 restauranger, 400 listade boenden på Airbnb och dussintals stora hotell. Flera av dem är femstjärniga resorts med egna privata naturreservat. Här erbjuds zip-linor mellan trädkronorna, guidade natur- och nattvandringar för att skåda djurliv, »djungel-spa« och yoga-retreats. I Santa Elena finns också folkbildande turistattraktioner som sprider kunskap om djuren i regnskogen: Orkidéträdgården, Ormhuset, Fjärilsträdgården och Fladdermössens djungel. De omkringliggande skogarna rymmer fältstationer där forskare och studenter från universitet runt hela världen kan hyra in sig för att bedriva studier.

Själv hyr jag ett rum med kokvrå i Cerro Plano strax ovanför busstationen. Ägaren Grace Rodríguez känner väl till Barnens Regnskogs historia; för 32 år sedan arbetade hon för den lokala organisationen Monteverde Conservation League, MCL, som tog emot pengarna från de svenska barnen. Rodríguez var den dåvarande chefen Jim Crisps ekonomiassistent när mamma och jag träffade honom i min barndom. Det måste ha varit hon som tog emot checken på 220 dollar som vi hade med oss från vår insamling hemma i Dalsland. Rodríguez minns det inte, det var längesen.

Grace Rodríguez son Esteban kallas Pinpin och serverar middagen: casado, en standardtallrik med ris och bönor, stekt matbanan, sallad och biff med lök. Pinpin skrattar när jag berättar varför jag kommit tillbaka. Han kallar MCL för »La Liga« och berättar att pengarna som strömmade in från utlandet fick tidigare oanvändbar skogsmark att plötsligt bli värdefull. De som råkade ha rätt papper, Pinpin kallar dem för »gyllene ägg«, blev snabbt rika.

Mer får jag inte veta, men min nyfikenhet är väckt. Gick allt rätt till? Under min research hemma i Sverige har jag läst en del arga brev som skickades mellan svenska Barnens Regnskog och MCL efter de första euforiska åren, men utan att fullt ut begripa vad man bråkade om. Historien om Barnens Regnskog är kanske mer komplicerad än den ibland beskrivits.

Varje år söker sig runt 2,5 ­miljoner naturturister till Costa Rica. ­Besöksnäringen står för 12,5 procent
av landets BNP och utgör den främsta källan till utländskt kapital.
Grace Rodríguez äger både ett hotell och privatbostäder för uthyrning. Allt var stängt under pandemin och nu måste hon sälja verksamheten.

På trendiga Café Orquídeas bredvid Santa Elenas orkidéträdgård möter jag Mark Wainwright som varit MCL:s ordförande i åtta år. Wainwright är en brittisk illustratör som bott i Monteverde sedan 1991, hans tecknade guide till Costa Ricas alla däggdjur tog nästan ett decennium att slutföra och listar närmare 1 200 vetenskapliga referenser.

Wainwright är formell och fäller upp sin dator för att visa en presentation om Barnens Regnskog som han dragit hundratals gånger under åren som ordförande. Men den här gången är speciell, säger han. Han vill verkligen att de svenska barnen – som nu är vuxna – ska förstå vad de bidrog till.

– Ni kunde inte ha skyddat en viktigare tårtbit av regnskogen.

I dag är Barnens Regnskog Costa Ricas största privata reservat; enligt vissa beräkningar är det störst i hela Centralamerika. Det bergiga skogsområdet, som är ungefär lika stort som sjön Siljan i Dalarna, rymmer minst fem gånger så många arter djur och växter som hela Sverige, eller ungefär 2,5 procent av jordens totala artrikedom. Samtidigt upptäcks här nya arter och samband hela tiden. I skogen finns dussintals endemiska, världsunika, arter och platsen är en central punkt för flyttfåglar mellan Nord- och Sydamerika. Det spretiga landområdet – som med lite fantasi sägs likna en glad drake i siluett – länkar också ihop fyra andra reservat och nationalparker som tillsammans utgör den mer än dubbelt så stora bioregionen Monteverde–Arenal. Därigenom utgör det ett slags vildmarkscentralbank som bidrar till ett sprudlande djurliv även på de angränsande reservaten.

Mark Wainwright förklarar att skogen dessutom fungerar som både en tvättsvamp och ett paraply för regionen. Barnens Regnskog håller ansenliga mängder vatten och skyddar samtidigt från erosion. Det är livsviktiga aspekter för jordbruket i hundratals omkringliggande byar och för vattentillförseln till Arenalsjön, som i sin tur föder vattenkraftsanläggningar som står för över en tredjedel av hela Costa Ricas elproduktion.

När de svenska insamlingarna startade hösten 1987 var skogen genomkorsad av stigar och småvägar och det var bara en tidsfråga innan motorsågarna skulle komma.

– Utan era insatser hade den här skogen varit avverkad i dag, säger Mark Wainwright.

Bakgrund

1987: Efter en idé från nioårige Roland Tiensuu på Fagerviksskolan i Sorunda bildas föreningen Barnens Regnskog av läraren Eha Kern och hennes make Bernd. Målet är att köpa regnskog i Costa Rica för att skydda den från avverkning, samt återplantera avverkad skog. Insamlade medel: 8 731 kronor.

1988: Medieuppmärksamhet leder till att 220  svenska skolor ansluter till rörelsen, som dessutom sprider sig till Costa Rica, USA och Storbritannien. Insamlade medel i Sverige: 716 410 kronor, plus 450 000 kronor som bidrag från Sida under tre år. Den första marken köps i Monteverde i nordvästra Costa Rica.

1989: Antal svenska skolor som samlar in pengar: över 800. Organiserade insamlingar startas i Finland, Danmark, Norge, Tyskland, Kanada, Australien och Japan. Tio svenska regnskogsbarn bjuds till Mexiko av landets president. Insamlade medel: 6 077 746 kronor, plus nytt Sida-bidrag på 3 093 800 under tre år.

1990: Tio barn från Sorunda reser till Monteverde och möter Costa Ricas president. Kung Carl XVI Gustaf och drottning Silvia gör officiellt besök på Fagerviksskolan. Rörelsen sprider sig till många fler europeiska länder samt Indien och Nya Zeeland. Företag som The Body Shop och Finess Kaffefilter samlar in pengar, bredvid 1 220 svenska skolor. Insamlade medel: 4 204 303 kronor.

1991: Eha Kern och Roland Tiensuu mottar »det gröna Nobelpriset« The Goldman Environmental Prize; FN:s miljöchef hyllar Barnens Regnskog och säger att Sorundabarnen »ger världen hopp«. Den norska delen av oljebolaget Fina skänker tre öre per liter bensin, Colgate tandkräm en krona per förpackning. 840 svenska skolor samlar in pengar. Insamlade medel: 3 198 653 kronor.

1992–2022: 2005 berättas Barnens Regnskogs historia på Arlas mjölkpaket. 2010 visar SVT filmen Jag har köpt en regnskog av Jacob Andrén och Helena Nygren. 2015 uppkallar biologen Daniel Janzen fem nyupptäckta fjärilsarter efter Eha och Bernd Kern. Totalt har över 4 000 svenska skolor samlat in över 30 miljoner kronor till Barnens Regnskog, som även fått över 6 miljoner kronor från Sida. Insamlingar har dessutom gjorts i ytterligare 43 länder.

Men om barnen räddade skogen i det akuta läget, så är det nationella politiska och ekonomiska vägval som gjort att den ännu finns kvar. Mark Wainwright zoomar ut för att beskriva det större sammanhanget. En stiliserad världskarta visar ett band av gröna fläckar längs ekvatorn i Sydamerika, Afrika och Sydostasien samt ett ljusare band över Ryssland och Kanada: de enda kvarvarande regionerna med bevarad urskog.

Människan har redan huggit ner fyra femtedelar av urskogen och avverkar i dagsläget en fotbollsplan regnskog var sjätte sekund, det är långsammare än vi lärde oss i Sverige i slutet av 1980-talet men fortfarande en hisnande snabb takt. Den massdöd av arter som vi orsakar riskerar att på sikt kunna jämföras med meteoritnedslaget som utplånade dinosaurierna för 66 miljoner år sedan.

– Vi hör mycket på nyheterna om klimatfrågan, säger Wainwright. Den är viktig, men jag och många med mig vill bestämt hävda att världens avskogning är viktigare. Dels är skogen vår bästa koldioxidsänka och om vi inte har kvar urskogar har vi ingen mångfald och då kollapsar planeten i alla fall.

Det berömda biologparet Daniel Janzen och ­Winnie Hallwachs slog tidigt larm om avverkningen av regnskog. 1984 mottog Janzen Craafordpriset och svenska medier började uppmärksamma frågan.

Över hälften av jordens arter lever i regnskogen och forskare pekar nu på att Amazonas närmar sig en brytpunkt där den vidsträckta regnskogens klimat förändras för alltid. Liknande utveckling finns i Afrika och Sydostasien. Costa Rica är det enda tropiska land där denna negativa spiral har brutits.

Mellan 1940 och 1987 hade landet den högsta avskogningen per capita i hela världen. Regnskog skövlades först för att odla kaffe, sedan bananer, sedan föda upp biffkor. »Utveckling« betydde avverkning – eftersom urskogsmark ansågs sakna värde och var svår att ens registrera för ägarskap. Det som var värt något var själva träden, när man fällde och sålde dem, och åkermarken som då skapades. Skogstäcket krympte från 75 till 21 procent av landets yta. Sedan vände det.

Samma nödrop från tropiska biologer som fick svenska barn att engagera sig fick även Costa Ricas regering att reagera. Sedan dess har varje ny regering oavsett politisk hemvist arbetat i grön riktning. Konstitutionen har ändrats till att varje invånare har rätt att kräva en »hälsosam och ekologiskt balanserad miljö«, och det åligger staten att garantera, skydda och bevara denna rätt. Landet har brutit sitt ekonomiska beroende av bananer och biffkor och bevarande av naturen är nu en central del i den långsiktiga utvecklingsstrategin – den »enda vägen framåt« i ett land där BNP per invånare är mindre än en tredjedel av Sveriges. De svenska barnens till synes naiva projekt fick draghjälp av en hel statsapparat.

Genom en finansiellt innovativ manöver växlades bland annat delar av Costa Ricas statsskuld till pengar för naturskydd. I dag används miljöfonder, riktade skattelättnader, mjuka lån till återskogning, ekonomiska stöd till bevarad natur och en storsatsning på ekoturism till att ge skog ett ekonomiskt värde även när den står kvar. 

Mest omtalad är en skatt på fossila bränslen som gör att 3,5 procent av vad costaricanerna betalar för olja, bensin, gas och kol avsätts till stöd för »naturvårdstjänster«, Pago por Servicios Ambientales. Det innebär att privata verksamheter som bevarar artrikedom, landskap, vattenresurser och kolsänkor får betalt av staten. Även privata företag som utnyttjar naturens resurser, som exempelvis kraftbolagen kring Arenalsjön, bidrar till systemet.

I dag är skogstäcket i Costa Rica nära 55 procent och har alltså nästan tredubblats på några decennier. Den skog som återplanterats är dessutom i regel inte menad för avverkning, som nästan all skog i Sverige, utan för att stå kvar och så småningom bli ny urskog.

Den costaricanska metoden – att ge orörd natur ekonomiskt värde – är en av de faktorer som gjort landet till en internationell förebild. En ny global standard som bygger på samma idé, Ecosystem Accounting, antogs förra året av FN:s statistikenhet. Enligt organisationens generalsekreterare António Guterres gör mätmetoden att huvudlös miljöförstöring inte längre kan presenteras som ekonomiskt lönsam.

Mark Wainwright förklarar vad allt det här innebär för Barnens Regnskog. Det kostar ungefär 6,5 miljoner kronor per år att driva reservatet, men bara en bråkdel kommer i dag från insamlingar på skolor, där den viktigaste organisationen är Friends of the Rainforest i USA. Den största delen av inkomsterna, en dryg tredjedel, kommer istället från den statliga skatten på fossila bränslen. Nästan lika mycket kommer från privata företags betalningar för naturvårdstjänster – framför allt kraftbolaget som drar nytta av skogens funktion som vattenbuffert. Resterande intäkter kommer från forskaravgifter från reservatets fältstationer, donationer från besökare och försäljning av souvenirer, t-shirts och muggar till naturturister.

Amerikanen Frank Joyce är en av många framstående biologer som bosatt sig i Monte­verde. Genom åren har han lett 58 fältkurser för besökande forskare och studenter från University of  California.

På söndagen går jag på gudstjänst hos den lokala kväkarförsamlingen. De är en grupp kristna pacifister som flyttade hit från USA i början av 1950-talet – inspirerade av att Costa Rica upplöst sin armé och antagit en pacifistisk konstitution – och sedermera medgrundade de Monteverde Conservation League. På kväkarnas gudstjänster finns ingen ledare, ingen präst, ingen predikan. Vi är 25 personer som sitter på träbänkar i tystnad, nästan som i meditation, i exakt en timme. Mötet avslutas med att alla nya deltagare bjuds att resa sig upp och presentera sig. Jag berättar om mitt besök för över 30 år sedan och att jag nu kommit tillbaka för att se hur det gick för Barnens Regnskog. Folk börjar mumla till varandra på bänkarna. Några ler och nickar mot mig.

En äldre man med gulsvart Batman-keps kommer fram till mig efteråt. Han presenterar sig leende som just Batman och säger att han också kallas för Richard LaVal. Jag hajar till: det här är biologen som skrev de första breven till Sorundabarnen hösten 1987, då som MCL:s ordförande.

Richard LaVal är författare eller medförfattare till 35 vetenskapliga artiklar. Utöver i Costa Rica har han studerat fladdermöss i USA, Mexiko, Honduras, El Salvador, ­Nicaragua och Sydafrika.

Vi äter lunch ihop och pratar minnen från 1980-talet. Richard LaVal kommer dock snabbt in på fladdermössen. Han har vigt sitt liv åt djuren, både som världsledande forskare och talesperson för deras sak. För han tycker att fladdermöss har fått oförtjänt usel PR. De sprider inte alls sjukdomar – »i alla fall inte på det sätt som nu beskrivs i medierna« – är inte det minsta läskiga, suger inte blod ur människor och deras bajs gör inte folk galna, säger LaVal. Istället är de världens snabbaste däggdjur, deras sonarsystem för kommunikation är fantastiskt och de är helt nödvändiga för pollineringen av över 500 växter såsom bananer, mango och guava. Richard LaVal går på som en nyfrälst tioåring, trots att han är 83 och måste ha berättat om fladdermössens förtjänster evinnerliga gånger.

Forskaren LaVal har jämförbara mätserier från fladdermusinventeringar som sträcker sig 49 år bakåt i tiden – något som varit omöjligt om inte skogen hade skyddats. För en enda av hans många forskningsartiklar analyserades alla fladdermusläten under 1 147 nätter i en liten glänta nära Barnens Regnskog. Richard LaVal kan nu visa hur bestånden av Barnens Regnskogs över 70 arter har förändrats allteftersom klimatförändringar gjort regnskogen torrare och varmare.

Reservatet täcker toppen av ett berg med sju distinkt olika biologiska zoner som var och en är hem åt olika specifikt anpassade arter av växter och djur. I takt med klimatförändringarna migrerar arter från lägre och traditionellt varmare nivåer uppåt och de som är anpassade för den högst belägna, kalla och fuktiga molnregnskogszonen är på väg att försvinna. Fladdermössen följer samma mönster, men få arter är ännu hotade av utrotning eftersom de ofta är fantastiskt anpassningsbara. Dock är många fladdermöss beroende av att äta insekter – en särskilt artrik och underutforskad del av ekosystemen – vars populationer och artantal nu minskar kraftigt.

– Som forskare är jag djupt oroad över det som händer på så många nivåer, säger Richard LaVal.

Genom att studera områden som Barnens Regnskog hoppas han att man kan förstå sambanden bättre. Richard LaVal har även skapat Fladdermössens djungel, en liten temapark i Monteverde där han med fruktkorgar lockat in några av traktens fladdermöss i ett slags showroom för turister. Här får besökarna lära sig om den enorma variationen mellan världens över 1 200 kända arter – från meterlånga flygande hundar till de vita lurvbollarna Ectophylla alba som väger sex gram och bygger bo i hopvikta blomblad.

– Vi måste se hur fantastiska de är för att kunna bry oss om dem, säger LaVal. Eftersom folk är så rädda för fladdermöss underskattas deras roll i ekosystemen.

Lucky Guindon och hennes vapenvägrande make Wolf lämnade USA 1951, som del av den kväkarförsamling som grundade Monteverde.
De lockades av att Costa Rica avvecklat sin försvarsmakt.

En timmes vandring väster om Santa Elena, bortom fält med idisslande kor som samlas under träd för att slippa solens gassande, syns de första kaffeplantorna – små kraftigt gröna buskar med röda bär. Familjeföretaget Café Monteverde är en av traktens största kaffeproducenter och tar även emot turister och bedriver utbildningsverksamhet för lokala bönder och entreprenörer.

Grundaren Guillermo Vargas tar med mig till företagets luftiga föreläsningslokal som ligger bland odlingarna. Hans filosofi är till synes enkel: 

– En kaffeplanta är som en människa, den måste ha starka rötter och mår bäst av mångfald.

Vargas är utbildad skogsingenjör och var den enda lokalfödda costarican som var med när MCL grundades 1986. Han såg organisationens idéer om naturskydd som en del av lösningen även på samhällets många sociala och ekonomiska problem och ställde upp med rådgivning närhelst han kunde. Samtidigt var han alltför väl bekant med de costaricanska småböndernas traditionella sätt att odla: regnskog höggs ner och brändes och sedan var jorden bara brukbar i ett par år eftersom näringen i tropiska skogar främst finns i trädkronorna, inte i marken. Därför måste ny mark ständigt skapas genom ny avverkning. Kvar blev jordplättar som antingen kunde nyttjas till boskapsuppfödning eller såldes till bolag som slog samman dem till monotona odlingsfält närda med stora mängder konstgödsel.

Kaffefarmaren Guillermo Vargas i kurslokalen där han lär ut ekologiska odlings­metoder till lantbrukare och turister. Kaffe började odlas i Costa Rica mot slutet av 1700-talet och var länge landets viktigaste exportprodukt.

MCL:s vision om att skydda regnskogen stod på så vis i konflikt med småböndernas återkommande behov av brytbar skog och en livsstil de följt i generationer. Om inte deras vanor förändrades genom dialog menade Vargas att projektet var dödsdömt. Hans syn på lokalbefolkningen kom på kant med flera av biologerna i MCL, som menade att lösningen var att bygga höga staket runt reservatet så att människor hölls borta.

År 1990, när Barnens Regnskog växte i snabb takt, arrangerades en protestmarsch mot de »landhungriga« utlänningarna vid MCL:s kontor i Monteverde. Anförda av ortens katolska präst protesterade lärare, studenter och lantbrukare med högafflar och spadar i händerna. Guillermo Vargas begrep båda sidor av konflikten.

– Målet kan inte bara vara att legalt skydda skogen, säger han. Målet måste vara att befolkningen, både lokalt och nationellt, ser ett värde i att den skyddas. Bara då kan det bli långsiktigt.

Vargas fick uppdraget att förbättra MCL:s kontakter med lokalbefolkningen genom miljöundervisning. Som mest var han chef för sex heltidsanställda miljöpedagoger.

– Vi kunde inte bara komma in och berätta för folk hur de skulle göra, säger han. Vi var tvungna att lyssna och anpassa oss efter människors verkliga problem. Många hade svårt att förstå att vi tog bort deras försörjning för att skydda en groda eller en fågel.

Gentemot småbönderna gällde det att ändra tanken att odling och träd var varandras motsats. Genom att tvärtom plantera träd mellan befintliga odlingar skapades vindskydd som bromsade erosionen och gjorde marken bördigare. På så vis bröts behovet av ständigt nya avverkningar. Att plantera vindskydd var länge en omfattande del av MCL:s verksamhet, till stor del finansierad av svenska Sida, men nu sköter allt fler bönder saken på egen hand. 

Familjen Vargas kaffeodlingar illustrerar principen. Café Monteverdes plantor breder ut sig i en luftig blandskog med mjuk jord. Guillermo Vargas återkommer till sitt uttalande om rötter och mångfald: en hälsosam jord utan kemikalier är grunden, med bra jord blir plantornas rötter starka och immunförsvaret bättre. De varierade träden i vindskydden förbättrar sedan skördarna genom att både hålla kvar näring och agera som en prunkande buffé åt myror och andra skadedjur, som hellre angriper träden än kaffeplantorna.

Träden skapar dessutom naturliga bryggor för till exempel apor och fåglar som rör sig mellan skyddade skogsområden. Forskning om bland annat fladdermöss visar att omgivningarna mellan naturreservat är väl så viktiga för artrikedomen som de skyddade områdena i sig. 

På Café Monteverdes odlingar samsas kaffebuskarna med bland annat bananplantor och olika fruktbärande träd. Under skördesäsong tar man hjälp av gästarbetare från Nicaragua.

I en soffa på altanen utanför träkåken där MCL en gång bildades bjuds jag på starkt costaricanskt kaffe och mjuka kakor av Bob Law och hustrun Susie. Bob Law byggde huset själv för snart 50 år sedan och här drev paret tidigare det enkla hotellet Quetzal som var en centralpunkt i dåtidens Monteverde. I rummet där organisationen grundades ligger nu drivor av gamla datorer, moderkort och skärmar. Vid sidan av sitt djupa fågelintresse hyser Bob Law en kärlek för elektronik och han säger sig ha mekat med och lagat snart sagt varenda lokalinvånares dator.

I dag lever Bob och Susie Law själva i huset där de fram till pensionen drev hotell Quetzal.

Bob Law var kassör i MCL:s styrelse i tre decennier och den ende som dök upp på samtliga styrelsemöten. Tillsammans försöker vi återskapa pengaflödena från Sverige till Monteverde. Det är en svår uppgift. Delar av de tidiga ekonomiska redovisningarna har slängts när nya chefer gjort plats i hyllorna. Särskilt svårt är det att hitta dokumentation för perioden 1989 till 1992, samma tid som svenska barn gjorde de största insamlingarna, sammanlagt 13,6 miljoner kronor. Bob Law drar sig till minnes att någon eldade upp en samling pärmar i början av 1990-talet, men är inte riktigt säker.

Det stör mig att jag inte kan spåra dessa pengar i dokumenten på denna sida av Atlanten. Kan det vara här förklaringen till Pinpins prat om »gyllene ägg« gömmer sig?

En dag får jag skjuts av Lindsey Stallcup, MCL:s verksamhetschef sedan 2015, från turistbubblan i Monteverde till orten La Tigra på andra sidan berget. Fågelvägen är det bara 25 kilometer, men eftersom det inte går någon väg genom Barnens Regnskog får vi köra runt såväl ett par vulkaner som den stora Arenalsjön och resan tar fem timmar.

Lindsay Stallcup besökte Barnens Regnskog första gången 1997. I dag är hon MCL:s verksamhetschef.

Lindsay Stallcups 25 anställda finns på två kontor och fyra fältstationer som är utspridda i fem kommuner i två olika provinser. Provinserna och kommunerna har olika skattesystem och anställningsregler. Bara att hålla reda på det administrativa tar mycket av hennes tid. En försvårande omständighet, säger hon, var att de svenska givarna från början insisterade på att inga pengar fick gå till administration. Ledarna för Barnens Regnskog i Sverige, Eha och Berni Kern i Sorunda, jobbade själva hårt och gratis – enligt organisationens stadgar fick max en procent av de insamlade medlen gå till omkostnader, resten skulle finansiera skogsköp. Det gjorde organisationen i Costa Rica beroende av ideella insatser och andra inkomstkällor och därmed känslig för både korruption och konjunktur. 

– Vi gör ett verkligt jobb och måste kunna betala våra anställda, säger Lindsay Stallcup.

I dag används runt hälften av MCL:s intäkter till skogsköp, 40 procent går till administration och löner och 10 procent läggs undan till en kapitalfond. Målet är att bygga upp ett stående kapital på omkring 200 miljoner kronor. Organisationen vill – för att verkligen kunna skydda den inköpta skogen »för evigt« – kunna leva av räntan om de politiska vindarna vänder och dagens huvudinkomster försvinner. Dit är det långt, kapitalfonden har i dag lite drygt 6,3 miljoner kronor.

Lindsay Stallcup känner inte igen begreppet »gyllene ägg« men vet mer än hon hade önskat om MCL:s juridiska tvister. Hon är utbildad biolog men är sällan bland träden och djuren nuförtiden. Istället tillbringar Stallcup en stor del av sin tid med organisationens juridiska rådgivare. Minst 15 olika marktvister tröskas i olika juridiska instanser. Organisationen äger över 200 skogsegendomar och många av dem är omstridda. Flera av dispyterna går tillbaka till Barnens Regnskogs början för över 30 år sedan.

Bajo del Tigre.

La Tigra ligger i sluttningen mot Karibien och lockar få besökare utifrån. Här är Costa Rica fortfarande uppdelat i jordägare och jordlösa, det vill säga rika och fattiga. De senare har historiskt hämtat sitt levebröd från de djur och växter de funnit i regnskogen. När MCL började köpa skog här sågs organisationen som ännu en kolonial landägare och konspirationsteorier spreds om att utlänningarna födde upp rovdjur för att skada människor och döda deras boskap.

Här möter jag Gerardo Céspedes som växte upp i ett enkelt hem, skaffade familj och fick sex barn som han försörjde genom att driva ett litet jordbruk i utkanten av vad som senare blev Barnens Regnskog. Céspedes hade kor, ystade ost och odlade frukt och bananer. 1986 blev han rekryterad till MCL av den legendariske kväkaren Wilford »Wolf« Guindon som var ute på en av sina många och långa skogsvandringar. Céspedes blev Barnens Regnskogs första parkvakt och den som tillsammans med Guindon besökte alla de hundratals jordlotter som förvärvades under de kommande åren. Arbetet bestod i att undersöka vem som ägde rätten till varje egendom, förhandla om värdet och lämna köprekommendationer till MCL. Bara att ta sig fram i den djupa och kuperade tropiska urskogen var extremt påfrestande. Att skapa korrekta kartor och bedöma prisbilder var ännu svårare.

Gerardo Céspedes vänstra ansikts­halva bär spår av ett bankrån i Santa Elena 2005. Han blev ­skjuten med en Kalasjnikov.

Gerardo Céspedes äger ett slags lugn värdighet och svarar kort och samlat på frågor, ofta efter en stunds betänketid. Han berättar hur människor i takt med de allt större donationerna började se ekonomiska möjligheter. Folk köade utanför MCL:s kontor för att sälja mark som plötsligt blivit värdefull, ibland övernattade de i gräset utanför byggnaden för att vara först nästa morgon. Enligt costaricansk lag kan den som har »brukat« en jordyta i 10 år registrera den som sin, och plötsligt flyttade vissa in i skogen där de högg ner träd för att hävda ägarskap. Ännu fler bearbetade den ansvarige kartritaren på Costa Ricas motsvarighet till Lantmäteriet, en man som hette Francisco »Chico« Reyes. I slutändan var det hans signatur som avgjorde vem som var den juridiska innehavaren av en bit mark.

Enligt Gerardo Céspedes var Reyes mer intresserad av att ta emot olika former av tjänster och mutor än att framställa korrekt dokumentation. Det resulterade i att folk kunde hävda att de ägde fler och större områden än vad som kunde verifieras och att olika personer gjorde anspråk på samma bit mark.

Att på plats i skogen försöka rätta Chico Reyes kartor och förhandla med alltmer oseriösa markspekulanter var under ett antal år Gerardo Céspedes hela yrkesbeskrivning. I det första stora område som köptes med pengar från svenska skolor handlade kontroversen om en före detta gruvbolagschef som fått skogen under oklara omständigheter trots att det redan bodde en man där. En annan finansiell skogsspekulant påstod sig ha köpt upp en hel rad områden i dalen Peñas Blancas som han sålde till MCL. Då menade en tidigare ägare att han inte alls hade sålt sin mark och fick hjälp att föra sin talan av ett våldsamt gäng unga män som kallades Los Chisos, »ekorrarna«. Den snåriga konflikten resulterade bland annat i flera skottlossningar och ett omdiskuterat självmord; Céspedes kallar perioden för »bastante problemático«, rejält jobbig.

Mest besviken blev Gerardo Céspedes när hans mentor, kväkaren Wolf Guindon, ihop med lantmätaren Chico Reyes och den före detta gruvbolagschefen köpte en bit mark billigt som de sedan sålde dyrt till MCL. Guindon satt i det råd som beslutade om markköp för Barnens Regnskog och tjänade själv pengar på affären. I slutet av 1989 skickade Céspedes en skrivelse till MCL:s styrelse där han bland annat protesterade mot Chico Reyes korruption och Wolf Guindons insideraffär. 

– Det fanns inget annat alternativ än att berätta vad som pågick, säger Céspedes. Det jobb vi gjorde var viktigt och pengarna måste hamna på rätt ställe.

Resultatet blev att markköpen pausades medan frågorna utreddes. Chico Reyes fick snart sparken från Lantmäteriet och mordhotade Gerardo Céspedes. Wolf Guindon blev av med sin plats i MCL:s råd för markköp och organisationens chef Jim Crisp avgick och flyttade tillbaka till USA. Ingen dömdes för brott, men flera av de här marktvisterna ligger till grund för de juridiska processer som forfarande fyller MCL-chefen Lindsay Stallcups kalender.

 

Det tar tid för mig att processa Gerardo Céspedes historia. På ett sätt var det nog ungefär sådant här som min mamma befarade när hon för 32 år sedan tog med mig till Costa Rica för att besöka verkligheten. Utan att veta om det träffade vi Jim Crisp mitt i korruptionsutredningen. Markköpen var pausade, folk hade demonstrerat utanför hans kontor och han måste ha levt under enorm press. Men han sade inget om det. Jim Crisp var lugn och samlad och förklarade att skogsbevarande var en komplex verksamhet och att det skulle ta lång tid innan man visste om målet uppnåtts. Kanske var det lika bra att han inte berättade mer.

Jag har hittat grunden för både Pinpins »gyllene ägg« och de frustrerade brev där Bernd Kern undrade vad som pågick i Monteverde. Allt tycks ha blivit kaotiskt och vildavästernlikt när tiotals miljoner kronor förändrade hela den ekonomiska strukturen i en avlägsen landsända i ett fattigt land.

Det är inte svårt att tänka sig vad en svensk kvällstidning gjort av historien om den nått våra breddgrader. De braskande rubrikerna hade förmodligen sänkt hela projektet.

Jag är glad att jag själv skriver om processen med 30 års perspektiv och inte när allt detta hände. För när dimmorna väl lättade var det visselblåsaren som befordrades – Gerardo Céspedes fortsatte som parkvakt och fick 1994 chefsansvar för allt fysiskt skydd av naturreservatet. Den korrupte kartritaren, bygdens kväkarlegendar och MCL:s chef fick lämna sina uppdrag.

Barnens Regnskog skyddas i dag av både politiska beslut och en engagerad lokalbefolkning. För forskare och naturturister från hela världen är den en källa till kunskap och inspiration, men sannolikt krävs ännu mer radikala idéer av både barn och vuxna för att mer skog på jorden ska gå en lika grön framtid till mötes.

Parkvakten Alonso ­Sánchez och hans kollegor patrullerar Barnens Regnskog alla dagar i veckan. Även om det blir allt ovanligare förekommer fortfarande tjuvjakt.

María Fernanda är miljöpedagog på MCL och sköter ensam om miljöundervisningen på 18 olika skolor runt La Tigra. Flera gånger i veckan tar hon emot klasser i sin lilla undervisningslokal på fältstationen Finca Steller i Barnens Regnskog.

När jag besöker fältstationen är klass 5 från skolan i San José de La Tigra på besök. Barnen är förväntansfulla när María Fernanda släcker lamporna och klickar igång datorprojektorn. Den första bilden är svartvit och visar en svensk skolklass med lågstadiebarn framför en skolbyggnad i Södermanland 1987: klass 1–3 på Fagerviksskolan i Sorunda med läraren Eha Kern.

– Skogen här heter Barnens Regnskog, vet ni varför?

En flicka räcker upp handen och berättar att det var de där barnen som räddade skogen.

– Det stämmer. De här barnen i Sverige startade insamlingen för 35 år sedan. Sedan hakade barn i 44 länder på. Det var helt fantastiskt att små barn kunde göra så stor skillnad och det är något som ni också kan göra. Men vet ni vad?

Fernanda tystnar en kort stund.

– Det är allt jobb efteråt som gjort att skogen står kvar än i dag.

Barnen lyssnar andäktigt.

– Det var barn som startade Barnens Regnskog och det är ni som är barn i dag som kommer att fortsätta arbetet med att skydda skogen.

Sedan följer en förenklad variant av Mark Wainwrights presentation som jag förevisades under min andra dag i Monteverde. María Fernanda hoppar över de politiska och ekonomiska djupdykningarna och fokuserar på djuren. Ett filmklipp som visar en jaguar som passerar en automatisk kamera får barnen att dra efter andan och de ber henne att spela upp det flera gånger. Fernanda visar även en filmsnutt med några tapirer som nosar på kameran, och barnen skrattar åt de bisarra djuren som ser ut som en blandning av ko och gris fast med snabel.

Efter föredraget går vi allihop nerför backen till plantskolan där barnen delas upp i grupper och får varsin trädplanta av Marcelo Rodríguez som ansvarar för odlingen. Han lämnar högtidligt över de små träden och berättar samtidigt en liten historia om varje art: manuträdet som får röda frukter och vars bark kan användas mot malaria och parasiter; nötbrödsträdet som producerar ätliga nötter som innehåller massor av näringsämnen; pepino de dante, ett extremt ovanligt träd som bara finns i den här delen av Costa Rica och får avlånga frukter; roble coral, som blir över 70 meter högt och får en hård kärna som används som timmer; vild kakao, »vi har ätit choklad i den här delen av världen i tusentals år och det var den här plantan som startade alltihop«.

Barnen på skolan i San José de La Tigra har miljökunskap på schemat en gång om året. Detta är den enda dag då de kommer ut i Barnens Regnskog; skolans försäkrings­bolag låter inte lärarna ta med eleverna till skogen utan att ha experter med sig.

Anförda av María Fernanda traskar barnen in i skogen bakom stationen. Fernanda stannar ofta för att visa och berätta om små ödlor, fåglar och gnagare. Barnen har massor av frågor. Under tiden söker Rodríguez efter fria ytor mellan träden där de kan plantera sina växter. Barnen får gräva hål med händerna i den svarta, blöta jorden innan de sticker ner plantorna och plattar till jorden efteråt.

Elvaåriga Tania Jarquin Vásquez ler mot mig när hon är färdig.

– Det är upp till oss att skydda träden nu. Vi har skogen tillsammans.

Artikeln publicerades ursprungligen i Filter #86 (23 maj 2022) och är skriven av .