Samlaren

Så gick det till när en sjukskriven biologilärare utan matlagningsintresse satte igång en kulinarisk revolution som gjorde det nordiska köket känt över hela världen.

Vi börjar med kollapsen. Roland Rittman hade haft dålig hörsel ända sedan han i tonåren sköt mausergevär utan öronkåpor på Trelleborgs skjutbana. Lomhördheten plågade honom dock inte under studieåren på Lunds universitet, eller när han under 70-talet ledde protester mot Öresundsbron och kärnkraftverket i Barsebäck. Roland ordnade demonstrationer och skrev debattartiklar. Bråkade med kommunpampar som planerade golfbanebyggen, och utmanade såväl Tage Erlander som Olof Palme i miljödebatter under universitetets studentaftnar.

Efter att han avslutat sina studier gled han in i läraryrket, mest för att han inte visste vad han annars skulle göra med högskolepoängen i matematik, biologi och kemi. Till en början gick det fint, men efter några år i klassrummets larm blev hörselskadan ett problem. Slamrande bänklock och skrapande stolar gjorde honom obegripligt matt. Trots hörapparater och installation av ljuddämpande tak tvingades han kämpa alltmer för ungdomarnas uppmärksamhet.

En före detta elev minns: »Han såg ut som en vildvuxen viking i helskägg. Han hade supertöntiga snickarbyxor i jeanstyg och på fötterna hade han de för skånska bonnlurkar obligatoriska träskorna … Den stackars mannen fick ingen kredd alls av oss snoriga tonåringar.«

Annons

En måndagsmorgon tog all energi slut. Roland gick hem under lunchen, övertygad om att aldrig återvända. Tillvaron tumlade. Mer minns han inte av den veckan.

Läkarna konstaterade utbrändhet. På kommunen kom man med ett kreativt förslag för rehabilitering: Kunde inte den tidigare fältbiologen och biologiläraren göra en förteckning över växtligheten och djurlivet i Stävesjödalen, Åmossarna och Fårabackarna?

Roland gav sig ut i markerna med sina gamla botaniska fältböcker och ett anteckningsblock. Där återupptäckte han sin »inre skogsindian«; han plockade svampar och växter och letade upp sitt tummade exemplar av Skogsliv vid Walden, den filosofiska bok där författaren Henry David Thoreau beskriver sin tid som ensam självförsörjande under 1840-talet vid en sjö i Massachusetts.

Två år senare var inventeringen färdig; Roland stod återigen utan inkomst och hustrun Karin klagade på att frysen ständigt var överfull med svampar, bär och vilda örter.

På arbetsförmedlingen satte man honom i en kurs i programmering och datateknik. Det var 90-tal och arbetsutsikterna i branschen bedömdes som goda.

För att klara försörjningen under studietiden hyrde Roland ett bord på Mårtenstorget i Lund, där han mellan programmeringslektionerna sålde keramik, gamla skolplanscher och egenplockade svampar. Men försäljningen gick trögt.

En vårdag såg han att en av de andra torghandlarna erbjöd färska nässlor. En idé uppstod. Nästa dag dignade Rolands torgbord av nässlor, vitplister, ramslök, cikoria, maskros, ängssyra och harsyra. Försäljningen tilltog.

Efter tre års studier behärskade Roland tre programmeringsspråk. Men vid tiden för hans examen briserade IT-bubblan och han tvingades konkurrera om jobben med revanschlystna unga ingenjörer från Ericsson.

Vad göra?

– Han klampade in på restaurangen precis före service och frågade om vi var intresserade av svamp, minns Tareq Taylor som då drev nyöppnade Trappaner i Malmö. Det här var mitt i sommaren, och vanligtvis fick man bara odlad svamp då. Men han övertalade mig att följa med ut på gatan, till hans Volvo 745:a med alldeles för stort avgasrör. Han måste ha köpt den av en raggare.

Roland öppnade bakluckan och bar ut den ena plastlådan efter den andra.

– I lådorna låg 26 sorters svampar som jag aldrig hade sett förut. Han förklarade att det var judasöron, riskor, bläcksvampar … »Kan man äta allt detta?« frågade jag. »Jag har ätit allt – och jag är inte sjuk«, sa Roland. Senare kom han med rölleka, ängssyra och massor av vilda växter. Jag hade gått förbi de här växterna i skogen hela mitt liv, utan att tänka på att man kunde laga mat med dem. Roland fick oss att börja använda dem i köket. Det förändrade hela vårt perspektiv.

Vid samma tid läste Roland en tidningsnotis om en ny restaurang i Köpenhamn som specialiserade sig på nordisk mat.

 

Annons

På andra sidan sundet började den danske kocken René Redzepi bli alltmer desperat. Efter att ha byggt ett rykte som ungt stjärnskott under sin tid på några av världens bästa restauranger hade han, 23 år gammal, erbjudits köksmästarroll och delägarskap i en ny restaurang i Köpenhamn. Anbudet hade kommit med ett villkor: krogen, som inrättades i det tvåhundra år gamla nordatlantiska kulturhuset, skulle spegla nordisk matkultur. En udda nisch i början av 00-talet. Visst kunde man beställa mer eller mindre traditionell skandinavisk husmanskost på enklare krogar, men någon haute cuisine existerade inte. På regionens finkrogar ägnade man sig uteslutande åt matlagning i en fransk eller italiensk tradition.

Efter stor tvekan bestämde sig Redzepi för att låta det bära eller brista. Han inte bara accepterade det nordatlantiska kulturhusets erbjudande utan lovade också att anlägga en dogmatisk hållning till deras önskemål: foie gras, Bressekycklingar, spanska skinkor och franska ostar bannlystes. Istället tog han med sig sina nya restaurangpartners på en resa runt Nordatlanten för att leta ingredienser. Samtliga råvaror skulle hämtas från regionen.

När Noma öppnade hösten 2003 serverades danskt vin och limfjordsmusslor, könsorgan från pinfärska färöiska sjöborrar och filéer av vilda grönländska myskoxar. Ambitionsnivån och handlaget väckte uppmärksamhet, men beläggningen var otillräcklig. Kockkollegor dömde ut krogen som pretentiös och gav den öknamnen »Sälknullarna« och »Restaurant Valkuken«.

Redzepi medgav att kompositionerna ibland blivit något ansträngda, men det som verkligen gav honom panik var känslan av att ha fastnat i en återvändsgränd. Vintern tycktes oändlig och han tvivlade på att det nordiska klimatet skulle kunna förse honom med tillräckligt många ingredienser.

Restaurangen hade varit öppen i fem månader när René Redzepi fick ett samtal från Roland Rittman.

Några dagar efter att Noma öppnat sin nya restaurang dyker Roland upp i köket, strax före lunchserveringen, för att erbjuda kocken Torsten Vildgaard att köpa vilda växter.

Den danske kocken har ofta återkommit till sitt första samtal med Roland.

I sin dagbok, som publicerats av bokförlaget Phaidon, beskriver han hur »en helt ny värld öppnade sig«. Roland introducerade honom för hundratals växter, varav flera gick att plocka på vintern. »Vi lärde oss att våra träd kunde vara en ingrediens i sig själva: saven, skotten, löven och till och med träet kunde användas. Vi upptäckte bär som smakade som oliver om man saltade dem i tre månader. Massor av olika slags ängssyra. Vi hittade kryddor, som den tonkabönssmakande myskmadran, eller fröerna från löktrav. Plötsligt bodde jag i ett kryddland.«

Med upptäckterna fick restaurangen inte bara nya ingredienser – man fann också sin identitet. De vilda växterna gav maten en naturlig och omisskännlig koppling till regionen och dess årstider.

Rätterna började falla på plats, och Redzepi var mån om att folk skulle förstå vilka idéer som låg bakom maten. Ett halvår efter mötet med Roland sammankallade han journalister och branschfolk från hela världen för att tillsammans med tolv utvalda nordiska kockar skriva under ett manifest för »det nya nordiska köket«. I skrivelsen ingick löften om att »utveckla nya användningsområden för traditionella nordiska livsmedel« och att »avspegla Nordens skiftande årstider i måltiderna«.

I entrén stod Roland och visade upp sin vilda skörd.

Genomslaget blev så stort att Nordiska ministerrådet började använda manifestet för att marknadsföra regionens traditionella mat.

Snart badade Valkuken i hyllningar. En Michelinstjärna blev två, och Noma klättrade på den årliga listan över världens 50 bästa restauranger. 2010 nådde man förstaplatsen – en bedrift som sedan upprepades tre gånger.

Tidigare hade riktmärket i matvärlden varit El Bulli i Katalonien, där Ferran Adrià dragit den tekniskt avancerade så kallade molekylära gastronomin till sin spets. Nu blickade alla mot Noma.

Runtom i världen öppnade restauranger som serverade sina tolkningar av »new nordic cuisine«, vilket vanligtvis innebar nakna träbord, naturviner och säsongsanpassade smårätter med nyanserade smakregister som drog åt fermentering, syra och umami – samt ett stort inslag av lokalt plockade vilda grönsaker.

Annons

När reportrar från New Yorker, New York Times och BBC åkte till Köpenhamn för att träffa Redzepi släpade han ut dem i naturen för att plocka bitterkrassing och portlak. Greppet blev så vanligt att sajten eater.com 2011 utnämnde »the I Foraged with René Redzepi Piece« till en ny journalistisk genre.

I intervjuerna beskrev Redzepi gärna sin relation med den svenske samlaren och snart var »the foraging Santa Claus« en mytologiserad legend inom den internationella gastronomiska subkulturen. Uppmärksamheten fick kunderna att strömma till. Snart skickade han sina Skåneplockade växter med lastbil till stjärnrestauranger som Maaemo i Oslo, Frantzén i Stockholm och Ask i Helsingfors. Och när Roland besökte krogköken märkte han hur människor han aldrig träffat förut hälsade på honom med en ny sorts vördnad.

Enmansfirman växte till ett företag med sex anställda. Roland skaffade ny kylbil och köpte en gård med rymliga kyl- och frysutrymmen samt livsmedelsgodkända diskbänkar där växterna tvättades.

– Roland öppnade upp det vilda skafferiet för restaurangvärlden, säger Eric Vildgaard som driver stjärnkrogen Jordnær. De som tidigare använt vilda skott på tallriken betraktades som lite weird. Men Roland kom med det där: Varför ska vi köpa vitlök från Frankrike när vi har ramslök i trädgården? Det blev utbrett med honom. Han var envis och ville dela med sig av sin stora kunskap.

Det är fascinerande att vandra i naturen med Roland Rittman. Där jag ser karg växtlighet i vintervila ser han mat och potentiella intäkter. Vi har kört i tio minuter genom ödsliga skånska fält när Roland pekar mot en skogsslänt. Marken är täckt av snö, träden kala.

– Här brukar jag plocka lite av varje.

Roland samlar flera gånger i veckan. »En enda jätteröksvamp kan väga sex kilo
och vara stor som en badboll. Inget kan vara mer lönsamt per timme än att hitta en sådan.«

Han kliver ur bilen och skuttar över ett dike, ut i skogen. Vi duckar under grenverk, snubblar över kraftiga rötter. Roland stannar vid en svartflädersstam och bryter loss två mörkbruna svampar. De påminner om dockhattar som förlorat sin form i regnet.

– Judasöron. Dem steker du i smör och persilja och salt. Inga konstigheter. De är både frysta och torkade nu. Men de mjuknar fort om man lägger dem i blöt.

Han kastar in en svamp i munnen.

– Många säger att jag är något slags unikum. Men jag tycker inte att det här är ett dugg konstigt. Vi började som samlare när vi tog oss ut på savannerna och kusterna. Vi har det fortfarande i fingrarna, i huvudet, i vårt DNA. Och när vi inte samlar något ätbart så börjar vi tillfredsställa det behovet genom att samla på frimärken eller andra saker.

Han ser ut över den snötäckta slänten.

– Här är redan fullt med ramslöksskott. De kommer en månad för tidigt i år. Här i Skåne kan man plocka en hel del hela vintern. Men krogarna köper inte lika mycket, de har lågsäsong.

Så fastnar blicken på marken. Han sätter sig på knä och borstar försiktigt undan det tunna snölagret.

– Ja, min själ.

Han plockar upp en späd växt med vitmarmorerade gröna blad, borstar bort snön med fingrarna och räcker den till mig.

– Gulplister. Du får spotta, det är lite jord på, men det dör man inte av. Den stod inte med som ätlig i böckerna, men när jag introducerade den för Noma serverade de den med blodkorv. Det blev en signaturrätt.

Efter skogsturen återvänder vi till det ensliga 1800-talstorp med tak av mossklädda eternitplattor som Roland ägt sedan han var 21. Vi sparkar snön av stövlarna och duckar under dörrposten.

– Vill du ha något att äta?

Roland erbjuder formbröd med pålägg och förklarar att han inte kan laga mat.

– Jag gjorde några försök innan jag träffade Karin, men det blev inget bra.

När han har dukat fram smörgåsar med kallrökt lax, leverpastej och paprika frågar jag om han själv ätit på finkrogarna han levererat till.

– Jag och Karin har varit bjudna på fine dining många gånger men inte haft möjlighet att åka så ofta. Vi talade om att åka till Noma nu när jag fyllde 70. Det hade varit kul att uppleva. Jag talade med René om det också. Men det blev aldrig av. Ofta jobbar man ju onsdag och torsdag. Jag förbereder och säljer. Då är man trött till helgen och har inte lust att gå ut.

Känner han stolthet över hur han påverkat gastronomin?

– Så har jag aldrig själv uttryckt det. När folk påstår det säger jag bara »jajajaja«. Men det är väl lite falsk blygsamhet, för det är kul att få bekräftelse.

Han sväljer en slurk kaffe.

– Jag fattade ju aldrig att det var något unikt att använda det som låg runt skogsknuten. Att det konceptet var något nytt? Det var ju det gamla! Under bondesamhället fanns något som hette nödmat. Då visste man att man kunde hugga majbräken om skörden blev dålig. Men den kunskapen försvann med industrialiseringen.

Roland har studerat samlarstenåldern i sin ­hembygd, och kampanjade under 90-talet ­framgångsrikt för återuppbyggnaden av en vikingaborg en dryg mil från hemmet i Anderslöv.

Samma vecka följer jag med Roland på en försäljningsresa till Köpenhamn. Kylrummet i hans Volkswagen Transporter är fyllt med vinterskivling (250 kronor kilot), ostronskivling (250 kronor), ramslök (360), judasöron (500), vild körvel (1 500) och harsyra (3 000). Därtill har han fyllt sex plastlådor med två produkter som han är särskilt stolt över.

– Jag upptäckte att om man plockar de slånbär och nypon som hänger kvar på grenarna nu på vintern, så har de fermenterats naturligt och fått en helt annan smak. Fruktigare. Det är intressant. Vissa kockar är ju väldigt intresserade av fermentering. Men det här har jag hittat på själv!

I framsätet har han laddat upp med färdkost i form av två påsar friterade fläsksvålar.

– För jävla gott! Förrädiskt, alltså! Undrar om de har lite socker på också. Jag tror det. Salt är det i alla fall. Smaka! Ta!

Under handbromsen skumpar en papperslunta innehållande detaljerad information om ett tjugotal finkrogar i den danska huvudstaden: vad de köpte förra gången, vem som ansvarar för inköpen, vad de brukar gilla …

De senaste åren har Roland sett hur intresset för vilda växter skjutit i höjden.

Ingen som besöker en modern restaurang eller bistro höjer längre på ögonbrynen över att det serveras skogsplockade grönsaker. Tvärtom har det nordiska kökets segertåg gjort dem till ett förväntat inslag på avsmakningsmenyer och smårätter från Sydney till London.

Därifrån har de också nått långt utanför finkrogsvärlden.

Alla kockar i Öresunds­regionen känner till Rolands envishet. Här inspekterar René Knudsen från restaurang 108 i Köpenhamn hans varor för andra gången på tio dagar.

Vanliga Icabutiker säljer i dag ramslök och ängssyra. I din telefon kan du ladda ner en handfull appar som hjälper dig att hitta ätbara växter i naturen. De största svenska förlagen har publicerat en rad böcker i ämnet. Genren är helt ny – den som tidigare ville fördjupa sig i ämnet var utlämnad till den svenska arméns överlevnadshandbok.

I regioner utan lika stora arealer av vild natur som Sverige har samlarboomen orsakat konflikter. Häromåret uttryckte en representant för parken Hampstead Heath i norra London oro över det växande antalet svampplockare. »Vi har nått en punkt där vi, om det här fortsätter, riskerar att drabbas av en allvarlig förlust av arter.« I danska Politiken varnade en läkare för »Nomatrenden« som lockade okunniga Köpenhamnsbor att plocka giftiga växter.

Ironiskt nog har det stora intresset inte gynnat Rolands affärer.

– Det har dykt upp konkurrenter, säger han. Och de största konkurrenterna är krogarna själva. När de fick tillräckligt stor kunskap om vad man kan äta och var man hittar det började de plocka själva.

Han kastar in en näve fläsksvålar i munnen.

– Kockarna stannar vid vägkanten och plockar fågelgräs där hundarna har kissat. Det kan du skriva.

Länge levererade Roland sina varor i en gammal ­rostig Volvo. »Men René skällde på mig: ›Du kan inte ha ­växterna i plastpåsar i bilen där man får rota runt.‹ Så jag byggde en lösning med sarkofager av åtta centimeters frigolit, som rymde tolv svamplådor och is i botten. Senare lånade jag på huset för att köpa en riktig kylbil.«

De senaste åren har han gjort sig av med sina anställda och sålt produktionsgården. Hemmet fungerar återigen som kontor samt förvarings- och tvättanläggning. Själv sover Roland bland bokföringspärmarna i kammaren intill köket.

– Många av de här fina krogarna handlar fortfarande litegrann, men mest för att hålla kontakten ifall de skulle behöva något senare. Försäljningen är en tredjedel av vad den var när jag hade anställda.

Roland ler.

– Själva affärsidén har de snott, de jävlarna. Jag får väl börja hålla föredrag och skriva böcker istället. Det borde jag ändå göra.

Jag tänker på den svenske backhopparen Jan Boklöv som skakade om skidvärlden när han började hoppa med brett särade skidspetsar. Det ökade luftfånget fick honom att sväva längre än alla andra. Men så snart konkurrenterna också anammade stilen föll svensken tillbaka ner från prispallen.

Boklöv kunde inte hemlighålla sin teknik.

Har Roland varit för frikostig med att dela med sig av sina kunskaper?

Eric Vildgaard på Jordnær säger:

– Varje gång han kommer hit lär han en något nytt. Han har större kunskap än alla andra. Men han undergräver sin egen verksamhet. Å ena sidan är han en eldsjäl, å andra sidan en affärsman. Men jag tror att det i hjärtat är viktigast för honom att få folk att förstå vad han står för, och att sprida kunskapen vidare. När vi kockar går ut på ängen och plockar våtarv är vi alla Rolands disciplar.

Roland kallar sitt hem Jordnära. När den danske kocken Eric Vildgaard, med förflutet på Noma, ­öppnade eget ville han hylla Roland. Restaurant ­Jordnær har i dag en stjärna i Guide Michelin.

I kokboken Time and Place in Nordic Cuisine beskriver René Redzepi hur Roland under sina säljbesök ofta svävade iväg i utläggningar om att samhället blivit alltför materialistiskt, och att det var Nomas uppdrag att med hjälp av Rolands växter förklara för gästerna att de måste återupptäcka sin naturliga samlarinstinkt: »Roland är en av de mest visionära och energiska människor jag känner – utom när det gäller affärer … Om jag ska vara ärlig kan det vara svårt att fly från Roland när han väl kommit igång. Trots hans framgångar är han en av de sämsta affärsmän jag någonsin träffat.«

Utanför bilfönstret tätnar Köpenhamnstrafiken.

– Nu nasar jag igen, precis som när jag började.

Roland svänger in mellan Christianshavns gamla packhus och parkerar vid kanalen mot Nyhavn. Härifrån har han mindre än en minuts gångavstånd till fyra kunder. Roland vet enligt egen utsago var stadens alla köksingångar och krogtoaletter ligger.

Inne på Barr, Nomas systerkrog som serverar nynordiska experimentversioner av rejäla rätter från det europeiska ölbältet, får han inte ens chansen att visa sin prislista. En ung servitör förklarar kort att kökschefen Thorsten Schmidt sitter i möte och att de inte är intresserade av några nya inköp.

På Restaurant Kanalen röjs det med dammsugare och moppar. Den unge kocken Jeppe Foldager som vunnit silver i Bocuse d’Or, det inofficiella världsmästerskapet i matlagning, har precis tagit över den klassiska restaurangen. Roland hinner inte ens hälsa innan Jeppe ger tydliga besked:

Roland, jeg har ikke tid til dig lige nu. Vi ska öppna om en vecka och måste städa.

– Men du har väl tid att säga hej, säger Roland. Här får du en lista så du kan kika vad jag har, så kommer jag tillbaka om några dagar.

– Tack, Roland. Du får komma efter att vi har öppnat. Hej!

På stjärnkrogen 108 lyckas han locka ut inköpschefen René Knudsen till parkeringen. Dansken, klädd i tunn skjorta, huttrar.

– Jag vill inte ha något nu, men det vore bra att veta vad du tror att du kommer att ha framöver.

Han förklarar att kökschefen Kristian Baumann är i Sydkorea på semester.

– När han kommer hem om tio dagar kommer han att vara full av inspiration och vilja göra om hela menyn, det vet jag.

Roland nickar och ser till att den frusne Knudsen tar ett smakprov på kylbilens samtliga varor.

– Mmm, säger han. Harsyran skulle kunna vara intressant, men då får du ge mig ett bra pris.

– Jag ger aldrig rabatt. Jag jobbade i flera år utan att ta ut någon lön. Det är inte så kul.

Knudsen ler.

– Jag förstår godt att du driver en affärsverksamhet, säger han. Men det gör jag också. Jag tar listan, och så kikar vi på den när Kristian är tillbaka.

I Nomas kök råder febril aktivitet. Elva månader har gått sedan restaurangen stängde för att ömsa skinn, och endast två veckor återstår tills man ska flytta hela verksamheten till en nybyggd anläggning på Refshaleøn. Ett knappt hundratal anställda myllrar målmedvetet mellan stationerna. Vid ett bord oljas träbestick, vid ett annat poleras musselskal. På en hylla står stora glasbehållare med inlagda bläckfiskar som ska fungera som inredning under fisksäsongen i den nya matsalens entré.

Roland i entrén till nya Noma. »Noma har inte varit min största kund, men min viktigaste. De inspirerade andra, som också ringde mig. Och flera kockar som jag lärt känna här har sedan öppnat eget.«

Med restaurangens framgångar har dess kökspersonal blivit stjärnor i den gastronomiska subkulturen, med hundratusentals följare i sociala medier. Just den här dagen är René Redzepi i Sverige för att delta i Skavlans pratshow, så Roland letar sig in bland bänkarna där Redzepis högra hand, Torsten Vildgaard, står böjd över en blänkande havskräfta. Torsten ler stort när han får syn på Roland, men förklarar att de inte behöver något, och att deras egen plockare kom med danska ramslöksskott redan i januari.

Efter att ha fått en bamsekram av serveringschefen Katherine Bont lyckas han få med sig fermenteringskocken David Zilber ner till kylbilen.

– Det här är något nytt, säger Roland och sträcker fram ett fermenterat slånbär.

Zilber tuggar försiktigt med framtänderna, känner på bären med tungspetsen och spottar ut dem på asfalten.

– Intressant. De smakar som dadlar. Eller sviskon.

– Sviskon, prunes, ja, det är bra! De heter prunus på latin. De är släkt. Men det här har bildat ester.

– De är definitivt söta. Verkligen. Kul, Roland. Men det är inget vi vill ha nu. Däremot, sa du att du har fjällticka? För det vill jag alltid köpa om du har.

Efter att Roland visat upp dagens hela utbud skyndar David tillbaka in i fermenteringslabbets värme med en fjällticka i ena handen och en prislista i den andra.

När vi sätter oss i bilen undrar jag vad han betalade för tickan.

– Äh, han fick svampen, säger Roland och börjar anteckna i journalerna.

– Då ska vi se, vad sa de nu? De ville kanske ha något senare.

Så vad tänker han om att ha gått från att vara en oumbärlig pionjär till en i mängden av leverantörer?

– Man kan inte ta patent på allemansrätten. Det trodde jag kanske ett tag. Att jag skulle ta över hela marknaden och växa. Nu påminner jag mig om att tanken från början bara var att överleva fram till pensionen.

Han vrider om nyckeln.

– Och nu är jag så gammal att jag inte behöver bry mig om pengar. Det är roligare att känna att jag har gjort ett avtryck den dag jag sätter tofflorna. Jag har fått andra människor att få upp ögonen för växterna, sedan har de gått ut och plockat själva. Alla som lägger sig ner på knäna i naturen får en identitet där och börjar bry sig om den. Det kan jag vara lite stolt över.