Sillarna anfaller

Håkan Westerberg var väldigt sugen på att få höra ljudet. Att det var särpräglat förstod han av det han kunde läsa i tidningarna. Tidningarna, förresten – den saken var eggande i sig. Tänk att undervattensljud, det udda forskningsområde han ägnade sig åt, kunde hamna i rampljuset tack vare ubåtsfrågan.

Han hade fått en och annan kryptisk propå från militären genom åren. Redan på 1980-talet ville Försvarets forskningsanstalt låna referenslitteratur. Ett särskilt intressant verk, en amerikansk sammanställning över olika fiskläten, var från 1950-talet och fanns i biblioteket. Håkan och Fiskeriverket delade med sig. Samtidigt ställde han frågor. Han fick inga svar. Allt var topphemligt.

1992 hörde Marinens ubåtsskyddsanalysgrupp, Musac, av sig. Deras frågor var mer specifika: de ville veta hur svenska fiskarter låter. Även där fanns obskyra böcker och forskningsrapporter att studera och Håkan Westerberg sammanställde all tillgänglig kunskap. Dessutom ombads han att spela in olika marina ljud. Torskar är kända ljudalstrare, till exempel, så dem spelade han in. Och manetstim avger ett slags eko – det undersökte han styrkan hos. Den visade sig dock väldigt svag. Han bandade även sillstim, och fann att de var kusligt tysta även då de enligt ekolodet fanns alldeles under båten.

När han besökte Musac i Stockholm för att överlämna all denna information påpekade han att det vore enklare att hjälpa till om han fick veta lite mer. När, var och under vilka omständigheter hade det ljud man eftersökte källan till spelats in? Vilken frekvens hade det? Hur länge varade det?

Men nej, att dela med sig av sådan information ansågs uteslutet. Marinen ville veta allt, civilisten Håkan Westerberg fick inte veta något.

Han frågade även om han kunde få lyssna på en inspelning. Svaret var nej där också.

Det hela var frustrerande. För fanns det någon svensk som hade förutsättningar att känna igen detta svårtolkade, på gränsen till mystiska, ljud – så var det rimligen Håkan.