Sillarna anfaller

Håkan Westerberg var väldigt sugen på att få höra ljudet. Att det var särpräglat förstod han av det han kunde läsa i tidningarna. Tidningarna, förresten – den saken var eggande i sig. Tänk att undervattensljud, det udda forskningsområde han ägnade sig åt, kunde hamna i rampljuset tack vare ubåtsfrågan.

Han hade fått en och annan kryptisk propå från militären genom åren. Redan på 1980-talet ville Försvarets forskningsanstalt låna referenslitteratur. Ett särskilt intressant verk, en amerikansk sammanställning över olika fiskläten, var från 1950-talet och fanns i biblioteket. Håkan och Fiskeriverket delade med sig. Samtidigt ställde han frågor. Han fick inga svar. Allt var topphemligt.

1992 hörde Marinens ubåtsskyddsanalysgrupp, Musac, av sig. Deras frågor var mer specifika: de ville veta hur svenska fiskarter låter. Även där fanns obskyra böcker och forskningsrapporter att studera och Håkan Westerberg sammanställde all tillgänglig kunskap. Dessutom ombads han att spela in olika marina ljud. Torskar är kända ljudalstrare, till exempel, så dem spelade han in. Och manetstim avger ett slags eko – det undersökte han styrkan hos. Den visade sig dock väldigt svag. Han bandade även sillstim, och fann att de var kusligt tysta även då de enligt ekolodet fanns alldeles under båten.

Annons

När han besökte Musac i Stockholm för att överlämna all denna information påpekade han att det vore enklare att hjälpa till om han fick veta lite mer. När, var och under vilka omständigheter hade det ljud man eftersökte källan till spelats in? Vilken frekvens hade det? Hur länge varade det?

Men nej, att dela med sig av sådan information ansågs uteslutet. Marinen ville veta allt, civilisten Håkan Westerberg fick inte veta något.

Han frågade även om han kunde få lyssna på en inspelning. Svaret var nej där också.

Det hela var frustrerande. För fanns det någon svensk som hade förutsättningar att känna igen detta svårtolkade, på gränsen till mystiska, ljud – så var det rimligen Håkan.

 

I praktiskt taget två decennier hade Håkan Westerberg ägnat sig åt att lyssna på hur det lät under ytan längs Sveriges kuster. Som utredare på Fiskeriverket mätte han bland annat ljudstyrkan hos olika marina installationer och byggnationer för att utröna huruvida de kunde tänkas störa undervattenslivet. Men framför allt sysslade Håkan med att spåra fisk.

Han fäste små ljudsändare på olika arter som han sedan kunde följa under deras färder genom haven. På så vis visste man hur de vandrade beroende på parningscykel och säsong, och hur påverkan på ett visst bestånd på en viss plats kunde förväntas få följder på andra håll vid andra tidpunkter.

I veckolånga perioder satt han till havs med en hydrofon nedsänkt från någon mätbåt och med ett par tunga studiohörlurar pressade mot öronen.

Nästan allt biologiskt liv genererar ljud. I luften är vi vana vid att känna igen dem. Även ur en veritabel kakofoni kan vi skilja fågelsång från hundskall, insektssurr och stojande barn.

Vattenmolekyler är mer trögrörliga än luft. Ljud dämpas och förvrängs, men har molekylerna väl satts i rörelse fortplantar de å andra sidan läten nästan fem gånger så snabbt som luft – och över mycket långa sträckor. Knölvalarnas sång, världens högsta biologiska ljud, kan höras på flera hundra mils avstånd.

Undervattenskakofonin är svårare att sortera. Många skandinaviska fiskarter skapar ljud vid parning eller för att markera revir. Kräftdjur genererar sina läten, likaså badande människor eller en flundra som lyfter från bottnen. Utöver alla biologiska ljudkällor tillkommer vågorna som vaggar tången eller bryts mot stranden.

Väder och vind hörs också under vattnet, precis som alla av människan skapade installationer och farkoster till havs. Vindkraftverk brummar under ytan. Ledningar, kablar och pipeliner surrar. Ett fraktfartyg avger en annan ton än en passagerarfärja. Vattenskotrar ger ifrån sig ett högfrekvent läte, tunga oljetankrar ett dovt och lågfrekvent.

Håkan Westerberg trodde sig ha hört det mesta – en gång när han spårade en lax utanför Luleå fick han till och med in Radio Moskva i lurarna. Det var resultatet av att den långa kabeln till hydrofonen under vissa atmosfäriska förhållanden kan fungera som en långvågsmottagare.

Men det så kallade typljudet fick han alltså inte höra. Vad Försvarsmakten gjorde av Håkans upplysningar visste han inte, mer än att det framgick av medierapporteringen att det säregna ljudet alltjämt togs som belägg för ubåtskränkningar.

Den saken blev det allt svårare att begripa, inte minst med tanke på att den förmodade inkräktaren Sovjetunionen upphört att existera.

Annons

Våren 1994 visade sig ett annat av marinens bevisljud vara alstrat av minkar. Håkan Westerberg begrep hur misstaget kunnat ske. Lyssnar du på en känd ljudkälla kan du med hjälp av volymen bedöma hur långt bort den befinner sig. Vet du däremot inte vad du hör behöver du flera mikrofoner för att med hjälp av trigonometri bedöma avståndet, så att du därigenom kan bedöma volymen och utifrån den upplysningen gissa dig till ursprunget.

Här hade marinen spelat in ett mycket lågt ljud med hjälp av nya avancerade lyssnarbojar, och trott att det genererats av luftbubblor som skapats av tystgående ubåtars propellrar – så kallat kavitationsljud. Dessa ubåtar befann sig i så fall en bit bort. Istället rörde det sig om luftbubblorna från simmande minkars ivrigt viftande ben – alldeles intill mikrofonerna.

Avslöjandet vållade ett medialt och politiskt rabalder, men företrädare för Försvarsmakten tonade ner det inträffade genom att påpeka att kavitationsljudet var en färsk företeelse och endast ett av flera inspelade läten. Först och främst hade man typljudet – en ytterst signifikant företeelse som observerats ett åttiotal gånger genom åren.

Håkan förstod att det måste vara detta fenomen som legat bakom hans kontakter med marinen. Det hela var ganska märkligt, eftersom han själv fått intrycket att militärerna inte alls var säkra på vad de spelat in.

Året därpå tillsatte regeringen en ubåtsutredning som pekade ut just typljudet som en uppenbar brist i bevisföringen. »Under mer än tio år har Försvarsmakten brottats med typljudsproblemet«, konstaterade utredarna. »Vi finner också här att Försvarsmaktens kontakter med utomstående expertis har tagits för sent och varit av otillräcklig omfattning. Om ljudeffekten härrör från främmande undervattensfarkoster, måste detta betraktas som mycket allvarligt från säkerhetspolitiska utgångspunkter. Vi anser att det finns starka skäl att utnyttja alla tillgängliga resurser för att snabbt få klarhet i frågan, bland annat genom att vända sig till hydroakustisk expertis utanför Försvarsmakten.«

Håkan Westerberg gissade att det bara var en tidsfråga innan marinen kontaktade honom igen.

Doktoranden Magnus Wahlberg var precis där han ville vara: på Fiskeriverkets utredningskontor och kustlaboratorium vid Nya varvet i Göteborg. Där var han knuten till ett projekt om redskapsutveckling som leddes av veteranen Håkan Westerberg. Westerberg var känd som en uppfinningsrik person som man vände sig till när man stod inför problem i gränsområdet mellan fysik och biologi.

När man lade ner den stora elkabeln mellan Sverige och Polen var det han som fick utröna huruvida ålarnas vandringar skulle störas av dess magnetism. Och den planerade Öresundsbron – kunde den påverka fisklivet? Håkan Westerberg ledde arbetet med Fiskeriverkets expertutredning.

Själv var Magnus Wahlberg nyutexaminerad från universitetsstudier i fysik och biologi i Lund och Göteborg. Det sista han gjorde innan han anställdes av Fiskeriverket, 28 år gammal, var att studera späckhuggare i Nordnorge. I Tysfjorden samlas vintertid flera miljoner ton sill på bottnen för att invänta bättre tider. Då kommer späckhuggarna dit; i hundratal skrämmer de gemensamt upp stimmen till ytan där ett hejdlöst frosseri vidtar. Magnus avlyssnade jakten med hydrofon. Han hade vissa idéer om att man kunde fiska genom att locka eller skrämma fångsten med ljud, som han misstänkte att späckhuggarna gjorde. På så vis kunde man kanske utveckla en modern och mer storskalig variant av det gamla insjöknepet »plumsning«, som gick ut på att lura in gäddor i utlagda fiskenät.

En dag var han med om en lika oförglömlig som skrämmande upplevelse ute på fjorden. Han satt med sina lurar och hörde späckhuggarna signalera till varandra när ett snabbt växande, ljusgrönt fält dök upp framför båten. Trots att det var bråddjupt på platsen skrek han spontant till skepparen: »Backa, vi går på grund!« Sekunden därpå kokade havsytan av gas, och de insåg att det var effekten av hundratusentals sillar som drabbats av panik där nere i djupet och samtidigt pressat luften ur sina simblåsor. Samma fenomen inträffar regelbundet i mindre skala på den svenska västkusten, där fiskare kan beskriva hur havet »kokar« när sillstim flyr från jagande makrill.

Men nu var det sommaren 1996, och Magnus Wahlberg jobbade över på sin nya arbetsplats när telefonen ringde. Det var Peter Lundberg, professor i fysisk oceanografi i Stockholm, som sökte Håkan Westerberg. Magnus svarade att chefen gått hem för dagen och undrade om han kunde framföra något. Lundberg berättade att det gällde Försvarsmaktens problem med det där typljudet och att han och Westerberg ingick i den nytillsatta referensgrupp som skulle gå till botten med frågan. Det var dags att diskutera formerna för det första mötet.

När Magnus redogjorde för samtalet gick det inte att ta miste på Håkans förtjusning. Den här chansen tänkte han inte missa – och han föreslog att Magnus hakade på. Även Magnus sysslade med hydroakustik, och detta var rimligen en upplevelse värd att dela.

Försvarsmakten hade inga invändningar och efter den obligatoriska personkontrollen gjorde även Säpo tummen upp.

 

Annons

Några månader senare klev Håkan och Magnus av tåget i Stockholm. Försvarsmakten hade skickat en bil som körde dem de drygt tre milen ner till örlogsbasen i Berga.

Efter diverse inpasserings- och välkomstceremonier visades de in i ett mötesrum. Där väntade ett femtontal militärer och några civila experter.

Vid det laget hade marinen grubblat på det mystiska ljudet i över tio år. Ubåtsjaktsenheten och Marina analysgruppen, Mana, var övertygade om att det härstammade från en ubåt. Musac, den underorganisation som ägnade sig åt teknisk analys, menade att andra möjligheter inte kunde uteslutas. Foas hydroakustiska experter, som befann sig ytterligare några steg ut från den militära kärnan, ansåg att frågan var långt ifrån avgjord.

Med hjälp från en rad statliga institutioner och universitet hade botaniska fenomen, geologiska förklaringar som gasutsläpp eller rörelser i jordskorpan, atmosfäriska störningar samt olika ljud kopplade till väder, vind eller sjöhävning kunnat uteslutas. Ett antal professorer och experter var därför redan avpolletterade från referensgruppen. Noggranna analyser av de sammanlagt 51 timmarna av typljudsinspelningar gjorde att man dessutom var säker på att det inte rörde sig om något missljud kopplat till tekniska fel på själva apparaturen.

Huvudteorin var därför fortfarande att det var en farkost som hördes på banden. Problemet, fick Håkan och Magnus nu veta, var att ingen känd ubåt lät på det viset. Den svenska marinen och dess kollegor inom Nato ägde digra ljudbanker på varenda tänkbar farkost över och under havsytan. Den enda träffen så långt gällde ett enda tillfälle och ett enda inspelat ljud som någon – rimligen jänkarna, men den saken var hemlig – hade kopplat till en rysk ubåt. Det påminde om typljudet.

Alltså måste det röra sig om någon ny sorts extremt tystgående ubåt, med en dittills okänd framdrivningsmekanism. Bröt man ner och analyserade typljudet i dess minsta beståndsdelar påminde det om kavitationsljudet, fast tvärtom; här var det gasbubblor som imploderade istället för att explodera. Därför kunde det vara kopplat till en pneumatisk anläggning på den tänkta farkosten, eller avgasutsläpp från något slags luftoberoende maskineri.

Utöver marinens egen personal, och Foas ljudexperter, ingick därför Chalmersprofessorn Göran Bark fortfarande i utredningen. På det tekniska universitetets avdelning för fartygskonstruktion ledde han det enträgna arbetet med att i en så kallad kavitationstunnel försöka registrera en propeller, eller propelleraxel, eller något annat, som genererade ett ljud likt det som fanns på marinens band. Ett fenomen man spekulerade om var navvirvelkavitation; om någon nu lyckats konstruera en helt ljudlös propeller, med en helt ljudlös motor, kanske det var dess nav som skapade detta hydroakustiska fenomen.

En annan ännu inte helt avfärdad möjlighet var att stenar eller grus som rörde sig på havsbottnen låg bakom typljudet, eller kanske något man kallade för kölvattenstråk. Därför var oceanografiprofessorn Peter Lundberg också kvar.

Och så Håkan Westerberg och Magnus Wahlberg då, eller »Grupp 4: Biologi«, som de titulerades inom utredningen, tillsammans med Claes-Göran Hagström, den kommendörkapten som var deras kontaktman och som utsetts till gruppens ordförande. Håkan och Magnus gillade Hagström; han kom från den bohuslänska skärgården, verkade inte krångla till saker i onödan och var dessutom bror till en fiskforskare på Havsfiskelaboratoriet i Lysekil som de kände.

Biologi utgjorde fortfarande en möjlig förklaring. Den information Håkan för länge sedan försett marinen med visade att fiskstim eventuellt kunde utgöra svaret, men problemet var naturligtvis att ingen heller hört fiskar låta som typljudet.

Så hur lät då det förbaskade ljudet?

De närvarande samlade ihop sina saker. Det var dags att träda in i det allra heligaste: Musacs analysrum.

 

»Det här är som en James Bond-film«, tänkte Magnus Wahlberg när de traskade i korridorerna, allt längre in i berget. I ett underjordiskt rum med kontrollpaneler och apparater som tagna ur ett museum från kalla kriget – vilket på sätt och vis stämde – slog de sig ner kring ett nytt bord.

»Nu ska vi spela upp ljudet«, sade en av militärerna. Alla tystnade.

Så lät det ur högtalarna: »Schkrrrrpsscchhllrruttt.«

Både Håkan och Magnus hade förväntat sig ett mer lågfrekvent, rytmiskt ljud. Och så kom … det där. Det påminde om poppandet och fräsandet från en stekpanna när man steker bacon.

De såg sig omkring, men alla andra i rummet var allvarliga. Det var inget skämt.

Veteranen Håkan Westerberg tänkte: »Vad i all sin dar är det som får dem att tro att detta ljud kommer från något av människa skapat?«

Ynglingen Magnus Wahlberg kom ihåg sina upplevelser på Tysfjorden och tänkte: »Det här kan faktiskt vara sill.«

Så långt Magnus kunde minnas hade man jagat ubåtar i den svenska skärgården, att följa de spännande händelseförloppen på TV utgjorde en oförglömlig del av uppväxten. Han mindes alla politiker och militärer som han hört prata om just det här ljudet – med säker och myndig stämma.

Nu sade någon i rummet något om »delad målbild«, och att ljudkällan kunde sprida sig i två eller flera enheter – vilket skulle tala för någon form av moderfarkost som medförde miniubåtar.

Allt kändes absurt.

Under en paus gick Magnus och Håkan åt sidan. »Är det något annat än en ubåt, och det är det nog, så är det nog sill«, sade Magnus till sin chef. Håkan nickade. »Jag tänker detsamma.«

Visst var det ett problem att veteranen tillbringat åratal till havs, och även spelat in timtals med silljud, utan att någonsin höra det här högfrekventa fräset. Å andra sidan: bara för att man går ut med en kamera på savannen är det inte säkert att det dyker upp ett lejon.

Från den stunden hade de en arbetshypotes. Andra fiskljud kunde tills vidare läggas åt sidan.

Deras studieobjekt var behäftat med vissa grundläggande problem. Sillar är ömtåliga. De dör så snart de fiskas upp och alla som hållit i en vet hur lätt fjällen faller av.

Att de är så primitiva utgjorde samtidigt grunden till den potentiella typljudsförklaringen. När fiskar navigerar vertikalt justerar de flytkraften med hjälp av simblåsan. De flesta har gaskörtlar som genom diffusion omvandlar syret i blodomloppet till gas när blåsan behöver expandera, och tvärtom när den behöver krympa. Mer gas när fisken vill stiga, mindre gas när den vill sjunka. Även detta intrikata system har sina svagheter – går djupförändringen för hastigt hinner inte körtlarna med och fisken blir dykarsjuk. Drar man exempelvis upp en torsk för snabbt kan den »explodera« och magsäcken tränga ut ur munnen.

Sillar saknar sådana körtlar. Istället lapar de i sig luft vid havsytan, som de sedan förvarar i sina simblåsor. Volymen justerar de genom en ventil mellan simblåsan och analöppningen; vill de sjunka fiser de helt enkelt ut lite luft, vill de stiga igen får de lita till sin muskelstyrka.

Vintertid ruvar de på bottnen och är nästan omöjliga att fånga. Håkan och Magnus ville ändå göra ett försök, och i början av december gav de sig ut på fiskafänge. De lade ett hydrofonförsett nät utanför Gottskär söder om Göteborg i förhoppning om att kunna spela in hur fiskarna lät när de drogs upp. De fick ingen fångst. Några dagar senare försökte de utanför Ringhals, med lika magert resultat.

Istället bestämde de sig för att försöka med döda fiskar. På laboratoriet vid Nya Varvet fyllde de en röd badbalja med vatten, sänkte ner en hydrofon och riggade en videokamera som skulle dokumentera experimentet. Innan de gick för dagen kom de överens om att Magnus skulle köpa några sillar av fiskhandlaren på Axel Dahlströms torg på vägen hem. När Magnus väl stod där med påsen i handen kunde han inte hålla sig, utan återvände till jobbet.

På laboratoriet sänkte han ner en sill under ytan och klämde till. Det pruttade till och några bubblor slapp ut. Det lät inte lovande. Han försökte med en till. Och en till.

Vid det laget hade de fått digitala kopior av typljudet, både i dess fräsande massform och nedbrutet till dess enskilda komponenter. Om Håkan och Magnus hade rätt i sina misstankar skulle ljudet av en sådan delkomponent motsvara det från en sill som tryckjusterade simblåsan – och fräset vara resultatet av ett helt stim som gjorde samma sak simultant.

Om man detaljstuderade även det isolerade delljudet i datorn kännetecknades det av att det »chirpade«, det vill säga bestod av en rad ljudpulser som successivt sjönk i frekvens. Det var det som gjorde det så speciellt.

Det ljud Magnus Wahlbergs döda sillar släppte ifrån sig saknade denna egenhet.

Nästa dag, den 12 december 1996, berättade han den dåliga nyheten för Håkan. Westerberg bad honom att demonstrera hur han gjort. Ännu en sill åkte ner i baljan, ännu en ljudlig prutt bubblade ut. Då tog Håkan en egen sill och sänkte ner handen, men istället för att trycka till klämde han alldeles löst. Och där var den – den pulsade chirpen!

De studerade ljudavbilden på datorn, och den var häpnadsväckande lik typljudet. Grundfrekvensen var förvisso lägre, 1 kHz istället för 3–4 kHz, men det var förväntat – i havet är det omgivande vattentrycket högre, vilket med naturens lagar borde leda till högre frekvens. Dessutom var de här sillarna döda. Det viktiga var själva karaktäristiken.

Triumferande mejlade de en inspelning till Foa. Myndighetens ljudexperter Erland Sangfelt och Bengt Granath höll med om att försöket var lovande, men påpekade frekvensproblemet. Håkan Westerberg förklarade varför det inte spelade så stor roll och att detta hur som helst bara var ett första försök.

 

Målet var att få tag på levande sillar att spela in. Efter några resultatlösa fiskefärder förklarade de för en fiskare i Bua vad de var på jakt efter, givetvis utan att förklara något om den hemligstämplade bakgrunden. Fiskaren hjälpte gärna Fiskeriverket och lovade att höra av sig. Sedan var det bara att vänta.

Den 24 januari 1997 ringde fiskaren nerifrån Halland: fem infångade sillar var vid liv! Håkan och Magnus samlade ihop sina grejer och körde i ilfart till kustlaboratoriet vid Ringhals.

De gjorde i ordning baljan och hydrofonen och sänkte ner de levande sillarna, en i taget. Alla gav ifrån sig ungefär samma ljud när de klämde på dem. De lät faktiskt som de döda sillarna – men nu hade de i varje fall bevisat att även levande fångst skapade en pulsad chirp.

Håkan och Magnus reste till Stockholm för att avge rapport. Med sig hade de ljudinspelningar och filmer från sina experiment. Håkan hade dessutom sammanställt det vetenskapliga underlaget bakom bubbelvibrationsteorin, det vill säga varför och på vilket sätt vattendjupet påverkade frekvensen hos gasframkallade ljud. Det fanns till och med en färdig matematisk formel från 1977 som pedagogiskt redde ut sambanden.

På Foas kontor sammanstrålade de med Erland Sangfelt och Bengt Granath. Granath var riktigt uppsluppen och berättade att han först ställt sig frågande till Håkans och Magnus experiment – men sedan hade han själv lagt sig i badkaret och »framkallat ljud«. Sangfelt var mer avvaktande. Håkan och Magnus behövde bevisa frekvensteorin även praktiskt, samt naturligtvis påvisa att typljudet förekom även till havs. Men nog var de något på spåren.

Samtidigt fick de veta att den uppfattningen inte alls delades av officerarna på Musac. Frekvensen var ju helt fel. Dessutom hade marinen så många andra bevis.

Håkan och Magnus kände att det hade uppstått två tydliga läger, där Granath och biologigruppens ordförande Claes-Göran Hagström tycktes övertygade om att de nog funnit lösningen – och resterande marinofficerare gjorde allt för att bagatellisera deras upptäckt. Erland Sangfelt verkade balansera mittemellan.

 

Som gammal oceanograf var Håkan Westerberg van vid att anpassa eller knåpa ihop sin egen mätutrustning. Nu skaffade han råmaterial i form av plexiglas, aluminiumbalkar, plastslangar, en vakuumpump, en tryckmätare, en Hi8 videokamera, en videobandspelare, en monitor, en DAT-bandspelare, en förstärkare samt en hydrofon av märket Atlantic Research LC-50. Av alltsammans skapade han en sillpruttframkallare.

Konstruktionens kärna var en halvannan meter lång vattentät plexiglastub som man kunde öppna i ena änden för att stoppa in en sill. Kring denna riggades observationsutrustningen som hölls på plats av en aluminiumram. Alltihop kunde sänkas ner under vattenytan. En slang kopplade tuben till vakuumpumpen som skulle befinna sig på däck tillsammans med tryckmätaren och bandspelarna för ljud och bild.

Hela rasket transporterades till kustlaboratoriet i Ringhals.

Den 25 mars 1997 fångade Buafiskaren 20 levande sillar som hölls vid liv i vattenfyllda baljor. Håkan och Magnus körde till Ringhals, kånkade ut sillarna och sillpruttframkallaren till Fiskeriverkets båt och lade sig en bit ut i hamnen. Med två buntband spände de försiktigt fast en levande sill på en plexiglasskiva och förde in den i tuben. Sedan sänkte de ner konstruktionen till 1,5 meters djup.

Uppe i båten kunde de se och höra att fisken verkade ha det bra där nere. Nu var det dags att ändra trycket i tuben, för att simulera vad som hände när sillen ändrade vertikal riktning i det fria. Därmed kunde det bevisas att ljudet även uppstod spontant, och inte enbart när en människa tryckte på simblåsan. Håkan satte igång vakuumpumpen – och några bubblor lämnade fiskens stjärt. Allt spelades in av utrustningen på däck.

Det var dags för nästa sill. Och nästa. Upp och ner ur havet med hela konkarongen, om och om igen, tills alla 20 sillarna var avverkade.

På Nya varvet analyserades ljudinspelningarna i PC-programmet Spectra Plus. Ljuden uppvisade stora variationer i längd och frekvensomfång, men samtliga gick att karaktärisera som pulsade chirpar. Och minst lika viktigt: frekvensvariationen följde den teoretiska matematiska kurvan. Högre tryck gav högre frekvens, och vice versa.

Så var även det frågetecknet uträtat.

 

Den våren skickade marinen dessutom ner en skåpbil till Göteborg, som rymde geografiska data, noteringar och analyser kring samtliga typljudsinspelningar från 1984 och framåt. Samt en massa kassettband. Håkan och Magnus fick inte hantera det hemligstämplade materialet på sin vanliga arbetsplats och tilldelades därför ett eget rum på regementet KA4 i närheten av Nya varvet. Där låstes allt in i ett säkerhetsskåp. Fiskforskarna fick egna nycklar och säkerhetskoder så att de skulle slippa störa ordinarie personal under sina efterforskningar.

Var inspelningarna hade skett – i princip var som helst runt de svenska kusterna – visste de redan. Oftast hade bandspelaren suttit på en spanande svensk ubåt, eftersom ett så tyst ljud svårligen låter sig spelas in från en mer högljudd farkost, och ibland kom upptagningen från någon av försvarets fasta hydrofoner. Nu fick de även veta på vilket djup de inspelade objekten förmodades ha befunnit sig, samt allra viktigast: exakt när inspelningarna var gjorda.

Håkan och Magnus jämförde platserna, datumen och djupen med kända fakta om sillstims säsongsbeteende i havet och fann att de stämde väl överens. Sedan matade de in varenda lokalitet och vartenda klockslag på utredningskontorets HP-dator och körde dem i programmet Navpac, som visade solens upp- och nedgång beroende på geografisk placering och tid på året.

Resultatet framträdde i formen av en strut: innanför struten var det dag, utanför var det natt. Försvarsmaktens typljudsinpelningar syntes som små dataprickar. Nästan samtliga grupperades till ett tjockt kluster inne i struten, de flesta av undantagen hamnade dessutom nära gränsen till dygnets ljusa timmar.

Alla inspelningar höll dock inte samma kvalitet, utan var klassade som antingen »typljud« – och därmed även som »ubåt«, enligt Marina analysgruppens rapportsystem – eller som »typljudsliknande«, vilket innebar »sannolik ubåt«. Nu filtrerade Håkan bort de svajiga så att enbart de 50 säkra fanns kvar.

Resultatet var slående: med undantag för en observation som låg tydligt utanför, och en som låg nära gränsen, placerade sig samtliga innanför struten.

En så tydlig dygnsvariation bevisade hypotesen om biologiskt ursprung. Tveklöst. Åtminstone för en naturvetare. Det enda alternativet vore om ryska ubåtsbesättningar enbart bedrev verksamhet under dygnets ljusa timmar, av någon fullständigt outgrundlig anledning och i så fall i motsats till sina svenska kollegor.

Inom vetenskapen finns en maxim som kallas för Ockhams rakkniv, uppkallad efter den brittiska medeltidsmunken och filosofen William Ockham. Han menade att man i valet mellan två alternativa förklaringar bör välja den som är minst tillkrånglad; rakkniv syftar på att man rakar bort de antaganden som krävs för att den mest komplicerade hypotesen ska hålla.

Under Ockhams levnad trodde man exempelvis på Ptolemaios modell av universum där jorden stod i centrum, vilket gjorde det otroligt svårt att få till logiken när man studerade solens och planeternas himlarörelser. Av den anledningen blev bland annat den officiella kalendern fel, så att årstiderna försköts jämfört med årets datum. I början av 1500-talet bad påven den polske vetenskapsmannen Copernicus att fixa kalendern. Denne studerade himlakropparna och fann att allt blev enklare om solen istället utgjorde universums centrum, och jorden var rund. Då föll även kalenderdatumen på plats. Av rädsla för att stöta sig med kyrkans officiella hållning lät han dock bli att besvara påvens propå, och först hemma i Polen igen slutförde han sitt stora verk om himlakropparnas rörelser.

Långt efter Copernicus död fann andra vetenskapsmän belägg på belägg för att hans grundteorier stämde, och att principen om den minst tillkrånglade lösningen stod fast. Eller som man numera säger: jorden är rund.

Eller överfört till Håkan Westerbergs och Magnus Wahlbergs verksamhet: om man måste välja mellan den enkla och naturliga förklaringen sill och en oerhört avancerad förklaring som tarvade okända framdrivningsmekanismer, oförklarliga beteendemönster och en närmast fantomlik förmåga att inte efterlämna några övriga fysiska spår, så tar man sillen.

Den 22 april reste fiskforskarna till Stockholm för att avlägga ännu en rapport. Men Ockhams rakkniv bet inte på militärerna i ubåtsgänget. Det var som att tala till en vägg.

Foas Erland Sangfelt och Bengt Granath höll dock med om att dygnsvariationen och de fördjupade pruttexperimenten stärkte sillhypotesen avsevärt. Alltså måste de gå vidare – och se till att fånga upp ljudet även i havet. Innan dess var det inte vetenskapligt bevisat.

Så det var bara till att resa hem igen. Fritt levande sillstim måste lokaliseras och på något sätt provoceras till att släppa samfällt väder.

De utförde trots allt ett regeringsuppdrag. Försvarsmakten ställde alla sina resurser till förfogande. Att ge upp fanns inte på kartan, tvärtom triggades både Håkan och Magnus av det allt mer absurda i situationen.

Emot sig hade de en uppfattning som de inte längre betraktade som rationell. Tron på att typljudet härstammade från ubåtar handlade om något annat, något djupare och mer svårbemött. Den var som en religion.

 

Den 12 maj 1997 klev Håkan Westerberg och Magnus Wahlberg ombord på minsveparen Mul 18 vid fyren Landsort. Det var dags för ett storskaligt fältförsök.

Örlogsfartyget drog ut på öppet hav söder om Stockholm. Personalen ombord, sex officerare och drygt lika många värnpliktiga, visste att uppdraget gick ut på att lokalisera sillstim, men inte varför. Håkan och Magnus avslöjade inget.

Även om fiskforskarna visste det mesta om hydroakustik var de inga experter på ekolod. Att hitta fiskstim var svårt. Båtens navigatör var i och för sig ekolodsexpert, men att vara en sådan inom marinen dög inte mycket till när det gällde att lokalisera sill.

Till slut fick de tag på ett litet stim. Motorerna slogs av, all övrig verksamhet upphörde och Håkan och Magnus fattade posto vid hydrofonstationen. Sedan avfyrades en seismisk luftkanon, ett verktyg som används vid oljeprospektering.

Undervattensknallen blev enorm. Sillstimmet reagerade inte överhuvudtaget.

Luftpistolen avfyrades igen och igen, och först efter tio upprepningar tyckte man sig se att sillstimmet sjönk lite djupare. Utan att avge några typljud.

Ytterligare två stim letades upp och utsattes för samma behandling. Resultatet blev likadant.

Nästa dag hade fiskforskarna en annan idé de ville pröva, utifrån Magnus Wahlbergs erfarenheter från Nordnorge. Späckhuggarna jagade med hjälp av ljud och ekolokalisering, men kanske skrämde de även upp fisken mot ytan visuellt – med hjälp av sina vita bukar.

Håkan och Magnus lånade ett vitt lakan som de utrustade med sänken. Nu sänktes det ner framför ett stim. Ingen reaktion. Ett nytt försök genomfördes, med samma resultat.

Det var dags att ta till kraftigare vapen. En av marinens chockgranater slungades iväg och detonerade med en stor smäll. Stimmet ifråga reagerade med att dra ihop sig. Inga ljud observerades.

Som ett sista experiment ville man försöka efterlikna vad som torde inträffa om en ubåt kom för nära stimmen. Med på minsveparen fanns en »sjöuggla«. Om denna lilla undervattensrobot kördes ner under fiskarna och sedan ljudlöst steg upp mitt ibland dem kunde det kanske väcka en reaktion.

Det blev en faslig jakt på nya stim att provocera. Sedan skulle ugglan ner, och när den väl befann sig på 90 meters djup och började sväva uppåt avgjorde slumpen om fiskarna behagade ligga kvar där ovanför. Sju gånger upprepades proceduren, utan framgång.

Efter fyra dygn till havs lade Mul 18 till i Nynäshamn. Ombord steg Foa-ljudexperten Bengt Granath, biologigruppens ordförande kommendörkapten Claes-Göran Hagström och fyra marinofficerare som företrädde gruppen som sökte bevis för att typljudet orsakades av ubåtar.

Inne i kajutan redogjorde Håkan och Magnus för de misslyckade experimenten till havs. Samtidigt förklarade de att årstiden egentligen passade illa för hela övningen, eftersom sillen under första halvan av maj söker sig in i skärgården för att leka. Officerarna ställde en rad frågor om fiskarnas beteende. Håkan berättade att stimmen kunde vara allt från kilometerstora till uppdelade i betydligt mindre enheter. Dagtid höll de samman på djupare vatten, nattetid delade de upp sig och åt plankton närmare ytan. De kunde röra sig i hastigheter från en knop, i normalfallet, till fyra knop under kortare perioder.

Nu befann sig forskarna äntligen på militärernas hemmaplan. Nu rörde det sig inte längre om tekniska experiment och analyser, utan om fysiska spaningsobjekt. Mål. Bäring. Avstånd.

Det fanns trots allt en rad problem som gjorde att även marinen, så här 13 år efter att typljudet spelats in första gången, inte lyckats koppla det till en känd ubåt. Precis som i fallet med kavitationsljudet var man inte ens säker på avståndet mellan hydrofonerna och de inspelade ljudkällorna. Om ljudet orsakades av sillar hade de, precis som minkarna, befunnit sig riktigt nära.

Det fiskbeteende fiskforskarna nu beskrev skulle då kunna förklara vissa observerade manövrar som hittills varit svårförståeliga. Den »delade målbilden«, exempelvis – som tolkats som att man spelat in en moderubåt som släppte ut en eller flera minifarkoster – var i så fall av ett stim som delade upp sig i flera.

I sina mötesanteckningar skrev kommendörkapten Jan Munthe, ordförande för Typljudsutredningen, under den avrundande punkten »i framtida arbete«: »Grupp 2 och 4 arbetar tillsammans. De kontakter som nu givits ett ubåtstaktiskt uppträdande skall, tillsammans med övriga bearbetade kontakter, kunna ges ett ›fisktaktiskt‹ uppträdande om hypotesen skall hålla.«

 

Håkan Westerberg återvände till Göteborg för att utföra andra uppgifter åt Fiskeriverket. Magnus Wahlberg gav sig ut på Hårsfjärden.

Fiskforskarna hade ytterligare någon vecka på sig innan de skulle presentera sin rapport på försvarshögkvarteret. Därefter väntade sannolikt fler fältförsök, men Magnus ville ta en sista chans att fånga upp typljudet bland fritt simmande sill innan han ställdes inför marinchefen Peter Nordbeck.

Han fick några fridfulla sommardagar ute på fjärden. Den här gången monterades en hydrofon i ett fiskenät så att han med lurarna på kunde höra hur det lät när fiskarna snärjdes.

När de satt där ute, han och fiskargubben, var det svårt att undvika ämnet ubåtsjakt. Magnus lyssnade mest. Fiskaren hade dragit sina egna slutsatser. Att sillen spökade, på det ena eller det andra sättet, hade han tänkt redan 1982. Då hovrade vertolhelikoptrarna här med sina nedsänkta hydrofoner, och ibland kallade de in en korvett som släppte sjunkbomber mot något eko. Resultatet blev allt som oftast att vattenytan täcktes av döda sillar.

Inte heller nu var de små rackarna särskilt hjälpsamma. Magnus fångade upp ett och annat kvitter, men på det stora hela upprepades erfarenheterna från Mul 18. Hydrofonkabeln spelade dock ett kärt gammalt spratt genom att vid ett tillfälle fånga upp rysk långvågsradio. Typiska standardfraser som »How do you do?« följdes av ord som Magnus inte begrep. En engelsk språkkurs.

 

Utanför det stängselomgärdade Högkvarteret på Lidingövägen 24 i Stockholm lämnade Magnus Wahlberg över sitt ID-kort i vaktkuren och förklarade att kommendörkapten Claes-Göran Hagström väntade honom. Vakten fipplade bakom sin dator och sade: »Han finns inte.« Magnus visste inte riktigt vad han skulle säga. Vakten knappade vidare. »Han kanske är hemlig?« föreslog han efter en stund. Magnus hade ingen aning. »Han är nog hemlig. Kom in du.«

Magnus passerade metalldetektorn och traskade in på området. Håkan Westerberg väntade på Hagströms kontor, där biologigruppen samlade ihop sig inför sin viktiga plädering. Claes-Göran Hagström var som vanligt på gott humör. »Du ska veta«, sade han till Håkan och Magnus, »att det har varit en lång, lång väg från en rysk ubåt till analöppningen på en sill.«

Typljudsutredningens ordförande Jan Munthe och en radda andra marinofficerare lyssnade uppmärksamt på allt de lade fram i mötesrummet: de bakomliggande litteraturstudierna, kända biologiska ljudalstrare i haven, att typljudets tydliga dygnsvariation innebar att förklaringen måste vara biologisk, varför misstankarna riktades mot just sill, och så vidare. När Magnus spelade upp en film med en sill som chirpade inne i plexiglastryckkammaren sade Munthe: »Det kan man ju tänka sig, att om man har ett helt gäng av de där så …«

Annars satt han mest tyst, med den ena handens fingrar rytmiskt trummande mot bordsskivan. Dump, dump, dump, dump …

 

Den sommaren utrustades den svenska attackubåten HMS Östergötland med en extern filmkamera och ett ekolod som var riktat uppåt. Håkan Westerberg mönstrade på den 18 augusti och under en vecka jagade han och besättningen sillstim.

Det var inte det enklaste, framför allt inte med den utrustningen.

Håkan ville att marinen istället skulle samarbeta med professionella fiskare, som kunde lokalisera stimmen och sedan leda in ubåten, men den lösningen var tydligen otänkbar. Det närmaste HMS Östergötland kom typljudet var när ubåten lyckades hitta ett glest sillstim som man passerade rakt igenom. Då hördes kvittret, om än glest och alldeles för utspritt.

Däremot fick Håkan Westerberg klart för sig att de aktiva ubåtsmännen på båten var starkt skeptiska till ubåtsteorin. De trodde mer på Fiskeriverket.

När Håkan mönstrade av efter fem dagar fick han en teckning som avskedsgåva. Den föreställde HMS Östergötland som något slags levande undervattenstingest med glad mun, enorma öron och två armar som höll fram en kamera som det stod »Sill TV« på. I förgrunden: tre bubblande fiskar som simmade undan med lurig min.

Experimentet med attackubåten var hursomhelst bara Steg tre i den fyrstegsraket kommendörkapten Jan Munthe redan hade slagit fast. Steg fyra var en mer storslagen historia, och där skulle fiskforskarna hursomhelst inte få vara med: »Lokalisera stim och ›anfalla‹ det med ubåt, minjakt med mera. Gå med aktiv sonar, blåljus, ROV [undervattensrobot, författarens anmärkning] med mera.«

Munthe avrundade måldokumentet med en personlig reflektion: »Det är viktigt att ubåtarna får klart för sig att verksamheten går ut på att jaga och provocera fisk och inte sätta en torped i en ubåt. Detta kan innebära ett uppträdande som är främmande för en ubåtsofficer.«

För Magnus Wahlberg gick det bättre. Utanför Söderhamn fanns en fiskare som av ett 400 meter långt nät hade tillverkat en enorm ryssja, med vars hjälp han kunde fånga flera ton sill. Magnus fick de mest fantastiska upptagningar – både film och ljud – av pulsade chirpar och kvitter.

Inspelningarna skickades till Foa. Och därmed var Håkan och Magnus färdiga med sitt uppdrag. De hade inte mer att bidra med.