Skandiamannen

Stig Engström väcker uppmärksamhet och förbryllar Palmegruppen. Läs fortsättningen av »Den osannolika mördaren«.

I krimjourens väntrum i polishuset på Kungsholmen väntade taxichauffören Anders Delsborn tillsammans med Anna Hage och Karin Johansson på att förhöras. När väninnorna började diskutera vad de egentligen hunnit uppfatta sade Delsborn åt dem att inte prata om vad som hänt: det var viktigt att deras vittnesmål var så opåverkade som möjligt.

När förhören började strax efter midnatt hade Anna Hage och Karin Johansson inte mycket att berätta för polisen. Fram till skottögonblicket hade de haft uppmärksamheten på annat, därefter låg deras fokus på brottsoffret. Johansson hade inte noterat gärningsmannen överhuvudtaget, och Hage hade endast uppfattat att han var »medelålders, mörk och klädd i en trekvartslång rock eller kappa«.

Anders Delsborn sade å sin sida att han väntat på grönt ljus när han slängt en blick in mot trottoaren och, som han mindes det, sett tre stillastående personer i korsningen: ett par och en ensam man med ryggen mot husfasaden. Han uppfattade det som om trion samtalade, och samtidigt som trafikljuset växlade till grönt hördes två smällar. Delsborn hann se rökflamman från det sista skottet samt att gärningsmannen höll vapnet i höger hand, »ett vapen med en ovanligt lång pipa, typ Colt«.

Annons

Mannen uppfattade han som 180–185 centimeter lång och klädd i »grå herrhatt« samt »grå ulster med svarta stänk«. När gärningsmannen flydde hade han inte sprungit »med en yngre mans vighet utan förde sig något långsamt i steget«.

 

Lördagen den 1 mars vaknade Sverige upp till sorgemusik på radion. Den som slog på TV:n fick snart veta orsaken: landets statsminister Olof Palme hade skjutits till döds på öppen gata i Stockholm.

Från världens ledare strömmade kondoleanser till den svenska regeringen. Biträdande statsminister Ingvar Carlsson tog över som regeringschef medan Stockholms länspolismästare Hans Holmér tog hand om mordutredningen.

Vad polisen hade att gå på framgick av morgontidningarna samt kvällstidningarnas extraupplagor. Där dominerade de första ögonvittnenas berättelser, med fokus på Delsborn, Hage och Johansson. Uppgifterna om mördarens signalement var knapphändiga och varierade, de vanligaste var att han burit lång mörk jacka eller rock samt mössa eller keps.

Under förmiddagen ringde försäkringsbolaget Skandias grafiker Stig Engström hem till företagets personalansvarige Roland Bergström. Engström hade jobbat över föregående kväll och undrade vilken tid han hade stämplat ut. Bergström förstod inte varför det var viktigt och fick då höra att Engström råkat befinna sig på mordplatsen utanför Skandiahuset – nu ringde polisen och en massa journalister till honom, så han ville vara säker på detaljerna.

»Särskilt för nyckelvittnena blev pressen stor när det stod klart att den tekniska bevisningen var så skral.«

Roland Bergström tog sig till jobbet och fann att Engströms utpasseringstid var 23.20. För säkerhets skull kollade han upp klockans tillförlitlighet mot Fröken Ur och upptäckte då att den gick en minut för fort. Engström hade alltså stämplat ut 23.19, vilket Bergström ringde och meddelade grafikern.

Klockan 12.00 höll Hans Holmér sin första presskonferens. Där angav den färske spaningsledaren den ungefärliga tidpunkten för mordet, 23.21, samt mördarens flyktväg och signalement.

Tjugo minuter senare tog sig Stig Engström fram genom telefonkön till polisens tipsmottagning. Polismannen Ali Lindholm gav ärendet rubriken »Iakttagelse av person« och noterade att uppringaren jobbat över och just hade kommit ut på gatan när han hört vad han trodde var en avgassmäll. Snart såg han dock att någon låg på marken och att folk samlades kring denne.

»När han passerade gränden vid Tunnelgatan, tittade han ditin«, skrev Lindholm. »Han säger att det stod arbetsbodar där och att väggen till det så kallade kulturhuset var upplyst. Mot denna vägg, såg han en man i 20-årsåldern, iklädd mörkblå täckjacka. När han kom fram till Palme, sade Lisbet Palme att gärningsmannen hade mörkblå täckjacka. Engström sprang då efter de poliser han sett springa in i gränden, utan att hinna ifatt dem. Han återvände därefter gående. Han tror att det signalement, som har lämnats på en man i mörk rock, kan gälla honom själv. Han var själv iklädd mörk rock och keps.«

Engström tillade att han skulle resa på vintersemester till Idre och lämnade ett telefonnummer där han kunde nås. Under dagen kontaktade han även Svenska Dagbladet, som skickade ett reporterteam till villan i Täby. Stig Engström plåtades hemma i köket där han upprepade sin berättelse om att ha varit på mordplatsen, och lade till en detalj: nu påstod han även att han hjälpt till att vända Olof Palme i framstupa sidoläge.

 

Under lördagen fann en privatperson en kula i närheten av brottsplatsen och nästa dag hittade ytterligare en privatperson den andra. Ammunitionen var en metallgenomträngande sort och kalibern identifierades som .357, i vardagligt tal kallad för Magnum. Antalet räfflor på kulorna talade för att de var avfyrade av en revolver tillverkad av Smith & Wesson.

I Aktuellts direktsändning söndagen den 2 mars berättade Hans Holmér: »En annan detalj som har kommit fram är uppgifter om att mördaren har burit en liten väska i ena handen, i storleksordningen 15 gånger 20 centimeter eller någonting sådant. En handledsväska eller motsvarande. Vi räknar med att han i så fall har dolt vapnet.«

Annons

I övrigt hade utredarna ett tjog vittnesmål att arbeta med, men de förhör som hållits under mordkvällen och den efterföljande natten var summariska och oftast inte inspelade på band. Därför måste alla betas av på nytt. Vissa centrala vittnen, som Yvonne Nieminen och Stefan Glantz, föll bort i hanteringen och var tvungna att själva höra av sig för att bli förhörda igen.

När musikläraren Inge Morelius, som suttit i en slarvigt parkerad Opel Rekord på andra sidan Sveavägen, förhördes hela två veckor efter mordet påpekade han själv att det var ett problem att han hunnit älta delar av vittnesmålet med sig själv: »Nu har man ju läst så mycket i tidningarna också.« Förhörsledaren svarade överslätande: »Glöm det.«

Sedan utspelade sig just vad Morelius befarat. Dagen efter mordet hade han uppgivit att gärningsmannen »kommit ifatt« paret Palme, men när Morelius nu utvecklade berättelsen menade han att mördaren väntat in makarna i hörnet av Skandiahuset. I uppföljande förhör med honom tillkom allt fler detaljer, ett fenomen som upprepades med de flesta vittnena.

Särskilt för nyckelvittnena blev pressen stor när det stod klart att den tekniska bevisningen var så skral. Viljan att minnas mer, att hjälpa polisen fram till en lösning, ledde till att några lämnade uppgifter som låg långt från vad de uppgivit i det första förhöret. Somliga hördes under hypnos för att försöka locka fram mer information.

»Tio dagar efter mordet hölls ett första vittnesförhör med Stig Engström över telefon. Nu klarnade bilden av hur han menade att han själv agerat på platsen.«

Det var kort sagt ingen idealsituation. Grundläggande inom vittnespsykologin är att utsagorna direkt efter brottet är de mest värdefulla. Minnet påverkas snabbt, och ju mer ett vittne ser, hör och läser, desto större risk för påverkan. Ögonvittnen är heller inte särskilt pålitliga. I synnerhet inte om händelseförloppet är hastigt och vittnena inte är direkt fokuserade på själva händelsen.

Ta en sådan sak som vad mördaren hade på huvudet. »Barhuvad«, sade Chevroletvanens förare; »stickad mössa«, enligt firmafestaren Björkman; »en blandning av herrhatt och Sherlock Holmes-mössa«, menade taxichauffören Delsborn; »keps«, enligt arkivarbetaren Jeppsson.

Lade man samman vittnesmålen blev signalementet ändå hyggligt samstämmigt: Mörk trekvartslång jacka eller rock samt mörka byxor. Mörka lågskor. Gärningsmannen var också kraftigt byggd snarare än smal. Längden var enklare att bestämma: analysen av skottvinkeln mot Palmes rygg tydde på att han borde vara cirka 180 centimeter lång.

 

Ett problem var att ingen hade något att säga om mördarens ansikte. Vittnenas blickar drogs till den fallande mannen, eller i några fall till vapnet. Och när vittnena tittade upp var gärningsmannen redan på väg bort.

Lisbeth Palme hade lämnat väldigt knapphändiga uppgifter under mordnatten. Dagen efter mordet var hon mer samlad, men hade enligt förhörsprotokollet inget att säga om ansikte eller vapen. En svaghet i sammanhanget var att hon inte tillät att något förhör bandades. Inte heller ville hon medverka i någon rekonstruktion.

Även Lisbeth försökte minnas mer. I ett senare förhör kom de första detaljerna om gärningsmannens ansikte: stirrande, ljus blick, bulliga kindknotor, vit överläpp och kort hals. Ännu senare berättade hon att hon efter dådet tittat upp för att be om hjälp och då mött blicken från en man som betraktat henne från några meters avstånd innan han gett sig av. Denne uppfattade hon som mördaren. De uppgifter hon uppgav då stämde dessvärre in på det närmaste vittnet Anders Björkman, som mycket riktigt betraktat Lisbeth och den fallne Olof i några sekunder innan han räddhågset smugit sig undan.

Redan den 4 mars utlyste Hans Holmér en belöning på 500 000 kronor till den som kunde lämna information som bidrog till mordets lösning. Några dagar senare tog Palmeutredarna till det chansartade draget att publicera en fantombild som byggde på uppgifter från en kvinna som reagerat på en stressad man på andra sidan Brunkebergsåsen. Denne hade rört sig längs gärningsmannens beräknade flyktväg, men både tid och avstånd från brottsplatsen gjorde observationen osäker. Från denna stund levde dock allmänheten i tron att mördaren var en något avmagrad, mörkhårig yngre man med ett sydländskt utseende, och polisen formligen dränktes av tips om människor som såg ut ungefär så. Samtidigt gjorde naturligtvis fantombilden att personer som såg annorlunda ut blev mindre misstänkta.

Bilden riskerade även att påverka dem som trots allt bevittnat mordet: när det självupplevda vävs ihop med annan information blir det med tiden allt svårare att skilja de båda sakerna åt, och allt kan uppfattas som självupplevt.

 

Annons

Tio dagar efter mordet hölls ett första vittnesförhör med Stig Engström över telefon. Nu klarnade bilden av hur han menade att han själv agerat på platsen.

Engström hade varit väldigt aktiv – inte minst vad gällde åtgärder för den skadade Olof Palme. Därefter hade han samtalat med Lisbeth Palme och då fått veta åt vilket håll gärningsmannen sprungit och att mannen bar en mörkblå täckjacka.

När piketpoliserna anlände hade Engström »något militäriskt« pekat ut mördarens flyktväg, för att sedan löpa efter polismännen med signalementsuppgifter så snart han kommit på vad Lisbeth Palme sagt. Eftersom han inte hunnit ikapp poliserna hade han vänt vid trapporna. Väl tillbaka på brottsplatsen fick Engström höra en yngre person som lämnade ett signalement – »keps och stålbågade glasögon« – som stämde in på honom själv. När han försökte påtala detta för en polis, samt ville lämna egna vittnesuppgifter, hade han dock blivit avvisad.

Palmeutredarna fick ingen ordning på Engströms uppgifter. Varken Lisbeth Palme, Anders Björkman, Anna Hage eller Stefan Glantz hade berättat om någon äldre man som deltagit vid upplivningsförsöken, och inte heller övriga vittnesobservationer rymde något som styrkte Engströms version. Att Engström skulle ha blivit avvisad lät heller inte rimligt.

Under mars hörde utredarna av sig flera gånger till Stig Engström, men utan att bli särskilt mycket klokare. En kort period räknades han som en av fyra intressanta personer på brottsplatsen. De tre andra var Björkman, Jeppsson – och mördaren. Det berättade Hans Holmér i ett samtal med Dagens Nyheters reporter Ann-Marie Åsheden, som hade exklusiv och daglig tillgång till spaningsledaren; resultatet skulle bli en bok. Den 24 mars uttryckte Holmér det som: »Engström som jobbar i Skandia och kommer ut på Sveavägen och virrar omkring där.«

»Folke Rydén kunde berätta att Stig Engström kände sig besviken och illa hanterad.«

När det den första helgen i april blev dags för en brottsplatsrekonstruktion på Sveavägen fanns inget uttalat huvudspår. De ansvariga bestämde sig för att inte kalla Stig Engström – hans uppgifter var helt enkelt inte trovärdiga.

Men istället för att nu kliva ur handlingen tog Stig Engström ett eget initiativ. Han kontaktade en grafikerkollega på SVT:s Rapportredaktion, där man snabbt hakade på hans story: Hade polisen slarvat bort ett viktigt vittnesmål? Skulle inte ett av de första vittnena på plats få berätta sin historia?

I ett knappt tre minuter långt inslag blev det istället reportern Folke Rydén som vallade Stig Engström på brottsplatsen. Nu fick han chansen att inför kameran visa hur han lämnat Skandias entré, skyndat på stegen för att hinna med sista tunnelbanan och vid kvarterets slut vikit in mot ett skyltfönster för att kika på klockan – i samma ögonblick som skotten avlossats mot paret Palme.

En illustratör fyllde i de delar där övriga aktörer saknades i inslaget: hur Stig Engström hjälpt paret Palme på plats, pekat ut gärningsmannens flyktväg och sedan sprungit efter de polismän som tagit upp jakten på mördaren. När han väl tillbaka på brottsplatsen hört sitt eget signalement lämnas till en polis blev han i inslaget avvisad med repliken: »Tack, vi har redan ett vittne.«

Folke Rydén kunde berätta att Stig Engström kände sig besviken och illa hanterad. Sittande vid sitt eget skrivbord i Skandiahuset levererade han en bitande slutreplik in i kameran: »Polisen säger att man håller på att lägga pussel – då ska man väl inte ta bort bitar som hör till pusslet? Men, man är kanske inte så bra på att lägga pussel då, i så fall.«

Själv hade dock Engström tagit bort en pusselbit polisen lagt stor vikt vid. Sin bruna handledsväska bar han så ständigt att både arbetskamrater och vänner betraktade den som hans signum. Under hela Rapportinslaget lyste den med sin frånvaro.

Dagen därpå var Engström hett stoff för kvällstidningarna. Under rubriken »Jag förväxlades med mördaren« fick han en helsida i Expressen där han återigen tog chansen att berätta sin historia. Nu påstod han att inte mindre än fem olika poliser talat med honom efter mordet, varav den sista ville att han skulle ta om hela sin berättelse från början. I Expressen skärpte han kritiken mot polisen som han tyckte »uppför sig som glada amatörer i den här allvarliga utredningen«.

Vid den här tiden började journalister och allmänhet ifrågasätta Palmeutredarnas hantering av mordet, och läsare och tittare eldades på av Stig Engströms kritik.

 

Någon vecka efter Engströms mediegenomslag kontaktade våldsrotelns rutinerade spaningsledare Arne Irvell sin tidigare kollega Per Häggström, nu utredningsinspektör på Skandia. Häggström hade jobbat 17 år inom polisen och var en erfaren brottsutredare. Arne Irvell hade tidigare frågat honom hur Skandias väktare rört sig i kvarteren runt brottsplatsen, och bad nu Häggström att diskret kolla upp Stig Engström.

I samma veva kom Engström på tal i Palmegruppen – den här gången med större allvar. Vid ett möte i ledningsgruppen den 22 april sattes han upp på den så kallade aktivitetslistan, som upprättats för att man skulle hålla reda på viktiga frågor, spår och ledtrådar. »Ja, i Engströms fall är det ju inte en siffra rätt«, konstaterade Hans Holmér. »Han har ju varit däruppe [på Brunkebergsåsen] med handväskan också«, tillade en av cheferna på våldsroteln.

»Väktarna berättade å sin sida om Engströms förvirrade uppträdande då han återvänt ungefär 20 minuter senare.«

Den 25 april hölls ett nytt vittnesförhör med Engström, eller »Skandiamannen« som han nu kallades i medierna. Den här gången blev han kallad till polishuset på Kungsholmen där han fotograferades i de kläder han burit under mordkvällen. Hans handledsväska plåtades separat på ett skrivbord, för att ge en uppfattning om storleken.

Förhöret varade i 80 minuter. Engström påstod att han varit på sitt arbetsrum hela kvällen och att han stämplat ut 23.20. Därefter hade han varit väldigt fokuserad på att hinna hem, varför han varken observerat gärningsmannen eller någon annan på gatan. Engströms sedvanliga berättelse om att han varit framme vid mordoffret och därefter pratat med Lisbeth Palme kryddades nu med ytterligare en upplysning: »›Jag har blivit skjuten i ryggen‹, säger hon.«

Engström fick även berätta hur han avslutade kvällen efter att ha återvänt till Skandiahuset: han hade promenerat upp till Odenplan för att ta nattbussen 00.10 hem till Täby. Han förklarade också varför han tog kontakt med polisen dagen därpå: »Då så när jag hörde den första presskonferensen som var på lördagen, så sa jag, ja jag skall åtminstone ringa in och ta bort ett onödigt signalement eftersom jag upptäckt att det stämde hemskt mycket med mig, medan däremot Lisbeth hade sagt täckjacka.«

 

Medan våldsrotelns utredare tog de första tagen med Skandiamannen jobbade utredningsinspektören Per Häggström med samma sak inne på Skandia. Han talade med de tre Securitasväktare som tjänstgjort under mordkvällen, företagets säkerhetschef Hans-Olof Olsson och Roland Bergström på personalavdelningen. Den senare berättade att Stig Engström haft minst tre telefonkontakter med honom under lördagen, för att få veta sin utpasseringstid. Att den i själva verket var 23.19 gav Engström gott om tid ute på Sveavägen innan skotten föll klockan 23.21:30.

Väktarna berättade å sin sida om Engströms förvirrade uppträdande då han återvänt ungefär 20 minuter senare. Därtill stämde det inte att Engström varit på sitt rum hela kvällen: en av väktarna hade stött ihop med honom i receptionen, varvid han uppgivit att han varit ute och ätit. Detta var vid 21-tiden.

Arne Irvell och våldsroteln gjorde nu bland annat extra kontroller av Stig Engströms närvaro på mordplatsen. Vittnet Stefan Glantz, som själv givit den skjutne Olof Palme konstgjord andning, kallades in och fick se 15 bilder, varav merparten var vittnen från brottsplatsen. Glantz plockade säkert ut Anna Hage och Karin Johansson, däremot hade han inte sett Stig Engström.

Arne Irvell delade med sig av uppgifterna till Per Häggström inne på Skandia, men skulle själv inte slutföra utredningen av Stig Engström. Den 31 maj gick Irvell i pension. Han gav Expressen en intervju där han under rubriken »Mordgåtan snart löst – polisens främste spanare säker« gav sin syn på spaningsläget. Optimismen gällde framför allt ett tips som sett ut att hamna »i högen ›ej spaningsresultat‹ som nu blivit högintressant och som stabiliserat sig de sista veckorna«. Och vidare: »Ungefär om en månad får vi nog se förspelet på upplösningen.«

Syftade Arne Irvell på Stig Engström? Arne lever inte, men sonen Peter hade ingående samtal med fadern om Palmemordet under många år.

– Jag minns det där, säger Peter Irvell i dag. Arne var nog allmänt positiv till möjligheterna att lösa mordet, med tanke på personal och resurser. Artikeln är nog ganska hårt vinklad.

Oavsett vilket var Skandiamannen högintressant för Arne Irvell. Observationerna från brottsplatsen tillsammans med Per Häggströms uppgifter var starkt besvärande för Engström.

– Arne ansåg att det var självklart att Skandiamannen skulle utredas, berättar Peter Irvell. Arne ansåg att Stig Engström skulle förhöras, inte bara i egenskap av vittne.

Palmeutredarnas foton av Stig Engström och hans väska. Foto: Polisens arkiv.

I en promemoria till polisen daterad den 5 juni 1986 summerade Skandias utredningsinspektör Per Häggström vad han fått fram så långt. Han kompletterade sina egna uppgifter med sådant han fått höra från Arne Irvell, bland annat att »övriga vittnen på mordplatsen icke har sett Engström«. Däremot hade tre av de mest centrala vittnena lämnat ett signalement på gärningsmannen som stämde in på Engström.

I sina samtal med Anne-Marie Åsheden samma vecka summerade Hans Holmér: »Sen har vi då Engström i Skandiahuset. Hans uppgifter stämmer inte om vad han gjorde på kvällen. Han säger att han varit inne på Skandia hela kvällen. En vittnesuppgift säger att han kommit in vid 21-tiden. Till råga på allt elände verkar det som han känner Jeppsson. Och Jeppsson är tydligen en knepig figur sexuellt, han ger undanglidande svar när man pratar runt om han träffat tjejer. Han blev klart störd. Så de där vana utredarna sa att det är nåt knepigt med den där killen. Och samma sak gäller Engström. Han är eventuellt tvåkönad. Nu ska vi tala med honom.«

Att Stig skulle vara hermafrodit var en uppgift som hade förvanskats i flera led och härstammade från en drygt fyra år gammal artikel i Svenska Dagbladet om könsroller, eller med tidens språkbruk »androgynitet«. Artikeln utgick från ett självskattningstest där den svarande fått skatta sig själv avseende 60 egenskaper som Maskulin, Tävlingsinriktad, Foglig och Mild. Resultatet visade att Stig Engström bar på många »kvinnliga« egenskaper, varför han intervjuats i tidningen.

Till detta alltså påståendet att Stig Engström och Lars Jeppsson kände varandra sedan tidigare, med den underförstådda andemeningen att de kunde ha stämt en romantisk träff. Det kunde i så fall både förklara varför Engström totat ihop en så felaktig berättelse och lösa utredarnas bekymmer med Jeppsson. Honom blev man nämligen heller inte riktigt klok på.

»Jag är en den sortens person folk påstår saker om, men det är alltid människor som inte känner mig.«

Till skillnad från de flesta andra vittnena stod Jeppsson fast vid sin historia oavsett hur många gånger han hördes. Om mördaren framkom inga nya detaljer: han hade sett en bred ryggtavla bara, och något som såg ut som en keps. När Jeppsson pressades betonade han istället hur osäker han var. Som det där om att mördaren var klädd i en »mörkblå täckjacka«, som han uppgett till polisen redan uppe på Brunkebergsåsen. Det var kanske en överdrift, egentligen var Jeppsson bara säker på att mördaren burit ett mörkt klädesplagg.

Att »de där vana utredarna« störde sig på denna försynta särling, som efter att ha tagit ett glas portvin med några vänner spankulerat på en mörk bakgata innan han tagit paus bakom en byggbarack medan han funderade på att gå på nattbio, påverkade förhören. Under dem uppmanades Jeppsson att svara på alla möjliga ovidkommande frågor, som vad han haft i sin väska, varför han varit ensam … Att han skulle ha känt Engström, eller vara homosexuell, var fria spekulationer.

– Så där har det varit för mig genom åren, säger Lars Jeppsson. Jag är en den sortens person folk påstår saker om, men det är alltid människor som inte känner mig.

För Hans Holmér var hursomhelst Stig Engström en surrande fluga han inte blev av med. Vittne? Möjligen. Gärningsman? Nej, inte alls. Historien råkade bara vara »fylld av sammanträffanden«.

»Engström är lite knepig som person«, sade Holmér till Åsheden. »Det är alltid så att när man får knepiga personer med i ett fisknät så här, så spelar det ingen roll att de är oskyldiga för de stökar till det så vansinnigt.«

 

Måndagen den 9 juni började de Securitasväktare som arbetat i Skandiahuset under mordkvällen att förhöras av polisen. Den personalansvarige Roland Bergström hördes per telefon. Därmed bekräftades de uppgifter Per Häggström samlat in, samtidigt som ny information tillkom.

Nu fick även kriminalkommissarie Erik Skoglund veta att Engström varit så kraftigt chockad när han återvänt till jobbet att han knappt kunde uttrycka sig sammanhängande. Det han då sagt till väktarna stämde dessutom inte med vad han senare uppgivit till polisen och medierna: exempelvis hade han varken nämnt någon språngmarsch efter poliser eller att han skulle ha förväxlats med gärningsmannen.

Den personalansvarige Roland Bergström berättade att Engström varit lika uppriven när han dagen därpå ringde för att få veta sin utpasseringstid. När Engström sagt att »tidningarna och polisen ligger på och vill veta« hade Roland Bergström undrat för sig själv hur i all världen tidningarna kunde känna till hans namn så tidigt. När Bergström väl tagit reda på utpasseringstiden hade han erbjudit sig att meddela den till polisen, men den saken hade Engström velat ta hand om själv. Med följden att han alltså uppgivit att han stämplat ut senare än han faktiskt gjort. Bergström hade reagerat på fler märkligheter, bland annat att Engström, som varit aktiv i Täbymoderaterna under många år, påstått att han inte känt igen Olof Palme.

Till detta kom en rad frågetecken om förhållanden inom Skandiahuset. Stig Engström visade sig vara den ende anställde med ett tjänsterum med eget lås. I motsats till vad han själv uppgivit hade han dessutom inte befunnit sig där hela mordkvällen, utan alltså återvänt från att ha ätit middag vid 21-tiden. Därtill hade en dörr på husets baksida stått öppen och avgett en larmsignal 22.35–23.22. Även väktarna ifrågasattes därför, framför allt den väktare som inte åtgärdat larmet.

»Under hösten lanserade Hans Holmér Operation Alfa: ett enormt tillslag mot PKK:s medlemmar i Sverige.«

Kort sagt framkom inget som plockade bort några frågetecken. Snarare tvärtom. Men Engström kallades inte ens till något nytt förhör.

Detta fick den nypensionerade Arne Irvell att undra över sakernas tillstånd.

– Arne höll kontakten med sina kollegor första tiden efter pensioneringen, berättar sonen Peter Irvell. Men ganska snart förstod han att det inte var populärt att han kom och lade sig i.

Även inne på Skandia grubblade man över polisens prioriteringar. Säkerhetschefen Hans-Olof Olsson:

– Jag tycker det var konstigt att utredarna inte talade med några officiella företrädare för Skandia, som jag själv och VD Björn Wolrath. Men jag höll en låg profil, jag ansåg att det var polisens uppgift att utreda det där.

Starkast reagerade utredningsinspektören Per Häggström, som blivit övertygad om att Stig Engström faktiskt var gärningsmannen. Men med Arne Irvell borta från spaningsledningen hade han svårt att få gehör:

– Inom våldsroteln påstod poliser att de var säkra på att Stig Engström INTE var gärningsmannen, och att jag kunde glömma honom.

Vad varken han eller övriga inblandade kunde veta var att spaningsledaren Hans Holmér under försommaren ställt in siktet på helt andra politiska kretsar än dem som en 52-årig före detta moderat fritidspolitiker från Täby kunde tänkas tillhöra. Holmér hade landat i att mordet inte var utfört av en ensam galning, utan var välplanerat och genomfört av en organisation: den kurdiska motståndsrörelsen PKK.

Dit styrdes nu alla tillgängliga spaningsresurser. Under hösten lanserade Hans Holmér Operation Alfa: ett enormt tillslag mot PKK:s medlemmar i Sverige.

 

Men Stig Engström var fortfarande inte helt avförd från utredningen. Vid ett möte i november 1986 sade Hans Holmér:

»Hur går det med Engström, är han avdiskad ännu?«

»Nej, Skoglund håller fortfarande på. Han ska besöka hans arbetsplats«, svarade en av utredarna.

Exakt vad som åsyftades är oklart. Det finns ingen skriftlig rapport om vad Erik Skoglund kom fram till gällande Engström, och kommissarien själv lider sedan länge av demens. Inom våldsroteln fanns hursomhelst ett fortsatt intresse för Skandiamannen: chefen Nils Linder tyckte att spåret var intressant, med hänvisning till den pensionerade Arne Irvell.

Holmér och Palmegruppen hade dock tankarna på annat håll. Trots ifrågasättanden och protester från åklagarsidan genomfördes Operation Alfa den 20 januari. Resultatet blev noll och intet. Utredningen organiserades om, och Holmér tvingades försvara sitt agerande men vägrade lämna spaningsledningen.

I slutet av januari 1987, nästan ett år efter mordet, försökte åklagarna Bo Josephson och Claes Zeime blåsa nytt liv i utredningen på egen hand. Det var dags att plocka upp de uppslag som lagts på is i juli 1986. I en DN-artikel kommenterade Josephson läget: »Det handlar om saker som borde ha granskats långt tidigare. Det finns mängder med intressanta uppgifter i materialet som man inte utrett alls.«

Polisinspektör Håkan Ström ombads studera de delar som rörde det påstådda ögonvittnet Stig Engström. För att försöka fastställa om Engström över huvud taget uppehållit sig på mordplatsen återvände Ström till de olika vittnesförhör som hållits månaderna efter mordet.

Vid Engströms förhör på polishuset den 25 april, den sista gången han hörts av polisen, ombads han att studera en samling fotografier som rymde personer som befunnit sig vid brottsplatsen. Han plockade då ut Jeppsson, Björkman och ytterligare två personer. Därav drog Håkan Ström slutsatsen att Engström talade sanning.

En av dem som Engström valt ut hade dock befunnit sig i en bil på andra sidan gatan under hela händelseförloppet och aldrig varit synlig för omgivningen. Två av de tre andra vittnena hade vid förhörstillfället hunnit medverka i både tidningsartiklar och TV-program, och att Stig Engström följde medierapporteringen är styrkt av samstämmiga uppgifter från arbetskamrater, närstående – och honom själv. I ett brev till en av sina vänner skrev han senare att han samlat material, »mest tidningsurklipp«, i »en maffig stor flyttkartong«.

Av den orsaken skulle det ha varit mer relevant för Ström att jämföra Engströms sena påståenden med vad han tidigare uppgivit för polisen. Redan vid lunchtid dagen efter mordet, då Engström självmant hört av sig till tipslinjen, hade han uppgett ett signalement som stämde överens med Jeppsson: »En man i 20-årsåldern, iklädd mörkblå täckjacka.« Men vid den tidpunkten var Jeppsson lika okänd för medierna som för övriga vittnen vid mordplatsen; skymd av byggbarackerna på Tunnelgatan hade han undgått allas uppmärksamhet. De enda som känt till hans existens var Nieminen och Zahir som mött honom uppe på David Bagares gata, de poliser han själv sökt upp – och gärningsmannen.

»Stig Engström ställde bara till problem. Han var inte trovärdig och man tröttnade på honom.«

På liknande vis fanns det inget spår av det närmaste ögonvittnet Anders Björkman i Engströms tidiga poliskontakter, medan han i det sista förhöret både kunnat peka ut Björkman och karaktärisera honom som »högljudd och märkbart berusad«. I den beskrivningen hade Engström fel. De personer som mött Björkman direkt efter skotten vittnade alla om att han varit svår att få kontakt med, förvirrad och fåordig. Att han var berusad var en uppgift han bidragit med själv, och först senare.

Istället för att notera sådana saker fastnade Håkan Ström för en vittnesuppgift från en passagerare i den Chevroletvan som parkerat på Sveavägen efter mordet. I ett förhör hade denne beskrivit en man som kommit fram till bilen och varit mästrande och »lite viktig«. Signalementet stämde hyfsat in på Stig Engström och när passageraren förevisats några foton hade han valt Engström.

Av detta slöt sig Håkan Ström till att det var Stig Engström som passageraren sett. Om Ström istället kikat i sina egna pärmar hade han upptäckt vad Chevroletvanens förare Leif Ljungqvist haft att säga om saken. Detta uppenbarligen bortglömda förhör, från april 1986, var till råga på allt genomfört av Håkan Ström själv.

»Lade du märke till någon man iklädd en mörkblå rock, keps och glasögon som tydligen var omedelbart i närheten av den här platsen när skotten föll och som sedan stannade kvar tills polismännen kom till platsen, en man i 40–50-årsåldern?« undrade Ström.

Ljungqvist: »Ja, där är man ju influerad av vad man hört och sett i media.«

Håkan Ström: »Mm.«

Ljungqvist: »Där har man ju sina egna teorier. Jag vet inte att jag har sett honom på platsen, men i och med att man har teorier om vad som har hänt med hans beteende va, om det är rätt att uppge det i det här sammanhanget det vet jag inte.«

Men istället för att be Ljungqvist utveckla tankebanan avbröt Ström: »Men det är inget att du spontant, att du minns den mannen?«

Ljungqvist återvände till huvudspåret: »Men jag kan inte minnas att jag sett honom. En man vet jag som hade glasögon, men han hade ingen keps eller nånting annat. Ja jag vet inte om det kan vara han. När jag satt i bilen och ringde, då kom det en man och frågade mig har ni biltelefon. Och han hade visserligen glasögon, men om han hade keps det vet jag inte.«

Den man med glasögon som Ljungqvist talade om, och som hans passagerare gissat var Engström, var BMW-ägaren Jan-Åke Svensson. Att Svensson uppträtt exakt på det beskrivna sättet framgick av förhöret med honom.

 

Som en sista utredningsåtgärd sökte Håkan Ström och ytterligare en polis upp Yvonne Nieminen på Domus Skärholmen den 30 januari 1987. De bad henne att studera en bild på Stig Engström och kommentera den utifrån sina minnesbilder.

Fotografiet de visade härstammade från Expressen och den artikel där Engström framträtt som »det bortglömda vittnet«, dock hade man retuscherat ansiktet. De båda poliserna utgick från att Engström var klädd som på mordnatten på Expressens bild. Dessvärre hade de fel.

Den rock Stig Engström burit under mordkvällen hade han visat upp vid vittnesförhöret i polishuset nio månader tidigare, då man även tog fyra bilder på honom. Den rocken var något kortare, den slutade ovanför knäna, och var av ett enklare snitt än den tjocka »finrock« han bar på Expressens foto.

Varför poliserna inte visade sina egna bilder är oklart, men Nieminen invände hursomhelst att den rock hon nu fick se stämde illa med hennes minnesbilder. Gärningsmannens rock hade fladdrat mycket och rimligen varit tunnare … dessutom var hon osäker på om mördaren haft halsduk, vilket Engström bar på Expressens bild. I övrigt sade hon: »Jag tycker att det stämmer liksom, kroppshyddan, men jag tycker han verkar för kort.«

Yvonne Nieminen funderade över längden, ville ha den springande mannen till 185 centimeter. Samtidigt konstaterade hon att hon sett honom i en nerförsbacke och att det kan ha förvillat. I sina olika förhör hade hon därför pendlat i sina uppskattningar, från 175 till 185 centimeter. Stig Engström var 1,82.

Handledsväskan stämde hursomhelst – »ja, det var i ungefär den storleken« – liksom skorna: »Han halkade när han sprang, så han hade inga stövlar eller grövre skor.«

Kroppshyddan, längden, skorna och inte minst – handledsväskan. Det enda som inte stämde in på Engström var rocken, men där var det polisernas val av bild som ledde fel.

Oavsett vilket slog Håkan Ström fast att det var med »all sannolikhet inte Stig Engström som Yvonne Nieminen mötte på David Bagares gata«.

 

Den 12 februari 1987 gjorde Stig Engströms namn en sista vända i Palmegruppen. Det var bara en tidsfråga innan Hans Holmér skulle tvingas bort, men än så länge bet han sig fast.

»Hur är det nu, är det klart med allt det sista?« undrade Holmér angående Engström.

»Ja, han är kvar som varande på brottsplatsen«, replikerade en utredare.

»Vad menar du med det?« undrade några mötesdeltagare.

»Som jag säger: han är kvar som varande på brottsplatsen. Och det är ingen anledning att jobba vidare med honom«, blev svaret. Och med det lät sig Hans Holmér nöja.

Stig Engström ställde bara till problem. Hans vittnesmål gick inte ihop med övriga vittnesmål, dessutom ändrade han sina uppgifter. Han var inte trovärdig och man tröttnade på honom.

Att Engström skulle plockas upp och utredas som ett huvudspår, åtta månader efter att Hans Holmér aktivt valt bort honom, fanns uppenbarligen inte på kartan.

Stig Engström avfördes från Palmeutredningen. Han var varken vittne eller gärningsman, varken fågel eller fisk. Han avfärdades som »varande« på brottsplatsen, en så udda lösning att flera av utredarna sett sig tvungna att fråga en extra gång.

Läs Del 3: Polisens dåliga samvete.

Läs källor och noter bakom reportaget.

Beställ boken nu – och få den signerad!

Boken Den osannolika mördaren utkommer i augusti och är Thomas Petterssons heltäckande berättelse om den avgörande pusselbiten till Palmemordets lösning – och hur han hittade den. Boken visar samtidigt hur utbrett hatet mot Palme och Socialdemokraterna har varit, ända upp i  samhällets översta skikt. Som Filterläsare kan du få boken signerad och utskickad med den allra första leveransen.

Förbeställ nu!