Skånska mord

När ett par rödlistade pilgrimsfalkar bildade familj i Kristianstads vattentorn inleddes en s­olskenshistoria som engagerade hela staden. Men säg den lycka som varar.

I september 2001 landade en ung pilgrimsfalkshona på toppen av Kristianstads vattentorn, en 52 meter hög betongkoloss som sticker upp ur stadens centrum som en mörkgrå svamp. Falken blev snabbt ett hett samtalsämne bland områdets många fågelskådare. När den återkom såväl nästa höst som hösten därpå ordnade en lokal entusiast fram en låda som ursprungligen var tänkt för den nedmonterade Kockumskranen i Malmö.

Lådan – knappt två meter lång och nästan en meter djup – bultades fast på ovansidan av vattentornet. I dess botten lade man ett tunt lager grus, för att simulera fågelns naturliga häckningsmiljö. Om honan någonsin skulle få sällskap av en hanne, resonerade ornitologerna, kunde paret inreda sitt rede i lådan – så som det skett i Boston, Toronto, Manchester och andra storstäder, där pilgrimsfalkar häckat på broar, gasklockor, köpcenter och skyskrapor.

Svenska pilgrimsfalkar var dock av en mer konservativ sort. Inte en enda falkfamilj i modern tid hade lyckats föda levande ungar i direkt anslutning till en stad. De föredrog sin naturliga miljö: branta, svåråtkomliga klippväggar, på tryggt avstånd från civilisationen.

Annons

Honan som slagit sig ner i Kristianstad sneglade knappt åt bolådan. På vintrarna höll hon värmen genom att jaga kajor och duvor, när våren närmade sig försvann hon, sannolikt norrut. När hon vintern 2006 slutligen fick sällskap av en hanne hoppades stadens naturvänner att orten snart skulle kunna skryta med landets första stadshäckande pilgrimsfalkar. Hannen ägnade de kalla månaderna åt att uppvakta honan, men när våren kom lämnade hon tornet utan att ta honom med sig. Samma sak hände nästa år, och året därefter, tills hon slutligen inte kom tillbaka över huvud taget.

Glädjen blev därför stor när en ny hona landade på tornet tidigt år 2010. Fågeln var ringmärkt och hade tagit sig hela vägen från Mecklenburg i norra Tyskland. Ornitologerna blev upphetsade eftersom det var första gången »den svenska stammen hade utbyte med den kontinentala«. Falkhannen var upphetsad eftersom hans uppvaktningsförsök äntligen bar frukt.

En förmiddag i maj ställde sig tre män i hissen mot vattentornets topp: driftschefen Jan Bogdanowicz, naturfotografen Patrik Olofsson och naturvårdssamordnaren Hans Cronert. Den senare arbetade för Länsstyrelsen med Kristianstads Vattenrike; ett 1 000 kvadratkilometer stort område med värdefulla våtmarker, skogar och sandområden. Området sträcker sig längs Helge å, norr om Kristianstad, till mynningen i Hanöbukten ett par mil nedströms.

I mitten av 00-talet godkändes det som ett av världens drygt 500 »biosfärområden« av FN-organet Unesco. Till skillnad från nationalparker, där människan helst ska lämna ett så litet avtryck som möjligt, bygger biosfärområden på samspelet mellan människa och natur. Ekosystemen ska vårdas och bevaras, men platserna ska även vara öppna för näringsliv och hållbar turism. I Kristianstad pågick vid tillfället byggnationen av ett påkostat informationscenter, ritat av White arkitekter, dit man hoppades locka besökare från hela Sverige. En familj urbana pilgrimsfalkar precis i närheten vore en svårslagen jackpot.

Väl uppe på vattentornets tak klippte de tre männen upp bolådans sönderrostade lås och lyfte på locket. De möttes av en fantastisk syn: tre stycken vitfluffiga pilgrimsfalksungar, bara ett par veckor gamla. Nästföljande morgon vigde Kristianstadsbladet ett helt uppslag åt ungarna. En lokal ornitolog kallade dem »en smärre sensation«. Nordöstra Skånes fågelklubb lät hälsa att de under dagen skulle sätta upp ett par tubkikare vid en närliggande kyrka, så att allmänheten kunde komma förbi och titta på falkarna.

Hans Cronert var mycket glad: »Ornitologer och andra naturintresserade från hela landet kommer att ta med sig familjen och åka till Kristianstad.«

 

Innan man sorterar in det uttalandet i facket »glädjekalkyler« bör man känna till att pilgrimsfalken alltid har legat den svenska naturrörelsen varmt om hjärtat. Delvis beror det på att fågeln är en så kallad »signalart«, som tack vare sin position högt upp i näringskedjan ger tydliga indikationer på hur det är ställt med miljön i stort. När pilgrimsfalken mår dåligt kan man helt enkelt förutsätta att samma sak gäller dess omgivning. Tyvärr har falken haft det motigt under merparten av 1900-talet.

I seklets början fanns långt mer än 1 000 par utspridda över hela landet. När fågelskådaren och fältbiologen Peter Lindberg började på universitetet i mitten av 60-talet återstod ungefär 30 par. Ingen kunde med säkerhet förklara vad minskningen berodde på, även om det hade börjat dyka upp teorier om att den var kopplad till det stegrande bruket av växt- och insektsgifter inom jordbruket.

När den 23-årige Peter Lindberg drog igång Operation falkbevakning var det för att skydda fåglarna mot ett helt annat hot: äggsamlare. Sådana hämtar in fågelägg, blåser ur dem och placerar dem sedan i ett särskilt kabinett. Målet är vanligtvis att samla alla arter inom en särskild kategori, till exempel rovfåglar. Ju mer sällsynt en art är, desto mer är äggen värda. Med tanke på att pilgrimsfalken i det närmaste var utrotad stod deras ägg mycket högt i kurs.

Våren 1967 stötte samlarna dock på patrull. Vid pilgrimsfalkarnas sista häckningsplatser vakade nämligen de hundratals studenter, ornitologer och miljövänner som anslutit sig till Operation falk-bevakning. Arbetet var ideellt och grupper var på plats 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan. Engagemanget lockade snart medierna, som skrev reportage, sände radio och producerade TV-inslag. Tack vare uppmärksamheten greps åtta kända äggsamlare ett par år senare, och dömdes till fängelsestraff och höga bötesbelopp.

När Naturskyddsföreningen seddan startade satsningen Projekt pilgrimsfalk i början av 1970-talet frågade de Peter Lindberg om han ville ta det yttersta ansvaret. Tre uppgifter skulle lösas: ta reda på hur många falkar som fanns kvar i landet, lista ut orsaken till att de försvann samt formulera ett åtgärdsprogram för att försöka rädda dem. Den första uppgiften var enklast. Pilgrimsfalkar är extremt hemortstrogna och återvänder till samma häckningsplatser år efter år. Efter en tid ute på vägarna kunde Peter Lindberg konstatera att det bara fanns 15 par pilgrimsfalkar kvar i hela Sverige – den lägsta siffran som någonsin hade uppmätts.

Snart blev det tydligt vem som var skyldig: den schweiziske kemisten Paul Müller. Strax efter andra världskriget insåg han att giftet DDT inte bara var effektivt mot malariamyggor – det var även ett universalmedel mot de skadedjur som plågade världens lantbruk. Müllers upptäckt gav honom Nobelpriset, giftet spreds på världens åkrar och livsmedelsproduktionen sköt i höjden.

Först långt senare insåg andra forskare att DDT bryts ner mycket långsamt i naturen och dessutom är lösligt i fett. När en mus åt besprutat utsäde fördes giftet vidare till kajan som fångade den, och sedan till falken som fångade kajan.
Där blev det kvar. Inte nog med att fåglarna blev sjuka: DDT och det närbesläktade ämnet DDE gjorde äggskalen så tunna att de sprack under ruvningen.

När de ansvariga för Projekt pilgrimsfalk analyserade ägg som aldrig blivit kläckta fann de också spår av en rad kvicksilverföreningar som använts mot svampangrepp i jordbruket. Även de ackumulerades i näringskedjans topp, där de ledde till försämrad flygförmåga, förlamning och död. Kvicksilvret var lyckligtvis redan förbjudet, och tack vare enorma mängder data från initiativ som Projekt pilgrimsfalk totalförbjöds även DDT i mitten av 70-talet.

Annons

Samtidigt inledde Peter Lindberg och hans kollegor ett avelsprojekt – »det absolut sista man kan göra för en hotad art«. De födde upp pilgrimsfalkar i fångenskap och satte sedan ut dem i burar hos lantbrukare, som på ideell grund fungerade som skötare. I andra fall placerade de fyra–fem veckor gamla ungar i särskilda lådor i anslutning till klippiga berg, där lokala fågelföreningar sedan ägnade månader åt att mata fåglarna och lära dem att jaga.

Antalet fåglar som häckade i det vilda växte sakta men säkert, och när avelsprojektet flyttades till Nordens Ark hade pilgrimsfalken förvandlats till något av en symbolfågel för hela den svenska miljörörelsen. När Naturskyddsföreningen tog fram en ny logotyp i slutet av 1980-talet var motivet givet: en stiliserad pilgrimsfalk. Samma symbol fick strax därefter pryda organisationens nya utmärkelse »Bra miljöval«.

– Men jag blir lite förbannad ibland, säger Peter Lindberg. För logotypen misstas ofta för en svala. Det är fan ingen svala. Det är en falk. Det är som med SJ – de har bra miljöval på sina lok, men så står det: »När andra skryter om kraften från hundratals hästar skryter vi om en liten fågel.« En liten fågel? Vet de inte vad det är, när de kunde jobba med pilgrimsfalkens kraft? De är ju idioter på den där PR-avdelningen.

Utomjordiskt. Det 52 meter höga vattentornet i Kristianstad, fotograferat i november 2012.
Skådare. »Sådana här saker väcker folks avsky«, säger Anette Strand. »Men det kan också väcka idéer. Hmm … man kanske skulle testa det här på falkarna i Helsingborg.«

De ansvariga på Kristianstads nybyggda informationscenter naturum Vattenriket var inte idioter. När 90-miljonersbygget öppnade hösten 2010 förärades de lokala pilgrimsfalkarna en egen utställning på nedre plan. Hur mycket just den bidrog till centrets genomslag är svårt att säga, men bara under de första månaderna lockade naturum över 100 000 besökare – fler än någon vågat hoppas på.

Året därpå växte falkutställningen med information om 2011 års kull – »tre välnärda ungar« – och inför säsongen 2012 slog kommunen på stort. Den gamla vindpinade bolådan på vattentornet byttes mot en ny, byggd i ett modernt, väderbeständigt material. Längst in i lådan installerades dessutom en webbkamera, placerad på ett sådant sätt att man, med Hans Cronerts ord, »fick falkarna och vyn av staden i samma blickfång«.

Det här året kläcktes hela fyra ungar. I maj publicerade Kristianstadsbladet en stort uppslagen bild tagen inifrån bolådan, där fyra små dunbollar plirar ut över staden. Rubriken: »Familjelycka.«

Hans Cronert hade haft rätt när han förutspådde att pilgrimsfalkarna skulle locka besökare från hela landet. Under våren anlände busslaster med fågelskådare för att beundra falkarna och passa på att »kryssa« andra sällsynta arter som häckar i Vattenriket. Många av dem visades runt av Anette Strand – gymnasielärare, hårdskådare och styrelseledamot i Sveriges ornitologiska förening. Någon vecka före midsommarafton tog hon med sig en grupp från Västergötland på en guidad tur i området, med falkarna som ett givet stopp.

– En ung kille hade med sig en Ipad, säger hon, och till den hade han kopplat upp live-sändningen från webbkameran. Så alla skådare stod och tittade på skärmen, som visade bilder inifrån bolådan, och så tittade de upp, och såg falkarna i verkligheten. Så där höll det på: skärm, upp, skärm, upp, skärm, upp  … Efter ett tag kom honan flygande med en stor, fet duva som hon släppte till ungarna. Det var riktigt coolt. Skådarna blev väldigt nöjda.

Snart började de fyra falkungarna flygträna, oftast genom att lyfta från bolådan på vattentornet och flaxa bort till Heliga Trefaldighets kyrka ett par hundra meter bort. Spiran på den imponerande stenbyggnadens topp var även falkhannens favoritplats; ofta satt han där för att spana efter bytesdjur.

Tack vare webbkameran nådde pilgrimsfalkarna en helt ny publik. Skolklasser i Kristianstad inledde dagens första lektion med att se hur falkungarna mådde. En tysk kvinna skickade oroliga mejl till Hans Cronert varje gång de små ungarna låg stilla för länge. En bilmekaniker från trakten hörde av sig och skojade om att han ville skicka en faktura för uteblivet arbete till Vattenriket – han hade fastnat framför webbsändningen i flera dagar och inte fått någonting gjort. I början av juni hade fler än 40 000 människor varit inne och tittat på falkfamiljen.

Men alla gillade inte vad de såg.

 

Pilgrimsfalkar är ståtliga fåglar, men de är också hänsynslösa rovdjur. De söker ständigt efter avvikande bytesdjur, som de sedan förföljer tills tiden är rätt för ett anfall. De dyker ner mot bytet från höga höjder, och ibland krävs det närmare 40 slag innan de får grepp om sin måltid. Då är det dock över: pilgrimsfalkens näbb är specialkonstruerad för att knäcka nackkotor.

Fågeln är dessutom världens snabbaste djur. En amerikansk pilot kastade sig nyligen ut ur ett plan på 5 000 meters höjd tillsammans med sin pilgrimsfalk Frightful, som dök bredvid honom tills han vecklade ut sin fallskärm. Mätinstrumentet han fäst under fågelns stjärtfjädrar uppmätte topphastigheten 389 kilometer i timmen. Det vore självmord för falken att jaga i den farten, men det är vad den är kapabel till.

Visst missnöje uppstod när falkfamiljen i Kristianstad åt upp en fjärdedel av områdets rödspovar – en långnäbbad flyttfågel som av Naturvårdsverket klassas som »akut hotad«. Men, som Peter Lindberg påpekar: »Predation förekommer. Predation är naturligt. Predation måste accepteras.« Ortsborna fick ta det onda med det goda.

Annons

Ett par pilgrimsfalkar med fyra ungar får under häckningsperioden i sig ungefär 124 kilo av det som på naturspråk kallas »biomassa«. Det motsvarar 413 exemplar av falkens basföda: duvor.

Duvor bajsar överallt. De kuttrar tidigt på morgnarna, gärna precis utanför någons sovrumsfönster. De terroriserar uteserveringar. De dyker upp i hundratal vid silor och spannmålsanläggningar där de äter människans mat och skitar ner till den milda grad att de skapar sanitära problem. De kallas ibland »råttor med vingar«. Kort sagt: bara ett fåtal människor i Sverige sörjer en död duva.

Ironiskt nog bor ovanligt många av just detta fåtal människor alldeles i närheten av vattentornet i Kristianstad.

Nu är det inte vanliga stadsduvor de ägnar sig åt, utan mindre, framavlade tamduvor, närmare bestämt brevduvor. Brevduveflygning är inte landets hippaste sport. Under storhetstiden på 50-talet sysselsatte den ett tusental svenskar, i dag återstår bara omkring 400. De allra flesta har uppnått pensionsåldern. Sedan Brevduveförbundet sjösatte sitt officiella webbforum 2009 har det endast lockat 26 registrerade medlemmar.

Sportens grundprinciper är enkla. De aktiva, som vanligen refererar till sig själva som »duvgubbar«, föder upp sina fåglar i duvslag där de ger dem mat och vatten. Duvorna präglas av platsen där de växer upp, och släpper man duvan långtifrån duvslaget är sannolikheten att de hittar hem mycket stor. De orienterar sig dels med hjälp av vägar, vattendrag och andra kännetecken i naturen, dels med hjälp av ett slags inbyggd kompass som känner av jordens magnetfält.

Under tävlingssäsongen hämtas hundratals duvor upp hos sina respektive ägare, varpå de i specialbyggda lastbilar körs till en särskild utsläppsplats där alla burar öppnas samtidigt. Den duva som håller högst medelhastighet hem till sitt duvslag vinner ära och berömmelse åt sin ägare.

Gärds Köpinge brevduveklubb har färre än tio medlemmar. Sex av dem bor så nära vattentornet i Kristianstad att deras duvslag befinner sig inom pilgrimsfalkens jaktradie. Samtliga är män. En av dem är Brevduveförbundets före detta ordförande. En annan föder upp landets främsta avelsduvor och har vunnit titeln Svensk mästare fem gånger under 2000-talet. När Kristianstadsbladet intervjuade den senare i samband med titelsegern för ett par år sedan listade han de största hoten mot brevduvan: åskväder, duvhök, sparvhök – och pilgrimsfalk.

»Ju mer han funderade, desto säkrare blev han på att dödsfallen saknade naturlig f-örklaring. Tre friska fåglar dog inte bara sådär, inom loppet av ett dygn.«

Två dagar före midsommarafton, på kvällen, ringde fågelskådaren Evert Valfridssons telefon. I andra änden sade en äldre kvinna att hon sett en falkliknande fågel på marken nedanför Heliga Trefaldighets-kyrkans torn.

Evert var skeptisk, men klockan sju nästa morgon tog han sig till platsen för att se efter själv. Intill kyrkoväggen låg en död pilgrimsfalk. Det är inte lätt att med blotta ögat skilja en falk från en annan, men den här hade ett tydligt kännetecken: ett permanent jack i ena vingen där ett par fjädrar saknades. Det var hannen från vattentornet.

När Hans Cronert fick veta vad som hänt kontaktade han Projekt pilgrimsfalk för att be om råd. Ungarna hade visserligen lärt sig att flyga hjälpligt, men de var oerfarna jägare. Skulle de klara sig med bara en förälder? Kontaktpersonen föreslog att de skulle hjälpa dem med födan, åtminstone i några dagar. Peter Lindberg fick också höra talas om händelsen. Den enda förklaring han kunde komma på till att en till synes frisk fågel plötsligt skulle falla död ner var att den drabbats av fågelinfluensan.

Vid lunchtid tog Hans Cronert hissen upp i vattentornet. Med sig hade han en samling döda kycklingungar. Så snart dörrarna öppnades såg han hur en falkunge låg och vilade på bolådans tak. Hans Cronert reagerade på hur stillsam den var: fågeln brydde sig inte om hans närvaro, trots att han kom närmare och närmare. När han bara var några meter ifrån fågelungen insåg han att den var död. Innan Cronert hunnit smälta den synen upptäckte han ytterligare en unge, på altanen strax nedanför bolådan. Även den var död. Bredvid låg en halväten stadsduva. Honan och de två övriga ungarna syntes inte till. En skärrad Hans Cronert plockade med sig duvan och ungarna och lade dem bredvid deras pappa, i en frysbox på biosfärkontoret.

Resten av dagen, och merparten av kvällen, ägnade han åt att »fundera väldigt mycket«. Ju mer han funderade, desto säkrare blev han på att dödsfallen saknade naturlig förklaring. Tre friska fåglar dog inte bara sådär, inom loppet av ett dygn. På midsommaraftonens eftermiddag ringde Hans Cronert polisen och frågade om en sådan här sak borde anmälas. Svaret blev ja.

När sällsynta djur- och fågelarter hittas döda skeppas kadavren till Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm, eftersom de tillhör »statens vilt«. Finns det anledning att ta reda på varför djuren har dött bör de dock skickas till Statens veterinärmedicinska anstalt i Uppsala, förklarade polisen. De föreslog även att Hans Cronert och länsstyrelsen skulle hålla i utredningen, eftersom polisens budget då slapp belastas. Hans Cronert tyckte att det var en märklig inställning, men lade djuren i särskilda lådor och skickade iväg dem.

I Uppsala hamnade de hos den biträdande statsveterinären Caroline Bröjer. Hon konstaterade snart att både ungfåglarna och hannen var »vid gott hull«. Djuren hade inga uppenbara skador och bar inte på några parasiter. Hon röntgade dem i jakt på metallfragment, men några sådana fanns inte. Hon öppnade fåglarna för att leta efter förändringar som kunde tyda på bakterieangrepp, infektioner eller andra naturliga dödsorsaker, men hittade inga sådana heller, ens när hon granskade vävnaden i mikroskop.

– Hittar du inga förändringar på ett djur med bra hull, säger Caroline Bröjer, då finns det alltid en misstanke om förgiftning. Och så var det i det här fallet.

Därmed översteg utmaningen den svenska myndighetens kompetens. Istället måste nedfrusna prover från falkarna skickas till ett laboratorium i den amerikanska delstaten Michigan, för att analyseras i en gaskromatograf: en anordning som kan identifiera i stort sett vilka kemiska substanser som helst. Men för att skicka rödlistade arter till andra sidan Atlanten behöver man först ett specialtillstånd av Jordbruksverket.

Caroline Bröjer kontaktade myndigheten, påpekade att ärendet var brådskande, och gick sedan på semester.

 

Kristianstad tog Hans Cronert emot ännu ett telefonsamtal, den här gången från en kvinna som på sträckan mellan Bromölla och Kristianstad upptäckt en falkliknande fågel alldeles intill järnvägsspåret. Hans tog sig till platsen och hittade den tredje ungen, död, med en kaja i klorna. Antagligen hade den unga falken i ren desperation gett sig ut på jakt trots att den inte varit redo. Kajan hade varit för tung och fåglarna hade störtat mot el-ledningarna ovanför spåret. Dödsorsaken var inget mysterium: både kajan och falken var sönderbrända.

Sedan gick även Hans Cronert på semester.

Så snart han återvände till arbetet i början av augusti ville han veta provsvaren från laboratoriet i Michigan. Dessvärre, fick han veta, låg falkarna fortfarande kvar i en frys i Uppsala.

Den person på Jordbruksverket som skulle ordna fram exporttillståndet hade varit ledig, och sommarvikarien hade missat att ärendet var brådskande. Först nu skickades fåglarna till USA.

När analyssvaren väl kom tillbaka hade det hunnit bli september. Polisen hänvisade dessutom till sekretess, och lämnade inte ut några detaljer utöver att det var som flera av de inblandade hade misstänkt hela tiden: pilgrimsfalkarna hade blivit förgiftade.

En vecka senare stärkte åklagaren brottsrubriceringen från jaktbrott till grovt jaktbrott, straffbart med upp till fyra års fängelse. Snart dök en polisman upp hos Hans Cronert för att ta hans vittnesmål.

Då hade tre månader hunnit passera sedan brottet begicks. Inga andra personer ombads att lämna vittnesmål. En knapp vecka senare lades förundersökningen ner.

»På det utredningsmaterial som föreligger går det inte att bevisa att den eller de som varit misstänkta gjort sig skyldiga till brott«, skrev kammaråklagaren.

Många som engagerat sig i fallet var besvikna på polisens insats. Samtidigt var de väl medvetna om att den här sortens brott sällan leder till att någon grips.

– Den anmälde vet ofta inte ens att han är polisanmäld, säger Sveriges främsta fågelskådare Christian Cederroth, som i fjol drogs in i ett jaktbrott på Öland.

En grupp fågelskådare berättade en dag att de bevittnat hur en man tog sig upp på taket till en industribyggnad för att stöta en planka ner i bon som tillhörde den rödlistade arten silltrut. De polisanmälde händelsen, men Christian Cederroth misstänkte att protokollet skulle hamna i botten av en papperstrave och åkte själv till platsen för att dokumentera de krossade fågeläggen. Sedan hörde även han av sig till polisen. Då fick han veta att förundersökningen redan var nedlagd, eftersom den »saknade brottsrubricering«.

– »Har ni pratat med vittnena?« frågade jag. »Vilka vittnen?« svarade de. Jag frågade om de ens varit på platsen, och de sade nej. Jag frågade om de ville ha mina bilder, och det ville de. Polisen kände väl igen mitt namn, för de öppnade fallet igen. Men det var i fjol, och därefter har det inte hänt något.

 

Kristianstad fick Hans Cronert veta att det fanns ytterligare en möjlighet till att falkmorden skulle få ett rättsligt efterspel. Den nedlagda förundersökningen till trots utreddes ärendet nämligen även av en helt annan polis – Ann-Charlott Wennström i Malmö, med yrkestiteln »koordinator för artskyddsbrott och grova jaktbrott i Sverige gentemot utlandet«.

Kopplingen till utlandet kom inte som någon överraskning för Hans Cronert.

Redan när han pratade med Projekt pilgrimsfalk strax efter midsommar fick han höra rykten om att händelserna i Kristianstad inte var unika – liknande saker skedde på flera platser i Europa. När Hans Cronert sökte på internet på engelska och tyska stötte han snabbt på flera fall som var kusligt lika det han själv dragits in i. I artikel efter artikel nämndes dessutom namnet på ett och samma gift – karbofuran.

Karbofuran är ett insektsgift som används för att bekämpa skadedjur inom jordbruket. Åkrarna »vattnas« med giftet, varpå grödorna suger upp det med rötterna och för det vidare till de insekter som har oturen att ta sig en tugga. Karbofuran är ett av de mest effektiva insektsgifterna som finns, och på grund av miljöeffekterna är det förbjudet i Kanada och EU sedan 2006. I USA är det bara tillåtet för grödor som inte är avsedda för människor, sannolikt för att en fjärdedels matsked är nog för att döda en vuxen man. Giftet angriper nervsystemet och har alltid slagit hårt mot fåglar, särskilt som det tidigare distribuerades i form av ett slags korn. Fåglarna misstog giftet för mat, och dog omedelbart.

Framför datorn insåg Hans Cronert att totalförbudet inte hade hjälpt världens rovfåglar nämnvärt. Våren 2011 rapporterade brittiska medier att fyra duvhökar och en ormvråk som hittats mystiskt döda i Exeter hade höga halter av karbofuran i kroppen. Strax därefter kom en liknande rapport från Irland, där två ormvråkar dött på samma sätt. En annan artikel handlade om hur flera kungsörnar förgiftats i det skotska området Argyll. Identiska fall fanns noterade i Tyskland, Österrike, Schweiz och Danmark, där kungsörnar förgiftats vid fyra tillfällen bara under de tre senaste åren. Mönstret var detsamma varje gång: måltavlan var rovfåglar, dödsorsaken karbofuran.

Mycket tydde på att samma sak hade hänt i Kristianstad. I fallen med kungsörnarna, duvhökarna och ormvråkarna hade gärningsmännen dock placerat ut förgiftade bytesdjur i området. I somliga fall var de döda, i andra fall var de vingklippta eller fjättrade vid marken. Så kunde det inte ha gått till i det här fallet. Pilgrimsfalkar visar inget intresse för stillasittande byten, och de äter bara kadaver om de bokstavligen får dem serverade. Kunde någon verkligen ha placerat en död, förgiftad duva vid falkarnas bolåda på vattentornet?

För det första borde någon ha sett det: pilgrimsfalkarna var ju övervakade dygnet runt. Företaget som försåg bolådan med webbkameran hade sparat en ordentlig samling bildrutor från dagarna innan brottet begicks, och när Hans Cronert gick igenom dem kunde han inte upptäcka någonting udda. Dessutom var säkerheten vid vattentornet rigorös.

– Det finns bara en ingång, och den har vi total kontroll över, säger vattenverkets driftschef Jan Bogdanowicz. Vi har ett nyckelskåp där en dator loggar vem som tar ut nycklar. Under perioden då det här hände var bara två personer inne i vattentornet: jag och en kille som sysslar med säkerheten.

Han utesluter även alternativ nummer två:

– Tornet är 52 meter högt. Det finns inga byggnader i närheten som man skulle kunna kasta någonting ifrån. Så det har jag väldigt svårt att tro. Falkarna måste helt enkelt ha flugit dit med duvan själva.

Men hur skulle det ha gått till? En artikel i en Österrikisk tidning gav Hans Cronert svaret på den frågan.

Våren 2012 började pilgrimsfalkar i Bregenz i västra Österrike bokstavligen att falla från himlen. Precis som i Sverige var arten tidigare så gott som utrotad, varför lokalbefolkningen reagerade med bestörtning. Flera personer fattade misstankar mot en man på orten, och tipsade polisen. Vid en razzia på mannens gård återfanns inte bara karbofuran, utan även en död mård med en duva i gapet. Mården hade dött av karbofuranförgiftning. Mannen erkände utan omsvep. Han förklarade att han hade löst giftet i honung, smetat in det i duvornas nackfjädrar och släppt dem i närheten av falkarnas boplats.

– Giftet är så toxiskt att om duvorna bara får en droppe på tungan så dör de, säger Peter Lindberg. Men i nacken kommer duvorna inte åt att putsa sig, och så länge de är vid liv flyger de runt som levande bomber.

Den österrikiske mannen hade hittat tipset om att blanda ut giftet med honung på en sajt på nätet. Karbofuranet hade han beställt från Serbien. Motivet?

Pilgrimsfalkarna åt upp hans brevduvor.

Falkexpert. Peter Lindberg på sitt kontor i Göteborg. När han undersökte hur enkelt det var att beställa karbofuran via internet l­yckades han »efter bara några klick«.
Eldsjäl. »Jag har uppfattat från ­högsta politiska nivå att falkarna ansetts ­positiva för Kristianstad«, säger Hans Cronert. »Kameran, alla som kom hit, att de satte stan på k­artan.«

Bara någon vecka efter att kammaråklagaren lade ner fallet med Kristianstads förgiftade pilgrimsfalkar gick Sveriges ornitologiska förening ut med ett pressmeddelande. Den som kom med ett tips som ledde till att någon kunde gripas skulle få en belöning på 10 000 kronor. Ornitologerna hoppades även på annan information – många undrade till exempel vad som hänt med falkhonan och den sista ungen, som var spårlöst försvunna.

Den första veckan inkom inte ett enda tips. När det var helt tyst även den andra, tredje, fjärde och femte veckan höjde ornitologerna belöningen till 50 000 kronor. Då började telefonen ringa. Många av dem som hörde av sig var privatpersoner som ville skänka pengar så att belöningen kunde höjas ännu mer. Andra var rena lycksökare.

– En man som sade sig vara ett medium kunde peka ut en 27-årig kvinna med socionomutbildning, säger Anders Wirdheim, informationsansvarig för fågelskyddsfrågor på Sof och den som tog emot tipsen. 

– Sedan blev jag kontaktad av en kille, som jag dessutom träffade. Men han krävde att han skulle få halva belöningen först, sedan skulle han avslöja vem den skyldige var.

När Anders Wirdheim förklarade att upplägget inte var optimalt slutade tipsaren att höra av sig. Telefonen blev åter tyst.

 

Varenda människa som uttalar sig om motiven i fallet med de döda pilgrimsfalkarna inleder med en rejäl brasklapp. »Jag vill ju inte hänga ut en hel grupp …« kan det heta. Eller: »Det här är bara en teori, men …«

Samtidigt kan ingen komma på någon annan grupp människor med skäl att ta livet av pilgrimsfalkar, än just människor som sysslar med duvor.

– Hade vi varit i Norrland hade jag kunnat säga ripjägare, säger Anette Strand. För falkarna kan äta upp ripor som jägarna vill skjuta på. Men jag kan inte se att pilgrimsfalkarna skulle vara ett hot mot jägare i södra Sverige. Jag blir så förvånad ibland. Jag är uppväxt på landet, på Bjärehalvön. När jag var liten hade vi höns, katter, kaniner … allt möjligt. Och de har alltid blivit tagna. Det har kommit rävar, illrar, till och med förrymda hundar. Det var ju inte kul när man var liten, att hitta sin kanin nackad i trädgården. Men det är en del av livet. Klart man blir ledsen, men hos mig har det aldrig väckt några hatiska »jag ska slå tillbaka mot den jävla naturen«-känslor.

När både lokala och nationella tidningar rapporterade om de döda falkarna i Kristianstad nämndes misstankarna mot ortens »duv-gubbar« bara vid ett tillfälle. Hans Cronert höll sina tankar för sig själv. Det gjorde även områdets fågelskådare och Sveriges ornitologiska förening. Den enda som över huvud taget nämnde brevduvor i offentligheten, i en radiointervju, var Peter Lindberg.

Skälet är att den 69-åriga veteranen besitter falkvärldens högsta Jan Myrdal-faktor. Varje gång ett samtal på något sätt handlar om falkar – och det spelar ingen roll om det gäller den obskyraste av detaljer – säger Peter Lindberg »det där har ju jag skrivit om en gång i tiden«, »var fan var det nu jag skrev om det någonstans« eller »nu måste jag nog sträcka mig efter min avhandling«. Sedan gräver han efter någon av de böcker, pamfletter, rapporter eller avhandlingar som belamrar hyllorna på hans kontor. Ett par av dessa skrifter handlar om den historiska konflikten mellan ornitologer och duvsportare.

Under 1900-talets första hälft var falkar i mellersta och södra Sverige hett villebråd för duvsportare. Rovfåglar var inte fredade på samma sätt som i dag, snarare såg man dem på många håll som konkurrenter till människan. Det var inte ovanligt att lokala duvföreningar samlades för att promenera ut till falkbon och kasta sten på äggen. Under 30-talet var förföljelsen så omfattande att zoologen Leonard Jägerskiöld publicerade texten »Skola våra rovfåglar utrotas?« i Svenska naturskyddsföreningens tidskrift. »Pilgrimsfalkens värsta förföljare i vårt land äro emellertid de olika föreningar, som bedriva avel av och tävlingar med brevduvor«, skrev han. »Jag har mycket starka misstankar om, att brevduveföreningar utsatt skottpengar, som i all hemlighet betalas för dessa dråp.«

Debatten levde vidare under 40-talet, då brevduvorna sågs som en tillgång för underrättelsetjänsten, men svalnade efter att Thorvald Lindqvist, chef för militärens brevduveväsen, räknat ut att rovfåglar bara kunde tillskrivas 0,2 procent av brevduveförlusterna. Sedan gjorde efterkrigstidens miljögifter sitt, och under ett halvt sekel var rovfåglarna inte längre ett hot mot duvorna.

De senaste åren har Projekt pilgrimsfalk dock skördat sina största framgångar, och vid inventeringen 2010 fanns 275 par pilgrimsfalkar utspridda över Sverige. Därmed tycks konflikten åter ha väckts till liv.

Anders Wirdheim berättar att en man i Västsverige nyligen gillrade en fälla högst uppe på sitt duvslag där han fångade duvhök och ormvråk.

– Han slog ihjäl de fåglar han fångade, och sedan var han dum nog att gräva ner dem strax utanför tomtgränsen. Så han blev faktiskt fälld.

Det som pågår i Sverige bleknar dock i jämförelse med vad som händer utomlands. I Berlin skrev ordföranden i en brevduveklubb nyligen ett öppet brev där han uppmanade medlemmarna att ta livet av pilgrimsfalkar. I norra England föreslog en annan klubb att duvägare över hela Storbritannien skulle slå sig samman och göra gemensam sak mot falkarna.

Det aggressiva tonläget i utlandet beror på att det finns pengar i brevduvesporten. Mycket pengar. Den som blir »Belgian Master« kammar hem 100 000 euro. På Kanarieöarna hålls en tävling med en prissumma på 220 000 euro. Även i England, Tyskland och Sydösteuropa delar man ut prispengar på hundratusentals kronor. En duva som har placerat sig i topp på prestigefulla tävlingar blir automatiskt mycket värdefull, eftersom den då kan säljas som avelsduva. På auktionssajten pipa.be – »World’s largest meeting place for pigeon fanciers« – såldes en sådan nyligen för 2,3 miljoner kronor.

När Hans Cronert och Kristianstadtraktens övriga ornitologer lade ihop ett och ett till ett möjligt två drabbades de av en gnagande, obehaglig efterklokhet: webbkameran! De livesändningar där falkälskarna kunde beundra sina bevingade telningars vardagsbestyr, var för en duvfantast mest ett tillfälle att få se sina skyddslingar slitas i stycken i direktsändning.

Högt upp i en hylla i sitt rum på biosfärkontoret förvarar Hans Cronert en genomskinlig plastpåse. Den är stor som en pocketbok och innehåller 13 par duvfötter, som Hans Cronert hittade våren 2012 i Kristianstadfalkarnas bolåda. Han sparade dem av en enkel anledning: runt duvornas fötter sitter små plastringar. På flera av ringarna finns etiketter med telefonnummer.

I fler än ett fall går dessa telefonnummer till Nils-Folke Färm, femfaldig Sverigemästare i brevduveflygning. Hans duvslag ligger åtta kilometer från Kristianstads vattentorn.

 

Nils-Folke Färm är nere i jordkällaren, därför svarar hans fru. Hennes skånska röst är så mjuk och trevlig att till och med en konversation om vädret blir intressant. Efter två minuter lämnar hon över luren till sin make.

Nils-Folke Färm är snart 60 år gammal. Han har två barn och arbetar på Pliktverket. Han har svårt att förstå varför brevduveägarna är huvudmisstänkta för falkmorden.

– Vi gör ju så att vi har våra duvor instängda på höst och vinter, för att undgå attacker från rovfåglar. Vi parar duvorna första mars, sedan släpper vi ut dem, för då har de första flyttfåglarna kommit. Då är duvorna inte lika utsatta.

Han blir tyst en stund.

– Men jag kan nog tycka att man har exponerat falkarna lite väl mycket, med kamera i boet och allt. Det kan jag tycka var ganska dumt, för det är alltid någon som retar sig. En sådan fågel ska man låta vara i fred, och låta häcka där den ska häcka. Och vi har egentligen mycket större problem med sparvhök och duvhök.

Nils-Folke Färm säger att han var inne och tittade på sändningen från webbkameran »någon gång«, men att han i övrigt inte tänkte särskilt mycket på pilgrimsfalkarnas närvaro. Han förlorar fyra–fem brevduvor om året, men konstaterar att det är »sådant man får leva med«.

När han får höra att flera av hans fåglar hittades uppätna i pilgrimsfalkarnas bolåda låter han varken förvånad eller särskilt ledsen.

– Jasså, ja, så kan det nog vara. Jag har haft ett par pilgrimsfalksattacker. De blir utsatta, duvorna. Röda ringar, sa du? Då är det duvor som är födda 2011.

På frågan om han blir fäst vid sina duvor svarar Nils-Folke Färm: »Oh, ja.«

– Vi sköter ju duvorna minutiöst, precis som om de vore travhästar. De måste vara friska. Sedan har man vissa duvor som flyger bäst, och dem avlar man på. Men jag föder upp 30 ungar varje år. Ibland blir man av med några, och det är inte mycket att göra åt det, förutom att acceptera att de är borta. Det tillhör spelets regler, det vet alla som sysslar med brevduvor.

Han förekommer den sista frågan:

– Jag kan nästan garantera dig att det inte är någon brevduvegubbe som har gjort det här. Jag känner alla som tävlar häromkring, och vi umgås ganska mycket. Jag har aldrig hört att någon skulle hysa agg mot pilgrimsfalkarna.

Viggo Elofsson är inne på samma spår. Han bor en knapp mil söder om vattentornet och basade över det svenska brevduveförbundet i nästan 15 års tid. Han säger att hans skrå saknar motiv, eftersom det helt enkelt inte finns några pengar i den svenska duvsporten.

– Den har gått tillbaka väldigt mycket, för det kommer inga ungdomar. Här i Sverige är det en väldigt liten sport, särskilt om man jämför med hur det ser ut internationellt. På kontinenten finns tävlingar där de släpper 20 000 duvor. På Nationalen här hemma i år släppte vi 400 duvor från Östersund. Vi har inga pengar att tävla med över huvud taget.

Viggo Elofsson säger att de svenska duvägarna inte alls har samma bekymmer med rovfåglar som många av sina utländska kollegor.

– I England, Skottland och Norge har de haft väldiga problem med pilgrimsfalken. Men däruppe har de sina duvor nära falkens naturliga områden, i berg och bergsskrevor. Städerna är ju egentligen inte falkens naturliga boplats, men de är inte de enda fåglarna som har blivit landkrabbor. Men så är det. Allting förändras.

Viggo Elofsson gick med i brevduveförbundet i början av 1950-talet och är i dag 75 år gammal. Trots det har han fortfarande omkring 150 duvor. Det är egentligen »alldeles för många«, men han säger att det är svårt att skala ner när man fäster sig vid sina fåglar.

– Du kan ju tänka dig själv: du har avlat fram dem, du ser hur de växer upp och så kan du skicka iväg dem på tävlingar. Så sitter man därhemma och väntar och så plötsligt dyker de upp, som en blixt från klar himmel. Då blir man väldigt glad.

Han fortsätter:

– Det är ju inte direkt någon billig hobby i dagens läge. Men det är min hobby. Den är rogivande och avkopplande. Nu är jag ju pensionär, men innan, när jag jobbade, då var det skönt att komma hem från arbetet och gå ut till sina duvor. De har varit mitt liv, liksom. Och de får väl följa mig tills det är slut.

Smaskens. Pilgrimsfalkar har ett varierat födointag. I södra Sverige utgör tamduvor dock nästan 20 procent av deras byten. Här rester från Kristianstadfalkarnas måltider.
Flykt. Kommunen i Kristianstad överväger att bomma igen falkarnas låda inför nästa säsong. »Det vore att låta dem som gjort det här vinna«, säger den lokala skådaren Evert Valfridsson.

Varken Viggo Elofsson, Nils-Folke Färm eller någon av de andra »duvgubbarna« inom Kristianstadfalkarnas jaktområde framstår som kallblodiga giftmördare.

Det visar sig dessutom stämma att det saknas pengar inom den svenska duvsporten. Den som vinner den prestigefulla Nationalen får sitt namn ingraverat i en pokal av plåt. Den som kammar hem titeln Svensk mästare får ett diplom och blir porträtterad i husorganet Svensk Brevduvesport. I bästa fall, berättar en aktiv, kan man också bli sponsrad av någon fodertillverkare.

Att ta sina duvor till tävlingar i Belgien, Thailand, England eller andra länder där sporten genererar pengar är dessutom i princip omöjligt, eftersom det hör till duvornas natur att präglas av uppväxtplatsen. Släpper Nils-Folke Färm en duva i södra England flyger den hem till Kristianstad – inte till något av de duvslag som ligger inom tävlingens radie.

Däremot finns det en helt ny sorts tävlingar som går ut på att tusentals duvägare från världens alla länder skickar ner unga fåglar till ett duvslag i exempelvis Sydafrika. När duvorna har präglats av sitt nya hem släpps de 100 mil från platsen, och den som återvänder först kammar hem stora pengar.

I fjol kom en svensk duva på andra plats i tävlingen One Million Dollar Race. Men att en svensk duvsportare skulle ta livet av en hel familj pilgrimsfalkar för att skydda en sådan tävlingsfågel verkar lika osannolikt: duvorna som skickas ner är bara 30 dagar gamla och har aldrig fått lämna sina burar.

Nu finns det naturligtvis andra motiv än pengar: hämnd för ett förlorat djur man fäst sig vid, förebyggande arbete för att slippa förlora ett djur man fäst sig vid, eller ett allmänt hat mot rovfåglar. För vem, utöver en person med brevduvor, skulle få för sig att göra någonting sådant här?

På den frågan blir även »duvgubbarna« mig svaret skyldig.

 

Under oktober 2012, några veckor efter att Sveriges ornitologiska förening höjde tipssumman till 50 000 kronor, tar Anders Wirdheim emot ännu ett telefontips. Den här gången är det inte nonsens.

När Kristianstadsbladet ringer för att följa upp falkstoryn säger Anders Wirdheim »det kan vara så att vi har någonting på gång«, och berättar att tipset ska bearbetas under veckan. Mer än så vill han inte säga – varken till Kristianstadsbladet eller till mig. De övriga inblandade är lika slutna.

Istället skickas informationen vidare till Ann-Charlott Wennström på Malmöpolisen.

Men i takt med att året lider mot sitt slut utan att någon av de inblandade får veta om utredningen över huvud taget rör sig framåt, blir de mer pratsamma. Det har gått ett halvår sedan falkarna hittades döda, och Anders Wirdheim erkänner att spåren blir »kallare och kallare« för varje dag.

– Vi fick ett namn, säger han om tipset. Det handlar om en man som i en trängre krets är känd för att inte lägga fingrarna emellan när det kommer till rovfåglar. Tipset handlar om en man som bor i Kristianstads kommun.

Sedan avslöjar han det mest intressanta: det rör sig om en man som föder upp tumlarduvor.

Tumlare, och de närbesläktade högflygarna, har ingenting med brevduvor att göra. Istället för att flyga snabbt eller hitta rätt, är de framavlade för att slå volter i luften eller för att flyga högt. Släpper man dem ett par kilometer från duvslaget hittar de inte hem.

Vid tävlingar med högflygare släpper man dem därför vanligtvis i anslutning till duvslaget, och håller sedan fåglarna under uppsikt medan de cirkulerar i timtals högt uppe i luften. Den flock som landar sist vinner. Tävlingar med tumlare går till på ett liknande sätt, men där mäter man istället hur många volter fågeln eller flocken med fåglar kan göra.

Hobbyn är mycket sällsynt i Sverige, och de flesta som ägnar sig åt den har invandrat från Sydösteuropa, där rasduvor av den här sorten är populära.

Eftersom duvorna sällan lämnar sitt slag måste den misstänkte bo i närheten av vattentornet för att falkarna ska ha utgjort ett hot, men ingen jag frågar kan svara på om det finns tumlarduvor i trakten. Någon kontakt med »duvgubbarna« verkar han helt enkelt inte ha haft.

Det finns inte några större inhemska pengar i den här sporten heller, samtidigt hämmas inte tumlarna av samma geografiska begränsningar som brevduvorna: för den som vill tävla med svenska fåglar utomlands finns inga principiella problem.

Eftersom fallet är under utredning är Ann-Charlott Wennström mycket förtegen. Om hennes yrkestitel låter ovanlig beror det på att hon är den enda i hela landet med det yrket.

– Tyvärr, säger hon. Det är därför många säger att det inte händer något i fallet. Jag har ju lite mer än bara det här på mitt bord. Sådant här är ganska lågprioriterat i vårt land, och det beror nog på att man inte förstår hur utbrett det är.

Hon förklarar att ärendet hamnat hos henne för att man »har sett till andra faktorer än bara just falkarna«, men vill inte berätta vilka dessa är. Däremot medger hon att hennes inblandning har att göra med raden av liknande händelser ute i Europa. Ann-Charlott Wennström säger dessutom att det inte är första gången karbofuran används i Sverige för att ta livet av djur. Hon vill inte uttala sig om de övriga fallen, men enligt dokument från länsstyrelsen i Dalarna har någon vid två tillfällen försökt förgifta vargar med just karbofuran. Ingen åkte fast i de fallen – inte heller i ett liknande fall från i våras, då en vildsvinskulting dog efter att ha ätit av en gris preparerad med »starka gifter« som »används inom jordbruket«.

– Problemet med artskyddsbrott är ju att vi inte har några målsägande, som vi har i till exempel ett misshandelsfall, säger Ann-Charlott Wennström. För det är ju fåglarna som är utsatta för brottet. Och dem kan vi tyvärr inte kalla till förhör som vittnen.

Statistiken talar inte till Kristianstadfalkarna fördel – inte ens tio procent av Sveriges inhemska jaktbrott klaras upp. Hur statistiken ser ut för dem med eventuell utlandskoppling är omöjligt att säga eftersom enmansutredaren Ann-Charlott Wennström inte ens får berätta vad det är hon gör.

På grund av sekretessen får Ann-Charlotte Wennström heller inte besvara frågan hur hon går vidare med tipset från Sveriges Ornitologiska förening.

– Jag har alltid en intention att lösa fallet, såklart. Men om det blir imorgon eller om två år, det kan jag inte säga någonting alls om.