Skånska mord

I september 2001 landade en ung pilgrimsfalkshona på toppen av Kristianstads vattentorn, en 52 meter hög betongkoloss som sticker upp ur stadens centrum som en mörkgrå svamp. Falken blev snabbt ett hett samtalsämne bland områdets många fågelskådare. När den återkom såväl nästa höst som hösten därpå ordnade en lokal entusiast fram en låda som ursprungligen var tänkt för den nedmonterade Kockumskranen i Malmö.

Lådan – knappt två meter lång och nästan en meter djup – bultades fast på ovansidan av vattentornet. I dess botten lade man ett tunt lager grus, för att simulera fågelns naturliga häckningsmiljö. Om honan någonsin skulle få sällskap av en hanne, resonerade ornitologerna, kunde paret inreda sitt rede i lådan – så som det skett i Boston, Toronto, Manchester och andra storstäder, där pilgrimsfalkar häckat på broar, gasklockor, köpcenter och skyskrapor.

Svenska pilgrimsfalkar var dock av en mer konservativ sort. Inte en enda falkfamilj i modern tid hade lyckats föda levande ungar i direkt anslutning till en stad. De föredrog sin naturliga miljö: branta, svåråtkomliga klippväggar, på tryggt avstånd från civilisationen.

Honan som slagit sig ner i Kristianstad sneglade knappt åt bolådan. På vintrarna höll hon värmen genom att jaga kajor och duvor, när våren närmade sig försvann hon, sannolikt norrut. När hon vintern 2006 slutligen fick sällskap av en hanne hoppades stadens naturvänner att orten snart skulle kunna skryta med landets första stadshäckande pilgrimsfalkar. Hannen ägnade de kalla månaderna åt att uppvakta honan, men när våren kom lämnade hon tornet utan att ta honom med sig. Samma sak hände nästa år, och året därefter, tills hon slutligen inte kom tillbaka över huvud taget.