Skriet från vildmarken

Samtidigt som vi svenskar protesterar mot s­kövlandet av Amazonas, hugger våra egna skogs­bolag ner de sista gammelskogarna på hemma­plan. När varken politiken eller juridiken förmår sätta stopp, står hoppet till några få aktivister b­eväpnade med lupp och satellitkarta.

Visst var det ett mörkare parti med skog, längst ut i kanten av flygfotot? Sebastian Kirppu vred och vände på det utskrivna A3-dokumentet, som hade veckats i omgångar efter att ha legat i sidfickan på hans fältbyxor. Han ryckte i kanterna för att släta ut det så gott det gick och svepte med pekfingret över den norra delen av kartan, som täckte en näst intill outforskad del av de värmländska utmarkerna, bara tio kilometer från den norska gränsen.

Sebastians skjortrygg var klibbig av svett och nacken prickig av ihjälslagna myggor. Förutom myggornas svaga inande och det slurpiga ljudet från de kraftiga vandrarkängorna som sjönk ner i skogsmyren var den massiva skogen knäpptyst. Närmaste samhälle, Höljes, ger egentligen bara ljud ifrån sig när det är älgjakt eller då Finnskoga Motorklubb håller sina rallycrosstävlingar.

Det var den andra veckan i juli 2001. Sebastian Kirppu arbetade som projektanställd på Länsstyrelsen i Värmland. Hans uppdrag var glasklart: att inventera skogen söder om Havsvallan, en brunfärgad å som rinner ut i den uppdämda Höljesjön som ingår i Klarälvens vattensystem. Ett fint skogsområde skulle avsättas som naturreservat och Sebastian skulle dra dess gränser.

Annons

Hela dagen hade han vandrat omkring i ett mosaiklandskap av myrar och vidunderliga granar med lavar som hängde som skägg från grenarna. Myrstackar stora som folkabubblor reste sig från marken och hans blåa anteckningsbok fylldes av allt fler namn på ovanliga och utrotningshotade lavar, mossor och svampar. Det rådde ingen tvekan om att han gick genom en skyddsvärd skog, näst intill en urskog, men det var ju omöjligt att dra gränsen.

Han studerade kartan noggrant. Hygge, ungskog, halvvuxen skog, äldre skog: han kunde urskilja skogstyperna genom att bara titta på flygfotot.

På Sebastians bilder brukade den mesta skogen vara ljus i färgen, det vill säga planterad skog som inte var mogen att avverkas. Ute i fält bekräftades alltid observationen: minst 80 procent av skogarna var avverkade, och de gamla ekosystemen ersatta med monokulturer – själlösa skogar som bestod av samma trädslag, i samma ålder, i samma storlek. Skogar vars huvudsakliga uppgift var att leverera virke till sågindustrin eller pappersbruken. Skogar som bevisligen var orsaken till att den biologiska mångfalden minskade och att forskarna på ArtDatabanken, som höll koll på alla utrotningshotade djur och växter, ständigt hade en bekymrad rynka mellan ögonen.

Områden med gammelskog är mörkare i färgen och ger ett taggigare intryck, skapat av toppbrott på granar, gamla uttorkade trädstammar och av att träden är av blandad ålder. Sebastian funderade. Om det mörka fältet fortsatte norrut kunde skogen han inventerade mycket väl utgöra ett av de största sammanhängande naturskogsområdena i hela södra Sverige. Herregud! Ett område dit skogsbrukets avverkningsmaskiner ännu inte hade hittat, i ett landskap som Värmland, där föreställningen om de vilda, otämjda skogarna för länge sedan hade förvandlats till myt.

Sebastian vek ihop kartan och stövlade iväg mot bilen som stod parkerad på en skogsväg några kilometer bort. Han körde runt hela området för att med egna ögon se vad som dolde sig vid flygfotots slut.

När han klev ur bilen började hjärtat slå allt snabbare. Det var ingen granskog, utan en tallskog. Och vilken tallskog! Stammarna stod tätt, tätt, tätt i så kallad stavatallmiljö, ett slags tusenbröderbestånd av tallar som växer på mager mark, som nålar på en sprängfylld nåldyna. Dynan var i det här fallet en lingonrisbädd kantad av mossbelupna jätteblock. Vem som helst hade skrivit »John Bauer-skog« i sitt anteckningsblock, men i Sebastians värld heter det »flerskiktad sluten tallskog med inslag av blockiga svackor med gran och sälg/asp«.

Under två timmar inspekterade han bark med lupp och kröp omkring på marken framför liggande trädstammar. Med jämna mellanrum tog han upp sin blåa fältdagbok för att med blyerts skriva ner alla de arter han hittade. När det var dags att åka hem rymde listan nio olika arter som i någon grad var hotade och som stod med på ArtData-bankens rödlista. Och det efter bara ett par timmars inventering.

Han upptäckte också något som oroade honom. Vissa områden var mer glesbeväxta och fyllda med stubbar. Någon hade varit inne och gallrat i området.

Sebastian sammanfattade sina intryck i fältdagboken: »Vad säger man? Dessa tallskogar är helt otroliga. Naturskogar av högsta klass. […] Här finns potential till morgondagens urskogar. Tråkigt nog ser inte Stora Enso det, utan de är inne och gallrar i området. Detta måste få ett slut.«

Stora Enso är ett av världens största skogsbolag, med en omsättning på ungefär 100 miljarder kronor. En maktfaktor såväl ekonomiskt som politiskt. Sebastian Kirppu visste mycket väl att det bara fanns ett sätt att förhindra avverkning: att bevisa att skogen var skyddsvärd. Bevisen fanns i hans fältdagbok.

Frågan var om de räckte.

Gammelskog. Döda träd, stående som liggande, f­ungerar som ett skafferi för hotade arter, ett skafferi som försvinner i det moderna skogsbruket.
Naturbarn. »Jag kallar mig inte skogsaktivist egentligen eftersom det för tanken till olagliga aktioner. Man ska inte behöva bråka om man har kunskaper«, säger Sebastian Kirppu.

Vi har aldrig haft så mycket skog som nu, säger rösterna inom skogsnäringen. Den som har bilat längs Inlandsvägen genom Sverige kan bara instämma. Det finns träd till förbannelse. Över hälften av Sveriges yta är täckt av skog. Riksskogstaxeringen beräknar att det rör sig om runt 87 miljarder träd, eller »enstammiga vedväxter som är minst 130 centimeter«.

Samtidigt har vi aldrig haft så lite riktig skog som nu, menar forskarna. Minst tre fjärdedelar av den produktiva skogsmarken i Sverige har varit kalavverkad, dessutom har en stor del av den övriga skogen utnyttjats hårt. Över ett sekel av kommersiellt skogsbruk har omvandlat ursprungliga ekosystem till produktionsskogar med i huvudsak gran- eller tallbestånd. Artrikedomen där är en bråkdel jämfört med den i de naturligt uppvuxna skogar som har fått sköta sig själva i hundratals eller tusentals år.

Den lilla rest av riktig urskog som återstår, skog som är näst intill opåverkad av människan, är skyddad i naturreservat och nationalparker – i Sverige utgör de knappt fyra procent av skogsarealen, ojämnt fördelade över landskapet. Samtidigt visar forskarstudier att vi behöver skydda minst tio procent, helst det dubbla, för att nå de miljöpolitiska målen och bevara den biologiska mångfalden.

Problemet är att den återstående naturskog som naturvårdarna hoppas kunna rädda också är ett eftertraktat byte för skogsbolagen. Det tar 60–100 år för ett planterat träd att bli avverkningsmoget i Sverige, beroende på trädslag och växtplats. Efterfrågan på virke har länge överstigit återväxten av planterad skog, och därför försvinner – dagligen – hundratals hektar av de sista naturskogarna.

Annons

Den krympande arealen av naturskogar som aldrig har varit kalavverkade utgör i dag mindre än tio procent av den produktiva skogen. Denna skog är värd miljarder för skogsbolagen – och är samtidigt ovärderlig för naturvården.

»Hugg«, säger skogsnäringen. »Spara«, säger biologer, forskare och skogsaktivister som Sebastian Kirppu.

Konflikten mellan skogsbruket och miljörörelsen har varit mer eller mindre påtaglig sedan början av 1970-talet, då växtbekämpningsmedlet Hormoslyr väckte en infekterad debatt. Det innehöll fenoxisyror och sprutades på kalhyggen för att få bort lövsly. Vid ett tillfälle drack tillverkaren BT Kemis VD Lars Foss en grogg gjord på Hormoslyr i direktsänd TV, för att visa hur ofarligt det var. Han överlevde, men senare slog forskning fast att medlet var cancerframkallande och Hormoslyr förbjöds 1977.

Parallellt pågick debatten om kalhyggen. Skogsbruket bedrevs på samma vis i stort sett överallt: med kalavverkning, markberedning, plantering, röjning och gallring. I framför allt Norrlands inland slet man upp enorma kalhyggen som kunde vara flera kvadratkilometer stora. Domänverket, som förvaltade statens skogar, gick så brutalt fram att det fick öknamnet Demonverket.

Det sargade landskap som skogsbruket lämnade efter sig – där fårorna efter hyggesplöjningen till och med syntes på satellitbilder, och där det i princip skulle krävas en ny inlandsis för att slipa ner ojämnheterna igen – väckte näst intill apokalyptiska känslor hos den växande miljörörelsen. »Kalhyggena ser ut som om ett krig rasat fram över markerna. Det utgår en sorg från sådan mark som gör allt levande förtvivlat«, skrev författaren Sara Lidman.

Argumenten mot kalhyggena – som branschen torrt kallade för »föryngringsytor« – avfärdades av skogsnäringen som »känslomässiga«. Med visst fog. Kunskapen om skogsekologi var begränsad och uttrycket biologisk mångfald låg i sin linda.

Om miljörörelsen och övriga debattörer hade rätt, visste de ännu inte exakt varför.

 

Den rekordkalla vintern har fått renarna att leta sig ner till vägarna, där de sparkar upp snön på vägbankarna för att komma åt betet. Andra promenerar lojt längs vägen, för att spara energi. Här och där avslöjar kvadratmeterstora blodfläckar var andra bilister inte har hunnit bromsa.

Jag färdas genom Norrbottens inland på riksväg 97, på väg till den lilla byn Vuollerim i Jokkmokks kommun. Det är den 22 februari och jag ska träffa Mats Karström, biologiläraren som vände upp och ner på hela Skogssverige med sina metoder för att rädda skogar från avverkning.

När jag rullar in i Vuollerim har temperaturen rasat ner till 35 minusgrader. Väl utanför bilen känns det som om tänderna ska spricka av kylan. Snön knirrar så högt under fotsulorna att det skär i öronen.

Mats Karström bor tillsammans med sin sambo Ginger i ett falurött trähus i utkanten av byn. Han stänger dörren efter mig så snabbt det bara går. På spisen puttrar en renskavsgryta.

– Det var länge sedan jag fick besök av en journalist, säger han. På 90-talet hade ju alla stora tidningar miljöjournalister, men de flesta verkar ha fått sparken.

Väggarna i huset är täckta med illustrationer av floraförfattaren Bo Mossberg – »han var en av mina stora förebilder när jag var grabb«. Ur ett skåp plockar Mats Karström fram en bunt gulnande avtryck från 25 års ideellt arbete.

– Jag har flera hundra tidningsklipp, de är mest från den tiden då det hände mycket. Nu är man lite ensam.

Annons

Mats Karström flyttade upp till Vuollerim 1986 för att arbeta som biologilärare i Jokkmokk. Fritiden tillbringade han i naturen eftersom den orörda skogen i Norrlands inland var rena drömmen för en biolog.

Skogsbolagen undvek länge storskaligt skogsbruk i den fjällnära skogen eftersom klimatet ansågs för kärvt för en säker återväxt. I början av 80-talet gjorde bristen på avverkningsmoget virke i det norrländska låglandet att trycket ökade även på de fjällnära skogarna, och motorsågarna började gå varma i skogar som tidigare hade varit orörda. Mats Karström såg med förskräckelse hur naturvärden som skapats under tusentals år kunde försvinna på en eftermiddag.

– Vi var tvungna att snabbt utveckla en metodik för att rädda de här skogarna, och började använda de arter som jag förstod bara fanns i gammelskogen, de arter som idag är rödlistade, säger Mats Karström.

På en hylla i vardagsrummet vilar tjocka buntar med kartor över naturområden i Jokkmokks kommun. Varje karta visar förekomsten av en växt- eller djurart och Karström har prickat in varje observation med en svart tuschpenna.

– Jag vet inte om jag vill visa det för kommunen, men här har jag ett par hundra kartor. Det kan stå »padda«, »utter«, »röd parasollmossa«  eller »jordporing«. Ja, någon art som jag har tyckt har varit spännande.

Karström har också ett kartotek med över 20 000 uppgifter om arter i skogar som han har inventerat enligt sin egenuppfunna metodik.

Metoden, döpt till Steget Före, går ut på att poängbedöma skogens olika arter utifrån ArtData-bankens rödlista över växter och djur som på något sätt är hotade. Karström ordnade in arterna i värdepyramider. Akut hotade arter gav höga poäng och hamnade i pyramidens topp. Arter som var mindre hotade, men som likväl missgynnades av det moderna skogsbruket, gav lägre poäng och hamnade i basen.

Värdepyramiderna vände upp och ner på hela sättet att se på biologi. De negligerade det basala till förmån för det extrema, det som indikerade ett unikt ekosystem.

Eftersom skördarna – moderna skogsmaskiner som kan avverka, kvista och såga upp ett träd i bestämda längder på 30 sekunder – redan hade börjat tugga i sig urskogen var tiden knapp.

Med hjälp av poängsystemet kunde man på ett systematiskt sätt bedöma en skogs naturvärden – och komma med konkreta argument för varför vissa skogar borde sparas. Borta var känsloargument som att kalhyggen var fula och urskogar fina. Biologisk mångfald handlade inte om estetik utan om arter, eller som en insektsforskare uttryckte det: »Den som är liten och ful har väl också rätt att leva.«

– Det finns två bra saker med systemet, säger Karström. Dels kan man kvantifiera naturvärden, och dels kan man skrämmas. Vi kunde alltså hota med rödlistade arter.

Under vårvintern 1987 bildade Naturskyddsföreningens lokalavdelning i Jokkmokk Sveriges första Steget Föregrupp med Mats Karström som ledare.

– Ingen trodde att det skulle finnas något skyddsvärt här, men det berodde på att man inte hade letat. Det var en guldgruva häruppe. Vi hittade arter i urskogarna som det fanns mest av i världen just här. Inte ens i Ryssland har man hittat fler, och där har man varit duktig på att inventera, framför allt under Sovjettiden.

Steget Föregruppen i Jokkmokk arbetade lika rationellt och fokuserat som ett börsnoterat aktiebolag, med en ideell glöd som hade få motsvarigheter. Mats Karström kunde bokföra uppåt 200 dagar i fält på ett år, vid sidan av jobbet som lärare. I ett område hittade skogsgruppen, med hjälp av lokalbefolkningen, ringlav på över 20 000 träd. En art som experterna nästan trodde var försvunnen.

Mats viftar med en karta som bär rubriken »Liten aspgelélav«.

– Den hade bara hittats på nio platser i hela världen, säger han. Vi hittade hundra nya platser i det glömda landet.

Det »glömda landet« var alla de skogar i Jokkmokks kommun som ingen hade reflekterat över. Där hittade skogsgruppen inte bara rödlistade arter, vid en skogsbäck hittade de också en tidigare okänd art – en vedgallmygga som i dag sorteras in under namnet Campylomyza stegetfore.

Efter drygt fem år hade Steget Före inventerat runt 400 skogsområden. De valde ut 105 av de mest värdefulla gammelskogarna, inventerade dem i detalj och skrev en rapport till Naturvårdsverket. För den statliga naturvården var det generande läsning. Steget Före visade att tjänstemannen som skötte de statliga inventeringarna hade missat 95 procent av alla oskyddade gammelskogar.

– Oj, oj, oj. Det var ju fruktansvärt genant. Och det väckte en otrolig debatt, säger Karström.

Steget Föremetoden innebar näst intill ett paradigmskifte: för första gången använde man i huvudsak kryptogamer – växter som förökar sig med sporer – såsom svampar, mossor och lavar för att bedöma en skogs naturvärden. Andra grupper i landet arbetade på ett liknande sätt, framför allt en grupp ideella naturvårdare i Dalarna, men det var Karström som systematiserade, namngav och såg till att sprida metoden över Sverige och vidare till utlandet. Enligt Karström handlade genomslaget framför allt om tajming:

– Det var rätt tid. Pendeln svängde mot naturvård.

Riksdagspolitiker, skogsbolag och inte minst journalister riktade blickarna mot Jokkmokk. Karströms schema fylldes av telefonintervjuer och exkursioner, ibland med riksdagsmän som hyrt helikopter för att ta sig ut i obygderna. Samtidigt togs en rad beslut som gick miljörörelsens väg.

Verktyget. Vissa rödlistade arter är bara några tiondels millimeter stora och kräver lupp för att upptäckas.

År 1992 skrev Sverige på FN:s Rio-deklaration om miljö och utveckling, där bevarandet av den biologiska mångfalden är en av huvudpunkterna. Året därpå skrevs den svenska Skogsvårdslagen om. I portalparagrafen förde man in att miljömålen och skogsbrukets produktionsmål skulle väga lika. Ingen var säker på vad det betydde, men det lät i alla fall bra. Den övergripande parollen för skogsbruket i Sverige formulerades som »frihet under ansvar«. Enligt Skogsvårdslagens paragraf 30 ska bolagen bland annat spara särskilt gamla träd och boträd för fåglar, lämna kantzoner vid vattendrag, spara små biotoper vid fuktig mark, undvika körskador, lämna kvar död ved och inte köra över kulturlämningar som gamla kolbottnar eller stengärdesgårdar. Tanken är att den självpåtagna miljöhänsynen ska kompensera bristen på skyddad skog, och ge den biologiska mångfalden en chans.

Ungefär samtidigt krävde det tyska jätteförlaget Springer »Kahlschlagfreies Papier«, kalhyggesfritt papper.  För första gången ställde även marknaden miljökrav, vilket utgjorde startskottet för miljöcertifieringssystemet FSC, Forest Stewardship Council, som alla större skogsbolag med tiden anslöt sig till.

Skogsbruket blev förvisso inte kalhyggesfritt, men en rad regler tonade ner dess brutalitet: FSC-bolag förbinder sig att inte hugga ner skyddsvärd skog, att ta extra stor hänsyn vid avverkningar och spara delar av hyggesarealen med höga naturvärden. Och de ska frivilligt avsätta fem procent av sin skog till naturvård.

Framtiden för skogen verkade med andra ord ljus. Konflikterna tonade av, samtidigt som amatörbiologerna blev allt duktigare på att använda luppen.

Hotade skönheter

Bollvitmossa. En av få vitmossearter som växer i skog. Den kräver lång skoglig kontinuitet och överlever troligen inte på ett kalhygge.

Garnlav. Efter att ha varit en ganska vanlig art i vårt land är den nu rödlistad. Arten är helt knuten till naturskogens speciella förutsättningar vad gäller skoglig kontinuitet, luftfuktighet och ljusinsläpp.

Rundsileshår. En liten köttätande växt som oftast hittas ute på myrar.

Lunglav och Skrovellav. De båda parad­arterna för naturvården. Knutna till asp, sälg och rönn, så kallade rikbarksträd, som har ett bättre pH-värde i barken än de sura trädarterna gran, tall och björk.

Steget Föregruppens påtryckningar ledde till att ett hundratal skogar fick ett långsiktigt skydd och Mats Karströms metodikkurser skulle med tiden locka över 6 000 personer. En av dem var en blond västgöte med hästsvans, som i början av 90-talet flyttade upp till värmländska Stöllet för att plugga på folkhögskola. Han kallades för Basti, men på Vilt- och Naturvårdslinjens avgångsdiplom från 1995 står det Sebastian Kirppu.

När Sebastian gick ut i arbetslivet pågick stora skogsinventeringar i hela Sverige. Såväl statliga Skogsstyrelsen – myndigheten som ansvarar för att skogspolitiken förs ut och förverkligas i praktiken – som storbolagen kartlade nyckelbiotoper, det vill säga skogsområden som var skyddsvärda och innehöll rödlistade arter. Till skillnad från naturreservaten var nyckelbiotopsklassade skogar små områden utan lagligt skydd, som man räknade med att skogsägare frivilligt skulle spara.

Mot slutet av 90-talet arbetade Sebastian en period för skogsbolaget Stora Enso. Han hittade drygt 150 nyckelbiotoper som Stora Enso lät bli att avverka, helt i enlighet med FSC-reglerna.

Sebastians chef hade fullt förtroende för hans kunskaper om skogsekologi, men kollegorna som arbetade med avverkningar var mer skeptiska: »Du är ta mig fan den dyraste vi har anställt« var en gliring som Sebastian hörde när han kom in på kontoret från sina inventeringsuppdrag.

Sebastian kryssade mellan olika projektanställningar på Länsstyrelser, Skogsvårdsstyrelsen och i enstaka fall något skogsbolag. Sov gjorde han hos kompisar, på vandrarhem eller i hyrstugor där han råkade befinna sig.

Den fasta punkten var hans farmors och farfars bondgård utanför Mariestad, där han tillbringat halva sin barndom med att hjälpa farfar på åkern, plocka nyvärpta ägg i hönshuset och vandra genom de närliggande skogarna i jakt på svamp och bär. Naturintresset växte in i honom så till den grad att det till sist konkurrerade ut hans dröm om att bli fotbollsspelare. Nu fungerade gården som omlastningscentral för den hockeytrunk som rymde Sebastians tillhörigheter. Han tvättade kläderna, fettade in kängorna, lastade in trunken i en begagnad grön Golf och for i väg till nästa skog.

Anställningarna brukade vara i sex månader. Sebastian jobbade ständigt över, så att han kunde sluta efter fyra och en halv månad. Resterande tid ägnade han åt samma sak som på arbetet, fast ideellt. Ju mer han lärde sig om skogsekologi, desto mindre tilltro fick han till det nya miljöcertifierade skogsbruket.

Visst avsattes en del områden till naturvård. Men för varje nyckelbiotop som sparades såg han lika många huggas ned. Och eftersom skogen inte hade någon röst, resonerade han, fick väl han föra skogens talan.

Upptäckten av Havsvalladalen 2001 fick Sebastian att tänka större än någonsin tidigare. Där var det inte tal om några små utspridda nyckelbiotoper, utan om ett sammanhängande skogsområde på uppåt 2 000 hektar. Liknande naturreservat med gammelskog fanns bara i Norrland.

Han insåg därför att nio rödlistade arter i en tummad fältdagbok inte skulle räcka långt. När hans projektanställning gick mot sitt slut hösten 2001 fortsatte han att inventera Havsvalladalen på egen hand. Han hittade fler rödlistade arter och fältdagboken svällde. Fynden rapporterade han in till Skogsstyrelsen och Länsstyrelsen.

Det var bråttom. Markägaren Stora Enso kunde när som helst gå in och avverka, oavsett hur många rödlistade arter Sebastian fann i området. Det spelade inte ens någon roll ifall de var fridlysta, eftersom fridlysning inte omfattar den som äger och brukar marken. Det är en av miljölagstiftningens alla paradoxer: en skogsflanör kan bli straffad om hon eller han plockar en blåsippa, den som äger marken kan helt lagligt köra över tusentals.

Hösten 2002 fick Sebastian reda på att Stora Enso hade skickat in en anmälan till Skogsvårdsstyrelsen om avverkning av 150 hektar skog i Havsvalladalen. Han trampade på gasen i sin gröna Golf och letade upp det område som bolaget markerat med rödgula snitslar, som skogbolagen knyter runt träden för att ringa in vilket område som ska avverkas.

Där fanns tjocka tallar med ålderstecken som skulle få varenda naturvårdare att gå i spinn: knotiga, nedåthängande grenar, tillplattade kronor och sköldpaddsbark så grov och skrovlig att huggormar kunde krypa upp i den och sola. Ett stort antal träd bar ärr efter skogsbränder, så kallade brandljud. Vissa hade överlevt så många bränder att läkeprocessen skapat ett vågmönster av bark som svällde över den blottade stammen. Dessutom växte det spridda aspar i små blötområden, och en och annan sälg.

Här fanns en unik möjlighet för Stora Enso att göra verklighet av den miljöpolicy bolaget, liksom alla andra stora skogsbolag, börjat framhålla på sin hemsida.

Sebastian blev uppringd av sin gamla arbetsgivare, Stora Enso, som ville träffa honom ute i fält och lyssna på hans argument för att skogen var skyddsvärd. Bolaget skickade en mellanchef och en maskinförare. Sebastian visade dem några arter som var rödlistade, och när han upptäckte en brunpudrad nållav satte han luppen mot den: »Kolla på den här lilla läckerbiten till lav. Den här är helt beroende av den här typen av miljö.« »Ja, men ärligt talat. Vad ska vi med den till?« minns Sebastian att mellanchefen, som var utbildad jägmästare, svarade.

Sebastian undrade om han skulle behöva dra hela utvecklingsläran för någon som hade pluggat i fyra och ett halvt år. En brunpudrad nållav var ju för fan inte bara en brunpudrad nållav, utan ett tecken på någonting större! Ett helt ekosystem höll på att gå förlorat. Högg man ner den här skogen skulle varken den eller dess djur och växter komma tillbaka igen.

Mellanchefen lovade att man skulle ta hänsyn vid avverkningen, och spara de träd och miljöer som var av extra stort naturvärde. Sebastian påpekade att Stora Enso inte hade markerat ett enda träd med naturvårdssnitslar, som visar maskinförarna vilka trädgrupper och enskilda träd som ska sparas vid avverkning. »Nä, men det fixar maskinförarna själva«, sade mellanchefen och tittade på maskinföraren.

Sebastian visste mycket väl att moderna skogshuggare arbetar oberoende av väder och ljus. De kan sitta trygga i skördarens uppvärmda förarhytt medan maskinen tuggar i sig skog klockan sex en decemberkväll i snöstorm. Det fanns inte en chans att de kunde avgöra vad som var skyddsvärt. Även han vände sig mot föraren: »Kan du gå i god för att ni maskinförare klarar av det här?«

Maskinföraren tittade på Sebastian, sedan på sin chef, sedan på Sebastian igen. Han sade: »Nej, det kommer inte att gå.«

Stora Enso lät en oberoende konsulent från Skogsvårdsstyrelsen titta på området.  Denne gick på Sebastians linje och sade att området höll nyckelbiotopsklass. Stora Enso drog tillbaka sin avverkningsanmälan.

Rond ett var vunnen, men så länge området saknade formellt skydd var matchen lång ifrån avgjord.

Vitmossa. Växer på fuktigt mark och är inget för adventssljusstakar. Bättre passar släktingen renlav som ofta säljs under namnet vitmossa.

Hösten 2003 började Naturskyddsföreningen och Greenpeace uppmärksamma Havsvalladalen i sina medlemstidningar och kontaktade såväl markägare som myndigheter. Länsstyrelsen i Värmland, som var positivt inställd, anlitade Sebastian för ytterligare en inventering. Innan året var slut hade Länsstyrelsen skissat fram ett förslag som skickades till Naturvårdsverket. Det är där det avgörs vilka som får pengar till reservatsbildning.

Rent miljöpolitiskt låg reservatsförslaget rätt i tiden. Sveriges riksdag antog 1999 ett ambitiöst miljöprogram som kom att omfatta 16 definierade miljökvalitetsmål. Ett av dem var Levande skogar, där det övergripande målet formulerades: »Skogens och skogsmarkens värde för biologisk produktion skall skyddas samtidigt som den biologiska mångfalden bevaras samt kulturmiljövärden och sociala värden värnas.« Målåret sattes till 2020. Samtidigt klubbades ett mer konkret delmål igenom där Sverige förband sig att skydda ytterligare 900 000 hektar skogsmark fram till 2010. Drygt hälften skulle skogsägare avsätta frivilligt. Resten, 400 000 hektar, skulle staten ta ansvar för.

Men det fanns ett krux. Redan 2004 konstaterade Miljömålsrådet, som övervakade processen, att det gick alldeles för långsamt. Avsättningstakten behövde fyrdubblas för att man skulle nå delmålet. Huvudproblemet var resursbrist. Staten kunde inte bara sätta in en godtycklig summa pengar på markägarens konto och konfiskera marken, utan allt måste förhandlas fram enligt bestämda regler och betalas enligt marknadspriser. Att köpa loss Havsvalladalens omkring 1 600 hektar skulle kosta minst 50 miljoner kronor. Det var över en tiondel av årsbudgeten, men motsvarade kanske bara en tjugondel av den skog som årligen borde sättas av för att man skulle nå delmålet i Levande skogar. Tjänstemännen på Naturvårdsverket kunde få handsvett för mindre.

 

Sebastian Kirppu kunde bara invänta resultatet. Under tiden passade han på att göra slut på livet i en hockeytrunk. I byn Granberg, en knapp timmes bilfärd söder om Havsvalladalen, fick han nys om ett ledigt hus mitt uppe på den ödsliga högplatån mellan Stöllet och Malung. Köket var orört sedan före andra världskriget och inkluderade en rejäl vedspis i gjutjärn. Han köpte ved från skogsbönderna i trakten och försäkrade sig så gott det gick om att veden inte kom från några nyckelbiotoper. Huset var spartanskt, men ändå en lyx i jämförelse med hans tidigare kringflackande boende. Med tre rum kunde han dessutom avvara ett helt rum för sitt trumset.

Det fanns ingen bättre avrundning på en dag i skogen än att banka loss på virveltrumma, pukor, cymbaler och baskagge – med träden utanför som enda åhörare. Trumspelet var också ett sätt att få utlopp för den ilska och besvikelse Sebastian upplevde över hur skogbolagen, som profilerade sig som miljövänliga, avverkade naturskogar.

Våren 2005 underkände Naturvårdsverket delar av Länsstyrelsens reservatsförslag.

Sebastian ringde upp några vänner som liksom han kunde skilja en lunglav från en skrovellav. Han lyckades övertala dem att åka tio, tjugo, trettio mil – en av dem hoppade till och med över sin kompis disputation i Stockholm – enkom för att delta i en tvådagars inventering av det område som Naturvårdsverket underkände.

Med varsin GPS och ett anteckningsblock formerade de sig som en skallgångskedja, med tjugo meters mellanrum. Sebastian sprang som en fårhund för att hålla ordning på linjen och jämna ut avstånden i luckorna. De undersökte varenda stam. Växte det lunglav – en olivgrön lav som ser ut som isbergssallad – eller skrovellav – en mindre, mörkare och blåaktig lav – förde de in fyndet i anteckningsboken tillsammans med GPS-koordinaten.

Lunglav och skrovellav är rödlistade och fungerar framför allt som signalarter – där de växer vet man att de rätta förutsättningarna för biologisk mångfald råder. När Sebastian efter två dagar prickade in alla fynd på en karta blev den översållad av över 1 100 röda och gröna prickar. Han stoppade kartan i ett kuvert, och postade det till myndigheterna tillsammans med en skrivelse med slutfrågan: »Kan Ni verkligen avstå att skydda den norra delen av Havsvalladalen med tanke på detta inventeringsresultat?«

Denna massiva anstormning av lunglav och skrovellav kunde inte ens de mest nitiska tjänstemännen motstå. Naturvårdsverket backade. 2007 fastslogs ett slutgiltigt förslag på 1 599 hektar skyddad skog i Havsvalladalen.

Därmed återstod bara en fråga: skulle staten och den nya markägaren Bergvik komma överens?

 

Samma år utvärderade Skogsstyrelsen den nya skogspolitiken. I rapporten konstaterade generaldirektören Göran Enander: »Med dagens skogsbruk kommer vi inte att nå miljömålet Levande skogar. För att stoppa utarmningen och uppnå internationella åtaganden krävs att vi i första hand ser till att de naturskogsartade områden som ännu aldrig kalavverkats får ett varaktigt skydd.«

För att få teori och praktik att åtminstone börja närma sig varandra föreslog Skogsstyrelsen att Sverige skulle undanta ytterligare skog från skogsbruket, sammanlagt 1,6 miljoner hektar, för att nå målet. Det var nästan en fördubbling.

Göran Enander, tidigare ordförande i Naturskyddsföreningen och med ett uttalat miljöintresse, stod redan lågt i kurs bland skogsbrukare. Att kräva ännu mer av dem var som att tända en krutdurk. Redan samma dag gick Skogsindustrierna och LRF, de två starkaste intresseorganisationerna inom skogsbruket, tillsammans med ett flertal skogsbolag ut i medierna och totalsågade förslaget. Det beskrevs som ogenomtänkt, oseriöst, till och med skandalöst. Ingen ville avsätta mer mark. Varken frivilligt eller mot betalning.

Samtidigt aviserade den nya alliansregeringen en sänkning av anslagen till skogsskydd med 150 miljoner kronor om året. Miljöminister Andreas Carlgren motiverade beslutet med att miljömålen ändå inte skulle uppnås: »Lösningen är inte att lassa på mer pengar. Genom att minska anslaget tvingar vi fram en prövning av nya vägar, vilket är nödvändigt för att vi ska nå målet på sikt.«

Den samstämmighet som åtminstone på ytan rådde mot slutet av 90-talet, var nu som bortblåst.

Våren 2008 släppte Miljömålsrådet rapporten Nu är det bråttom. Där kom man fram till att över hälften av de 16 miljömålen inte skulle kunna uppnås till 2020, bland dem fanns Levande skogar – beskrivet som det kanske mest konfliktladdade målet. Miljömålsrådet krävde större insatser.

Skogsnäringen var lika missnöjd den här gången. Nu fick den medhåll av regeringen. I juli meddelade Andreas Carlgren att Miljömålsrådets rapport skulle läggas på is, och att man istället skulle tillsätta en utredning som »såg över hela miljömålssystemet«.

I september samma år kallades Göran Enander upp till jordbruksminister Eskil Erlandsson, som förklarade att Skogsstyrelsens ekonomi var för dåligt skött och gav honom sparken. I sak stämde det: Riksrevisionsverket hade under våren kommit med anmärkningar. Men Enander själv, och många andra, var övertygade om att problemet snarare var hans principfasta hantering av miljömålen.

En anonym källa med inblick i processen bekräftar att det var Enanders miljöprofil som fick honom på fall. Miljömålsrådets ordförande Bengt K Å Johansson går längre, och betecknar den officiella versionen av Enanders avsked som en »helvetes lögn«:

– De [Skogsstyrelsen] gjorde ett hästjobb med att plana ut ekonomin. Den verkliga orsaken var att han inte var tillräckligt följsam.

En dryg vecka efter att Enander fått sparken slutade också Bengt K Å Johansson. Han hoppade av frivilligt, i protest mot att Miljömålsrådets rapport negligerades av regeringen.

Andra var desto nöjdare.

Bransch- och lobbyorganisationerna Skogsindustrierna och LRF har ett stort inflytande på den svenska skogspolitiken – båda sitter med i Skogsstyrelsen sektorsråd och är tunga remissinstanser för jordbruksdepartementet. LRF har historiskt starka kopplingar till Centerpartiet och dess representanter håller enligt tjänstemän, som i sammanhanget vill vara anonyma, återkommande frukostmöten med Eskil Erlandsson. En av LRF:s absolut duktigaste lobbyister, Jan G Sandström, kvalar i Skogssällskapets tidning Skogsvärden in som nummer nio på listan över de tio mäktigaste personerna inom skogsbruket. Motiveringen: »Han var under många år skogsägarrörelsens store lobbyist – alltid påläst, alltid lågmäld, alltid övertygande. Bara gud vet hur många svenska politiker och andra beslutsfattare han har ätit ›påverkande lunch‹ med genom åren.«

Jan G Sandström sitter numera i Skogsstyrelsens styrelse.

Påverkad. Stubbar efter gamla tiders dimensions­avverkningar hindrar Havsvalldalen från att klassas som ren urskog, men den är utan tvekan naturskog.

Så hur väl följer då landets skogsbrukare Skogsvårdslagens helt centrala paragraf 30?

Tjänstemännen granskar årligen en procent av alla avverkningar. Inspektionerna går under det omöjliga namnet polytaxinventeringar och lever en undanskymd tillvaro på SCB:s statistikdatabaser.

För tio år sedan underkändes 22 procent av alla avverkningar. Därefter har siffrorna sakta men säkert försämrats till årets bottennotering, där 37 procent av alla avverkningar inte ens når upp till  lagens krav på miljöhänsyn.

Om Livsmedelsverket, Socialstyrelsen, Skatteverket eller vilken myndighet som helst kommit fram till att över en tredjedel av den verksamhet de granskade ignorerade stiftade lagar, hade myndighetens pressavdelning förmodligen gått i taket. Med Skogsstyrelsen är det annorlunda. Årets katastrofsiffror presenterades den 11 april under rubriken: »Gemensamma insatser krävs för bra miljöhänsyn.«

Under de 17 år som Skogsvårdslagen har funnits har inte en enda markägare blivit fälld för brott mot paragraf 30. För att kunna fälla någon måste Skogsstyrelsen först skriva ett föreläggande – alltså redan före avverkningen tala om exakt vad bolaget inte får göra. I praktiken är det omöjligt: enbart förra året fick Skogsstyrelsen in 70 000 avverkningsanmälningar.

Flera av myndighetens tjänstemän säger till mig att lagen är »fullständigt tandlös«. Den sågas till och med i verkets egen tidning Skogsekot, som när Johan Nitare på Skogsstyrelsen i Jönköping påpekar: »Om du parkerar i fel ruta här utanför får du ofta ett straff. Det får du däremot inte om du hugger ner ovärderliga naturvärden.«

Thomas Husing, en skogskonsulent som bland annat sköter polytaxinventeringar i Dalarna, sätter fingret på den ömma punkten i hela skogspolitiken:

– Paragraf 30 är konstruerad så att det är frihet under ansvar som gäller. Och i många fall har man bara tagit friheten. Friheten att göra som man vill.

När Skogsindustrierna, som bland annat företräder de enorma koncernerna Stora Enso och SCA, gör reklam utomlands lovordas däremot den svenska modellen. I Papper Vinner! – en lobbyskrift som gavs ut förra året och har översatts till engelska – står det bland annat att en majoritet européer »felaktigt tror att den biologiska mångfalden har minskat« under senare år. Av den anledningen har den »europeiska skogsindustrin ett viktigt opinionsbildningsarbete framför sig«.

 

I teorin är bolagens eget miljömärkningssystem FSC strängare än den svenska lagstiftningen, vilket är en av poängerna med miljöcertifieringen. Men på senare år har både Naturskyddsföreningen och Greenpeace släppt rapporter som hävdar att FSC-certifierade bolag bryter mot reglerna. Nyligen drog sig Naturskyddsföreningen ur styrelsen i svenska FSC, i protest mot att certifieringen inte fungerade som den skulle.

I våras beställde jag ut en lista över tidigare oregistrerade nyckelbiotoper som Skogsstyrelsen har hittat under sina polytaxinventeringar de senaste tio åren. Rutinerna är då att de kontaktar skogsägaren, och om bolaget är FSC-certifierat ska det inte under några omständigheter hugga ner skogen utan frivilligt avsätta området. Verkligheten är en annan.

När jag letade upp områdena på färska satellitbilder visade sig Sveaskog, helt eller delvis, ha avverkat 6 nyckelbiotoper på de 14 avverkningsanmälningar som innehöll nyckelbiotoper. Stora Enso har avverkat 4 på 25.

Det är i sig inga alarmerande siffror. Men eftersom polytaxinventeringarna bara görs på runt en procent av alla avverkningsanmälda trakter blir en statistisk skattning smått hisnande. Troligen skövlas hundratals potentiella nyckelbiotoper årligen i Sverige, av miljöcertifierade skogsägare, utan att Skogsstyrelsen har en chans att registrera dem.

Det råder alltså ingen tvekan om att FSC-certifierade bolag bryter mot reglerna. Trots det har inte något svenskt skogsbolag blivit av med sitt certifikat. De får bara en anmärkning, och mot löfte om bättring fortsätter bolagen och de som köper deras råvara att trycka FSC:s logga på blöjor, toalettpapper, näsdukar, Ikea-möbler, Harry Potter-böcker…

FSC-bolagen väljer själva ut och betalar de revisorer som ska granska dem. En av de mer framstående skogsforskarna i Sverige, Bengt Gunnar Jonsson, professor i växtekologi på Mittuniversitetet i Sundsvall, säger:

– Det är kul att vara lite skadeglad och säga: »Vad var det jag sade?« I början på 90-talet var vi många som sade: »Ni kan inte ha ett system där skogsbolagen själva kontrakterar dem som ska kontrollera om de har levt upp till sina åtaganden.« Redan då påpekade många att detta kommer att skapa en förtroendekris. I dag har den ideella naturvården i princip tagit sin hand från FSC-systemet.

Men även om sådana som Bengt Gunnar Jonsson tillsammans med andra forskare attackerar den svenska skogspolitiken på DN Debatt, och organisationer som Naturskyddsföreningen och Greenpeace publicerar larmrapport efter larmrapport, har den svenska allmänheten svårt att engagera sig i frågan. De flesta artiklarna, dokumentärfilmerna och nyhetsinslagen om skogsskövling handlar också om andra länder, allt som oftast om hoten mot orangutangerna i regnskogen på Borneo eller om sojaodlarnas utarmande av Amazonas.

I våras bjöd Skydda skogen hit en grupp ryska forskare och miljöorganisationer för att titta på resultatet av den svenska modellen. Alexander Markovskij, generaldirektör för en karelsk organisation för skogsskydd, reagerade starkt: »Jag är helt förundrad över hur det kan vara tillåtet att avverka hela vägen ner till ett vattendrag, utan breda buffertzoner som skyddar vattenkvaliteten och de arter som är beroende av dessa miljöer. Något som också förvånar mig är att Sverige och Finland, som ligger på en sådan hög nivå vad gäller naturvårdsforskning, samtidigt ligger så långt ifrån att realisera en fungerande naturvård ute i skogen.«

Steget Före-pionjären Mats Karström minns ett liknande besök från hövdingen ’Ulu Taufa’asina  från Samoaöarna. Filmaren Boris Ersson hade följt hans kamp mot regnskogsskövlingen på Samoa, och bjöd över honom till ett urskogsseminarium i Sverige där han blev hedersgäst hos Steget Före.

– Han kom från fattiga Söderhavet till rika Sverige och förfasade sig över hur lite vi hade sparat, säger Mats Karström. Han kunde inte förstå att vi hade synpunkter på hur de bedrev naturvård i Söderhavet, där de har sparat väldigt mycket skog, samtidigt som vi har avverkat i stort sett allt.

Vid tidpunkten väntade avverkningsmaskinerna i skogsbrynet vid Karkberget, som ingick i de 105 skogar som Steget Före valt ut. När ’Ulu besökte området tillsammans med Karström bara skakade han på huvudet. Han blev så tagen att han skänkte hela sin reskassa till kampen för att rädda skogen. Han startade dessutom en insamling hemma på Samoa i samma syfte.

Symboliken kunde inte bli tydligare: Sverige var ett av världens rikaste länder, men när det kom till naturvård var vi sämre än de u-länder vi hade för vana att kritisera.

Taigan. Den svenska barrskogen är en del av taigan, det enorma barrskogsbältet som utgör en tredjedel av världens skogar.
Motorsågsmassakern. En modern skördare och en skicklig förare kan avverka uppåt 700 träd på en normal arbetsdag. Det är en dryg tredubbling i kapacitet sedan 80-talet.

Den 22 mars i år anordnade Sveaskog tillsammans med Världsnaturfonden seminariet »Naturvård på nya sätt« i Stockholm. Miljöminister Andreas Carlgren var inbjuden som talare.

Arrangemanget hölls i Fotografiska museets konferenslokaler i Stadsgårdshamnen, med utsikt över Riddarfjärden. I publiken cirkulerade allt från bolagsfolk i kostym till ornitologer i full fältmundering, som stigna in i salongerna direkt från granskogen. Sebastian Kirppu var där tillsammans med Victor Säfve, som är föreningen Skydda skogens ordförande, och Daniel Rutschman, en ung kille med dreadlocks i nacken som är aktiv i Naturskyddsföreningen och Skydda skogen.

Andreas Carlgren kopplade på headsetet och drog några artighetsfraser innan han inledde sitt anförande:

– Skogen är avgörande för Sverige ekonomi. Sammanlagt exporterar vi för 122 miljarder kronor, har jag lärt mig. Det är normalt sett över 50 procent av Sveriges nettoexport. Skogen kommer bara att bli viktigare och viktigare, och det är ett viktigt perspektiv att ta med sig när man pratar om natur och miljö.

Förutsättningarna var därmed satta.

Resten av talet navigerade Carlgren skickligt mellan att hylla ökad skogsproduktion och tala sig varm för den biologiska mångfalden. Hur ekvationen skulle gå ihop saknade han konkreta svar på, utöver att ett antal utredningar var i vardande och att »vi måste tänka nytt«. Miljöministern avrundade med några positiva ord om den svenska skogsvårdsmodellen:

– Jag tycker att den så här långt har visat sig värd att bygga vidare på och utveckla. Det betyder inte att inte finns saker som behöver förbättras, men man flyttar inte ut ur ett hus bara för att det behöver repareras.

Applåderna tonade bort och moderatorn satte igång frågestunden. Sebastian Kirppu tog till orda innan moderatorn ens hunnit räcka honom mikrofonen:

– Du pratar om att den svenska modellen skulle vara så bra. Jag har funderat lite på det här med frihet under ansvar. Det har visat sig att över 30 procent av avverkningarna inte uppfyller lagkraven och i Dalarna är man uppe i 47 procent, som är… värdelöst. Hur kan man då säga att den svenska skogsbruksmodellen är bra?

Miljöministern:

– Ja, det där är ett av de exempel där jag inte är nöjd. Det har inte fungerat tillräckligt bra, även om jag inte vill skriva under på att 47 procent är »värdelöst«. Men skogsnäringen måste leva upp till de krav som ställs, annars får man överväga tuffare krav.

Sebastian Kirppus kinder blev röda.

– Men kruxet är ju att de har haft 17 år på sig sedan Skogsvårdslagen började gälla! Man pratar om barnsjukdomar, men det är ju ingen barnsjukdom längre, utan det här är ett fallerande av den svenska modellen.

Andreas Carlgren kinder stramades upp, och man kunde tydligt se den där muskelbulan i käkpartiet som inte ens den bästa medietränare kan drilla bort.

– Ja, det är din slutsats. Jag är inte alls nöjd, men det underkänner inte modellen. Vad är alternativet? Rent tvång? Och vad skapar det för möjligheter för det hållbara brukandet?

Sebastian skakade på huvudet.

– Det här påverkar ju också den lilla andel naturskog som finns kvar. Och de områdena måste skyddas. Annars kommer det att gå åt helvete. Och hur ska man utan tvång kunna sätta stopp för skövlingen av naturskogarna?

– Ja, bland annat genom att kräva att man följer lagens krav, sade Andreas Carlgren.

– Och det har vi gjort i 17 år, replikerade Sebastian.

Diskussionen kom inte längre. Under resten av frågestunden slog miljöministern fast att tvång i princip var uteslutet.

– Man ska inte piska hästen när man kan ge den en morot, som Carlgren valde att uttrycka det.

 

Under sommaren åker jag mot norra Värmland för att träffa Sebastian. Utanför Grums passerar jag Gruvöns Bruk, en enorm fabrik som kan producera över 600 000 ton papper och pappersmassa per år. Under de bolmande skorstenarna tornar virkestravarna upp sig som rullstensåsar och timmerbilarna anländer i skytteltrafik för att fylla på med nytt timmer – varje dag, året runt. Enligt Billeruds hemsida består deras produkter av »100 procent nyfiber från långsamväxande nordliga skogar« – vilket är samma sak som naturskogar.

Under min odyssé genom det svenska skogslandskapet har jag så här långt bara hunnit besöka skogar jag kanske aldrig får se igen. Som urskogen i Änokdeltat, som är anmäld för avverkning trots att den är en nyckelbiotop, och trots att den ligger en kilometer från världsarvet Laponia. Den har hamnat mellan stolarna i en byråkratisk tvist mellan Skogsstyrelsen och Länsstyrelsen. Ingen vill ta i den, allra minst landshövdingen i Norrbotten som vägrar att skriva på reservatsbeslutet med motiveringen att staten »inte ska köpa mark«.

Men nu ska jag äntligen få se Havsvalladalen. Reservatsförslaget är i princip godkänt. Statliga Sveaskog ska ge mark i utbyte till områdets ägare Bergvik. Det återstår bara formalia kring själva markbytena.

Sebastian Kirppu hämtar upp mig i Stöllet, i sin fyrhjulsdrivna Toyota med sprucken vindruta och en röd julgranskula dinglande i backspegeln. Han trampar på gasen och kör norrut längs Klarälvens dalgång.

– Min arbetsgivare har föreslagit att jag ska gå på en kurs för att köra mer ekologiskt. Nog borde jag det, men hur ska jag då hinna runt i alla skogar?

Ur högtalarna strömmar en så fullständigt hysterisk form av fusionrock att nackhåren reser sig: till synes slumpmässiga gitarrslingor samsas med en vagabonderande basgång och ett trumspel som för tankarna till partikelfysik. Först två minuter in i låten fattar jag att det ens finns en idé, att tonerna inte har kommit till av en slump.

– Du vet, på skogsfestivaler spelar de bara reggae och sådant flum, säger Sebastian. Jag vet inte vad det är med unga naturmänniskor. Varför måste man ha dreadlocks och ringar i ansiktet? Dr Martens och palestinasjalar? Varför måste man se ut på ett visst sätt för att företräda naturen?

Sebastian är uppsluppen, men så fort vi kommer in på frågor kring skogsbruket ändrar han tonen. Kritiken formligen sprutar ur munnen, tillsammans med saliven. Det som irriterar honom mest är skogsbolagens PR-maskineri:

– Skogsindustrin är som Joseph Goebbels, som hade parollen »ju större lögnen är och ju oftare den upprepas desto mer sann blir den«. Om de åtminstone ville erkänna vad de håller på med: »Ja, vi hugger skyddsvärda skogar, för vi vill tjäna pengar.«

Efter Höljes passerar vi Finnskoga MK:s berömda rallycrossbana och kommer in på det ofantliga nät av grusvägar som går som kapillärer genom hela Sveriges odlade skogslandskap. Sebastian skriker till:

– Kolla! En jorduggla. Häftigt, jävlar, kanon, underbart… det är ett bra sorkår i år.

Trettio minuters guppig tokkörning senare slutar vägen i en stor vändplan. Här börjar den riktiga skogen.

Ett fullkomligt virrvarr av tallar, de flesta inte tjockare än en telefonstolpe, silar upp solljuset i hundratals små strålar som landar på en markbädd av blåbärsris, lingonris och böljande fält av det som brukar kallas för vitmossa. Sebastian kör ner händerna i en pöl med vatten och plockar upp en avvikande mossbit som han kramar ur som en Wettextrasa.

– Det här är vitmossa. Det du ser runt oss som ser ut som cumulusmoln, sådant som folk stoppar i ljusstakarna, det är fönsterlav och renlav.

Längre in i skogen blir terrängen allt blockigare, med stenbumlingar stora som hus, täckta av en mosaik av lavar och mossor. Sebastian dyker ner bakom trädstammar, döda träd och stenblock:

– Kolla här! Här har du en sälg med lunglav och skrovellav. Fan vad snyggt, med komplementfärgerna: en mörk blågrå och en lite ljusare grön.

Här och där syns stubbar från lite grövre träd – det är spår från 1800-talets så kallade dimensionsavverkningar. Då valde skogshuggare ut och fällde de grövsta träden och fraktade ut dem med häst. I övrigt har skogen stått orörd sedan den senaste skogsbranden härjade för runt 130 år sedan. Och skogsbränder gör underverk för ekologin, säger Sebastian.

– Det finns insekter som känner av röklukt på mils avstånd. Som sotsvart praktbagge, den tänker: »Åhh, äntligen har jag chans att para mig.« Den parar sig när veden är skållhet.

Sebastian berättar att han själv haft ett av sina mest känslosamma ögonblick i naturen, när han guidade en kvinnlig biolog. De satt på knä framför en död trädstam av gran som var bevuxen med lappticka och luktticka. När Sebastian skulle lämna henne så att hon kunde avsluta sitt arbete ifred, gav de varandra en vänskaplig hejdå-kram.

– Men på något sätt fastnade vi i kramen, tiden stannade. Där stod vi på knä och kramades i en halvtimme framför lapptickan och lukttickan i en av de mest fantastiska naturskogar jag känner till. Kanske var det tickans doft, jag vet inte. Det var helt tyst och jag kände hur våra hjärtan bultade genom våra kläder, säger han.

Efter en halvtimmas kramande fick Sebastian krampkänning i baksidan av låret.

– Jag tänkte »vad i helvete« och liksom rullade ner på sidan för att kunna sträcka ut benet. Hon följde med och sedan låg vi i en timme i mossan och kysstes. Det var ett magiskt ögonblick.

Det blev ingen fortsättning, men Sebastian vårdar minnet ömt. Passionen är densamma, menar han, när han hittar en rödlistad art och blir varse hur ekosystemet hänger ihop.

– Det är precis som när man dejtar en tjej och hon visar sin kärlek tillbaka. Det är som att få samma gensvar av naturen, säger han.

På vägen tillbaka mot bilen bryts lugnet av ett ilsket fågelljud: »Tui… tui… tui.« Sebastian stirrar in i skogen och kupar ena handen för örat.

– Det är förmodligen en tretåig hackspett. Ungarna tigger så in i helvete. Det här är så jäkla bra.

Vi går mot ljudet. Efter femtio meter stannar Sebastian till. Han gör tecken åt mig att sakta ner och håller pekfingret för munnen.

I en glänta står en död, renrakad asp med ett hål tre meter upp på stammen. Fågeln låter ännu högre: »TUI… TUI… TUI…«

Efter tre minuter dyker en lurvig, svartvit boll med näbb upp i hålet. Sebastians ansikte spricker upp:

– Ser du? Den har ingen röd hjässa utan gul, alltså är det en tretåig hackspett. Och då kan vi lägga häckande par av tretåig hackspett till listan. Det har jag inte sett förut.

 

Senare, just när Sebastian och jag ska skiljas åt, ringer hans telefon. Hans leende blir allt bredare ju längre samtalet pågår. Till sist gapskrattar han.

När han lagt på förklarar han:

– Länsstyrelsen har fått ett mejl från Bergvik skog AB om Havsvalladalen. Det verkar vara grönt ljus nu. Och vet du vad Bergvik skriver?

– Nä.

– »Skönt att bli av med det.«

Fotnot: Figurerna på sidorna 94 (Vitryggig hackspett) och 107 (Hyggesareal…) är hämtade från boken Biologisk mångfald i Sverige (Monitor 22), som Naturvårdsverket ger ut i december 2011.