Skriet från vildmarken

Samtidigt som vi svenskar protesterar mot s­kövlandet av Amazonas, hugger våra egna skogs­bolag ner de sista gammelskogarna på hemma­plan. När varken politiken eller juridiken förmår sätta stopp, står hoppet till några få aktivister b­eväpnade med lupp och satellitkarta.

Visst var det ett mörkare parti med skog, längst ut i kanten av flygfotot? Sebastian Kirppu vred och vände på det utskrivna A3-dokumentet, som hade veckats i omgångar efter att ha legat i sidfickan på hans fältbyxor. Han ryckte i kanterna för att släta ut det så gott det gick och svepte med pekfingret över den norra delen av kartan, som täckte en näst intill outforskad del av de värmländska utmarkerna, bara tio kilometer från den norska gränsen.

Sebastians skjortrygg var klibbig av svett och nacken prickig av ihjälslagna myggor. Förutom myggornas svaga inande och det slurpiga ljudet från de kraftiga vandrarkängorna som sjönk ner i skogsmyren var den massiva skogen knäpptyst. Närmaste samhälle, Höljes, ger egentligen bara ljud ifrån sig när det är älgjakt eller då Finnskoga Motorklubb håller sina rallycrosstävlingar.

Det var den andra veckan i juli 2001. Sebastian Kirppu arbetade som projektanställd på Länsstyrelsen i Värmland. Hans uppdrag var glasklart: att inventera skogen söder om Havsvallan, en brunfärgad å som rinner ut i den uppdämda Höljesjön som ingår i Klarälvens vattensystem. Ett fint skogsområde skulle avsättas som naturreservat och Sebastian skulle dra dess gränser.


Prenumerera på Filter för 39 kronor per månad!

Tidning i brevlådan. Avsluta när du vill.

Beställ här

För dig som redan är prenumerant är det bara att logga in och botanisera i vårt digitala arkiv.

Glömt lösenord?


Fakturaprenumerant?

Klicka här för att aktivera ditt konto