Skriet från vildmarken

Samtidigt som vi svenskar protesterar mot s­kövlandet av Amazonas, hugger våra egna skogs­bolag ner de sista gammelskogarna på hemma­plan. När varken politiken eller juridiken förmår sätta stopp, står hoppet till några få aktivister b­eväpnade med lupp och satellitkarta.

Visst var det ett mörkare parti med skog, längst ut i kanten av flygfotot? Sebastian Kirppu vred och vände på det utskrivna A3-dokumentet, som hade veckats i omgångar efter att ha legat i sidfickan på hans fältbyxor. Han ryckte i kanterna för att släta ut det så gott det gick och svepte med pekfingret över den norra delen av kartan, som täckte en näst intill outforskad del av de värmländska utmarkerna, bara tio kilometer från den norska gränsen.

Sebastians skjortrygg var klibbig av svett och nacken prickig av ihjälslagna myggor. Förutom myggornas svaga inande och det slurpiga ljudet från de kraftiga vandrarkängorna som sjönk ner i skogsmyren var den massiva skogen knäpptyst. Närmaste samhälle, Höljes, ger egentligen bara ljud ifrån sig när det är älgjakt eller då Finnskoga Motorklubb håller sina rallycrosstävlingar.

Det var den andra veckan i juli 2001. Sebastian Kirppu arbetade som projektanställd på Länsstyrelsen i Värmland. Hans uppdrag var glasklart: att inventera skogen söder om Havsvallan, en brunfärgad å som rinner ut i den uppdämda Höljesjön som ingår i Klarälvens vattensystem. Ett fint skogsområde skulle avsättas som naturreservat och Sebastian skulle dra dess gränser.

Annons

Hela dagen hade han vandrat omkring i ett mosaiklandskap av myrar och vidunderliga granar med lavar som hängde som skägg från grenarna. Myrstackar stora som folkabubblor reste sig från marken och hans blåa anteckningsbok fylldes av allt fler namn på ovanliga och utrotningshotade lavar, mossor och svampar. Det rådde ingen tvekan om att han gick genom en skyddsvärd skog, näst intill en urskog, men det var ju omöjligt att dra gränsen.

Han studerade kartan noggrant. Hygge, ungskog, halvvuxen skog, äldre skog: han kunde urskilja skogstyperna genom att bara titta på flygfotot.

På Sebastians bilder brukade den mesta skogen vara ljus i färgen, det vill säga planterad skog som inte var mogen att avverkas. Ute i fält bekräftades alltid observationen: minst 80 procent av skogarna var avverkade, och de gamla ekosystemen ersatta med monokulturer – själlösa skogar som bestod av samma trädslag, i samma ålder, i samma storlek. Skogar vars huvudsakliga uppgift var att leverera virke till sågindustrin eller pappersbruken. Skogar som bevisligen var orsaken till att den biologiska mångfalden minskade och att forskarna på ArtDatabanken, som höll koll på alla utrotningshotade djur och växter, ständigt hade en bekymrad rynka mellan ögonen.

Områden med gammelskog är mörkare i färgen och ger ett taggigare intryck, skapat av toppbrott på granar, gamla uttorkade trädstammar och av att träden är av blandad ålder. Sebastian funderade. Om det mörka fältet fortsatte norrut kunde skogen han inventerade mycket väl utgöra ett av de största sammanhängande naturskogsområdena i hela södra Sverige. Herregud! Ett område dit skogsbrukets avverkningsmaskiner ännu inte hade hittat, i ett landskap som Värmland, där föreställningen om de vilda, otämjda skogarna för länge sedan hade förvandlats till myt.


Vi beklagar, men du har gått in i väggen. Dessbättre är det bara en betalvägg.

Merparten av vårt material är öppet bara för våra prenumeranter (som gör det möjligt för oss att existera). Nu hoppas vi på dig också!

Som prenumerant får du:

  • Sveriges mest prisbelönta magasin i brevlådan varannan månad.
  • Fri tillgång till alla nummer digitalt samt färska artiklar som bara publiceras på hemsidan.
  • Fri bindningstid.

Dessutom får du rabatt i vår webbshop och inbjudningar till releasekvällar samt förhandsvisningar av både film och teater.

Klart jag ska bli prenumerant!

Fakturaprenumerant?

Klicka här för att aktivera ditt konto

För dig som redan är prenumerant är det bara att logga in och botanisera i vårt digitala arkiv.

Glömt lösenord?