Skriet från vildmarken

Visst var det ett mörkare parti med skog, längst ut i kanten av flygfotot? Sebastian Kirppu vred och vände på det utskrivna A3-dokumentet, som hade veckats i omgångar efter att ha legat i sidfickan på hans fältbyxor. Han ryckte i kanterna för att släta ut det så gott det gick och svepte med pekfingret över den norra delen av kartan, som täckte en näst intill outforskad del av de värmländska utmarkerna, bara tio kilometer från den norska gränsen.

Sebastians skjortrygg var klibbig av svett och nacken prickig av ihjälslagna myggor. Förutom myggornas svaga inande och det slurpiga ljudet från de kraftiga vandrarkängorna som sjönk ner i skogsmyren var den massiva skogen knäpptyst. Närmaste samhälle, Höljes, ger egentligen bara ljud ifrån sig när det är älgjakt eller då Finnskoga Motorklubb håller sina rallycrosstävlingar.

Det var den andra veckan i juli 2001. Sebastian Kirppu arbetade som projektanställd på Länsstyrelsen i Värmland. Hans uppdrag var glasklart: att inventera skogen söder om Havsvallan, en brunfärgad å som rinner ut i den uppdämda Höljesjön som ingår i Klarälvens vattensystem. Ett fint skogsområde skulle avsättas som naturreservat och Sebastian skulle dra dess gränser.

Hela dagen hade han vandrat omkring i ett mosaiklandskap av myrar och vidunderliga granar med lavar som hängde som skägg från grenarna. Myrstackar stora som folkabubblor reste sig från marken och hans blåa anteckningsbok fylldes av allt fler namn på ovanliga och utrotningshotade lavar, mossor och svampar. Det rådde ingen tvekan om att han gick genom en skyddsvärd skog, näst intill en urskog, men det var ju omöjligt att dra gränsen.