Tre män och en dröm

För femton år sedan började indiepopbandet Brainpool med ett helt skruvat projekt: en rock­­opera. Nu ska de ta den till Broadway.

I korsningen av Åttonde avenyn och 37:e gatan råder kaos. Alla New York-klichéer verkar ha samlats på en och samma fläck: en man skriker i ett gathörn, pretzelvagnar kränger torra kringlor, turister som rör sig alldeles för långsamt får fnysningar från de världsvana stadsborna, neonskyltarna glänser, taxibilarna tutar och det ryker till och med ur en gatubrunn. Då hörs stadens främsta soundtrack: sirenerna från en brandbil. Som en av de där tröga turisterna känner jag hur pulsen stressar på: »Hur fan ska det här gå till?« Men trafiken skingrar sig smidigt och brandbilen tar sig snabbt igenom innan bilarna slingrar in sig i varandra igen.

Sexton våningar upp i hus nummer 520 pågår liknande scener. När hissdörrarna öppnas är det som att stiga in i Villa Villerkullas växthus. Väggarna är målade i olika klara pastellfärger, i taket hänger blommor av kräppapper och kulörta ljusslingor. Korridorerna pryds av affischer från olika Broadwaymusikaler och reklam för tandkosmetik som före detta Fröken Italien leende rekommenderar. Från rummen hörs utrop och arior. En skylt utanför »Rum P« meddelar att den är bokad av Shakina Nayfack för »Junk A Rock Opera«. Därinne råder en kakafoni av ljud. En ung man i nördglasögon och t-tröja med ET-tryck spelar en melodi på pianot när en annan ung man i lika nördiga glasögon kommer in med mat och kaffe från Dunkin’ Donuts som han ställer på pianot, precis ovanför en skylt som undanbeder mat och dryck på pianot. Från sin plats i ena hörnet ropar regissören Shakina ut instruktioner till vem som än vill lyssna medan hon stirrar på sin dator. En kvinna i håliga jeans utbrister: »Oh my God! Oh my God! Oh my God! Oh my God!« när hon får syn på en annan tjejs batikmönstrade strumpor. Bredvid dem stirrar en blond man med seglarbratstil intensivt på en läsplatta medan han sjunger i falsett. Utan någon som helst signal börjar hela ensemblen att köra i stämmor till hans operasång medan de går runt och pysslar med annat. En imponerande ordning i kaoset.

Tre män längs med fönsterväggen sticker ut från gruppen. Dels för att de är något decennium äldre än de övriga i rummet, dels för att de är förhållandevis tysta. Närmast pianot sitter en man med långt, spretigt hår, runda John Lennon-glasögon och småblommig skjorta. Han spelar gitarr och stirrar med höjda ögonbryn och ett stort leende på mannen som sjunger. Bredvid honom: en mörkblond man i randig tröja och kavaj med armarna i kors. Ibland höjer han vänsterhanden för att klia sig i skägget, hans ögon är lite blanka. Den tredje mannen tappar med jämna mellanrum mynt ur fickan på sina svarta byxor, som han med en ursäktande min plockar upp. Det mörka håret lockar sig åt alla håll och han ser trött ut när han fipplar med sin mobil. Det här är Christoffer Lundquist, David Birde och Jens Jansson. Musikproducent, copywriter respektive reklamfilmare. Eller kanske mer kända som tre fjärdedelar av 90-talsbandet Brainpool. När låten är slut ställer Christoffer gitarren åt sidan för att krama om sångaren: »Amazing!«

Annons

– Det känns ju helt orimligt det här, säger Jens till David.

Och ja, nog gör det det. För det som pågår framför deras ögon är att ett gäng amerikanska, professionella musikalartister håller på att dramatisera bandets drygt tio år gamla rockopera Junk, ett dubbelalbum som i stort sett gick under radarn för de flesta svenskar när det kom 2004. Det var ett misslyckande som var nära att knäcka bandmedlemmarna, men som Shakina Nayfack nu försöker att ta till Broadway. Hur mycket jag än idoliserade Brainpool som ung tonåring har jag svårt att tänka något annat än: »Hur fan ska det här gå till?«

Stjärnskott? När David och Jens ser Christoffer spela med de amerikanska musikerna Jeremy Robin Lyons och Jabob Yates börjar de fnissa och knäpper av ett kort. »Det nya bandet: Aslan and the Scientists!«

Brainpool

Medlemmar: David Birde, Christoffer Lundquist, Jens Jansson och Janne Kask (fram till 1997).

Karriär: Har släppt skivorna Soda (1994), Painkiller (1995), Stay Free (1996), You are here (1999), Junk – A Rock Opera (2004) samt samlingsskivan We Aimed to Please (2005) och singeln The Last Christmas (2013). Vann en Grammis som Årets popgrupp 1994. Förband på Roxettes Europaturné samma år. Turnerade med Lollipop­festivalen och deltog i invigningen av friidrotts-VM i Göteborg 1995. Har spelat på de stora svenska festivalerna och toppat försäljningslistorna.

Det är inte en tanke som, just nu i alla fall, verkar slå någon annan i rummet. De har bara repat tillsammans i några dagar, men Shakina tycker att de är redo, så de kör igenom hela musikalen från början till slut.

I korta drag utspelar sig handlingen i en post-apokalyptisk framtid där företaget Junk Incorporated styr. Allt börjar med att Kioko, en transperson som är geisha, sushikock och indieartist, tar livet av sig genom att skära upp magen med en sushikniv. VD:n Ernie och hans högra hand Martina behöver hitta en ny indieartist som kan hålla massorna lugna och de finner Anna, som jobbar på företaget. Hennes band MetroJets får i uppdrag att spela på släppfesten för Ernies självbiografi, på stadens enda nattklubb Junkyard. Påhejad av sina bandmedlemmar, Kiokos spöke samt vaktmästaren, rebellen och kärleksintresset Max beslutar sig Anna för att revoltera mot styret genom att sjunga en sång om hur kasst Junk Inc är. Kaos utbryter, Max skjuter Ernie och Max dör av en brinnande bjälke som faller från taket. Det hela slutar med att Martina tar över som VD och revolutionen självdör. Inbakat i föreställningen finns en skarp kritik mot ett kapitalistiskt konsumtionssamhälle som utnyttjar arbetare, kvinnor och svagare grupper. I slutet sjunger hela ensemblen en låt med refrängen: »There must be more to life than this.« Brainpoolmedlemmarna kan knappt sluta applådera.

– Det här är ju skitbra, utbrister David Birde. Man förstår ju storyn! Man känner för personerna. Det gjorde man inte innan.

Jens Jansson och Christoffer Lundquist nickar entusiastiskt.

– Och buskisnivån är skitbra, tar Christoffer vid. Ibland är man helt med på att det är glättigt, sedan vrids det om så att det bara blir obehagligt. Det är skickligt gjort.

David kramar om Shakina. Storleende berömmer han vad hon har gjort med showen.

– Jag är så glad att ni gillar det, säger hon. Bra! Bra! Bra! Men det tog oss ju tio år att komma hit …

Hon höjer rösten för att få den stojande ensemblens uppmärksamhet.

– Vackert. Underbart! Coolt. Jättebra jobbat. Jag är exalterad.

Men hon ser inte lika upprymd ut som hon låter. Snarare lite trött och konstaterande. I dag är det fredag och sedan måndagen har hon och ensemblen repat intensivt. Om tre dagar ska de spela upp föreställningen för branschfolk som kan se till att de faktiskt hamnar på Broadway.

Annons

Brainpoolmedlemmarna diskuterar saken medan de äter en riktigt smaklös lunch på en bambaliknande restaurang. Christoffer hyr en lägenhet i närheten tillsammans med sin fru Ylva och deras barn Agnes och Ingrid. Jens bor i Shakinas teater, där David också ska flytta in. David förhör sig om hur det är – eftersom teatern också är en gayporrstudio där de spelar in filmer som Desperate Householes och Fisting. Jens skruvar på sig.

– Ärligt talat så tycker jag att det är lite obehagligt. Shakina sa i morse när jag skulle duscha att det fanns en grej därinne som jag inte behövde röra. Jag vete fan vad det var.

– Någon typ av lavemang, eller?

– Jag tror det. Och alltså, det är hyllrad efter hyllrad med DVD:er som de gjort. Det var inte direkt mjukporr alltså.

David garvar.

– Sover vi på latexmadrasser?

– Nej, madrassen var faktiskt väldigt skön.

När Jens och David skiljs från Christoffer med familj kramar alla om varandra ordentligt. Det märks att de har umgåtts länge.

 

Jens första minne av David är från Waldorfskolan i Lund. Någon gång på mellanstadiet skolkade de och gick till Domus för att samla in kundvagnar. Varje vagn gav en stämpel värd 25 öre och de höll på tills de hade råd att köpa ett litet paket Marlboro Lights som de rökte bakom domkyrkan. Davids första minne är att Jens kom hem till honom för att spela trummor och lånade ut The Clashs första skiva. När Jens skulle cykla hem tappade han bort sig och fick komma tillbaka för att fråga om vägen.

– Det var superläskigt, fnissar Jens. Vi bodde ganska nära varandra, men jag hade ingen aning om vart jag skulle. Så plötsligt kom det farliga människor, jag blev livrädd och gick ut på en åker. Där stod jag mitt i beckmörkret. Och så var jag tvungen att gå tillbaka. Mycket pinsamt!

Några år senare bytte Jens skola och de förlorade kontakten. På var sitt håll fortsatte de att spela musik. Jens lyssnade på Talking Heads, The Clash och Prince hela dagarna och repade med olika band på Mejeriet. David var egentligen inte så intresserad av att spela gitarr, men han ville gärna ha ett band. Han var i alla fall riktigt bra på att se cool ut när han vevade på gitarren och han hade stenkoll på vilka byxor man skulle ha på sig. På gymnasiet lärde han känna Christoffer. Musikaliskt var de totala motsatser. Christoffer kunde spela flera olika instrument. Hela barndomen hade gått ut på att ta sig in i stängda skollokaler och på tomma bibliotek för att lära sig spela. Men han hatade att stå på scen. På somrarna stängde han in sig i en stekhet bil med gitarren för att ingen ens skulle råka höra honom spela.

1989 deltog Davids band på en lokal gala på Mejeriet. Där spelade också ett industrirockband som hette This Brainpool. David blev helt bedårad av sångaren som hade en cool nasal röst och var grymt popstjärnig – smal, svarthårig och med en jävligt arrogant stil. David fick reda på att han hette Janne Kask och gick fram för att säga att han tyckte bandet var »okej«. Ett par år senare fick David frågan om han ville hoppa in i samma band. I replokalen såg han ett bekant ansikte bakom trummorna – Jens. Christoffer kallades in som basist och han blev genast populär eftersom han var den ende som kunde sjunga i stämmor och hade körkort. Efter en mindre kontrovers om vilken sorts musik bandet skulle spela var det bara de fyra kvar. Brainpool utan This var fött.

– Det var så fantastiskt befriande att träffa de här människorna, saker och ting fick vara lite fjantiga, minns David. Vi ville revoltera mot allt som var så himla tråkigt i svensk musik. Det fanns sådana pretentioner då, till och med Anders Glenmark var i all sin tramsighet rätt så allvarlig. Vi ville att det skulle vara bjärta färger, tramsiga texter, snabbt, leende och publiktillvänt. Vi skulle inte stå på scen och titta på skorna och sura.

Och det funkade. 1992 utsåg Nöjesguiden deras kassett till månadens demo och medlemmarna sprang runt med tidningssidan och skröt på Smålands nation i Lund. Ett par månader senare hade de en manager och ett litet bolag ville släppa deras första singel. Bandet fick åka upp till Stockholm, för nästan första gången i medlemmarnas liv, för att spela på legendariska ställen som Hannas krog och Pet Sounds på Skånegatan på Södermalm, den svenska indie-scenens epicentrum. Basisten i Atomic Swing kom fram och sade att de var bra, Magnus Carlsson från Weeping Willows dök upp på varenda spelning och jämförde dem med The Clash, Thomas Öberg från Bob Hund berömde dem. På kvällarna spelade de in med Popsicles producent, och Linda Norrman hyllade Brainpool i sina Expressenkrönikor. De var den alternativa scenens nya guldgossar.

Annons

 

Hajpen skapade också intresse från ett ganska oväntat håll. Per Gessle hade precis startat sitt musikförlag Jimmy Fun för att satsa på nya svenska artister och hans talangscout Ben Marlene kontaktade Brainpool. Med skräckblandad förtjusning inkvarterades de på hotell Eurostop i Halmstad och pimplade folköl. Å ena sidan var de livrädda för att bli utspökade i Roxette-kläder, å andra sidan förde erbjudandet med sig en liten doft av den stora världen.

– Under den här indietiden fanns det jävligt många regler för vad man fick göra, minns David. Samtidigt ville vi verkligen slå stort om det fanns en möjlighet. Det fanns liksom inget egenvärde i att vägra ställa upp på intervjuer. Vi ville ju vara med i Okej och spela i Söndagsöppet och bli kända och sälja mycket skivor och ha stora konserter. Fast inte på någon annans villkor.

Arbetet i studion gick bra, men efter ett tag blev Ben Marlene stressad över att de inte hade någon riktig hit. Han ville att de skulle spela in en cover på en Gesslelåt. Bandet fick panik. Förstod han inte att de då skulle skrämma bort sin indiepublik direkt? »Men hur många är det, då?« undrade Marlene lakoniskt. »Säkert femtusen. Minst!« Han stirrade på dem: »Här snackar vi miljoner. Skit i dem!«

Tillbaka bland folkölsburkarna på Eurostop började David och Janne frenetiskt att skriva en egen hit. De snodde melodin från Billy Braggs låt New England och skrev en refräng som mest innehöll frasen: »la-la-la-la-la-la-la«, för »Beach Boys var ju hittiga«. När Marlene hörde Every Day blev han övertygad om att Brainpool hade en egen potentiell listetta och de skrev kontrakt med Sony.

Posörer. David Birde har tidigare försökt att skriva en balett: Anthology of Failure. »Det finns så många berättelser om folk som offrar allt för en vision och som sedan lyckas, men det måste finnas lika många som offrar allt och misslyckas. Jag ville berätta om dem. Sedan tänkte jag att vi bara skulle spela instrument som vi inte behärskade och det var väl där någonstans det havererade.«

Deras första skiva, Soda, kom 1994. Varje morgon ringde telefonen från entusiastiska Sonyanställda. »Nunstedt ger er skiva en fyra. Han älskar er!« »P3 har valt att A-lista er!« »TV har ringt och vill att ni ska spela!« »Nu ligger ni sjua på försäljningslistan!« De stod i köket i sina små ettor och växte. Världen förstod! Och de själva kände att det här var helt i sin ordning. Det var klart att de skulle slå. Ett år senare kom deras verkligt stora genombrott med skivan Painkiller och singeln som skulle bli deras mest kända låt: Bandstarter. Den låg på Trackslistan i elva veckor och blev listans sjätte mest framgångsrika låt det året. Ytterligare två singlar var med på årslistan och Brainpool var Sveriges i särklass största band i genren. När friidrotts-VM invigdes i Göteborg 1995 skulle landets bästa artister så klart spela. Brainpool körde sin stora hit playback framför 40 000 personer på läktarna. Kvällen var bara ett enda stort segertåg genom Göteborg. Folk ropade till dem på gatan, de delade rickshaw med E-Type och på efterfesten stod Janne och diskuterade framgångens baksida med Carola.

– Under den här tiden pumpades man från alla håll och kanter med hur bra man var, säger David. Alla omgivande personer, som själva tjänar pengar på att det går bra, sa bara att det var så välförtjänt och det här kommer att gå bättre och bättre. Och det var det lätt att tro på då.

Men med framgången kom också förändringar. Deras publik blev allt yngre och plötsligt fick de höra hånfulla kommentarer om att de var »smurfpunkare« som hängde med tolvåringar. När de gick omkring på Skånegatan, där de ett par år tidigare varit hjältar, hände det att folk knuffade till dem och kallade dem sellouts. De var inte heller helt bekväma med att vara någon sorts tonårsidoler, enligt dem själva var de ett band i rakt nedstigande led från Londonscenen 1967.

Inför nästa skivsläpp tog de i från tårna för att visa hur tuffa och rockiga de verkligen var. I september 1996 skulle de ha releasefest för skivan Stay Free på innestället Studion vid Sankt Eriks-plan i Stockholm. Nu jävlar skulle de visa dem! Men när de kom ut på scenen var det bara halvfullt i lokalen.

När de gick upp till Sonys kontor för att diskutera hur de skulle vända utvecklingen såg de att väggarna som nyss var prydda med Brainpoolaffischer istället täcktes av Suede. På listorna seglade Kent förbi dem med sitt genombrottsalbum Verkligen och Cardigans slog igenom i Japan. Det var inte så att det gick otroligt dåligt för Stay Free, men det gick inte så bra som planerat.

– Jag tyckte det var skitsvårt, för det blev liksom inte kul att åka ut och turnera, säger Jens. Vi tappade självförtroendet och började stryka våra mer okända låtar från spelschemat. Till slut kändes det som om vi gjorde superkorta konserter där vi bara körde hits. Turnerandet blev demoraliserat. Vi sket faktiskt helt i spelningarna och tyckte bara det var kul att supa efteråt.

Samtidigt började det knaka i fogarna mellan bandets stora stjärna Janne Kask och de övriga medlemmarna. Efter en festivalspelning satt David och Janne på en brygga och pratade. David hade samlat mod till sig för att fråga om de skulle börja skriva på nästa skiva. Han fick svaret: »Vilka ska vi vara den här gången, då?« 1997 lämnade Janne bandet.

– Med Janne försvann en stor konflikt, säger David. Men det var ju också han som människor ville se och höra. Det var Janne som alla förknippade med Brainpool. Världen skakade lite.

 

De övriga tre ville ändå fortsätta spela tillsammans. Den ende som kunde sjunga riktigt bra var Christoffer, men han visste med sig att han inte var någon karismatisk frontfigur. De satte in en stor annons i Aftonbladet om att Brainpool sökte en ny sångare. De fick hur många demoband som helst och tog också några till studion. Men det var svårt för dem att se hur någon annan skulle kunna passa in i deras tajta gäng. David och Jens dömde direkt ut alla som kom, de rökte och spelade Yatzy medan Christoffer ändå ville ge sångarna en chans och spelade in dem. Ingen funkade. Den enda lösning de kom på var att helt enkelt sjunga själva, de fick på något vis simulera sång. Timme efter timme övade de i studion. Till slut fick Christoffer sjunga in ledsång till de olika stämmorna så att David och Jens kunde höra dem i lurarna och härma. De lyckades få ihop skivan You Are Here 1999.

Natten innan den skulle släppas var nervös. De bodde på ett hotell i Stockholm och knackade på varandras dörrar med jämna mellanrum för att söka stöd. Tidigt på morgonen gick David och Christoffer ut för att leta upp ett tidningsbud att köpa tidningen av. Recensionerna var helt okej. För dem kändes det som en triumf. De fick åka på turné. Jämfört med tidigare var den liten, men det var kul. För att kunna skriva låtar tillsammans hade David och Christoffer lånat ut skivor till varandra för att förstå varandras referenser. David, som alltid hånat Christoffer för att han gillade »så otroligt löjlig skit« som symfonirock, började plötsligt digga genren. Under turnén skämtade de två om att en dag göra en rockopera.

Även om de fick in en del pengar från skivan var Brainpool inte längre någonting de kunde leva av. Christoffer fick allt fler uppdrag som producent från Per Gessles förlag och turnerade med Roxette. Jens spelade på flera skivor med olika artister och turnerade med A Camp och First Floor Power. För David stod det klart att han helt enkelt inte var en lika skicklig musiker som de andra två – erbjudandena om att spela med andra var få.

– Det var skitjobbigt, säger David. Jag fattade att jag inte var med i branschen längre. Och visst kände jag ett uns av bitterhet. Jag kände att jag hade haft en stor del i Brainpools framgångar, det var jag som skrev låtar, fixade med skivkontrakt och skötte mycket av PR-biten. Så var det här tacken.

Han började söka sig till andra yrken, skrev lite litteraturkritik i Sydsvenskan och fick in en fot som frilansande copywriter på en reklambyrå. Jens, David och Christoffer fortsatte att göra musik tillsammans, men de hade svårt att få ihop sina scheman.

En junikväll 2000 sågs David och Christoffer över en öl på Möllevångstorget. De hade hört ryktas att Tambourinestudion skulle göra en rockopera och var upprörda. Det var ju vad de hade tänkt göra! Och skulle man göra något så märkligt som en rockopera kunde man inte vara tvåa på bollen. David hade druckit några bärs när han gick till Ölkaféets mynttelefon och slog numret till en journalist på Sydsvenskan. Han presenterade sig och hasplade ur sig: »Jo, jag tänkte bara berätta att Brainpool jobbar på en rockopera.« När han fick frågan vad den handlade om svarade han något svävande att den byggde på en kritik mot det »ekonomicentrerade samhället«. Han traskade tillbaka till Christoffer och meddelade att de visst skulle göra en rockopera om orättvisor i samhället. »Gött«, svarade Christoffer och höjde glaset.

Jens Jansson

Ålder: 43

Familj: Sambon Linda Johansson och barnen Elvin och Hjalmar.

Bor: Malmö

Yrke: Reklamfilmsregissör och producent

Musikkarriär: Trummis i Brainpool och Monkeystrikes. Turnerat med bland andra
A Camp, Edda Magnason, Bo Sundström och Cirkus Cirkör. Medverkar på skivor med bland andra Peter von Poehl, Angela McClusky, Per Gessle och Florian Horwath.

Nu gällde det bara att få med Jens på projektet. De ringde honom för att meddela att han inom kort skulle få läsa i Sydsvenskan att Brainpool skulle göra en rockopera.

– Jag ville absolut inte göra det, minns Jens. Jag tyckte det var en så jävla dålig idé och tänkte faktiskt att jag skiter i det. Idioter.

Men hur det än var så visste han också att det inte fanns något roligare än att spela med Brainpool. Dessutom gillade han ämnet – det här var ett sätt att säga någonting om det ruttna samhälle som höll på att ta över. Han gick motvilligt med. För skivans tema var inte helt taget ur luften. De hade tillbringat många timmar med att diskutera det som de upplevde som ett allt hårdare samhällsklimat. Allt verkade bara handla om pengar och yta.

– Då kändes det som om man verkligen började se resultatet av nyliberalismen i världen, säger Christoffer. Egocentriciteten bara ökade och hyllades. Gemenskap och ödmjukhet var något som tillskrevs förlorarna. Det var oerhört märkligt. Vi kände bara: Har alla blivit galna?

David fick en direkt inblick i den kommersiella världen via reklamjobbet och Christoffer hade flera vänner som blev superrika under internetbubblan. De satt och spånade som »några gamla proggare« ute hos Christoffer på landet. Snart hade de en historia och några rollfigurer, bland annat VD:n Ernie som de döpte efter Christoffers gamla klasskompis, boo.com-grundaren Ernst Malmsten. Plötsligt kändes det som ett viktigt projekt.

– Vi tänkte att ska vi nu göra en rockopera, vilket är så fel i sig, så kan vi lika gärna göra något som är så fullständigt fel som en politisk rockopera, förklarar David. Låt oss vara så jävla pretentiösa att vi säger något som är helt självklart, nämligen att det här inte är okej. Vi klättrar upp på de högsta hästarna och skriker i megafoner, för vi har ändå ingenting att riskera. Vi hade ingen karriär att ta hand om. Det var på många sätt väldigt befriande att vi kunde göra precis vad som helst.

Egentligen hade de ingen aning om vad de höll på med. De famlade vilt bland genrer och spelade in låtar som var så dåliga att de blev ledsna när de lyssnade på dem. I nästan fyra år åkte David och Jens ut till Christoffer på kvällar och helger för att få ihop skivan. Frågan är om de någonsin skulle ha slutfört projektet om de inte en dag i början av 2004 hade fått en fråga från Malmö stad om att framföra skivan tillsammans med Malmö Symfonikerna på Malmöfestivalen. Operan var långt ifrån klar, men det kändes som ett erbjudande de inte kunde tacka nej till.

Den 19 augusti gick Christoffer omkring på Malmös gator och försökte lugna ner sig. Han, som var gammal symfonirocksälskare, skulle få leva ut sin dröm, men han var så otroligt nervös: »Andas, andas. Det pågår miljontals konserter på jorden i kväll, det är ingen stor grej.«

När de klev upp på scenen var Stortorget fullpackat av människor som hade slitit sig från sina langos för att se »spektaklet«. Vid den tredje låten började Christoffer känna sig lugn. Det bar! Publiken log. Från sin plats bakom trummorna betraktade Jens David i en svart tröja med fracktryck och Christoffer som klätt sig i »någon konstig Roxette-kostym«, och kände en sådan otrolig värme för dem.

– Vi bara såg på varandra och kände en sådan total kärlek oss emellan, minns David. Fattar ni? Det här har vi gjort!

När de gått av scenen stod de bara och skrek och kramades. De hade anordnat en stor efterfest på ett ställe i närheten och öst ut inbjudningskort. Alla deras vänner var där och allt kändes bara helt overkligt. De 10 000 de hade kvar av sitt gage lade de på bubbel till alla.

Förberedelser. Brian C Rooney ikläder sig rollen som Kioko. I pausen frågar en av hans vänner som suttit i publiken David: »Känner du till någon som har samma röstomfång som Brian? Freddie Mercury, kanske?«

David Birde

Ålder: 45

Familj: Sambon Hanna Sundén och dottern Thea.

Bor: Malmö

Yrke: Copywriter

Musikkarriär: Gitarrist, sångare och låtskrivare i Brainpool och bandet Metro Jets, som bland annat gjort musik till TV-serien och föreställningen HippHipp!. Turnerat med öster­rikaren Florian Horwath och norskan Vibeke Saugestad.

Ett par veckor senare körde bandet upp till Stockholm i Christoffers ruttna Volvo. De skulle spela på Pet Sounds och signera skivor. På vägen upp till huvudstaden diskuterade de skivan: på något märkligt sätt verkade den ändå fungera. Dess första singel spelades på radio och efter Malmöfestivalen kändes det verkligen som om de hade medvind. När de kom till Pet Sounds bestod publiken av en handfull personer. En handfull sura personer. Men de var så klart tvungna att spela ändå. För varje låt sjönk de ihop allt mer.

– Det var riktigt, riktigt obehagligt, säger Jens. Det kändes bara iskallt.

De gick därifrån knäckta och förbannade. Morgonen därpå var det bara att hoppa in i den ruttna Volvon och puttra vidare till Bengans i Göteborg. Där väntade två personer. Under bilresan på väg hem till Skåne fick Christoffer flera utbrott. De skulle fan aldrig mer utsätta sig för något sådant här.

Ett par veckor senare skulle de i alla fall spela på Mejeriet i Lund där bokaren hade ordnat en hel Brainpoolkväll. De såg framför sig en helkväll på hemmaplan med alla sina vänner.

När det var dags att gå upp på scenen stod en liten halvcirkel av folk framför den. De hade redan väntat ett slag på att det skulle komma fler, det såg sorgligt ut med ett femtiotal personer i en lokal som tog 1 000. Men det var bara att inse att publiken inte skulle bli större. David var helt tom inombords. Han var full och ledsen. Så satans, jävligt, vidrigt besviken. Han kunde inte hålla inne med sina känslor och alldeles för ofta kommenterade han sarkastiskt mellan låtarna hur lite folk det var där. Jens och Christoffer bara önskade att han skulle hålla tyst. David gick av scenen så fort det fanns någon minut han inte medverkade i en låt. Jens såg hur han stod och halsade ur en vinflaska i kulisserna. Det var bland det värsta de varit med om.

Dagen efter vaknade David bakfull och jävlig och slog upp Sydsvenskan. I kulturdelen fanns en kort recension. Den var egentligen ganska positiv, men det stod också: »Med sitt flamsiga mellansnack var Birde den i bandet som hanterade publikfloppen sämst.« Det knuffade honom över kanten. I huvudet snurrade tankarna: »Du tror att du är bra, ditt lilla svin? Det ska du fanimej veta att det är du inte. Och du är inte bara dålig, du är också ful och löjlig och pinsam och allt du gör är sämst. Försök er inte på att göra musik, era sopor, för det kan ni inte.«

Där och då dog drömmen om att kunna fortsätta som ett band.

Plantskola. Musical Theatre Factory har kapacitet att ta emot 60 besökare. På Junk är det mer än fullt. Varje vecka bjuder teatern in publik för att se musikaler som är under utveckling.
Dagsverke. För många av skådespelarna är det här vardag – att i en vecka repa en pjäs, för att sedan gå vidare till nästa provläsning. Några av dem har nått drömmen att spela på Broadway. Brian C Rooney (i geishasminkning) var med i Tolvskillingsoperan, Kate Loprest (i rutig skjorta och svart kjol) har bland annat synts i Hairspray, och Daniel Luis Domenech (i vinröd mössa) har spelat i Rock of Ages.

Shakina uppenbarar sig ur vimlet på 44:e gatan, strax norr om Times Square, med en plastpåse i handen. Hon har med sig judiska syltkakor från sitt påskfirande med familjen. Den här kvällen ska hon ta med Brainpool på musikalen Hedwig and the Angry Inch för att visa dem vad Junk en dag skulle kunna bli.

– Jag älskar Hedwig, utbrister hon. När jag gick på college satte jag upp den i mitt vardagsrum. Det blev så fullt att folk stod utanför fönstret och tittade.

Den drygt hundra år gamla Belasco Theatre andas gamla anor. Taken och väggarna är pyntade med guld och vackra muralmålningar. Varenda en av de 1 016 vinröda sammetsstolarna är upptagna den här kvällen. På scenen syns ett bilvrak och kulisser målade som en mur. När huvudpersonen, en man i en enorm platinablond peruk och kortkort jeanskjol, kommer in vrålar publiken rakt ut. Det är som att befinna sig på en festivalspelning. Folk fullkomligt avgudar Hedwig. En skärm sänks ner över scenen med en låttext på karaokemanér där en tecknad pung studsar fram över orden. Alla sjunger med för full hals. Ensemblen får stående ovationer.

David fullkomligt lyser när vi tränger oss ut från våra platser på den översta balkongen.

– Det är ju det här man vill åt! Det här var ju grymt. Tänk att sätta upp Junk för den här publiken. Inte som i Sverige direkt, där kommunalråd och advokater sitter med sina tråkiga män och fruar. Det är ju så här det ska vara!

När vi kommer ut på gatan tjoar han igen:

– Är det inte här vi ska vara, hörni? Jag blir jävligt inspirerad att sätta upp Junk nu. Vi ska vara på den här scenen!

Historien om hur Junk återupplivades är egentligen helt osannolik. Några månader efter fiaskot på Mejeriet damp en demo ner hemma hos Christoffer. Avsändaren var den amerikanske musikern Justin Winokur, som skrev att han hade tre favoritproducenter i världen och att Christoffer var en av dem. Justin var insnöad på svensk musik och hade lyssnat mycket på Brainpool. Christoffer lyssnade igenom demon med sin fru Ylva. Den var fin, men Justin var inte särskilt bra på att sjunga. Samtidigt fanns det något rörande över låtarna. »Är det inte just sådana här saker man ska göra?« frågade han Ylva. De bjöd in Justin till sitt hem. Han hade egentligen inga pengar, så de gjorde skivan i stort sett gratis. När han flög hem till USA igen hade han ett exemplar av Junk i bagaget. På ren ingivelse hörde Justin av sig till en vän han umgåtts med på college: Shakina Nayfack.

Shakina hade en komplicerad uppväxt. Hon föddes som biologisk pojke och kom i tonåren ut som transsexuell. Under hela sitt liv hade hon haft en känsla av att hon en dag skulle få något i brevlådan som skulle förändra hennes liv, som skulle rädda henne från hennes dystra verklighet. En dag i januari 2005 hände det. Hon visste det redan innan hon öppnade paketet. Inuti låg Junk, som Justin sagt att han skulle skicka till henne. Hon satte i skivan i sin bärbara CD-spelare, slog sig ner på ett trappsteg i sin lilla lägenhet i Los Angeles och tryckte på play. Hon rörde sig inte på en och en halv timme, lyssnade bara intensivt på de 28 spåren. Musiken var så mogen, sofistikerad och konstnärlig. För varje låt blev den mer och mer intressant. Som regissör såg hon hela föreställningen framför sig och efter att hon lyssnat klart skrev hon ett mejl till Christoffer.

Medlemmarna i Brainpool blev så klart glada, samtidigt hade de inte en aning om vem Shakina var och om hon hade någon som helst kapacitet att genomföra projektet. Dessutom var de själva fullt upptagna med att få saker och ting att gå runt. De svarade med uppmuntran och fria tyglar, men att de inte kunde lägga tid på det.

Shakina hade inga problem med att göra det på egen hand. Hon körde omkring i L.A. och lyssnade på Junk, sjöng med för allt vad lungorna höll och drömde om att få sätta upp musikalen. I två år sökte hon pengar från olika stiftelser och investerare. Till slut slängde också hennes familj in en del och Brainpool bidrog med en mindre summa. I början av 2007 kunde hon meddela att Junk skulle sättas upp under två helger på en liten teater i Hollywood.

Hemma i Sverige visste Jens, David och Christoffer inte riktigt vad de skulle tro. Under flera år hade de inte ägnat särskilt många tankar åt Junk. Christoffer hade haft fullt upp som producent och turnémusiker med Roxette. Jens turnerade med Per Gessles övriga projekt, medan David i stort sett var arbetslös. I alltför många år hade han försökt hanka sig fram på musiken. Om han fick in 8 000 på en månad var han riktigt nöjd. Samtidigt visste han inte vad han skulle göra om han inte spelade i band, han kunde ju ingenting annat. Det var en nattsvart period.

– 2007 var jag jävligt långt under isen, säger David. Så jävla luspank. Jens fick låna mig pengar till biljetten till Los Angeles.

Det var som att kliva in i en lyckobubbla. De hade inte rest tillsammans på nästan tio år och nu susade de bästa vännerna runt i en bil bland Hollywoods palmträd. Samtidigt var de lite nervösa. Det var svårt att veta hur de skulle reagera om de inte tyckte om vad Shakina hade gjort. Men frågan är om inte Shakina var mer nervös. Hon såg Brainpool som stora rockstjärnor och var orolig för att hon inte skulle ha gjort deras verk rättvisa.

Första gången de möttes var en knapp timme före föreställningen. Brainpoolmedlemmarna märkte direkt att Shakina var nervös, men de slogs också direkt av hennes utstrålning.

– Så fort hon öppnade munnen förstod man att hon var något extra, säger David. Så intellektuell, analytisk, empatisk och solidarisk. Hon utstrålade kapacitet och fokus.

De slog sig ner framför scenen tillsammans med regissören. Det tog bara ett par minuter, sedan brast det för dem.

– Jag började bara storgråta, berättar Christoffer. Det var så bra! Shakina hade tagit vår karikerade historia och gjort den till något meningsfullt.

Efter föreställningen sökte en medelålders kvinna upp dem och sade att det de gjort var så otroligt viktigt. De var helt tagna.

Efter ett par dagar åkte Brainpool hem igen. David för att försöka styra upp sitt liv, Jens och Christoffer för att turnera. Under tiden fick Shakina ett erbjudande om att fortsätta spela Junk på en annan teater. De fick kontrakt på 36 shower. Sedan tog det stopp.

De kommande åren var kontakten mellan Brainpool och Shakina ganska sporadisk. David fick jobb på en reklambyrå och bestämde sig för att verkligen lägga manken till för att bli en skicklig copywriter. Christoffer fortsatte att spela in och turnera. Jens turnerade med olika band fram till 2010 men tröttnade till slut på det osäkra musikerlivet och bytte under stora våndor karriär till reklamfilmsproducent. 2010 kom Shakina på besök till Sverige, hon ville få upp Brainpools glöd för musikalen igen. Det funkade under de veckor hon var där och de skrev flera nya låtar som skulle hjälpa till att föra historien framåt. Men sedan svalnade det.

– Det kändes som att de hela tiden behövde uppmuntran från mig, säger Shakina. De behövde läka sina känslomässiga sår från att ha varit hyllade popstjärnor till att ha blivit avfärdade. De hade svårt att tro på projektet. Men alla som på något sätt har varit involverade under alla dessa år har uttryckt sin kärlek till musiken och till temat.

2011 flyttade hon till New York för att försöka jobba sig in på Broadway. Hon startade Musical Theatre Factory, en volontärteater där regissörer och skådespelare spelar upp sina verk under arbetsprocessen för att få feedback från varandra. Hennes hjärteprojekt var fortfarande Junk, samtidigt som hon jobbade med flera andra uppsättningar. Ett år senare kom Christoffer till New York under en turné med Roxette. Shakina bestämde sig för att anordna en genomläsning av manuset hon skrivit till Junk.

– Jag ville verkligen att han skulle förstå vad det här skulle kunna bli, säger hon. Och jag kunde inte göra det här själv längre, jag behövde deras stöd.

När Christoffer såg genomläsningen blev han hänryckt och rörd. Han åkte hem till Sverige och sade åt Jens och David att det här var tvunget att ske. De måste satsa. Sedan dess har Brainpool och Shakina jobbat på manus och låtar tillsammans.

Shakina har en obändig tro på att Junk kommer att sättas upp på en teater en dag och hon menar att temat i musikalen är viktigare nu än någonsin. Dessutom känner hon att det nu finns ett stort intresse för det jobb hon gör, folk börjar känna igen henne på Broadway. I fjol gjorde hon den rosade föreställningen One Woman Show om sitt liv som transsexuell, samtidigt som hon startade en crowdfunding-kampanj på Kickstarter, kallad KickstartHer, för att samla in pengar till en könskorrigering. Det gav henne både mycket stöd och publicitet. Hon körde sin föreställning ända till dagen innan hon åkte till Thailand för att genomföra operationen. Dessutom har Musical Theatre Factory blivit en snackis i musikalvärlden.

– Det känns lite som om vi befinner oss i en perfekt storm just nu, säger hon.

Brainpool försöker ta det lugnt med förhoppningarna för Junk. Visst vill de gärna att den ska sättas upp, men händer det inte känner de ändå att de har varit med om så mycket fantastiskt som annars aldrig skulle ha skett.

– Men det är klart, om det skulle bli så att det är Junk vi blir ihågkomna för så vore det fantastiskt, säger Christoffer. Brainpool var ju inte mer än en parentes i svenskt musikliv. Jag är jättestolt över vad vi gjorde, men tänk om folk skulle minnas oss som något annat än »de där smurfpunkarna«? Här har vi chansen att säga något viktigt, kanske påverka någon att tänka till om sina val. Det hade varit fantastiskt om vi blev protestsångare på vårt eget lilla sätt.

Medskapare. Mary Kate Morrissey (till vänster i bild) har varit med i arbetsprocessen i ett par år. »Mary Kate har verkligen utvecklat rollfiguren Anna«, säger Christoffer. »Vid förra genomläsningen ifrågasatte hon mycket som Anna gjorde och gav rollfiguren en mer genuin personlighet. Dessutom sjunger hon på ett sätt jag tycker mycket om.«

Christoffer Lundqvist

Ålder: 45

Familj: Hustrun Ylva Lundquist och barnen Ingrid och Agnes.

Bor: På landet utanför Malmö

Yrke: Musikproducent

Musikkarriär: Basist och sångare i Brainpool. Basist och gitarrist i Roxette. Har släppt egna skivan Through the ­Window. Spelat in bland annat The Concretes, Eldkvarn, Kajsa Grytt, Ed Harcourt, Peter Jöback, Ulf Lundell och Joakim Thåström.

Klockan sex på måndagskvällen röker David och Jens var sin cigg utanför Musical Theatre Factory. Båda har egentligen slutat, men en kväll som den här är det svårt att låta bli.

– Shakina måste vara nervös nu, säger David.

De kommer fram till att de nog också är lite nervösa. I kväll är det allvar. I publiken kommer det att finnas producenter och branschfolk som kan ta Junk till Broadway.

Därinne väntar Shakina, Christoffer och ensemblen. Shakina hälsar varmt på dem. Hon har på sig en lång peruk och svart klänning och ser mer än redo ut. David skiner upp när han ser Kioko, som nu är klädd i full utstyrsel. Den blonde skådespelaren med lite brattig look är helt förvandlad, i blek geishasminkning, neonrosa tajts, kimono och platåskor. Han håller sig om magen och andas djupt. På scenen övar dansarna. En man i vit kjol med guldpaljetter bärs skrevande runt i knävecken av två andra dansare. Han grimaserar lite illa men hänger kvar medan en kvinna kryper mellan hans särade ben och »föds fram« under hans kjol.

Shakina samlar alla medverkande i en ring. Christoffer ropar att de ska dricka öl efter föreställningen, och det är inte valfritt om man ska vara med eller inte. Alla tjoar. Shakina undrar om Brainpool vill säga något. David harklar sig:

– Vi är så otroligt tacksamma för allt jobb ni har lagt ner. Och om det bara går 90 procent så bra som det vi har sett så kommer det att bli fantastiskt i kväll.

Christoffer tar vid:

– Det här är väldigt emotionellt för oss. Att ni går in för det här så passionerat är speciellt. Tack!

Det återstår 50 minuter tills klockan slår åtta och de ska köra hela föreställningen för publik för första gången.

David springer ut för att köpa fler cigaretter. Jens vaggar fram och tillbaka på stället. Christoffer fingrar på sin gitarr.

Tjugo i åtta börjar det att komma lite folk. Christoffers familj dyker upp och äldsta dottern skiner upp när hon får syn på sin pappa:

– Hur känns det?

– Jo då, nu har jag släppt sargen.

– Jag börjar bli lite nervös, erkänner Jens. Jag önskar att man skulle spela. Så hade man haft något att göra.

– Ja, få ut lite energi, svarar David. Men det blir bra det här …

Christoffer tittar upp i taket och andas långsamt ut.

– Men herregud, är det en kvart kvar? frågar Jens.

Foajén börjar fyllas på av folk i alla åldrar, de flesta välklädda med en alternativ touch. En ung tjej i keps säger att hon satt upp sig på väntelistan för att komma in, kan hon möjligtvis få en ståplats? Hon får avvakta i baren.

– För en kvart sedan var jag orolig för att det bara skulle vara de närmast sörjande, säger David. Men wow, det är ju fullt!

När Shakina går upp på scenen för att hälsa alla välkomna står folk längs väggarna. De applåderar entusiastiskt när föreställningen drar igång. Men sedan är de tysta. Några nickar i takt till den catchiga reklamjingeln som kommer som låt nummer två, och det kommer några fniss när Martina med överdriven mimik wailar loss i den stompiga Here Comes the Man, men inga mer applåder. Inte ens den charmiga popduetten This Is Junk mellan de förälskade Anna och Max genererar några större reaktioner. Tjugo minuter in i föreställningen går egentligen allt som det ska, men publiken beter sig snarare som kommunalråden i en svensk publik. I  den stegrande balladen Metro Jets Premiere Concert med Anna och Kioko händer äntligen något. När Kioko gör ett oväntat »yeah-yeah-yeah-yeah« i hårdrocksfalsett som sedan övergår i en klar operaton ropar publiken äntligen rakt ut, och sången får en varm applåd. David och Jens ler lättat mot varandra. Det har lossnat. Från och med nu är publiken med på ett helt annat sätt.

I pausen kramar David och Jens om varandra. Folk minglar omkring och pratar upphetsat. Jag ber Shakina att peka ut vilka som är representanter från teatrar, men hon hänvisar mig till sin agent.

– Jag vill inte ens tänka på vilka det är just nu.

Agenten hinner peka ut två personer innan det är dags för akt två. Den ena är en glasögonprydd kvinna som sitter längst bak i salongen, den andra ser ut som en arketypisk, intellektuell amerikan med Bill Gates polotröja, Woody Allens glasögon och Conan O’Briens profil.

– Men det är helt omöjligt att läsa av vad de tycker, varnar agenten.

Jag spanar på dem under andra akten. Kvinnan skrattar högt när skådisen som spelar trummis tramsar omkring och låtsas banka på pukorna, och mannen nickar i takt under det stora dansnumret. Men annars håller de ansiktsdragen i schack.

När de sista pianotonerna klingar ut tjoar publiken entusiastiskt och jag kommer på mig själv med att le stort. Det var faktiskt riktigt bra. Under sista numret reste sig håret på mina armar. Shakina knuffar upp David, Jens och Christoffer på scenen och som extranummer sjunger ensemblen en del av titellåten Junk igen och alla klappar med och fortsätter att ropa i ett par minuter.  Shakina och Brainpool kramar om varandra och David kysser henne på kinden.

– Det är som om jag har kolsyra i hela kroppen!

Han springer runt och kramar folk hit och dit.

– Fan, jag vill tungkyssa alla i hela föreställningen för att de var så bra. Jag är förälskad i alla!

Han får en flaska bubbel i händerna och lugnar ner sig lite.

– Man vill ju inte bara smälla den här hursomhelst. Det kan ju verka lite …

Han vrider av korken med ett pys. En skådespelare går fram till Jens och berättar hur fantastisk hon tycker att föreställningen är. Jens skruvar på sig, och när hon har gått säger han lite osäkert:

– Det är så svårt med amerikaner. Man vet aldrig om de är på riktigt, liksom. Och det är så svårt att svara någon som bara berömmer en.

När publiken har lämnat lokalen klappar Shakina i händerna och ropar:

Vamos a la birra! Vamos!

Vi korsar Åttonde avenyn och går till Beer Authority, en mörk och halvsunkig pub. Mumford & Sons spelas så högt att alla får skrika för att berömma varandra för kvällens uppträdande. Skådisarna som spelar Ernie och Max konverserar med Brainpool när »Ernie« plötsligt avbryter:

– Förlåt, men jag freakar ut av rockstjärnor. Får jag ta en selfie med er?

De trycker ihop sig framför hans mobiltelefon. Han lägger ut bilden på twitter med texten: »With the incredible rock band #Brainpool. A damned pleasure to sing their music.« Shakina berättar att den kvinnliga teaterproducenten kom fram till henne efter föreställningen och sade att Junk kunde bli den nya Rent.

– Va?! ropar Jens.

– Det sa hon. Hon var väldigt nöjd. Men vi får se. Det är en lång process att sätta upp en show.

Shakina drar upp ärmen och visar en tatuering på vänster underarm. Där står »There Must Be More to Life Than This« med snirkliga bokstäver.

Junk betyder verkligen så mycket för mig. Den har förändrat mitt liv.

Skådespelarna troppar av. För dem väntar nya repetitioner eller provspelningar nästa dag, och framåt småtimmarna ger även Shakina upp. Jens ögonlock hänger lite där han står vid bardisken.

– Skärp dig! skanderar David. Efter den här kvällen kommer vi inte att ha kul på några år igen.

Christoffer och Jens är nära att skratta ihjäl sig.

Framemot fyratiden säger David och Jens godnatt till Christoffer utanför teatern. De knallar tungt uppför trapporna. Inne i den svarta lokalen blåser de tyst upp sina madrasser för att inte väcka Shakina.

– Galet att det var på precis den här scenen det hände, säger Jens.

– Det är helt sjukt, säger David. Men det gick bra i dag. Det kan kanske bli av det här.