I korsningen av Åttonde avenyn och 37:e gatan råder kaos. Alla New York-klichéer verkar ha samlats på en och samma fläck: en man skriker i ett gathörn, pretzelvagnar kränger torra kringlor, turister som rör sig alldeles för långsamt får fnysningar från de världsvana stadsborna, neonskyltarna glänser, taxibilarna tutar och det ryker till och med ur en gatubrunn. Då hörs stadens främsta soundtrack: sirenerna från en brandbil. Som en av de där tröga turisterna känner jag hur pulsen stressar på: »Hur fan ska det här gå till?« Men trafiken skingrar sig smidigt och brandbilen tar sig snabbt igenom innan bilarna slingrar in sig i varandra igen.
Sexton våningar upp i hus nummer 520 pågår liknande scener. När hissdörrarna öppnas är det som att stiga in i Villa Villerkullas växthus. Väggarna är målade i olika klara pastellfärger, i taket hänger blommor av kräppapper och kulörta ljusslingor. Korridorerna pryds av affischer från olika Broadwaymusikaler och reklam för tandkosmetik som före detta Fröken Italien leende rekommenderar. Från rummen hörs utrop och arior. En skylt utanför »Rum P« meddelar att den är bokad av Shakina Nayfack för »Junk A Rock Opera«. Därinne råder en kakafoni av ljud. En ung man i nördglasögon och t-tröja med ET-tryck spelar en melodi på pianot när en annan ung man i lika nördiga glasögon kommer in med mat och kaffe från Dunkin’ Donuts som han ställer på pianot, precis ovanför en skylt som undanbeder mat och dryck på pianot. Från sin plats i ena hörnet ropar regissören Shakina ut instruktioner till vem som än vill lyssna medan hon stirrar på sin dator. En kvinna i håliga jeans utbrister: »Oh my God! Oh my God! Oh my God! Oh my God!« när hon får syn på en annan tjejs batikmönstrade strumpor. Bredvid dem stirrar en blond man med seglarbratstil intensivt på en läsplatta medan han sjunger i falsett. Utan någon som helst signal börjar hela ensemblen att köra i stämmor till hans operasång medan de går runt och pysslar med annat. En imponerande ordning i kaoset.
Tre män längs med fönsterväggen sticker ut från gruppen. Dels för att de är något decennium äldre än de övriga i rummet, dels för att de är förhållandevis tysta. Närmast pianot sitter en man med långt, spretigt hår, runda John Lennon-glasögon och småblommig skjorta. Han spelar gitarr och stirrar med höjda ögonbryn och ett stort leende på mannen som sjunger. Bredvid honom: en mörkblond man i randig tröja och kavaj med armarna i kors. Ibland höjer han vänsterhanden för att klia sig i skägget, hans ögon är lite blanka. Den tredje mannen tappar med jämna mellanrum mynt ur fickan på sina svarta byxor, som han med en ursäktande min plockar upp. Det mörka håret lockar sig åt alla håll och han ser trött ut när han fipplar med sin mobil. Det här är Christoffer Lundquist, David Birde och Jens Jansson. Musikproducent, copywriter respektive reklamfilmare. Eller kanske mer kända som tre fjärdedelar av 90-talsbandet Brainpool. När låten är slut ställer Christoffer gitarren åt sidan för att krama om sångaren: »Amazing!«
– Det känns ju helt orimligt det här, säger Jens till David.
