Vid Kullabergsuddens spets stupar de kristallformade klipporna flera meter ner i det blåsvarta vattnet. De första mörka molnen efter flera veckor av stekande sol seglar över himlen. En säl sticker upp huvudet i stänket och spanar ett varv innan den försvinner i djupet.
När David Arborelius stänger av båtmotorn hörs endast vågornas kluckande mot gummiskrovet.
– Vi får nog inte se dem i dag.
Han jobbar som guide på Sveriges första valsafari och vet att vilda djur bara visar sig när de vill.
Marinbiologen Johanna Stedt, som är med på dagens tur, för dragkedjan på den ljusgrå fleecetröjan högre upp mot halsen och hänger kikaren på magen. I dag verkar tumlarna ha gömt sig bland de meterhöga vågorna. Efter en timme till havs har inte en fena synts till.
»Tyvärr är det ganska vanligt att döda tumlare flyter i land på stränderna här. Vissa har propellerskador efter att ha blivit påkörda av båtar.«
När Johanna Stedt var liten fiskade hon med sin morfar just här. I sillstimmen utanför det skånska naturreservatet konkurrerade de med tumlarna om fångsten.
– Trots att det nappade på mitt fiskespö släppte jag allt när tumlarna visade sig, säger Johanna. Jag var helt fängslad av det som utspelade sig kring båten.
Där väcktes drömmen om att bli marinbiolog.
– Valar är intelligenta och mer lika oss än fiskar och andra marina organismer, därför vill många som börjar läsa marinbiologi jobba med de här fascinerande djuren. Jag hoppades, men trodde egentligen inte att jag skulle få chansen att göra det.
Examensarbetet handlade om tumlare vid Kullaberg. Med hjälp av hydrofoner kunde Johanna mäta hur aktiva tumlarna var runt berget vid olika tidpunkter. Hon tilldelades ett av de största priserna för havsforskning, Dyrssenpriset, och erbjöds doktorandplats både vid Lunds universitet och Syddansk universitet i Odense. Pengar saknas fortfarande till hennes fortsatta forskning, och den tid Johanna inte letar finansiärer arbetar hon som naturguide på besökscentret Naturum Kullaberg. En passande plats om man vill studera de små valarna.
Tumlaren är den enda valen som lever i svenska vatten året om. Den ser ut som en delfin med trubbig nos och blir stor för att vara ett vattenlevande djur i Sverige, 150–190 centimeter. Men jämfört med sina släktingar är den liten – till och med mindre än en blåvals hjärta. Till skillnad från många andra valar lever tumlaren ensam eller i små grupper om två till tre individer. Med hjälp av akustiska signaler – klickande ljud – som fungerar som ett inbyggt ekolod lokaliserar tumlare byten och kommunicerar med varandra.
Även om tumlare precis som andra däggdjur har lungor måste de aktivt tänka på att andas, det sker inte automatiskt. Därför tror forskare att de är vakna dygnet runt och vilar en hjärnhalva i taget. Ibland kan man se tumlare ligga vid ytan i flera sekunder.
– Beteendet kallas logging, säger Johanna. De ser ut som en stock, en log. Man blir osäker på om det verkligen är tumlare. Man är van vid att de rör sig snabbare.
Tumlarna är väldigt lika varandra, vilket gör dem ovanligt svårstuderade.
– Om man ser en på morgonen och en på kvällen vet man helt enkelt inte om det är samma eller två olika, säger Johanna.
Antalet tumlare uppskattas vara knappt 40 000 i de två Västkustpopulationerna: Bälthavspopulationen, där tumlarna vid Kullaberg ingår, och Skagerackpopulationen. Båda är upptagna som »sårbara« på art-och habitatdirektivets lista. Den tredje tumlarpopulationen i Sverige, Östersjöpopulationen, består endast av 450 individer och är »akut hotad«.
Det största hotet mot tumlarna, som fridlystes i Sverige 1973, är bottensatta, stormaskiga fiskenät. Tumlarna ägnar majoriteten av sin tid åt att leta efter mat – antingen genom att jaga stim eller genom att simma ner till botten. Med nosen neråt och stjärten rakt upp använder de sitt ekolod för att söka bland stenarna efter fisk. Om ett fiskenät finns i närheten riskerar de att backa in i det och fastna. Efter några minuter under ytan drunknar de.
– Tyvärr är det ganska vanligt att döda tumlare flyter i land på stränderna längs västkusten, säger Johanna. Ibland finns det märken av nät på deras ryggar och vissa har propellerskador efter att ha blivit påkörda av båtar. Sedan är givetvis utfiskningen av haven ett bekymmer, några som vi hittat har troligtvis dött av undernäring.
Varje förlorad tumlare tar lång tid att ersätta. Honorna blir könsmogna först vid tre till fyra års ålder. Därefter har de ungefär fem fertila år. Runt midsommar kan man se nyfödda valar vid Kullabergsudden, som därefter simmar bredvid sin mamma i ett år. Om kalven separeras från honan innan dess överlever den inte. Ett stort problem är att många båtars ekolod ligger på samma frekvens som tumlarnas. Ljuden stör kommunikationen mellan honan och kalven.
– Många båtförare har igång sitt ekolod när de inte behöver, säger Johanna. Vissa vet inte hur man stänger av det och på en del båtar går det inte ens. Förra sommaren spolades en nyfödd kalv upp på stranden utanför Ängelholm. Den lilla tumlaren hade fått vara i livet i högst någon dag, till och med navelsträngen satt kvar. Det var det sorgligaste jag har varit med om.
Där saltet från Kattegatt och Östersjöns bräckta vatten möts slår vågorna mot varandra. Ögonen börjar bli trötta och alla havets rörelser ser ut som ryggfenor.
– Visst var det mer stänk i vattnet där än vanligt? Det kan ha varit en tumlare som jagar, säger Johanna, som står uppe på gummirelingen.
När vi i flera minuter har stirrat dit hon pekat brummar David igång båten igen. Om det var en tumlare missade vi den. Johanna vänder sig mot sydöst:
– Om man tittar med vågorna ser havet ljusare ut. Då är de lättare att upptäcka.
– Ja, tumlarna är lika mörka som båten, nästan svarta, säger David. Det blir en tydlig kontrast.
Även om de inte verkar vara intresserade av att visa sig just i dag, lever fortfarande ovanligt många här vid Kullaberg.
– Vissa kvällar, när vattnet är helt stilla, kan man bara köra runt och se tumlare efter tumlare efter tumlare, säger David. Då stannar vi inte ens. Alla i båten pekar åt olika håll.
Under sommaren kör safaribåtarna flera turer varje dag, i tre av fyra fall ser de tumlare.
– Vi startade safarin för att få fler människor intresserade av dem. Väldigt många vet inte ens att de finns.
Ortens invånare är nu för tiden medvetna om att valar simmar bara några meter från hamnen. Johanna är säker på att det till stor del är valsafarins förtjänst. Men verksamheten blir också ifrågasatt. När hon föreläser får hon ibland frågan om den kan påverka valarna negativt.
– Safarin är beroende av att tumlarna finns här, så det finns ju ingen anledning för er att skrämma dem, säger hon och vänder sig mot David.
– Precis, säger han. När vi får syn på tumlarna drar vi alltid ner på farten och vi skulle aldrig köra efter dem.
Uppe bland lövträden på berget syns Naturums gula villa med altanen där Johanna varje dag satt och sökte av horisonten efter valar under examensarbetet. Enligt hennes beräkningar ser man ungefär en tumlare i halvtimmen därifrån.
Några solstrålar tränger igenom molntäcket och bländar Johanna, som lägger handen ovanför ögonbrynen och fortsätter spana.
– De finns ju här, de är bara svåra att se när det är vågor, säger hon.
EU har länge klagat på att Sverige inte gör tillräckligt för att rädda tumlarna. Eftersom arten är fridlyst måste Sverige som EU-medlem se till att den har en »gynnsam bevarandestatus« – arten ska vara livskraftig både nu och i framtiden. Ingen av Sveriges tre populationer lever upp till de målen i dag. Länsstyrelsen i Skåne har, efter flera år, lagt fram ett förslag om att inrätta två stora naturskyddszoner, så kallade Natura 2000-områden, för att skydda tumlarna. Det ena täcker förutom Kullaberg in 137 000 hektar, vilket är nästan lika stort som Öland. Det andra, som ligger utanför Falsterbo, är något mindre. Tanken är att restriktioner ska införas i områdena för att skydda valarna.
Kullaberg
På halvön Kullen i nordvästra Skåne ligger naturreservatet Kullaberg. Området, som hör till Höganäs kommun, är känt för sina vackra grottor, raukar och bokskogar. Uppe på udden står Kullens fyr – landets äldsta, ljusstarkaste och högst belägna på 78,5 meter över havet. Nästan 300 olika fågelarter har observerats i området, vilket har lett till att även ett fågelreservat har inrättats.
– Man tittar på de verksamheter som bedrivs i området, allt från tumlarsafari eller vanlig fritidsbåtsåkning till yrkesfiske eller någon som vill bygga vindkraftverk, säger Johanna. Antagligen kommer det riktlinjer för alla de här verksamheterna. Det kan betyda att man inte får köra båt över en viss hastighet, fiska med en viss typ av garn eller etablera vindkraftverk under sommaren då kalvarna föds.
Alla tycker inte att naturskyddsområdena är en bra idé. Yrkesfiskare som arbetar vid Kullaberg har redan klagat på förslaget. De är rädda att restriktionerna ska bli så hårda att de påverkar deras verksamhet negativt. För att redan nu minska bifångsten av tumlare har yrkesfiskare testat pingers, små sändare som fästs på fiskenäten och skickar ut signaler som skrämmer bort valarna.
– Om man använder för många pingers finns risken att tumlarna helt lämnar området, och det vill man ju inte, säger Johanna. Men det är bra att man börjar titta på lösningar.
Förslaget måste igenom en lång process innan naturskyddsområdena kan bli verklighet. Först skickar länsstyrelsen det till Naturvårdsverket. Om det godkänns där tas det vidare till regeringen, och om även den säger ja är det upp till EU att ta ett slutgiltigt beslut. Därefter får Länsstyrelsen i Skåne ytterligare sex år på sig att bestämma exakt hur restriktionerna ska fungera i praktiken.
– Det kommer att ta väldigt lång tid, men jag hoppas verkligen att det blir av, säger Johanna.
Besvikna åker vi tillbaka in mot hamnen. Kallt saltvatten skvätter upp i båten och fiskmåsarna flyger lågt på jakt efter fisk. Plötsligt tystnar motorn igen.
– Såg ni? 25 meter ditåt.
David pekar. Våra huvuden vänds åt samma håll, och då händer det: en mörk triangel bryter vattenytan. Besvikelsen byts ut mot ett barnsligt pirr i magen. Fenan försvinner ner lika snabbt som den kom. Vi stirrar på vågorna utan att blinka och när valen visar sig igen blottas även den blanka, böjda ryggen. Med någon minuts mellanrum kommer tumlaren upp för att andas. Tre gånger. Sedan är den borta.
Johanna ler, kliver ner på durken och blickar ut mot udden.
– Fler måste få se tumlarna, säger hon. Att skydda och ta hand om någonting som man inte ens vet finns – det gör man ju inte.