Marie Persson är trött och tyst medan gubbarna pratar på. De står vid den steniga sjökanten där de leriga skifferhällarna ligger i dagen. Långt där nere glänser vattenspegeln. Drygt 20 meter kan det skilja mellan hög- och lågvatten, mellan ett tömt magasin så här på försommaren och ett fullt framåt hösten.
P.A. From pekar mot det leriga näset på andra sidan.
– Där gick bron över Björkvattsdalen, och en bit bort hade jag potatisland.
Gunnar Sedholm pekar mot en slänt ovanför brofästet och berättar att det låg en butik just där.
Moderniteten var en ångvält. Landet skulle framåt, ekonomi och utveckling hand i hand, industri och sociala framsteg och arbete åt alla. Det gick inte att säga nej, alla mindes ju armodet. Nu skulle allt bli bättre.
Även här, i Björkvattsdalen, skulle man bidra med det man hade till samhällets framsteg och fortbestånd. De boende fick maka på sig eller acceptera den nya situationen. Många fick flytta av ren nödvändighet eftersom deras gårdar hamnade under vattnet. 1962 sprängde man broarna över dalen. Man torrlade, dämde, schaktade, byggde vägar. Folk knöt händerna i fickorna och tog jobb hos kraftbolaget.
– Det var det enda jag kunde göra, då fick jag åtminstone ut någonting av det, säger Gunnar Sedholm. Men det kändes inte bra.
Knut Persson, Maries pappa, är den tystare av de tre gubbarna. Han körde lastbil medan P.A. From gjorde karriär. Vattenkraft var en framtidsbransch. Nu är de pensionärer och kvar här i dalen. De har sina hus och sina fiskevatten, sina jakthundar och vedhögar, och när de står och pekar ut över den märkliga natur som har uppstått i dalen är det uppenbart att ingen plats, hur förvanskad och våldtagen den än är, upphör att vara människors hembygd.
– När jag blev gravid bestämde vi oss ganska snart för att flytta hit från Umeå, berättar Marie Persson. Jag och min sambo Anders pratade så mycket om vad vi ville göra, om våra företag som vi skulle driva, om bygdens framtid och vad vi kunde göra för den.
Hon plockar några murklor som kommit upp i spåren av en avverkning vid vägen och tittar på gubbarna som dröjer sig kvar vid strandlinjen.
– Sedan hände det här.
I bergen kring Rönnbäcksnäset i Björkvattsdalen finns rester av en uråldrig bergskedja som bildades för ungefär 400 miljoner år sedan, och i den finns det fläckvisa men stora förekomster av grundämnet nickel. Bolaget Nickel Mountain har sökt och fått tillstånd för tre koncessioner.
Dagbrotten ska ligga precis här.
Norrlänningarna har alltid levt med bilden av en flod där slussarna står öppna och rikedomarna flyter ut. Det första kolonisationsföretaget stod kyrkan för. Från att Norrland under medeltiden var en enda stor allmänning där befolkningen fritt fick jaga, fiska, handla och bosätta sig klev kyrkan in och etablerade sig vid älvmynningarna för att komma åt det lönsamma laxfisket. Kyrkans närvaro ledde till att Norrlandskusten fick en bofast befolkning omkring 1300-talet, men efter reformationen tog Gustav Vasa kontrollen. I sin kungörelse slog han fast: »Sådana ägor som obyggda ligga, höra Gud, oss och Sveriges krona till.«
De samer som under lång tid bott på många håll i hela Norrland gjorde bevisligen inget intryck på makten. Norrland saknade representation i riksdagarna, samtidigt som centralmakten ökade sin närvaro: fler skattmasar, fler representanter från rättsväsendet och kyrkan.
Under 1600-talet drömde Sverige stormaktsdrömmar om kolonier i främmande länder. De stora europeiska staterna, till vilka Sverige ville räkna sig, for iväg med sina flottor och lade under sig stora territorier i Afrika, Indien och Amerika. Prisstegringarna på ädelmetall gjorde kolonierna till goda affärer. Bara från Sydamerika hämtades 250 ton silver per år till de europeiska kolonisatörerna, och i Västindien bidrog plantager och gruvor med lukrativa inkomster.
Sverige hade varken pengar eller manskap till sådana operationer, och med undantag för Saint-Barthélemy, där man höll fortet i nästan hundra år, var landet ingen vidare framgångsrik kolonialmakt.
I april 1635, när rikskanslern Axel Oxenstierna var och krigade i Tyskland, fick han brev från riksrådet Carl Bonde. Han rapporterade att man hittat silvermalm i lappmarken och att man sänt dit folk som »förstå sig på att både bryta, smälta och kola. Man hoppas här, näst Guds tillhjälp, så skall det bliva de svenskas Västindien.«
Redan från början fanns ett tydligt vi och ett fjärran de – ett Sverige som hade behov, och ett Norrland som fanns till för att uppfylla dem. Industrin var i fokus: minerallagstiftningen som skrevs fokuserade på att attrahera investerare och göra det enkelt att prospektera och bryta malm. Bestämmelserna i det Bottniska handelstvånget förbjöd orter söder om Stockholm att ta emot utländska handelsfartyg, och gjorde det möjligt för huvudstaden att plocka åt sig vinster från all norrländsk handel med såväl övriga landet som med resten av världen.
De norrländska städerna växte därför långsamt, och inlandet knappt alls.
Men när Finland blev självständigt 1809 vaknade den svenska nationalismen. Gränserna fastställdes, krigens epok var över, fosterlandet skulle byggas med det som stod till buds och Esaias Tegnér skaldade sin svulstiga Svea.
»Låt, svea, dina berg fördubblad ge sin skatt, Låt skörden blomstra opp dina skogars natt; Led flodens böljor kring som tamda undersåter, Och inom Sveriges gränser eröfra Finland åter!«
Så nu blev det fart. När industrialiseringen svepte över Europa och nådde Sverige mot mitten av 1800-talet fanns det plötsligt en efterfrågan på de rikedomar som Sverige hade i överskott. Behovet av sågat virke, kol och ved exploderade. Järn gav mycket pengar. Norrland var svaret på alla frågor; där fanns både råvaran och den energi som krävdes för att förädla den.
Ägandet var dock inledningsvis ett hinder. Sedan Gustav Vasa snodde åt sig Norrland från kyrkan hade skogen varit i kronans ägo, men under 1800-talets första hälft inledde man avyttringsprocessen i norra Sverige. Syftet var att stärka de norrländska jordbrukarna genom att dela ut skogsmark till dem. På de flesta håll gick det till så att de bönder som ägde mycket jord också fick mycket skog. De som saknade mark fick ingenting. Samerna hade under lång tid betalat skatt för den mark de använde till renskötsel och var länge påtänkta som nya ägare, men när det väl var dags hade staten både insett vilka rikedomar som fanns i fjällen och inlett sina rasbiologiska experiment med skallmätningar. Därmed kom de fram till att samerna knappast gick att anförtro några papper.
Men inte bara samerna blev lurade under denna era. När storkapitalet insåg vilket värde som fanns i skogen ägdes den till stora delar av okunniga bönder som i princip fått den gratis. De blev ett enkelt byte för det som senare kommit att kallas »baggböleri« – de oschyssta metoder som sågverksägare och industrialister använde för att komma åt markerna. Med lock och pock, stora sedlar och flaskor med sprit förvandlades självägande bönder till proletärer som under de kommande åren fick finna sig i att bli underbetalda huggare och timmerkörare i skogar som de nyligen ägt.
De norrländska råvarorna förvandlades på kort tid till en nationell angelägenhet. Om Sverige skulle svinga sig upp från sin position som fattig utkantsnation så behövdes rikedomarna från norr. I slutet av 1800-talet var exportandelen per capita fyra gånger högre från Norrland än från resten av landet. Detta trots att norrlänningarna ständigt blev fler. Mellan 1870 och 1900 ökade Norrland med 100 000 personer varje decennium. I Kiruna rådde Klondike-stämning och folk kom från hela landet för att arbeta, tjäna pengar och vara med om att bygga upp en ny stad. På kort tid gick man från kojor byggda av dynamitlådor och mossa till trävillor i borgerlig stil.
Men det var en tillväxt på kapitalets villkor – arbetarna hade svaga rättigheter, var dåligt organiserade och kapitalismen var kortsiktig och existerade utan vidare krav på samhällsansvar.
»Norrlandsfrågan« diskuterades livligt i riksdagen, utredningar tillsattes och pamfletter skrevs. Högern upprördes av bolagens framfart och oroade sig för nedmonteringen av bondestammen – landets moraliska ryggrad. De såg framför sig hur de nyblivna proletärerna skulle börja supa, slåss och läsa Marx.
Några år in på 1900-talet beslutade riksdagen om en stopplag som skulle hindra skogsbolagen från vidare förvärv, men då hade de redan köpt upp långt över en tredjedel av hela Norrland.
Det ena ledde till det andra. För att forsla malm ut ur landsändan krävdes elektriska tåg, och därför gjorde staten stora investeringar i såväl järnvägar som vattenkraft. De norrländska infrastruktursatsningarna sågs i ett större perspektiv, hela landet skulle tjäna på detta, tusenfalt. I Porjus byggdes en av de första vattenkraftstationerna på 1910-talet, specifikt för att kunna elektrifiera loken. Sedan följde flera, och framemot 50- och 60-talet, när industrins energibehov ökade var det viktigt att staten levererade billigt och bra.
Alla var såklart inte nöjda. För att komma åt fallrättigheterna rev staten upp naturreservat och ägnade sig åt en hel del juridiskt trixande. Att den som äger en strand också äger vattnet var fram till kraftverksepoken praxis, men när älvar skulle regleras gällde inga gamla regler. Kompensationen för förlorad mark vid magasinsbyggen var oftast ett skämt, och många kände sig överkörda och rättslösa.
Men utvecklingen var oundviklig. 1900-talet förde med sig enorma ingrepp i norrländsk natur och stora folkomflyttningar, men också ett stort välstånd. Var du än bodde på femtiotalet så byggdes en skola åt dig. Det fanns postkontor, ambulerande distriktsläkare, rälsbussar, ambitioner och framtidstro. Det byggdes städer, järnvägar, vägar, hamnar och terminaler. Exploateringen var nödvändig och kalhyggena, dagbrotten och de torrlagda älvfårorna var en påminnelse om att Norrland tillhörde världen. Man bidrog med något, och fick också något tillbaka.
Men det var då.
Vi far efter grusvägarna längs med dalen. Fjällbäckar springer fram vid sluttningarna och letar sig ner genom månlandskapet till den lilla vattenfåran därnere. Det är varmt och ett finkornigt damm lägger sig över bilarna. Kraftbolaget har just lagt på ett nytt bärlager, de håller efter vägarna här. Bredband har de grävt ner också, tillsammans med kommunen. 100 megabit ligger längs dalkanten, men hittills har inga andra än Vattenfall fått koppla upp sig. Nu kan kraftverket skötas på distans var som helst ifrån. Det alstrar stora pengar, men de landar inte här. Vattenkraften, som fortfarande står för en dryg tredjedel av Sveriges energiproduktion, har sedan länge en marginell betydelse för de lokala ekonomierna. I år får staten in cirka fem miljarder bara på fastighetsbeskattningen av anläggningarna, medan de producerande kommunerna får dela på 110 miljoner i något slags återbäring. Det är ändå mer än vad man kan hoppas på med gruvan.
P.A. From, Gunnar Sedholm och Knut Persson kallar sig själva för lappar. De har ingen makt och inga renar. De fick aldrig kompensation när bolaget reglerade vattendragen, utöver en symbolsumma för utebliven mark. Deras livsstil, deras rötter och deras kultur räknas inte. Kulturellt är de förstås samer, men juridiskt sett behandlas de snarare som ett slags svensk underklass, bosatta i ett område de inte själva har något inflytande över.
Efter en lagändring 1928, som gjordes över huvudet på den samiska befolkningen, beslutades att den samiska befolkningens kvarstående rättigheter endast tillfaller den som är medlem i en sameby och ägnar sig åt den enda sysselsättning en sameby rent juridiskt får ägna sig åt: renskötsel. Övriga samer utestängdes, och fick följaktligen inget att säga till om i de stora exploateringsprojekt som drabbade det samiska kulturområdet under hela 1900-talet. Samebyn avgör tillsammans med länsstyrelsen vilka icke renägande samer som ska få jakt- och fiskerätt i området. Samebyarna har kompenserats för vattenregleringar, gruvor och vägar, men inte de andra samerna.
Men identiteten som same är ändå lika stark. Marie Persson pratar om platsens betydelse, om fiskefjället, särskilda vattendrag, stigar och marker.
– Jag har insett med tiden att det är svårt för folk utifrån att verkligen förstå hur viktig den här platsen är för oss samer. Min identitet sitter ihop med Björkvattsdalen och fjällen härikring.
Marie Persson föddes i Tavelsjö och är resultatet av ett förhållande mellan en storköksanställd änka och en långtradarchaufför. Uppväxten var stökig och otrygg, men Marie blev duktig, valde ekonomisk linje på gymnasiet i Umeå, jobbade extra, tog ansvar, engagerade sig och kom så småningom in på Handelshögskolans nystartade service managementprogram.
Det samiska arvet var länge suddigt, men från tretton års ålder, när hon började återknyta till pappan som flyttat hem efter en bilolycka, började hon förstå mer om var hon kom ifrån. I byn Lövlund, mitt i Björkvattsdalen, fanns redan hennes farmor och farfar, Axel och Hedvig, och nu även pappan. Besöken hos dem förankrade henne på platsen, i släkten, i historien.
Det är en hisnande vacker bygd. Vägen mellan Tärnamo och Lövlund klättrar upp och ner för bergssidan längs med vattnet. Marie och hennes sambo Anders har bägge sina rötter här och har just valt att avveckla sitt boende i Tärnaby för att skapa sig ett liv på familjens gamla marker.
– Jag och Anders träffades första gången under mitt sista år i gymnasiet. Jag skulle med bussen från Umeå till Tärnaby när det kom en kille på cykel med skidor under armen och skulle med. Han var så komisk. Vi började prata och lärde känna varandra på vägen upp mot fjällen. Det visade sig att vi hade släkt i samma byar. Sedan stötte vi ihop ibland, men vi var alltid i ofas med varandra, tills för några år sedan då det plötsligt funkade.
Det var när hon och Anders började fundera på att flytta till Björkvattsdalen som allting drog igång. Först tittade de på tomter att bygga på, men innan de satte spaden i jorden tänkte Marie att det väl var en poäng att kolla lite närmare på de där gruvplanerna som det talats om så länge.
– Vi skulle precis staka ut en tomt med GPS, men när det visade sig vilken omfattning gruvplanerna skulle få blev vi oroliga och lade alltihop på is. Nu tar vi steget ändå, trots att det här innebär en osäkerhet. Tills vi vet vad som händer ligger det ju som en död hand över landskapet.
– Det var så svårt att få information. Alla planer var otillräckliga, alla konsekvenser obegripliga. Jag förstod inte först att det räckte med ett litet underlag och undermåliga konsekvensanalyser för att få tillstånd. I början var jag som besatt, och satt med det här dag och natt.
Ett mindre fritidshus på släktens mark rustas nu långsamt för att bli familjens permanentboende. Från altanen ser man ut över hela dalen, fram till Rönnbäck där gruvan ska byggas.
Myggen har just kommit, barnen är sommarlediga och Marie har ställt in en resa till Kanada där hon skulle ha talat vid en konferens för Idle No More-rörelsen som sparkat liv i den kanadensiska urbefolkningens kamp mot exploatering och kulturell utarmning. Hon ser många paralleller, men är för slutkörd för att orka åka.
– Jag har åldrats, blivit sliten och trött. Jag lever med en ständig känsla av otillräcklighet, som mamma, som partner, på jobbet och som aktivist.
De två barnen Ailo och Freja leker på altanen och tittar förundrat på den dubbla regnbågen som sträcker sig över dalen. Anders dricker saft efter att ha plöjt upp familjens potatisland som legat i träda i trettio år. Han jobbar som språkkonsulent på Samiskt språkcentrum, Marie med grafisk form i eget bolag. Kunderna är norrländska företag, och många uppdrag kommer från samiska organisationer. Just nu jobbar hon med projektet »Queering Sapmi – livsberättelser från en minoritet i en minoritet«.
Sommaren 2013 har Marie Persson ägnat flera år åt att försöka stoppa gruvan. Hon flänger av och an i landet, går på möten och föreläsningar. Hon leder nätverket »Stoppa gruvan i Rönnbäck«, med stor uppslutning på sociala medier, och har ett omfattande kontaktnät bland forskare och engagerade. Gruppen samarbetar med »Urbergsgruppen« som har haft stora manifestationer i Stockholm, samt flera mindre grupper runt om i landet som kämpar mot liknande projekt.
– Ett problem är att det är så tyst i media, säger Marie. Här i Västerbottens inland har tidningarna dragit tillbaka alla lokalredaktörer, och söderöver verkar de tycka att det här är en norrländsk angelägenhet. Eller också går de på bilden som bolagen ofta försöker sprida av att det inte bor några här uppe, att gruvorna inte drabbar människorna.
Eftersom Marie är formgivare ordnar hon ordentliga Powerpoint-presentationer, där hon varvar argument, fakta och vackra bilder från Björkvattsdalen. Hur gruvnäringen funkar, hur brytningen praktiskt går till och vilka miljökonsekvenserna blir har hon fått lära sig längs vägen. Två år i rad har Marie åkt till en stor gruvkonferens på Grand Hôtel i Stockholm för att lyssna på föredrag och för att försöka förstå hur näringen tänker. Hon beskriver en bransch där lobbygrupper, bolag och forskare sitter tillsammans och där särintressen på ett konkret och direkt sätt påverkar politiken.
– Regeringens nya mineralstrategi är i princip skriven av branschen, säger hon.
Arbetet tar det mesta av hennes tid och hon tillbringar många nätter hemifrån.
– Det är såklart en källa till konflikter, och jag känner mig ledsen inför barnen eftersom jag i perioder är så frånvarande. Men samtidigt gör jag ju det här för dem, för att de ska få växa upp här, med det som finns kvar av den natur och kultur vi har.
På byn är hon såklart känd, men det har inte bara varit av godo. Det finns de som är för en gruva: företagare, åkare och andra som ser ökad omsättning framför sig. Det har varit jobbigt att gå på Konsum ibland.
Men att folk får en positiv bild av gruvan är egentligen inte konstigt, menar Marie Persson. Kommuner, länsstyrelser, lärosäten och andra offentliga organ tar tydligt ställning för gruvetableringar. Storumans kommun har bekostat både en stor utredning av investeringseffekter och en tidning där gruvan presenteras i positiva ordalag för kommuninvånarna. Kritisk granskning och motargument formuleras ideellt av privatpersoner och föreningar. Det skapar ett informationsunderskott och en allmän känsla av att propagandan är objektiv och att motargumenten är partsinlagor.
– Jag är ju också för saker: jobb, miljö och långsiktig hållbarhet, säger Marie. Men när man inte vill ha ett sådant här ingrepp så utmålas man som en motståndare mot arbetstillfällen. Det är jag inte! Jag är företagare, entreprenör, för tillväxt, allt det där.
Under industrialismen och modernitetens framväxt var gruvbolagen synonyma med anställning och stabilitet. Den inställningen lever kvar, trots att både brytningen och den globala ekonomin fungerar på helt andra sätt i dag.
Titta bara på Kiruna. Länge var platsen känd som en mönsterort, en framtidsstad med eget spårvagnsnät och så småningom en rätt iögonfallande modernistisk arkitektur. Kiruna styrdes av Socialdemokraterna, facket och det förstatligade gruvbolaget LKAB. Samtliga hade tillväxten och jobben för ögonen: gruvdriften var arbetsintensiv och det var viktigt med lojala, platsbundna arbetare.
I dag ser det annorlunda ut. Trots att gruvan går strålande sjunker befolkningen stadigt. Istället för arbetskraft bosatt i Kiruna har staden fått en allt större inpendling av underentreprenörer som jobbar långa skift och som sedan flyger hem till familjen. På knappt 40 år har staden tappat 7 000 invånare, och 2013 räknar kommunen med att cirka 2 000 heltidsanställda i gruvan är skrivna på annan ort. Det medför en förlust på 90 miljoner skattekronor som skulle behövas till samhällsservice.
En kommunal ekonomi är som ett ekosystem som bygger på att resurser och kapital stannar kvar, snurrar runt och förmeras på plats. Kommuner lever på löneskatter från människor i arbete, och indirekt på den jobbgenererande lokala konsumtion de ägnar sig åt. Om de som är verksamma i kommunen inte är skrivna och bosatta på plats så kollapsar systemet.
Den sjunkande lokala skattebasen är inte Kirunas enda gruvrelaterade problem. Att LKAB går bra innebär även att den lokala lönebildningen har spårat ur och gruvarbetarlönerna har drivit upp såväl andra löner som den allmänna kostnadsnivån. Det har blivit svårt att rekrytera och behålla omsorgspersonal eftersom gruvan lockar med bättre villkor. Befintliga bostäder köps upp av entreprenörer som håller sina anställda med husrum under arbetsveckorna. Vanliga arbetstagare har inte en chans i budgivningarna. Att bygga nytt blir svårt eftersom även byggsektorns lönekostnader blivit högre.
Näringens dominans präglar de flesta gruvorter. I Svappavaara, några mil bort, har man nyligen öppnat den gruva som stängdes under 80-talet på grund av dålig lönsamhet. Trots de nya arbetstillfällena tycks ingen vilja bo där. Kommunala bostäder ligger för fäfot medan arbetarna bor i baracker på en asfaltsplan. I Malmberget verkar det som att LKAB vill avveckla staden. De river kontinuerligt utan att bygga nytt eller erbjuda kompensation som räcker för att ersätta privata hus som hamnar i riskzonen för ras.
Historiskt sett byggde man samhällen kring de norrländska råvaruuttagen. I dag påminner de snarare om de »oljeplattformsekonomier« som är vanliga i stora gruvnationer som Kanada och Australien, där systemet fly in – fly out närmast är regel vid nyetableringar. Och kanske vill dagens moderna människa ändå inte bo i Norrlands inland. Trots arbete med hög lön väljer de flesta som tar en tjänst i en gruvort att bo kvar på sin hemort där möjligheterna till shopping, nöjen och skolval är större. För gruvkommunerna innebär det ett moment 22. De kan inte göra sig mer attraktiva om de inte får tillgång till de pengar som näringen genererar. Ekosystemet läcker.
En ort som Gällivare har till exempel hög tillväxt, låg arbetslöshet och fulla hotell året om. Ändå hamnar kommunen på jumboplats i Svenskt Näringslivs kommunranking. Staden är en monokultur och alltför beroende av en enda näring.
I början av 90-talet rådde det lågkonjunktur, både globalt och nationellt. Sveriges BNP störtdök och låg på minus. Det var dags att göra någonting radikalt. Statens anspråk på mineraler, den så kallade kronoandelen, låg vid den här tiden på skyhöga 50 procent. Anspråket skrevs in i 1938 års minerallag för att skydda den svenska industrin mot utländska intressen. Staten hade aldrig utnyttjat avgiften i realiteten, men gruvnäringen irriterade sig ändå på att risken fanns. Mot den bakgrunden skrev den moderata näringsministern Per Westerberg om lagen och sänkte statens anspråk på mineraler till 0,05 procent.
Framförallt fanns det en förhoppning, både från näring och regering, att gruvindustrin skulle växa. Lagändringen borde kunna locka till sig nytt kapital från utlandet.
Expertmyndigheten Sveriges geologiska undersökningar i Malå, som sitter på ett av världens finaste arkiv av borrkärnor och en ingående kunskap om svenska mineraler, öppnade sina portar för utländska prospekterare. Man lät trycka reklamblad där man, med en retorik hämtad från den kaliforniska guldruschen, ropade ut: »Welcome to Sweden! Join the present ›never before seen‹ claim staking rush for baseminerals, gold and diamonds in northern Sweden by the international mining industry.«
Den kunskap SGU sitter inne med har värderats till fem miljarder. Nu erbjöd man sina tjänster gratis till utländska gruvbolag. I andra länder kostar samma tjänster pengar, eller hanteras av privata företag. Men så tar de flesta länder också betalt för sin råvara.
Kanada har en progressiv avgift på mellan 5 och 14 procent, beroende på bolagets storlek och vinst. Australien införde för lite mer än ett år sedan en avgift på 30 procent. Bolivia har precis höjt sina avgifter och Brasilien avser att fördubbla royaltyn på järnmalm till 6 procent. Höjningarna kommer som en konsekvens av allt högre världsmarknadspriser, vilka i sin tur har skapat en större lönsamhet i mineral-, malm- och metallbranschen. Detta samtidigt som en global tillväxtinbromsning gör att regeringarna ser över sina intäktsmöjligheter. I en omfattande rapport från 2006 konstaterade Världsbanken att avgiftshöjningarna är en global trend. De noterade även att vissa länder sticker ut.
Som Sverige. Det är ett av de i särklass billigaste länderna att prospektera i – billigare än Elfenbenskusten eller Uzbekistan. Fraser Institute, som sammanställer synpunkter från de aktiva bolagen i branschen, placerar Sverige på en andraplats över de mest attraktiva gruvländerna. Statens villighet att ställa upp med infrastruktur och utbildning, i kombination med snabb handläggning, en rimlig bolagsskatt och – naturligtvis – den sällsynt låga mineralavgiften, har gjort Sverige till ett Klondike för den globala gruvnäringen. I en kommentar säger en anonym gruvbolagsledare att Sverige, till skillnad från många afrikanska stater, har en låg »råvarunationalism«.
De senaste åren har ansökningarna om undersökningstillstånd och bearbetningstillstånd – både nya och förlängda – följaktligen ökat kraftigt.
I en färsk utredning om »undersökningstillstånd och arbetsplaner« föreslår utredaren dessutom att ett undersökningstillstånd inte ska behöva inkludera någon annan frågeställning än om huruvida det finns mineral i området eller ej. De sökande ska därmed inte behöva ta hänsyn till »hur den planerade verksamheten inverkar på allmänna eller enskilda intressen«.
Drömmen om gruvan väcker gamla förhoppningar till liv i de norrländska kommunerna. I Pajala har befolkningen nästan halverats sedan 1970, från 11 000 invånare till dagens 6 000. Kommunen står inför stora problem när en allt mindre arbetsför befolkning ska försörja allt fler äldre. Merparten av befolkningsförlusten går att härleda till skogsnäringens rationaliseringar. Från att ha varit den verkliga motorn i den norrländska ekonomin har den stadigt minskat i lokal betydelse, särskilt i de trakter där det privata ägandet är litet. Sågverk har lagts ner, massaindustrin har flyttat ut, papperstillverkningen är på nedgång. Inte ens avverkningarna är lokalt lönsamma, de sköts ofta av tillresta entreprenörer som med få mantimmar och stora maskiner på en dag klarar det arbete som förut tog ett helt arbetslag en månad att utföra.
Glädjen var därför stor när det kanadensiska företaget Northland 2010 bestämde sig för att förvandla Kaunisvaara – »det vackra berget« – till en stor järnmalmsgruva. Enligt bolagets egna beräkningar finns det 165 miljoner ton 69-procentig järnmalm att hämta. Andra uppgifter gör gällande att Northland kommer att kunna plocka ut mineraler för 500 miljarder kronor under de 20 år gruvan förväntas leva. Löften om 600 jobb och nya skatteintäkter har väckt enorma förhoppningar i regionen. Det talas om »Pajala-smajlet« och enligt den egna hemsidan bär hela kommunen »ett leende på läpparna«. Uppbackningen från politikerna var massiv och ungefär 12 000 småsparare, många av dem boende i Pajala, belånade hus och hem för att köpa aktier i bolaget.
I vintras upptäckte dock Northland att de låg ungefär 2,5 miljarder back. Beskedet kom från ingenstans och sänkte aktien. Fram till sommaren gick verksamheten kräftgång, med upprepade konkurshot som dök upp och avvärjdes. Delar av bolaget genomgick rekonstruktion och dess VD Karl-Axel Waplan, med ett förflutet i Lundin-gruppen, löste ut sin fallskärm efter en intensiv kritikstorm från medier och finansiella institutioner. Banken Avanzas sparekonom Claes Hemberg kallade härvan »en av vår tids största företagsskandaler« och krävde att företaget skulle underkasta sig inspektioner. Hemberg, och många med honom, menar att Northland medvetet har brutit mot lagen genom att mörka information om sin verkliga ekonomiska situation.
Om gruvan någonsin kommer att gynna den lokala ekonomin är ännu så länge oklart. Under uppbyggnadsfasen gick direktflyg från Tallinn till Pajala. I dag arbetar 200 personer med gruvdriften i kommunen, men merparten av dem är skrivna på annan ort. Eftersom utbildningsnivån i Pajala ligger mer än 9 procent under rikssnittet är det svårt för lokalbefolkningen att konkurrera om de kvalificerade jobben. Gruvan har dessutom orsakat ett kommunalt investeringsbehov på 370 miljoner. Man behöver pengar till infrastruktur, reningsverk, räddningstjänst och kommunal service. Kommunen hoppas på ett »Pajalapaket« från regeringen för att möta utmaningarna, men regeringen har andra planer. Den tänker nämligen gå in med 1,3 miljarder kronor i den väg som Northland kräver för att kunna transportera sin malm till omlastningen i Svappavaara. I ett trafikpolitiskt utspel under försommaren antydde regeringen att den på sikt även avsåg att bistå med 12 mil järnväg för ungefär lika många miljarder.
Detta för att ett kanadensiskt bolag med säte i Luxemburg – som om det någonsin går med vinst kommer att betala staten 0,5 promille för malmen – ska kunna föra ut obearbetad råvara ur landet.
Vid Rönnbäcksnäset, i samma område som Nickel Mountain nu har sina koncessioner, har det sedan urminnes tider bedrivits renskötsel, och i december 2005 utnämndes området till »riksintresse« av Jordbruksverket. Ett riksintresse är ett geografiskt område eller en företeelse som anses särskilt viktig för nationen ur kulturell eller ekonomisk synvinkel.
När Nickel Mountain sökte tre tillstånd för att utvinna mineraler inom ett område lite större än Umeå – precis på de platser där renarna betar – överklagades dessa. I augusti 2010 pekade dock Sveriges geologiska undersökningar ut även nickelfyndigheterna som riksintresse, vilket innebär att mineralerna »så långt möjligt ska skyddas mot åtgärder som påtagligt kan försvåra utvinningen av dessa«.
Nu är det upp till Näringsdepartementet att avgöra vilket riksintresse som väger tyngst. Tidigare näringsminister Maud Olofsson, nu styrelseledamot i LKAB, avslog Vapstens Samebys överklagan men fick bassning av Högsta förvaltningsdomstolen. Nuvarande näringsminister Annie Lööf har av tidsskäl avböjt att svara på hur processen går till, men låter via sin ansvariga statssekreterare hälsa att regeringen gör en noggrann prövning enligt minerallagen och miljöbalken. Och att »besked kommer när beredningen är klar«.
Det är många som väntar på regeringens svar. Beskedet utlovades ursprungligen redan hösten 2012. Långbänken har orsakat ett dödläge i Tärnaby och otålighet hos Nickel Mountain. Bolaget är helägt av IGE Resources, som just nu utreds för grova ekobrott efter att ha flyttat pengar mellan bolag på ett otillåtet sätt i samband med ett förvärv av en afrikansk guldgruva. IGE Resources delar både huvudägare och kontor med det skandaldrabbade bolaget Mineral Invest, som Filter granskade i ett reportage härom året.
Många av de prospekteringar som pågår i Sverige drivs av bolag med liknande problematik. De är ofta skrivna på Caymanöarna eller Brittiska Jungfruöarna, precis som IGE Resources huvudägare. Många av dem är aktiva i politiskt instabila länder där biståndsorganisationer och fristående granskare menar att gruvdrift är omöjlig utan mutor och samarbeten med lokala miliser.
Varken SGU eller några andra instanser är villiga att tala om det här. De pratar hellre om jobben. Näringsdepartementet säger att det »under denna process är olämpligt av regeringen att kommentera målet«.
– Jag är rätt säker på att det inte blir Nickel Mountain som kommer att starta en gruva här, säger Marie Persson. Men de kommer att driva ärendet fram till att de har godkända tillstånd, och då kan de försöka sälja projektet. Och det är också läskigt. Vi har ingen aning om vem vi i slutändan kommer att ha att göra med.
Tomas Mörtsell är centerpartistiskt kommunalråd i Storumans kommun i Västerbottens inland. Inte heller han är beredd att tala om IGE Resources och de brott de utreds för. Han vill hellre tala om hur bra det mesta kommer att bli när gruvan blir av. Kommunen har beställt en rapport som beskriver de investeringseffekter etableringen skulle innebära för Tärnaby och resten av kommunen. Den är skriven av Peter Stensson på konsultföretaget ÅF Infraplan – samma man som formulerat motsvarande rapport åt gruvföretaget. Sifferunderlagen och beräkningsmodellerna är desamma i båda fallen. En gruvetablering skulle bara ha positiva effekter. Till och med naturturismen i området skulle öka.
– Det finns inte så många som är duktiga på det här, säger Tomas Mörtsell. Och ÅF är bäst.
Vi sitter på verandan på Tärnabys fjällhotell och tittar ut över vattnet. Det är obegripligt tyst. Bara ljudet från de norska långtradarna bryter stillheten, en stillhet det för övrigt skulle bli mindre av om gruvans lastbilstrafik kom igång. Det pratas om en bil var tredje minut, i ett område som lever på turism.
– Gruvan måste bära sina miljökostnader, säger Mörtsell. De måste titta på vad en sanering kan kosta och fondera dessa medel. Annars blir det inget.
Marie Persson ger inte mycket för den ståndpunkten.
– Det är inte han som bestämmer den saken, säger hon. Det är lagstiftaren.
Vad hon menar är det här: Lagen säger förvisso att en gruva under sin livslängd måste fondera pengar som ska räcka till att återställa området och sanera det från eventuella gifter. Men det finns en blotta – om gruvan går i konkurs och läggs ner innan fonden har hunnit ackumulera tillräckligt mycket kapital vältras kostnaden över på skattebetalarna. Det är vad som hänt i Blaiken, i grannkommunen Sorsele, där det förlustdrabbade företaget Lappland Goldminers försatt det dotterbolag som drev gruvan i konkurs, efter att ägarna räddat sitt eget kapital. Under sin aktiva tid hann de avsätta 3 miljoner till miljösanering. De senaste beräkningarna pekar på att kostnaderna ligger kring 200 miljoner. Pengar som den redan fattiga kommunen Sorsele bara kan hoppas få igen från staten.
Ett annat aktuellt exempel på hur det kan gå till är när Blackstone Nickel, ett utländskt bolag med oklar hemort och bara en registrerad ägare, fick tillstånd av Bergsstaten, ett beslutsorgan inom SGU, att genomföra en provborrning i Vindelfjällets naturreservat. Det orsakade merkostnader för Grans sameby på en halv miljon kronor innan de ansvariga gick upp i rök. Bergsstaten kan inget mer göra än att upprepa att det är bolaget självt som avgör hur stora medel som ska fonderas. Blackstone hade lagt undan 50 000 kronor.
Gamla gruvor är den i särklass största källan till läckage av tungmetaller. Naturvårdsverket gjorde för fem år sedan en kartläggning av gamla gruvområden i Sverige och kom fram till att saneringarna kommer att kosta mellan två och tre miljarder. Skattebetalarna kommer sannolikt att få stå för merparten.
Vägen till en gruva i drift är lång och snårig, med många stopp längs vägen. En sak är dock anmärkningsvärd: själva miljöprövningen sker alltid sist, vilket bland annat får till effekt att det är fullt möjligt att få tillstånd till provborrningar i naturreservat och andra skyddade miljöer. De tidiga instanserna behöver inte väga in miljön i sina bedömningar. Och när miljöprövningen väl ska äga rum är alla förväntningar som högst.
Så kommer även processen kring nickelgruvan i Björkvattsdalen att gå till. En märklig ordning, tycker Marie Persson.
– Miljöfrågan kommer in sist i processen, när trycket på att projektet ska bli av är som hårdast. Miljöaspekten får på det sättet rollen som bad guy, och det känns som att det ska mycket till för att de mjuka frågorna ska kunna stjälpa en stor satsning där bolaget redan investerat miljoner och trummat upp förväntningarna.
– Det är ju inte bara så att naturen i Björkvattsdalen är vacker och viktig för oss, den är ju dessutom tillrinningsområde för Umeälven. Om en gruvdamm brister här kommer det att förstöra livet i hela vattensystemet, ner till Östersjön. Och bolaget har hittills inte övertygat någon om att de kan göra det här på ett säkert sätt. De skriver bara att de ska lösa det med »tidigare oprövade metoder«. Dessutom finns det asbest i berget. Jag hoppas att Mark- och miljödomstolen förstår vad som står på spel.
Tomas Mörtsell är övertygad om att miljöfrågan löser sig. Han väljer hellre att – på ett förvisso stillsamt vis – rabbla de norrländska kommunalrådens eviga mantra: jobben och uppsvinget för den lokala ekonomin.
Hans Lööf, professor i nationalekonomi på KTH, har i egenskap av sitt yrke framförallt fokuserat på var pengar i gruvprojekt genereras och var de i slutändan hamnar. Han har varit aktiv i debatten om det finlandsägda bolaget Nordkalks projekt i det skyddsvärda skogsområdet Ojnare på norra Gotland, ett projekt som – om det vill sig illa – kan hota sötvattenssjön Bästeträsk och därigenom vattenförsörjningen på hela norra delen av ön.
Både Nordkalk och de lokalpolitiker som ville ha kalkbrottet menade att jobben vägde tyngre än miljön. Men Lööf kunde, med enkel matematik, visa hur få jobb det handlade om och hur lite av kalkens ekonomiska värde som förräntades på ön. Av kalkens totala värde på 20 miljarder skulle cirka 100 miljoner komma kommunen till del i form av löneskatter under en 20-årsperiod. Lööf jämför Sverige med råvaruproducerande länder som Jamaica.
– Det effektiva förädlingsvärdet hamnar på någon procent, och det förhållandet gäller även på andra orter där gruvor drar igång, Kaunisvaara till exempel. Mot det måste ställas utebliven mångfald i naturen, hotade vattendrag och minskade möjligheter att tjäna pengar på turism. Men dessa värden anses vara abstrakta.
Han pratar om hur bevisbördan ofta hamnar på dem som vill bevara, snarare än på dem som vill exploatera. Ändå finns det gott om exempel ur historien på vad som händer med gruvorterna. Grängesberg är ett sådant.
– Grängesberg var en av landets mest expansiva och rika orter för hundra år sedan. Men när malmen tog slut dog samhället eftersom gruvan också varit ortens fundament. Det är ett enormt fall. Skillnaden är att dagens gruvorter kommer att genomleva samma process på bara ett par decennier. Om gruvan i Grängesberg öppnat i dag hade man med rationella metoder och inpendlande arbetskraft kunnat tömma den på bara tio år, utan vidare påverkan på lokalekonomin.
Kort sagt, gruvor skapar arbetstillfällen och tillväxt, men det är långt ifrån självklart att det sker på den plats där malmen finns. Assisterande professorn Rickard Eriksson på kulturgeografiska institutionen i Umeå har läst rapporten om de investeringseffekter en gruvetablering skulle innebära för Tärnaby och Storumans kommun. Han är inte imponerad.
– Det är liten sannolikhet att nya företag kommer att poppa upp som svampar ur myren när investeringen är på plats, få individer är entreprenöriella och forskning visar att man måste ha tidigare erfarenhet för att lyckas. Det är alltså till redan befintliga företag som den största tilltron bör sättas. Jag kan egentligen bara se att servicenäring och ökande behov av snöröjning ska kunna utföras av lokala entreprenörer och sysselsätta lokal arbetskraft. Tyvärr är dessa löner sällan i paritet med de gruvlöner som man beräknar skattevinsten på.
Frågan om hur vi ordnar samhället och återför resurser till dem som offrar sin skog, sina vatten och sina berg för landets väl är lika gammal som den svenska nationen själv. Under 1900-talets stora råvaruuttag fanns det trots allt en aktiv regionalpolitik och en ambition att utjämna geografiska orättvisor. Så är det inte längre.
Nu syns pyrande tecken på något av en folklig resning, där ideella föreningar och eldsjälar som Marie Persson går i bräschen. Och medan partiernas ledningar bestämt avvisar idén om höjd mineralskatt har lokala avdelningar inom både Centerpartiet och Socialdemokraterna börjat diskutera frågan. Under årets Almedalsvecka handlade hela 23 seminarier på ett eller annat sätt om den svenska mineralpolitiken. Vänsterpartiet vill att gruvbolagen ska betala 10 procent i mineralavgift, och att pengarna ska gå tillbaka till kommunerna där bolagen är verksamma. De är, tillsammans med Sverigedemokraterna, ensamma om att driva den frågan i riksdagen.
På det stora hela är diskussionen än så länge fastlåst i en gammal analys: Norrland är en koloni, en landsända där ingrepp inte kostar och där människor ska vara glada för de jobb de kan få.
»Vår gruvnäring och vår järnmalm är ju för oss vad oljan är för norrmännen. En fantastisk rikedom och en möjlighet att bygga framtidsinvesteringar och framtidsutveckling.«
Citatet kommer från statsminister Fredrik Reinfeldt och är taget ur ett tal han höll i samband med att han presenterade statens miljardsatsningar på gruvrelaterad infrastruktur i Norrland, däribland vägen till Northlands gruva i Kaunisvaara.
Men jämförelsen med den norska oljan är sällsynt olycklig. För medan norrmännen låter staten pumpa upp oljan och fondera pengarna – över 4 000 miljarder kronor – åt framtida generationer skänker den svenska staten bort nationens mineraler till utländska bolag utan att spara en krona.
I Norrland hava de, inte vi, ett Västindien.