»Ålens resa blir en bild av livet i stort«

En av världens mest omtalade böcker just nu är en svensk essäbok om – ålar. För Filter förklarar debutanten Patrik Svensson varför det inte är så konstigt att folk finner den gåtfulla fisken fascinerande.

Ålevangeliet inleds med en beskrivning av den europeiska ålens liv och dess metamorfoser. Den föds i Sargassohavet och flyter till Europas kust där den förvandlas till glasål. Där vandrar den uppströms och blir gulål. Efter flera decennier i ensamhet förvandlas den oförklarligt till blankål och återvänder till Sargassohavet för att fortplanta sig och dö.

– Bokens underrubrik är »Berättelsen om världens mest gåtfulla fisk«, så jag funderade mycket på om den strukturen vore som att avslöja mördaren redan i första kapitlet. Men jag berättar det vi vet om ålen för att sedan kunna fokusera på hur vi vet det. Den vetenskapliga historien är väldigt spännande.

Den börjar, som så ofta annars, med de gamla grekerna.

Annons

– Aristoteles lade grunden för den empiriska forskningen där man skaffar kunskap genom observation. Problemet med ålen var att när han skar upp den och letade efter fortplantningsorgan så hittade han inga, eftersom ålen utvecklar sådana först när den genomgår sin sista metamorfos. Aristoteles drog därför slutsatsen att ålen var könlös och inte fortplantade sig, utan uppkom ur dyn i botten av hav och flodbäddar genom så kallad »uralstring«.

Man får kanske förlåta honom, med tanke på att det dröjde ända till 1800-talet innan vetenskapen lyckades hitta en hona med fortplantningsorgan?

– Därefter återstod att hitta en hane. En av dem som tog sig an uppdraget var en 19-årig Sigmund Freud. Varje morgon gick han ner till hamnen i italienska Trieste för att plocka upp en låda ålar, sedan tillbringade han dagen i ett litet laboratorium där han allt mer frustrerad skar upp kropparna i jakt på den mystiska åltestikeln. Vid den här tiden hade han planer på att ägna sig åt naturvetenskap, men det verkar delvis som om misslyckandet med ålarna fick honom att söka sig till psykoterapin istället.

20 år efter Freuds försök hittades slutligen en hane. Hur lyckades människan lösa gåtan om var ålen fortplantar sig?

– I början av 1900-talet började den danske marinbiologen Johannes Schmidt att tråla upp ålyngel ur havet och anteckna deras storlek. Till slut insåg han att de blev mindre ju längre västerut han kom. Hans forskning blev avbruten av första världskriget, flera av de båtar han använde sänktes av minor och han kapsejsade i Västindien. Efter 18 år hittade han till slut nykläckta larver i Sargassohavet. Än i dag är det endast larver man har hittat. Trots stora ansträngningar har ingen människa någonsin sett en fullvuxen ål i Sargassohavet, varken levande eller död.

Johannes Schmidt hyllades för sin gärning, men precis som ålen dog han kort efter att han fullbordat sitt värv. Hittade du fler sådana sammanträffanden under arbetet med boken?

– När man gräver ner sig i ett ämne börjar man se mönster. Det är svårt att veta om det är slumpen eller något annat, men den här typen av detaljer dök upp hela tiden. Aristoteles, Johannes Schmidt och Rachel Carson – en marinbiolog som också varit viktig för vår förståelse av ålen – hade till exempel gemensamt att de alla tidigt förlorade sina fäder, vilket påverkade den bana de valde i livet.

Apropå fäder är Ålevangeliet ett slags hybrid mellan essäbok och självbiografi, där du i korta stycken även berättar om din uppväxt med en ålfiskande far.

– Det som fångat mig är ålens märkvärdiga livsförlopp: att den måste söka sig tillbaka till sitt ursprung. På det viset blir ålens resa en bild av livet i stort. Man föds, sedan söker man sig bort och driver med den stora havsströmmen. Men någon gång i livet kommer det stora behovet av att återvända och förstå vad man kommer ifrån, antingen fysiskt eller åtminstone i tankevärlden. Det är vad jag har gjort i boken, och det tror jag att många människor kan relatera till.