I våras var svenska medier lyriska över att Sverige hade tre filmer i tävlan på Cannesfestivalen, av Ruben Östlund, Tariq Saleh och dig. Men din film blev ju Danmarks Oscarsbidrag – hur går det ihop?
– Inom filmen har vi statliga institut som ger ut stöd, men de vill inte bara ge bort pengar. De måste visa att deras projekt vinner priser och säljer tillräckligt med biljetter och vill kunna säga: Vi var med och gjorde den här filmen. Och du kan bara få filmstöd från EU om du gör samproduktioner. Så det finns väldigt byråkratiska anledningar till att man vill att filmer ska förknippas med ett visst land. Men man kan jämföra film med arkitektur, som jag vet lite om eftersom jag studerat det. Om Bjarke Ingels bygger en skyskrapa i New York, är det då en dansk byggnad? Egentligen inte, för den är finansierad av en rysk oligark. Men det finns en dansk anda och tradition bakom projektet. Det är den – inte ekonomin – som man anser skapar identiteten. Den danska arkitekturen definieras utifrån personen.
Och var befinner du dig där? I Sverige presenteras du ofta som »svensk-iransk«, i Danmark som »iransk-dansk«.
– Och i Iran som en moraliskt fördärvad människa! Jag hade några av mina mest formativa år i Sverige och känner mig som en del av kulturen, även om jag nu har bott längre i Danmark. Men jag är mer som det du stoppar i en sån blender – jag är en cultural smoothie. Jag har en svensk karaktär som är lite annorlunda mot min iranska.
Du har väl inte missat?
