När man synar din filmografi verkar du nära en fascination för döda män. Stämmer det?
– Absolut inte. Det har bara blivit så. Jag har också gjort en film om skådespelaren Christina Lindberg och håller på att slutföra en om Madeline Stuart, världens första professionella fotomodell med Downs syndrom. Jag är mycket intresserad av kvinnors öden, men det har tyvärr funnits ett större medialt intresse för döda män än levande kvinnor.
Om man vill göra film om historiska ikoner är risken helt enkelt större att valet faller på …
– En snubbe? Precis. De få stora svenska kvinnor som finns – Astrid Lindgren, Selma Lagerlöf – har redan porträtterats. Jag är en stor feminist och har själv tänkt att det jag gör på ett sätt rimmar illa med vad jag tycker är rätt och fel. Men jag är främst intresserad av bra historier.
Vad utgör en bra historia?
– Jag tycker det är viktigt att skratta. Ebbe Carlssons liv var så galet att man skrattade ihjäl sig. Och Bergman – Ett år, ett liv handlar om 1957, då han var som en självförbrännande rockstjärna och allt var så galet att man flabbade. Hur var det möjligt att Bergman inte hade koll på hur många barn han hade? Det är sorgligt, men lite roligt.
Och Hasse och Tage?
– När jag växte upp var min pappa väldigt höger, jag väldigt vänster, och vi bråkade hela tiden. Men inte när vi tittade på Hasse och Tage. De gjorde politiska ställningstaganden och sparkade åt alla håll. De limmade ihop samhället med skratt. I dag är alla så arga på varandra. Med filmen ville jag ta reda på varför det fungerade då.
Filmen känns lika mycket som ett porträtt av tidsandan som av de två huvudpersonerna.
– Som ung bodde jag utomlands länge. Så jag förstod inte vad det betydde att bo i det svenska folkhemmet, som Hasse och Tage i högsta grad var en del av. Men jag längtade hela tiden efter det och kom hem till det om somrarna. Därför är jag väldigt intresserad av att undersöka den tiden, monosamhället med en TV-kanal och Socialdemokraternas supermakt, och vad som till slut fick det att falla samman.
Vill du tillgängliggöra saker för framtida generationer med dina filmer?
– En del i filmen bygger på att komiker får prata om arvet efter Hasse och Tage. För de faller i glömska. En ung komiker visste exempelvis inte vem som var vem av dem. Därför är det dags att damma av det gamla kulturmonumentet och påminna folk om vilka de var.
Det symboliseras i filmen av att intervjupersonerna tillsammans rustar upp Hasses och Tages gamla skrivstuga i Vitabergsparken.
– Det var fantastiskt att vi fick tillgång till stugan, där nästan alla intervjuer gjordes. Tidigare politiker som Ingvar Carlsson och Anders Björck fick berätta hur Hasse och Tage drev med dem, men att de aldrig tog illa upp. Ingvar dammsög, Anders målade … Stellan Skarsgård rumsterade på utedasset. Alla intervjupersoner utom en gick med på att städa. Jan Guillou. Vilket väl är helt i sin ordning.
Du har sagt att folk gärna vill »sätta sig på« kvinnor som gör film om män.
– Mängden av mansplaining man får är helt otrolig. Efter Ebbe – the Movie kom snubbar fram: »Det här var en trevlig film. Ni vet väl att han var förläggare också?« Eller efter Bergman: »Har du sett Sjunde inseglet?«
Tror du att det kommer att förändras?
– Det är tråkigt, men man får nog fortsätta stå ut med det. Fast jämfört med när jag började med Bergmanprojektet för fyra, fem år sedan har det hunnit bli ett helt annat klimat. Nu gör fler och fler kvinnor film och samhället ser annorlunda ut. Det är nog svårare att få igenom filmer om gamla gubbar i dag än för bara några år sedan. Jag tror att Hasse och Tage-filmen tog sig igenom ett sista litet kryphål.