»Jag vill förmedla någon typ av hopp«

Din förra långfilm Min lilla syster handlade om anorexi, den nya Comedy Queen om självmord. Hur mår du?

– Ha, ha … ja, vad ska jag säga? Det som är underbart med konst och film är att kunna jobba med allt det där svåra, och att det också finns något lustfyllt i de svarta ämnena. Det går att hitta tillbaka till leendet och livet – trots det jobbiga. Anorexi är en sjukdom som man kan leva med väldigt länge, och livet pågår ju, det är inte svart rakt igenom. Att någon har dött är däremot oåterkalleligt och det går inte att säga att livet blir precis som förut, men det blir på ett nytt sätt. Jag vill förmedla någon typ av hopp.

Din egen tonårstid var kantad av ångest och ätstörningar, något du kunde använda dig av i Min lilla syster, som du själv skrev manus till.

– Det fanns en trygghet i att jag kan den berättelsen utan och innan. En stor skillnad nu är att jag har lite mer i ryggen, jag har regisserat mycket mer sedan dess. Och även om jag inte har upplevt exakt det som Sasha i Comedy Queen [baserad på en roman av Jenny Jägerfeld] har varit med om, har jag haft människor i min närhet som har velat ta sina liv. Så historien har varit lätt att kliva in i, eller lätt … det är väl fel, men det var inga konstigheter. Det finns ett släktskap med Min lilla syster och även min novellfilm Nattbarn. Samtliga har en tematik som är ganska stark samtidigt som jag väver in humor och värme.