»Det är helt omöjligt«

Hon ansvarar för »den största enskilda infrastruktursatsningen i modern historia«. Så hur ska infrastrukturministern Anna ­Johansson säkerställa att höghastighetstågen börjar rulla?

I bästa fall kommer de första etapperna på den nya höghastighetsbanan att byggas under den här mandatperioden. Säg att det sedan blir regeringsskifte och att din efterträdare inte alls är lika intresserad av snabbtåg. Vad händer då?

– Det vet vi ju inte riktigt. Och ibland finns det en önskan hos en del: »Kan ni inte bara sätta er runt ett bord och komma överens om precis allting?« Det kan man ju tycka. Men vad har det då för betydelse vad människor röstar på? Ett demokratiskt system ­bygger ju på att ens röst påverkar hur politiken faktiskt utvecklas. Annars kan man lika gärna strunta i allmänna val. Men det finns några områden som dels har väldigt långa planeringshori­sonter och dels handlar om ­väldigt mycket pengar, där det krävs en stabilitet över tid.

Som infrastruktursatsningar?

Annons

– Jag skulle säga att det är en sådan fråga, ja. Där behöver man kanske inte vara överens om varje växel, men det är bra att ha en samstämmighet över block­gränserna under åtminstone en tioårsperiod.

Är det så, då?

– Det var ju den tidigare regeringen som påbörjade arbetet med höghastighetsbanorna. Jag upplever inte dem som en politisk stridsfråga, utan det finns en bred parlamentarisk uppslutning. Det är helt omöjligt att tänka sig en situation där man bygger en del och sedan tvärbromsar bara för att Sverige har bytt politisk majoritet. Och sedan börjar igen fyra år senare. Det blir ju en extrem ryckighet, och det vore ett väldigt oansvarigt sätt att hantera skatte­betalarnas pengar.

Japan byggde höghastighetsbana mellan Tokyo och Osaka på 60-talet. Fågelvägen är det ungefär lika långt som mellan Stockholm och Göteborg. Det tog bara fem år. Varför måste det ta så mycket längre tid i Sverige?

– Det är ju massvis med saker som styr. Bland annat vad man har för system för överklaganden. Det är inte säkert att man i Japan på 60-talet visade lika stor miljö­hänsyn, hänsyn till kulturhistoriska miljöer, till enskilda personer …

Men måste man bygga i etapper? Går det inte bara att bygga allt på en gång och få det gjort?

– Det skulle kräva extrema resurser för arbetskraft och maskiner, och de resurserna finns inte. Man kan inte börja gräva överallt på en gång. För då blir det rätt kaotiskt.

Så även om staten hade de 160 miljarder som mellan tummen och pekfingret anses behövas till höghastighetsbanorna så skulle det bli svårt?

– Ja. Och samma sak gäller underhållet av de befintliga spåren. Där satsar vi 1,2 miljarder ytterligare per år, plus 100 miljoner extra i glesbygden. Vissa säger att det skulle behövas ännu mer pengar. Men det behövs också en organisation som kan ta hand om de pengarna och se till att de hamnar på rätt ställe.

Jag hörde 2030 som något slags målbild för när höghastighets­banorna ska vara klara.

– Målpunkten i dag är att man ska kunna köra på den här anläggningen 2035. Och det förutsätter ju att allt går som planerat och att vi får fram pengarna och hittar bra sträckningar och att det inte stupar på någon lerbotten någonstans, eller någon skyddad grodart som gör att man får tänka om helt.

Är det inte jobbigt att syssla med frågor där det dröjer så länge innan man ser något faktiskt resultat?

– Jo. Det är klart att det är. Och det är klart att jag kan känna en frustration ibland. Men långsiktigheten är ju en grundförutsättning i de här frågorna, så då får man helt enkelt bara lära sig att inte ta åt sig av de delar man inte kan påverka.

Hur sannolikt tror du det är att vi verkligen kan åka snabbtåg 2035?

– Det vill jag inte ens spekulera om.

Annons