»Det är som om en hjärndöd brett ut sig«

Mattias Andersson hoppas göra en »överraskande« pjäs om flyktingkrisen.

Hur gick det till?

– Jag fick en text skickad till mig, Hierarchy of Needs, från en ung kille som heter Adel Darwish. Han hade skrivit den på svenska bara ett och ett halvt år efter att han kommit hit från Syrien. Jag hade fått en förfrågan om att göra en uppsättning inom ett europeiskt projekt som skulle utforska migrationen och den politiska situationen i Europa i dag, men hittade inget som kändes inspirerande och överraskande. Så kom den här texten som jag gick igång på direkt.

Varför?

Annons

– Föreställningen utspelar sig inne i Adels psyke. En del av manuset är inspelade Skype-samtal med hans kompisar som är fast i Syrien. Sedan pratar han också filosofiskt om livet, om minnen, om sin livskänsla – allt på ett galet, poetiskt, hallucinatoriskt sätt. Jag kände att det var något jag kunde göra scenkonst av.

Du pratar ofta om vikten av att göra relevant teater. Men har inte folk liksom … tröttnat lite på flyktingkrisen och kriget i Syrien?

– På ett sätt är föreställningen 150 procent relevant, men det gäller ju att bryta igenom till publiken. 2015 var alla så himla öppna och engagerade, men nu är det som om någon jävla hjärndöd har brett ut sig. Kolla på den svenska politiska debatten – det är som frågan inte existerar. Finns det ingen flyktingkris eller några krig längre bara för att det inte kommer några flyktingar till Sverige? Det är ju för att de stängt hela Medelhavet och inte ens hjälper båtarna längre. Den förljugenheten är så fundamental. Jag hoppas att vi i föreställningen kan göra det till en mellanmänsklig fråga igen.

Dokumentär teater har blivit ditt signum. Varför började du med det?

– Tidigare var jag helt ointresserad av det. Jag menar: Vad är dokumentär teater? I radio är det riktiga människor som pratar, i film följer man verkliga skeenden, men i teater filtreras allt av manusförfattarens text och skådespelarnas återskapande. Men efter en förfrågan från Angereds teater 2006 kände jag att genren ändå skulle vara kul att utforska. Jag vände mig till de människor som är experter på att samla in material från verkligheten, sociologer och akademiker, och bad dem göra djupintervjuer med ett tvärsnitt av Göteborgs 20-åringar. Jag skrev frågorna och fick sedan deras transkriberade intervjuer. Jag klippte och klistrade och avskaffade egentligen mig själv som författare. Det blev The Mental States of Gothenburg. Jag skriver fortfarande helt »egna« pjäser, men jag har arbetat mycket med insamlat material sedan dess.

Känner du att du skor dig på andra i intervjuprojekten?

The Mental States of Sweden på Dramaten avslutas med en ljudinspelning där jag intervjuar en romsk tiggare. Han pressar mig på hur mycket jag tjänar på projektet. Till slut säger jag summan. Han frågar om han får betalt för intervjun och jag svarar: »Nej, du får inte betalt bara för att berätta din historia.« Det blev många fruktansvärt provocerade av: att berätta hur mycket pengar jag fått för regi och manus, samtidigt som jag tagit historier från andra människor som inte fått pengar. Så jag problematiserar min egen hållning till det, och tycker att det finns en djup etisk diskussion där. Men jag försöker också investera mycket av mig själv i föreställningarna, så att det inte blir att jag bara »tar«.

Dina uppsättningar bidrar ofta med nya perspektiv.

– Jag söker mig aktivt till människor som kan ge en annan bild av samtiden än den som för tillfället är på agendan. Publiken ska tvingas ifrågasätta den beskrivning av verkligheten som det råder konsensus om. En sak som gör Adels text så stark är att den inte handlar om att allt är så hemskt i Syrien, utan om konflikter och smärtor som vi alla upplever på olika nivåer. Jag tror att vi kommer att kunna berätta något sant om tiden, och om hur mycket gemensamt vi människor har.