Foto: Abraham Engelmark

»Det blev inte jag, och det blir aldrig jag, inshallah«

Albumaktuelle Erik Lundin blir inte längre förvånad när han får beskedet att en vän skjutits ihjäl.

Samtidigt som du slog igenom fick du ta emot det ena dödsbudet efter det andra. Hur var det?

– Sommaren 2016 satt jag vid min morfars dödsbädd. Dagen innan han gick bort fick jag ett samtal om att en vän blivit ihjälskjuten och att en annan blivit skjuten och förlamad. Den ene skulle precis bli pappa, han var fett glad. På ett sjukt sätt var det nästan fint att se min morfar dö sedan. Han hade levt ett hälsosamt, långt och lyckligt liv och dog när han var 85. Han fick 50 år mer än mina grabbar. Veckan efter dog ännu en vän. Jag gick på tre begravningar, tre torsdagar på raken. Själv var jag nominerad till höger och vänster, fick priser och utmärkelser. Det betyder allt för mig och jag är lycklig över det varje dag, men – även om det känns tungt att säga – är det trivialt i sitt sammanhang.

När var du senast på en begravning?

Annons

– Det var förra november, när min brors sambo gått bort. Ett halvår tidigare hade min systers sambo gått bort, när deras barn var tre år gammalt. På min svägerskas begravning pratade jag och mamma med en psykolog om hur barnet skulle klara sig. Han jobbade med något som kallades Zebragruppen, för barn i sorg. Barns sorg är randig, de kan vara glada ena stunden för att sedan gå in i sig själva. Jag tyckte det lät fint. Där kom titeln till min nya skiva, för det stämde med hur mitt liv ser ut: jag är en zebrapojke. Det är framgång och dåliga besked.

På P3 Guld-galan för två år sedan anordnade du en begravningsceremoni på scenen med budskapet: »Barn mördas i orten.« Varför?

– Alla har varit på en begravning, men i de flesta fall på grund av naturliga orsaker eller olyckor. I mitt fall handlar det om orsaker som presenteras som statistik i medierna. Det är »25-åringen« som tidningarna skriver helt anonymt om. Jag tycker att man borde analysera djupare, se till bakomliggande orsaker och se vad som händer med människor i deras närhet. Istället är mediernas go to: »Mannen är sedan tidigare känd av polisen«, och så avskrivs det som en narkotikauppgörelse.

Varför tror du att skjutningarna inte väcker större uppmärksamhet?

– Folk blir väl upprörda, men ja … Ända sedan Latin Kings släppte Välkommen till förorten har vi pratat om det här. Men redan då skrattade folk lite och tyckte de var gulliga: »Tror ni att det är Chicago?« Nu är vi nästan där: folk skjuter ner varandra på öppen gata. Bristen på moral finns redan, men ännu finns inte samma vapenkultur i Sverige. Folk vill skylla på invandringen, men det handlar om ett klassproblem. Förr var det MC-gäng som sköt ihjäl varandra, då skyllde man inte på etniska svenskar. Vi har förlorat generationer i orten för att ingen velat lyssna. Jag ses som gammal, för att folk blir klippta när de är så unga. Ingen annan socioekonomisk grupp skulle räkna 36 som gammalt.

Känner du att »det där skulle ha kunnat vara jag«?

– Jag har aldrig haft en tanke på att bli livstidskriminell. Efter gymnasiet utbildade jag mig till ekonom på college i USA, så om jag inte rappat hade jag velat jobba med import och export. Men det finns saker som jag inte vill och kan prata om, som gör att det absolut hade kunnat vara jag som blev klippt. Det är därför min odiagnosticerade PTSD blossar upp när någon ny dör. Men det blev inte jag, och det blir aldrig jag, inshallah.

Hur ser din relation till döden ut i dag?

– När min första vän dog var vi båda 19. Det tog allra mest. Jidder hade jag varit med om hela livet, men innan dess var slutdestinationen sjukhuset, inte döden. Numera är det annorlunda, för även om det är sorgligt blir jag inte längre förvånad när någon dör. Jag tar döden på stort allvar, och jag tar mitt liv på stort allvar. För du vet, jag har aldrig mått så bra som jag gör nu, även om jag är väl medveten om en annan del av livet. Min himmel är klar, med inslag av moln. Men jag lever soligt.