»Det blev inte jag, och det blir aldrig jag, inshallah«

Samtidigt som du slog igenom fick du ta emot det ena dödsbudet efter det andra. Hur var det?

– Sommaren 2016 satt jag vid min morfars dödsbädd. Dagen innan han gick bort fick jag ett samtal om att en vän blivit ihjälskjuten och att en annan blivit skjuten och förlamad. Den ene skulle precis bli pappa, han var fett glad. På ett sjukt sätt var det nästan fint att se min morfar dö sedan. Han hade levt ett hälsosamt, långt och lyckligt liv och dog när han var 85. Han fick 50 år mer än mina grabbar. Veckan efter dog ännu en vän. Jag gick på tre begravningar, tre torsdagar på raken. Själv var jag nominerad till höger och vänster, fick priser och utmärkelser. Det betyder allt för mig och jag är lycklig över det varje dag, men – även om det känns tungt att säga – är det trivialt i sitt sammanhang.

När var du senast på en begravning?

– Det var förra november, när min brors sambo gått bort. Ett halvår tidigare hade min systers sambo gått bort, när deras barn var tre år gammalt. På min svägerskas begravning pratade jag och mamma med en psykolog om hur barnet skulle klara sig. Han jobbade med något som kallades Zebragruppen, för barn i sorg. Barns sorg är randig, de kan vara glada ena stunden för att sedan gå in i sig själva. Jag tyckte det lät fint. Där kom titeln till min nya skiva, för det stämde med hur mitt liv ser ut: jag är en zebrapojke. Det är framgång och dåliga besked.