Han har vunnit tävlingen Årets näck fyra gånger. Joel Berglund ­förklarar varför titeln innebär mer än att »stå med snoppen i ­vädret och spela«.

»Det förföriska sitter i kroppsspråket«

Han har vunnit tävlingen Årets näck fyra gånger. Joel Berglund ­förklarar varför titeln innebär mer än att »stå med snoppen i ­vädret och spela«.

Varför vill man bli Årets näck?

– När jag var med första gången hade jag precis gått ut gymnasiet i Östersund. Min klasskompis hade vunnit tävlingen året innan, och frågade om inte jag skulle vara med. Jag tyckte att det lät ballt, jag gillar saker som sticker ut. Man kan tro att det är en pinsam grej men det ger en kick – det är en minst sagt absurd situation att sitta i en bäck och låtsas vara näcken inför fyrahundra personer. Tankarna går väl snabbt till att det är ett nakenhetsjippo men jag märkte snabbt att det inte var så. Istället tog man fasta på myten; det blev en ganska trolsk stämning där.

Hur går tävlingen till?

Annons

– Den äger rum i Hackås i Jämtland. Det är fint där men det är ingen sommarort, något år var det fyra grader och duggregn. Tävlingen går i en vanlig bäck med stenar och mossa, så man får se till att man inte halkar. De olika näckarna spelar sina musikstycken i tur och ordning; någon kan ha smetat in sig med lera, någon kan ha hängt en lövruska framför de ädla delarna. Sedan överlägger juryn och utser en vinnare. Det finns tre kategorier som man kan vinna var för sig: trovärdighet, musikalisk gestaltning och utstrålning. Baserat på poängen i de kategorierna utser juryn en totalsegrare.

Du har vunnit tävlingen fler gånger än någon annan. Varför är du en bra näck?

– Någonstans läste jag att näcken åstundar de kristnas blod därför att han tror att det ska göra honom salig på den yttersta dagen. Det vill säga att han vill vara människa, bli en av oss. Det har jag tagit vara på i mitt performance, det mörka och farliga men samtidigt sorgliga och ensamma – och det har tydligen gått hem.

Men måste du samtidigt inte vara lite förförisk?

– Samhället har den synen att så fort något tar av sig kläderna måste det handla om något ­sexuellt, och det är lite synd. Det förföriska sitter i kroppsspråket. Man juckar inte med höfterna, utan är det något man ska ha så är det sug i blicken. Det är inte striptease, utan teater.

Känner du dig inte utsatt när du spelar naken inför hundratals personer?

– När jag står där tänker jag bara på hur jag spelar och för­söker att inte trilla ner i den jädra bäcken. Att man är naken, det är bara en förutsättning. Man har en situation att göra det i. Skulle jag gå naken på stan skulle jag skämmas ögonen ur mig. Det är värre dagen efter tävlingen när man ska gå in på Statoil och köpa en korv och ser sig själv på framsidan av både Länstidningen och Östersunds-Posten. En gång var jag med i TV4 Nyhetsmorgon och det var en väldigt udda upplevelse. Jag fick åka ned till Stockholm och sitta naken på Stadshuskajen och spela. Det var skitkonstigt, för då satt man på ett ställe där alla inte var medvetna om premisserna. Det tjugotalet japanska turister som stod och fotade hade ingen aning om vad fan det var som pågick.

I dag är du lärare i Göteborg. Vet dina elever att du brukar näcka?

– Tack och lov inte, åtminstone inget som jag hört. Det är inget jag skyltar med i det sammanhanget. Det tillhör mitt privata jag.

Ger det några fördelar att vara näcken?

– Om dokusåpakändisar är B-kändisar är jag väl X, Y, Z-kändis. Men det har dykt upp ett par gig genom åren som varit roliga. En gång var jag på Drottningholmsteatern när Absolut Vodka skulle göra något jippo, en modeshow baserad på nio svenska myter. Då fick jag spela ett nykomponerat stycke medan jag for upp, naken inför 250 modejournalister, ur en lucka i golvet med massor av dansare runt mig.