»Det går inte att komma på unika historier«

Efter skräckromanerna Färjan och Hemmet är Mats Strandberg tillbaka med ännu en supertydlig idé: Slutet – en bok som följer två ungdomar de sista veckorna innan en komet utplånar allt mänskligt liv.

Du har sagt att dina idéer ofta kommer till dig genom en »förlösande« ingrediens. Hur var det den här gången?

– Det var snarare en kombination av flera saker. Dels har jag alltid tyckt om tankeexperimentet: »Om vi visste precis hur lång tid vi hade kvar att leva, hur skulle det påverka våra livsval?« Dels älskar jag katastroffilmer, trots att de är pajiga och fyllda av sunkiga könsroller. Men där följer man alltid de amerikanska hjältarna som ska rädda världen. Jag saknade det andra perspektivet. Vad händer med de vanliga människorna? När slutar pengar ha betydelse? Vad händer om sex och droger upphör att ha långtgående konsekvenser? Vad händer om ens första kärlek också blir ens sista? Det började egentligen med den premissen, och sedan växte det.

Hur vet du att en idé är bra?

Annons

– Inte mer än att jag kommer på en idé som jag går igång på. Jag gillar enkla idéer som man kan fylla med så mycket som möjligt: vampyrer på en Finlandsfärja, demonisk besatthet på ett äldreboende eller en kärlekshistoria med jordens undergång som fond. Historier som innebär en fantastisk arena men samtidigt är så tydliga att de begränsar mig.

Slutet

Boken utspelar sig i en svensk småstad och följer de två 17-åringarna Simon och Lucinda de sista veckorna innan en komet beräknas kollidera med jorden. Simon och Lucinda har inget gemensamt fram till dagen då en person som står dem båda mycket nära försvinner spårlöst. De blir besatta av att ta reda på vad som hänt – men klockan tickar.

Behöver du en stark idé för att komma igång med skrivandet?

– Har man en stark idé kan man lita på att den bär mycket av historien. Som författare är det lätt att känna: »Åh, det finns så mycket böcker redan, varför ska just jag …« När man drabbas av det dåliga självförtroendet är det skönt att kunna tänka: »Fast jag har faktiskt inte läst just den här boken.« Idén blir en trygghet på det sättet.

Du blev med knapp marginal refuserad av Bonniers som 17-åring. I efterhand har du sagt att du är glad över att det manuset aldrig gavs ut. Varför?

– Boken var en blandning av allt som jag gillade då – Laura Palmers hemliga dagbok, Stephen King, Virginia Andrews, Bret Easton Ellis. Men jag hade bara snott en massa grejer. Och om den givits ut när jag var så ung hade jag nog blivit en olidlig människa.

Vad handlade den om?

– Jag vill faktiskt inte berätta det. Det är för pinsamt. Men det fanns några grejer i den som var bra, som jag har använt senare. Jag skrev en bok när jag var 25 som inte heller blev utgiven. Den var superpretentiös. En ung man går runt i ett »tillstånd« och tänker på saker. Snark!

Till skillnad från den känns dina tre senaste böcker snarare som koncept du skulle kunna pitcha med en mening i en hiss på ett flådigt Hollywoodkontor.

– Det är klart att det vore skithärligt om någon gjorde storfilmer av dem, men jag utgår inte från det i mitt skrivande. Jag gillar tydliga idéer för att de även innebär utmaningar. I Slutet handlade det mycket om att hela tiden hålla premissen i huvudet och inte avvika från världsbygget. Jag stötte på nya frågeställningar hela tiden: Vad finns i affärerna? Vad visas på TV? Vad händer med rättvisan när det inte finns tid för rättegångar? Vilka konspirationsteorier florerar? Jag intervjuade mängder av människor, allt från astronomer och psykologer till anställda på Myndigheten för samhällsskydd och beredskap.

För att vara en ungdomsbok om jordens undergång är Slutet påfallande realistisk.

– Jag ville inte att det skulle finnas någon hjälte som var utvald, som kunde leda ett uppror eller fixa biffen med magi. Jag ville inte ha med några övernaturliga element. Utan: Vad händer med vanliga människor när världen inte går att rädda?

Mats Strandberg

Bakgrund: Född i Fagersta men bosatt i Stockholm. Debuterade med Jakt-säsong 2006 men fick sitt stora genombrott med ungdomsfantasyromanen Cirkeln, som han 2011 skrev tillsammans med Sara Bergmark Elfgren. Efter »Engelsforst-rilogin« har han – fram till nu – endast ägnat sig åt skräck.

Annons

Gör nu: Skriver även en serie skräckböcker för barn om monstret Frank. Hittills finns tre delar.

Övrigt: Jobbade tidigare som journalist. Gift med skådespelaren Johan Ehn, som romandebuterade i fjol med ungdomsboken Down Under.

Inför Färjan berättade du att du drömde mardrömmar om att öppna DN och läsa artikeln: »John Ajvide Lindqvist om sin nya bok på Finlandsfärja«. Är det en skräck man tvingas leva med om ens böcker utgår från så tydliga idéer?

– Jag känner inte riktigt så längre. Jag har accepterat att det egentligen inte går att komma på unika historier. Det som gör dem unika är sättet man väljer att berätta dem. Skulle det komma en annan komethistoria nu så … ja, det skulle väl vara lite jobbigt. Men de skulle ofrånkomligen bli olika.