Taggad. Eva Beckman är orolig över kultur­journalistikens framtid. »Vi ska vara ödmjuka på SVT för att vi har en finansiering. Vi måste fanimej göra något vettigt när vi har den här positionen.«

»Det händer att vi åker på arslet«

I januari lanserar SVT ett nytt filmprogram. Den annars så ­nytänkande kulturchefen Eva Beckman förklarar varför hon byggt det på ett bekant format.

SVT har inte haft något längre program som bevakar film sedan 2008. Varför?

– Jag har grubblat över det här sedan jag började som kulturchef 2010. Filmkrönikan känns extremt ålderdomlig i dag – den formades i en tid då det var monopol-TV och biopremiär på fredagar. Vad skulle vi kunna tillföra nu när man kan hitta det mesta på nätet? Det var Babels producent Marie Nyreröd som sa: »Varför kan vi inte göra ett Babel, fast för film?« Fördjupande samtal med filmens och TV-dramats viktigaste och mest aktuella namn. Och nu provar vi det.

Utifrån hur mycket kritik Filmkrönikan fått kan man förstå att ni inte återupplivar det formatet.

Annons

– Det har varit utskällt så länge jag kan minnas. Ibland var det välförtjänt, ibland inte. Men det skälls alltid på kultur-TV – och det tycker jag är bra. Det som gör mig ursinnig är när folk hävdar att ­kultur-TV inte existerar. Fan, vi har mer kultur-TV i vårt land än något annat land i hela världen.

Du har varit med och format kulturen på SVT i 16 år. Vilken utveckling har du sett?

– När jag började fanns det en väldigt tydlig uppdelning mellan kultur och samhälle. Jag ­startade ju kultur­debattprogrammet Centrum, med direktsända, ibland hårda, debatter, vilket var helt nytt. Kultur-TV handlade annars mest om glas och formgivning. En stor brytpunkt var också för två år sedan när vi fick in Kultur­nyheterna i Aktuellt. Jag blir så lycklig av att kulturen fått den självklara platsen. Går man tillbaka i arkiven är en annan utveckling att allt var så fult förr: studiorna, ljuset, grafiken … Gammal TV kan vara så fruktansvärt komisk. Jag tittade på Jacob Dahlins Caramba! nyligen, från slutet av 80-talet. Det är så pajigt! Och jag mindes det som fruktansvärt sofistikerat och kul. Det räcker faktiskt att gå tillbaka till 2005. När jag och Daniel Sjölin tittar på vårt första avsnitt av Babel ligger vi på golvet för att vi skrattar så mycket. Det är något med hur man pratar: ett mer officiöst, konstlat språk. Jag tror att vi har blivit allergiska mot det som inte låter naturligt.

Åldras programledartyper lika fort som format, eller skulle en person som Nils-Petter ­Sundgren kunna fungera i dag?

– Just Nils-Petter tror jag faktiskt skulle funka utmärkt i dag. Kunskap är stekhett. Man längtar efter kunnigt folk i en tid då det är så mycket löst tyckande. Nu driver jag något som jag ­kallar New Old School, ett slags modern ­kunskaps-TV. Till exempel gjorde vi en programserie som hette Camillas Klassiska. Modernt berättat formmässigt, men där man fick lära sig allt om Bach, Beethoven, Wagner och andra snillen.

Du har själv en historia som programledare. Blir du inte sugen?

– Jag tror att publiken ska vara glad över att jag inte kommer att hålla i Babel Bio, som arbetsnamnet är. När jag skulle göra en filmtopplista ihop med min systerdotter, som är väldigt cineastisk, tyckte hon att det var konstigt att Hugh Grant var med i typ fem av mina favoritfilmer.

–Men överlag är jag en kluven själ. Jag var bara 26 när jag blev chef på radion, och blir lycklig av att jobba med idéer, utveckling och format. Men så fort jag blir inkastad i en direktsändning känner jag: »Vad håller jag på med? Det är ju det här jag ska göra!«

I en tidigare intervju berättade du att du tittade på Top Model som inspiration – ganska långt från SVT kultur?

– Jag tittar på allt möjligt. Min son, som är 14, har fått in mig på Top Gear, ett program där de provkör bilar. Det är världens bästa format och jag har inte ens körkort. Så enormt idérikt och intelligent gjort. Jag brukar ofta tänka: Kan man hälla ner ett kulturinnehåll i det här? Vi har gjort några sådana försök. Deckarna var ett Stjärnorna på slottet korsat med Cluedo. Det händer att vi åker på arslet. Men man måste våga prova.

Att göra ett filmprogram som kopierar ett existerande kulturprogram känns ju inte så vågat.

– Du, jag säger bara New Old School. Kom ihåg var du hörde det först.