Taggad. Eva Beckman är orolig över kultur­journalistikens framtid. »Vi ska vara ödmjuka på SVT för att vi har en finansiering. Vi måste fanimej göra något vettigt när vi har den här positionen.«

»Det händer att vi åker på arslet«

I januari lanserar SVT ett nytt filmprogram. Den annars så ­nytänkande kulturchefen Eva Beckman förklarar varför hon byggt det på ett bekant format.

SVT har inte haft något längre program som bevakar film sedan 2008. Varför?

– Jag har grubblat över det här sedan jag började som kulturchef 2010. Filmkrönikan känns extremt ålderdomlig i dag – den formades i en tid då det var monopol-TV och biopremiär på fredagar. Vad skulle vi kunna tillföra nu när man kan hitta det mesta på nätet? Det var Babels producent Marie Nyreröd som sa: »Varför kan vi inte göra ett Babel, fast för film?« Fördjupande samtal med filmens och TV-dramats viktigaste och mest aktuella namn. Och nu provar vi det.

Utifrån hur mycket kritik Filmkrönikan fått kan man förstå att ni inte återupplivar det formatet.

Annons

– Det har varit utskällt så länge jag kan minnas. Ibland var det välförtjänt, ibland inte. Men det skälls alltid på kultur-TV – och det tycker jag är bra. Det som gör mig ursinnig är när folk hävdar att ­kultur-TV inte existerar. Fan, vi har mer kultur-TV i vårt land än något annat land i hela världen.

Du har varit med och format kulturen på SVT i 16 år. Vilken utveckling har du sett?

– När jag började fanns det en väldigt tydlig uppdelning mellan kultur och samhälle. Jag ­startade ju kultur­debattprogrammet Centrum, med direktsända, ibland hårda, debatter, vilket var helt nytt. Kultur-TV handlade annars mest om glas och formgivning. En stor brytpunkt var också för två år sedan när vi fick in Kultur­nyheterna i Aktuellt. Jag blir så lycklig av att kulturen fått den självklara platsen. Går man tillbaka i arkiven är en annan utveckling att allt var så fult förr: studiorna, ljuset, grafiken … Gammal TV kan vara så fruktansvärt komisk. Jag tittade på Jacob Dahlins Caramba! nyligen, från slutet av 80-talet. Det är så pajigt! Och jag mindes det som fruktansvärt sofistikerat och kul. Det räcker faktiskt att gå tillbaka till 2005. När jag och Daniel Sjölin tittar på vårt första avsnitt av Babel ligger vi på golvet för att vi skrattar så mycket. Det är något med hur man pratar: ett mer officiöst, konstlat språk. Jag tror att vi har blivit allergiska mot det som inte låter naturligt.

Åldras programledartyper lika fort som format, eller skulle en person som Nils-Petter ­Sundgren kunna fungera i dag?

Logga in eller skapa ett konto för att läsa vidare

Kom igång med din gratis provperiod!

0 kr första två månaderna. Därefter 35 kr / månad. Avsluta när du vill. Pengarna dras varannan månad.

  • Magasinet i din brevlåda
  • Alla utgåvor som PDF
  • Allt webbinnehåll
  • Avsluta när du vill
Kom igång nu!

Fakturaprenumerant?

Klicka här för att aktivera ditt konto

Har du redan konto?

Glömt lösenord?