Foto: Ole Berg-Rusten/TT

»Det psykiatriska är en fars«

För svenskar är Erlend Loe mest känd som författare till humoristiska romaner om kufiska män. Så hur kom det sig att han skrev manuset till den nya storfilmen om Quickfallet?

Låt höra.

– Jag har aldrig förstått varför producenten tänkte på mig, som projekt är det olikt allt jag gjort tidigare. Men jag läste boken och en massa artiklar och såg SVT-dokumentärerna om Quick. Jag fastnade för att det var ett sådant haveri – att det kunde ske i en modern rättsstat, under så lång tid. Sedan träffade jag [den avlidne Quickavslöjaren Hannes Råstams researcher] Jenny Küttim och fick tillgång till arkivet och kassetterna med Quicks brottsplatsvallningar. Allt var otroligt fascinerande. Jag tänkte: Är det ens möjligt att göra en film av detta? Borde det inte vara en miniserie?

Och?

Annons

– Där fanns också en utmaning. Jag gillar färdiga berättelser: du får dig en historia på två timmar och sedan är det klart. Som All the President’s Men och Spotlight, filmer om undersökande journalistik som jag tycker mycket om. Så jag såg det som en spännande övning, nästan en skoluppgift, att få ner det här på hundra manusark.

Hade du egna minnen av Thomas Quick?

– I Norge vet alla vem han är, särskilt sedan han tog på sig Therese Johannesens försvinnande. Och där fanns också en attraktion: att ta sig an något som varit så synligt och mystiskt och traumatiskt för så många. Man får inte glömma tragedin. Det som hände drabbade hundratals människor, och även om Quick var en knarkare så bar han ansvaret för det – tillsammans med psykiatrin och rättsväsendet.

På ett sätt kanske Quick ändå påminner om dem du skriver om i dina romaner?

– Att gå in i mannen och se hur han tänker, det ligger nära mig. Men inte så sjukt och så stört som här. Här är det ju så groteska ting – brutala mord, våldtäkter – att det vore olämpligt med humor. Men enskilda element närmar sig komedin. Bitar av det psykiatriska är en fars, som Quicks »minnesbilder« i terapin av att föräldrarna skulle ha styckat hans bror och tvingat honom att äta upp kroppsdelar, och hur han belönades för sitt snack: permissioner, större rum, starkare medicin … Han som varit en enslig stackare fick plötsligt vänner och uppmärksamhet. För mig är det historiens kärna: hur en ensam, oförlöst bög med skamproblem blir en frustrerad våldsman som försöker ha sex med unga pojkar. Långt senare var han på institutionen där Juha Valjakalja hade varit, och kände att personalen hade en väldig respekt för honom. Som jag förstår det såddes då fröet till att ta på sig värre brott. I förstone insåg Quick nog inte konsekvenserna, han trodde att allt skulle hållas inom en liten krets på sjukhuset. Men så spred det sig till polisen.

Var Hannes Råstam en mer hemtam rollfigur?

– Kanske inte bland mina romaner, men vi känner igen stereotypen: han hade en västernartad envishet, gick efter the bad guy ’til the bitter end – kosta vad det kosta ville. Så du har en kämpande journalist som mot alla odds upptäcker en gigantisk konspiration, och innan han berättat klart blir han sjuk och dör. Det är obehagligt att säga det, men sådan är berättarlogiken: det är bättre så än om han överlevt. Ur dramaturgisk vinkel är det en sjuhelvetes berättelse. Utmaningen var att ta bort skogen och bara ha kvar de träd som behövdes för att få fram historien. Jag valde detektivlösningen: Hannes förstår att det finns något folk inte vet, chefen säger: Don’t go there. Sedan betar man av hindren. Hannes är spårhunden som när han väl fått upp spåret inte kan släppa det.

Filmer baserade på verkliga händelser riskerar att väcka negativa reaktioner.

– Det här är en film om en djupt traumatisk sak för Sverige, med många inblandade och många starka känslor. Man ska se den och känna sig klokare. Samtidigt ska alla, inklusive Sture Bergwall, porträtteras humant och korrekt. De anhöriga till offren har sin stora sorg, förmodligen hela livet. För dem tror jag att filmen gör varken från eller till. Filmen är respektfull mot alla, förutom rättsväsendet och psykiatrin. Om de känner sig förlöjligade är det bara bra. För de gick bananas.