Vi pratade med journalisten Diamant Salihu inför släppet av hans bok Tills alla dör, som senare kom att tilldelas Stora journalistpriset. Läs hela den extra långa intervjun med Salihu från Filter #79 nedan.
Hur började den här konflikten?
– Den har sitt ursprung hos en grupp tonåringar i Rinkeby. Det var några års skillnad mellan dem, men de umgicks mycket med varandra, struntade i skolan och begick allt grövre brott tillsammans. Den tändande gnistan var en grov stöld mot Forex i Täby 2015 då maskerade män fick med sig två miljoner i olika valutor. I Rinkeby spreds det snabbt vilka som låg bakom och några av de yngre ur samma kompisgäng blev kränkta för att de inte fått vara med. En av dem som genomfört kuppen blev misshandlad och därefter skjuten i ryggen när han försökte fly. Han avled, och 29 timmar senare blev en av dem som påstods ha varit med vid mordet själv ihjälskjuten vid en bensinmack. Jag säger påstods eftersom ingen är dömd för morden.
Vad hände sen?
– Föräldrar och religiösa ledare engagerade sig. De ville förhindra att våldet trappades upp och såg till att de unga killarna begravdes samma dag, bredvid varandra. Intentionerna var goda och till en början var det en framgång. De som anklagades för det första mordet portades från Rinkeby och det var lugnt i 1,5 år. Sedan återvände de, och två bröder sköts ihjäl på Café Mynta inför massor av vittnen.
Då jobbade du på Expressen.
– Jag skickades till Rinkeby när en manifestation mot våld genomfördes några dagar senare. Jag försökte få kontakt med anhöriga och föräldrar för att kunna berätta om de här människorna, men jag nådde inte riktigt fram. Jag var också besviken på manifestationen. Den avslutades med att några av deltagarna pratade om svenska politikers inställning i vissa frågor, och kallade dem »husblattar« från scen. Det fick all uppmärksamhet istället för den viktigare frågan: att två unga killar just mördats.
Ingen greps för de morden heller.
– Till och med extremt erfarna mordutredare inom polisen chockades av brutaliteten, av antalet mord inom samma kompiskrets, och av att ingen ville eller vågade vittna. Efter dubbelmordet på kaféet tvingades många unga personer i Rinkeby mer eller mindre välja sida. Splittringen ledde till de grupperingar vi i dag känner som Shottaz och Dödspatrullen.
»Det här är en pågående konflikt. Många använder till och med ordet krig.«
Hur mycket av bakgrunden till konflikten var känd vid det här laget?
– Jag jobbade på Expressen i elva år och skickades på uppdrag över hela landet. Ofta var det något mord på en flicka. Ett äldre par som blivit skjutna i en stuga. Den typen av saker. Förortsmord fick inte så stor uppmärksamhet. Tidningarna skrev om de två första morden som skedde med 29 timmars mellanrum, men offren var anonyma personer någonstans långt borta, och sen gick man vidare. Ingen hade riktig koll på vilka de var. Efter morden på kaféet fördjupade jag mig i gängmiljön och skrev ett antal reportage, men det var egentligen först när jag började jobba för SVT hösten 2017 och kartlade kärnan i Dödspatrullen som jag förstod historien bakom.
Vid det laget var den mediala uppmärksamheten desto större – inte minst eftersom våldet fortsatte att eskalera.
– Nyårsnatten 2017 mördades en kille i ett garage. En tid senare gick en 16-åring in på en pizzeria och sköt en annan person med två skott i huvudet inför flera vittnen, bland annat en mamma och hennes lilla son. Jag höll mig ständigt uppdaterad för att kunna rapportera nyheter, men jag förstod också att där fanns en större berättelse. Den stora frågan – hur kunde det här hända? – skulle kräva mer arbete. Till slut började jag skriva på boken.
Det har skrivits otaliga artiklar och reportage om Shottaz och Dödspatrullen men endast i sällsynta fall har personer ur gängmiljön, eller deras anhöriga, själva uttalat sig.
– Det är vad jag har velat tillföra: att komma i ögonhöjd med de människor jag försöka skildra, och få höra deras version. Men jag har aldrig gjort något så svårt i hela mitt liv. Anhöriga vill inte ge sin egen bild, för de är rädda. Det här är en pågående konflikt. Många använder till och med ordet krig. Jag har ringt, skickat brev till anstalter, hört av mig till personer på sociala medier, knackat på hemma hos människor, försökt nå dem via andra i deras närhet. Några har velat prata, vissa av dem med mer centrala roller.
Vilka andra röster har krävts för att förstå de här händelserna?
– Socialarbetare, lärare, poliser, vittnen, vänner till dödsoffren, människor ur civilsamhället … Jag har pratat med över 120 personer. I kombination med nedlagda polisutredningar och myndighetsdokument känner jag att jag har fått en tillräckligt bra bild för att kunna berätta vad som har hänt, så sanningsenligt som möjligt.
Hur nära har du kommit att besvara den stora frågan: Hur kunde det här hända?
– Frågan är komplex, och jag vill gärna låta den vara det. Jag kan inte presentera några enkla svar på varför det är som det är. Mer än de självklara.
Och vilka är det?
– Vi har socioekonomiska faktorer. Frånvarande föräldrar, frånvaro av statliga funktioner, frånvaro av polis, misslyckad skolgång – allt i kombination har blivit en dålig cocktail som gjort att en generation unga killar har kunnat bli dem de är i dag.
Du växte själv upp i Tjärna ängar i Borlänge, i dag betraktat som ett »utsatt område« av polisen.
– Tjärna ängar är en ung version av Rinkeby. När jag växte upp där på 90-talet hade Sverige en stor invandringsvåg från diverse länder. Men när jag tittar på mina gamla skolfoton var vi kanske två, tre i klassen som såg lite annorlunda ut. De andra hette Pernilla och Johannes och kom från villa- och radhusområdena runtomkring. Vi gick alla på samma skola oavsett ekonomiska förutsättningar. Många i min generation som växte upp där integrerades, studerade eller jobbade, skaffade familj. Några flyttade ut till villaområdena där Pernilla och Johannes bott förut. Men de som bor där sätter inte längre sina barn i samma skola som jag gick i. För den har blivit för segregerad. De vill inte att deras barn ska gå i en skola där majoriteten har invandrarbakgrund, och barnen som går kvar har svårare att träffa andra som bor i områdena runtomkring. Så den bostads- och skolsegregationen som redan finns i storstäder sker i mindre svenska förorter i nutid.
»De som är involverade är förebilder, i vissa fall artister och kändisar.«
Hur länge har den pågått i Rinkeby?
– Rinkeby har varit ett segregerat samhälle i flera decennier. Det finns en stor grupp med somalisk bakgrund och många tycker själva att de är isolerade från majoritetssamhället. Många av dem jag kontaktar pratar dålig svenska. Jag gjorde nyligen ett reportage på SVT om språknivån bland sexåringar på de kommunala skolorna i Järvaområdet, och hälften av barnen ligger efter, trots att de är födda i Sverige. Det är en högre andel barn än på andra platser som inte går i förskolan, så språkmässigt halkar de efter redan från början.
Vad leder det till?
– En polis jag pratade med sade att 300 unga från Järvaområdet varje år inte klarar nian. Där finns alltså en potentiell rekryteringsbas som består av unga sysslolösa killar, i ett område där det pågår lukrativ droghandel. Och de som är involverade är förebilder, i vissa fall artister och kändisar.
Hur sker sådan rekrytering?
– En av dem som nu har blivit mördad brukade gå runt i sitt område och dela ut tjugor till barnen. De tänker: »Schysst kille, han har pengar.« Som något slags grooming från tidig ålder. När de här killarna blir äldre, kanske går i sjuan-åttan, handlar det om småtjänster mot pengar. Här har du en femhundring, kan du lämna det här paketet till han där borta? Nästa gång är det tusen spänn för att gömma ett vapen i en källare. Till slut är man inne. Man behöver inte fråga sin mamma om pengar längre, för hon har ändå inga. Lärare berättar om killar som kommer tillbaka efter ett sommarlov och är förändrade. Plötsligt är de likgiltiga och ska visa sig hårda inför kompisar.
Det är samtidigt skillnad mellan att gömma ett vapen och att faktiskt skjuta någon.
– Varför utnyttjas unga killar av gängen för att utföra grova brott? Ett svar är att de inte riskerar mer än några år på sluten ungdomsvård. Ett annat är att en sådan handling ger en form av status och respekt. Det är en form av radikalisering.
Radikalisering?
– Jag har själv bevakat den jihadistiska miljön, där unga tjejer och killar påverkades att resa iväg för att ansluta till IS. I det här fallet var det en generation unga som blev småkriminella väldigt fort, och sedan inspirerade varandra att hela tiden gå längre. Stöld gick till misshandel, misshandel till personrån, och så vidare. Gränsen flyttades hela tiden fram och i den här bubblan blev det till slut acceptabelt att begå brott som tidigare varit otänkbara.
Enligt en kartläggning som Svenska Dagbladet gjorde har flera av de unga män som kopplas till de båda gängen fått en mängd sociala insatser, ibland från tidig ålder. I artikeln nämns bland annat en kille som fått familjebehandling, terapi, ungdomspedagog, ungdomslots, HVB-placering, SIS-placering (sluten ungdomsvård), jourhemsplaceringar, program med motivationscoach, socialinsatsgrupp och skyddat boende.
– Det femtiotal personer som jag själv kartlagt har i ganska många fall fångats upp av socialtjänsten. Jag pratade nyss med en person i den här miljön som beskrev SIS som en kontaktyta för att bli mer involverad i kriminalitet. En del killar träffar andra på SIS-hemmen när de är unga, plötsligt har de kompisar i Malmö eller Göteborg med samma ambitioner som de själva.
Finns det några alternativ?
– Av de jag har kartlagt har ungefär en femtedel någon form av diagnos. I en debattartikel skrev SIS generaldirektör nyligen att 70 procent av de som tvångsplaceras har en eller flera diagnoser. Är det rätt att placera yrkeskriminella barn med multidiagnoser på hem med likasinnade? Jag har ingen lösning, men kanske är det snarare psykiatrisk vård som krävs för åtminstone några av dem, möjligen i kombination med SIS-placering. Jag pratade med pappan till vad jag antar är personen som nämns i SvD:s kartläggning. Hans problem upptäcktes redan när han var sju, för en tid sedan blev han mördad. Jag frågade pappan om han tyckte att alla de här placeringarna fungerat, och han svarade nej. Det hade varit bättre om sonen fått mer vård på BUP, till exempel.
Hur lätt är det att fånga upp de här unga personerna i ett tidigt skede?
– I många fall har poliser, skola och lokalsamhälle varit oroliga och larmat. I vissa fall har föräldrarna varit ovilliga att förstå att de brustit i sin roll, ibland har de både de och barnen förnekat diagnoserna. Vissa har fått medicin men inte tagit den, och självmedicinerat istället.
Vad säger poliser du pratat med om att så få av morden i den här konflikten har kunnat redas ut?
– Utredningen var splittrad i början. Polisen var inte heller vana vid den enorma tystnadskultur som rådde. Alla var rädda för att själva bli inblandade. Många poliser problematiserar också civilsamhällets inbladning, att man begravde de första två mordoffren bredvid varandra. Även om tanken var god kan det ha skickat signalen: nu är det här utagerat. Många poliser är såklart frustrerade över att de här brotten är ouppklarade, att de inte kunde få slut på den här konflikten från början.
»Man har lyckats vända en snarlik utveckling i exempelvis Seved. Åtminstone hyfsat.«
I dag är tio personer i den här konflikten döda, och flera ur Shottaz och Dödspatrullen sitter i fängelse. Hur påverkar det utvecklingen?
– Jag har ställt den frågan till alla jag har träffat. En del poliser trodde att det äntligen var över i och med att tre personer ur Dödspatrullen dömdes till livstids fängelse och två andra till tjugo år vardera efter ett dubbelmord och ett mordförsök i Danmark i fjol. Men under rättegången skedde ett nytt mord mot en person som kopplas till Shottaz-sidan. Det hör ihop med en ny konflikt som blossat upp mellan gäng i Tensta och Husby, och som redan krävt flera liv. De drivande där har från början varit springpojkar åt äldre kriminella som nu sitter inne eller är döda. På en del småsyskon finns en viss förväntan att gå i sina bröders fotspår. När en konflikt slutar tar en ny vid, och efterträdarna kan vara ännu farligare. Gränsen är ju redan passerad.
Finns det någon realistisk lösning på de här problemen?
– Man har lyckats vända en snarlik utveckling i exempelvis Seved. Åtminstone hyfsat. Det görs saker i Rinkeby också. Polisen har högre närvaro. Socialtjänstens placeringar har blivit fler. Man satsar på läxhjälp och föräldrakurser. Jag hoppas att det räcker, men som det ser ut nu verkar det inte riktigt så. Jag tror att de här brotten framför allt behöver klaras upp. Polisen måste få människors förtroende, få dem att vittna och få bort de skyldiga. Så att andra runtomkring ser sina förebilder åka fast på långa straff.
