Unika. Anna Perez tar mellan 2 700 och 4 500 kronor för sina dockor. »Vissa tycker att de är dyra. Men jag har ­räknat ut att jag har en timlön på cirka sex kronor.«

»Dockorna får dem att slappna av«

Anna Perez har ugnen full av kroppsdelar. Av dem ­tillverkar hon skräddarsydda och hyperrealistiska låtsasbebisar, så  ­kallade reborn-dockor, till en barnkär kundkrets.

Vilka är dina köpare?

– Det är mestadels kvinnor över 40 år med utflugna barn som känner för att uppleva bebistiden på nytt. Det finns också kvinnor, ibland med funktionsnedsättningar, som själva aldrig har haft möjligheten att bli mödrar. Andra kategorier är kvinnor som beställer miniatyr­versioner av sina egna barn samt kvinnor med enbart söner som alltid drömt om en dotter. En manlig kund ville överraska sin fru med en docka som föreställde henne som bebis. Det finns även folk som köper reborn-dockor och går runt med dem i barnvagn och selar precis som riktiga barn. Jag lägger inga ­moraliska värderingar i det och dömer ingen.

Det finns till och med forskare som hävdar att dockorna kan få kvinnor att börja producera oxytocin.

Annons

– Många kunder är kvinnor i min ålder som vill hitta ett eget rum. De har berättat att dockorna får dem att slappna av och känna mindre stress. Så det är inte ­omöjligt.

Hur kommer det sig att du är så begeistrad av dockor?

Under min uppväxt i ­Warszawa på 1960-talet hade jag bara dockor i huvudet. Men dockor var väldigt dyra och mina föräldrar hade inte råd. Så jag började spara. Dockan som jag till slut kunde köpa vård­ade jag mycket ömt. Jag minns att jag till och med fick min pappa att slita sig från sin motorcykel, som han alltid mekade med, för att sy nya dockkläder. Jag har alltid sett dockorna som ett slags småfolk. De blev mina kompisar. Länge höll jag mig till samlandet, men när jag fick upp ögonen för reborn-dockorna för tio år sedan började jag tillverka mina egna. Eftersom mina två barn blivit stora hade jag möjlighet att gå in helhjärtat för det här.

Att skapa en högkvali­ta­tiv reborn-docka är inget man gör i en handvändning, antar jag?

– Det finns en rad producenter runt om i världen som levererar nytillverkade dockkroppsdelar i vinyl. Jag brukar beställa från lite olika nätsajter. När jag fått hem alla kroppsdelar tvättar jag dem i sprit för att få bort eventuella fläckar. För att skapa de fina ­detaljerna i huden – kapillärer, vener, rynkor och färgskiftningar – målar jag varje docka med ett 40-tal lager tunn oljefärg. Efter varje strykning bränner jag av kroppsdelarna i ugnen. Håret, som kommer från angora- eller mohairget, fäster jag på dock­huvudet med en trespetsad special­nål som jag har utvecklat själv. För att dockorna ska få rätt vikt fyller jag deras kroppar med polyestervadd samt glas- och plastgranulat. När det är klart klär jag dem, fäster en nappmagnet inuti munnen och sätter de handblåsta kristallögonen på plats. Dockorna, som kan ta 250 timmar att färdigställa, levererar jag sedan tillsammans med ett certifikat som innehåller namn, längd, vikt och födelsedatum.

Berätta om ditt senaste alster.

– Det är en söt liten pojke som heter Heiki. Han väger 2 650 gram och mäter 52 centimeter.

Varför tror du att reborn-­dockorna har blivit så populära?

– För att de är trygghets­skapande. Det händer att jag tar med mig dockor till mitt jobb inom hemsjukvården. Det brukar vara uppskattat bland de äldre, speciellt vid jul då jag gör en egen julkrubba med reborn-dockor. Det är inte ovanligt att äldre känner oro och sorg på ­kvällarna. När de får hålla en av mina reborn-dockor kommer de på andra tankar. Det finns också folk som tycker att dockorna är läskiga för att de är så naturtrogna. Men de är inga lekdockor. Jag ser dem som släkt­klenoder och rekommenderar dem inte till barn under sju år.