Du har en egen myggodling på gården. Varför?
– För ungefär tio år sedan frågade en bekant som gjorde pollenanalyser till läkemedelsindustrin om jag eller min man kände till någon som kunde tänka sig att odla myggor för att sälja. Vi hade precis flyttat ut på landet och hade gott om plats, så jag tänkte att jag kunde ge det ett försök. Jag är fascinerad av myggor och tyckte det kändes som en kul utmaning att tjäna pengar på något som andra tycker är en pest.
Hur fungerar det?
– På våren anställer jag en person under en månad, och tillsammans är vi ute i dikena med håvar och samlar in larver. Jag tar ett stickprov i varje hink för att artbestämma dem, det finns drygt 40 olika arter av stickmyggor i Sverige så det gäller att det är det släkte företaget efterfrågar. Larverna tar jag, tillsammans med dikesvatten, hem till odlingen. Först hade jag den i en gäststuga, men det var svårt att täta den ordentligt, så vi fick otroligt mycket mygg på gården. Dessutom ville vi gärna ha den som just gäststuga, så jag köpte en byggbarack som vi våtrumsisolerade, tätade ventilerna på och byggde en sluss till – så att myggorna inte kunde komma ut. Numera har vi ytterligare en barack. Där inne kläcks larverna i baljor med vatten och sedan sätter sig myggorna på väggarna. Då går jag in med en handdammsugare, en sådan man suger upp smulor med, och skördar dem. Uppsamlingsbehållaren lägger jag i frysen så att myggorna dör och sedan lufttorkar jag dem. Varje säsong skickar jag ett paket med ungefär ett kilo torkade myggor. Jag tänker varje år att jag ska ta reda på hur många mygg det är, men jag har ingen aning. Det är i alla fall flera miljoner.
Vad används de till?
– Läkemedelsindustrin gör allergitester och allergivaccin av ett protein som finns i spottkörteln hos honorna. När myggorna ska suga blod sprutar de först in lite saliv för att blodet inte ska koagulera, och det är saliven som människor kan vara allergiska mot.
Är det inte läskigt att gå in i baracken?
– Det är faktiskt jätteobehagligt. Jag är själv ganska känslig mot bett – mygg tycker om mig och biter mig ofta. Eftersom jag inte vill påverka myggen använder jag inget myggmedel, utan brukar bara ta på mig ett regnställ och knyta något runt huvudet. Det jag tycker är jobbigast är egentligen att de surrar runt ansiktet och jag vill inte ha dem i håret eller öronen. De få stick jag får är inte så farliga. Jag ger dem ingen näring, så de är lite segare än mygg i naturen.
Har du fått några reaktioner på att det du sysslar med skulle vara djurplågeri?
– Jag tycker inte att de plågas, de dör på ett skonsamt sätt. Den etiska gränsen brukar dras vid ryggradsdjur och jag har själv inga problem med hur jag hanterar myggorna. Men det förvånar mig faktiskt lite att ingen annan har reagerat på det. Trots allt handlar det om väldigt stora volymer av individer. Folk verkar inte ha så mycket medkänsla med just mygg. Det finns väl ingen som tycker att de är söta.
Vad brukar folk säga när de hör om din myggodling?
– De flesta brukar säga: »Åh, nej! Odlar du mygg så att det blir ännu fler? Är du galen?« Men i själva verket är det ju tvärtom. Alla de larver jag hämtar kommer inte att kläckas i naturen. Det har jag själv varit lite orolig för – att jag påverkar den ekologiska balansen. Men jag tror att jag genom att tunna ut i dikena ger dem som blir kvar en större chans att överleva. Så det blir nog lik förbaskat lika många mygg.
Har du haft många besökare i myggodlingen?
– När folk är nyfikna så har jag visat upp odlingen för dem. En gång fick jag en förfrågan från en kille som skulle anordna en svensexa. Han ville att brudgummen skulle klä av sig alla kläder och sätta sig i baracken medan de andra satt utanför och drack öl. Jag kunde inte tillåta det, för myggorna får inte suga blod. Dessutom tyckte jag att det lät som en ganska hemsk idé.