»En del berättartradition och en del Vilda västern«

Vad tycker du om Värmland egentligen?

– Jag längtar ut till mitt sommarhus på landet, till naturen och hur det luktar i skogen. Men jag är också jävligt tacksam när jag får åka hem till Stockholm på hösten. Det är dubbelt. Egent­ligen vill jag inte prata om landsbygden och om folk där som ett särskilt släkte, men de gör ju det om mig. 2008 var den första sommaren jag återvände till landet och då skrev jag också en bok. Det är en sådan klyscha, men grannarna sa verkligen: »Du ska inte tro att du är något för att du har flyttat till Stockholm.« Nästan varje sommar har slutat med en utvärdering: »Förra sommaren tyckte jag du hade näsan lite i vädret, men nu var det bättre.« Ändå gillar jag det. Karlstad har jag däremot inte mycket till övers för.

Din nya krönikesamling heter En tryckare på Blue Moon Bar – den är ändå döpt efter ett ställe i  Karlstad. 

– Ja, i Karlstad försöker alla vara rätt, men ingen vet riktigt vad som är rätt. Därför gick alla till Blue Moon Bar, som var en totalt identitetslös klubb, bara för att alla andra gjorde det. Det var dålig musik, dålig service, dålig publik. Vakterna tyckte att de dragit en jävla vinstlott för att de fick ligga med unga tjejer och neka folk som varit taskiga mot dem i grundskolan. Ändå betalade man hundra spänn för att komma in och sedan stod man där och föraktade sig själv. Tur att det har blivit Lars Lerin-museum i lokalerna nu istället. Ujamejen, va gött!