»Jag minns när de skulle komma på en ny slogan till Värmland och det blev: ›Värmland – Det låter ­spännande.‹ Va? Jag kom på en jättebra själv: ›­Värmland – Här schläppe vi te!‹«

»En del berättartradition och en del Vilda västern«

Med sina krönikor, böcker och programledaruppdrag har hon ­blivit hela Sveriges riksvärmlänning. Filters värmländska ­reporter ­träffade Hanna Hellquist för att dissekera deras ursprung.

Vad tycker du om Värmland egentligen?

– Jag längtar ut till mitt sommarhus på landet, till naturen och hur det luktar i skogen. Men jag är också jävligt tacksam när jag får åka hem till Stockholm på hösten. Det är dubbelt. Egent­ligen vill jag inte prata om landsbygden och om folk där som ett särskilt släkte, men de gör ju det om mig. 2008 var den första sommaren jag återvände till landet och då skrev jag också en bok. Det är en sådan klyscha, men grannarna sa verkligen: »Du ska inte tro att du är något för att du har flyttat till Stockholm.« Nästan varje sommar har slutat med en utvärdering: »Förra sommaren tyckte jag du hade näsan lite i vädret, men nu var det bättre.« Ändå gillar jag det. Karlstad har jag däremot inte mycket till övers för.

Din nya krönikesamling heter En tryckare på Blue Moon Bar – den är ändå döpt efter ett ställe i  Karlstad. 

Annons

– Ja, i Karlstad försöker alla vara rätt, men ingen vet riktigt vad som är rätt. Därför gick alla till Blue Moon Bar, som var en totalt identitetslös klubb, bara för att alla andra gjorde det. Det var dålig musik, dålig service, dålig publik. Vakterna tyckte att de dragit en jävla vinstlott för att de fick ligga med unga tjejer och neka folk som varit taskiga mot dem i grundskolan. Ändå betalade man hundra spänn för att komma in och sedan stod man där och föraktade sig själv. Tur att det har blivit Lars Lerin-museum i lokalerna nu istället. Ujamejen, va gött!

Visst är det skönt att en finkulturell konstnär från Värmland blivit så omtyckt och känd? Innan var det mest Smala Sussie och Tabitha i Mia & Klara och andra bönner.

– Men det där är så konstigt. Om man går längre tillbaka så har vi Fröding, Selma Lagerlöf och Tegnér. Jag har ändå fått det där mer itutat i mig – att vi har det stolta släktet av värmländska skalder.

Men är det verkligen dem som folk tänker på när de ger dig ­epitetet värmlänning?

– Jag har funderat jättemycket på varför de alltid skriver att jag är en värmländsk journalist. Det är ingen som presenterar Fredrik Strage som en östgötsk journalist. Vi är väl rätt så snabba med att säga att vi är värmlänningar också – för att folk ska förstå att det är en del berättartradition och en del Vilda västern med barn som kör fyrhjulingar. Jag tänkte mycket på det när jag gjorde TV. Jag vet inte hur många gånger de filmade att jag spottade ut snuset. Jag bara kände att de tyckte det var så jävla gött att de hittat en rivig tjej som snusar och pratar värmländska. De får så mycket gratis där.

Har inte du också använt dig av att du är från Värmland?

– Verkligen. Det finns jättemycket fördelar med att jag inte är medelklass från Stockholm med ett kulturellt kapital inom det här yrket. Sedan tror jag dialekten i sig är jävligt avväpnande. Folk tror typ att man är lite dum, eller i alla fall inte ett hot. När jag började på Dagens Nyheter försökte jag först prata rikssvenska när jag ringde upp kultureliten, men jag märkte att det gick mycket lättare när jag pratade dialekt. Jag brer fortfarande på med värmländskan i situationer där jag märker att det hjälper mig.

Skulle du någonsin kunna flytta tillbaka?

– Vad fan skulle jag göra där? Men jag vill inte vara utan somrarna i Värmland. Det är en reality check att komma dit. Som när folk säger att det är självklart att vara feminist … Nej, sådant är inte självklart! I Värmland använder till exempel folk fort­farande n-ordet utan problem. Jag har minst två sådana diskussioner varje sommar. Kodjo ­Akolor var med på en fest där en gång och folk sa verkligen: »Det där är en riktigt blå …« Sedan, när de blev lite fullare, kom de fram och sa: »Men du var ju riktigt trevlig!« I sommar har jag bestämt mig för att inte gå på alla de där grillkvällarna där det sups, för jag är så trött på det. Då får de tycka att jag är tråkig eller tro att jag har blivit förmer. Ja, vet ni vad?