»En presidentvalskampanj är en träffande liknelse«

Att en film är briljant räcker inte för att bli Oscarsnominerad. Kasper Collin, filmaren bakom en av fjolårets mest hyllade dokumentärer, berättar om det stenhårda kampanjandet på vägen dit.

Ingen svensk långfilm sedan Fanny och Alexander har fått lika bra recensioner i USA som din dokumentär om jazzmusikern Lee Morgan. När insåg du berättelsens potential?

– För åtta år sedan såg jag ett Youtube-klipp från 1961 där Lee spelade med Art Blakey and The Jazz Messengers i Japan. Jag hade aldrig hört någon spela trumpet så förut. I en tidig researchfas märkte jag att nästan alla som stått nära Lee pratade om en kvinna som hette Helen, som han tillbringade sina sista år med. Hon omnämndes kärleksfullt som den som räddat honom från heroinet. Jag insåg att det var samma kvinna som sköt ihjäl honom, och att jag befann mig i lämningarna av en grekisk tragedi.

I Called Him Morgan tippas nu bli Oscarsnominerad. Arbetet inför det tycks ha liknat en presidentvalskampanj. 

Annons

– Det är en träffande liknelse. 277 personer är invalda i Oscarsakademins dokumentäravdelning, som väljer ut fem nomineringar från årets 170 anmälda filmer. Så det stora arbetet handlar om att träffa dessa personer och få upp deras ögon för filmen, bland annat på stora dokumentärevent i New York och LA. Men filmen måste också få största möjliga buzz i medierna – ingen kommer ju att se 170 filmer.

Hur gör man då?

– Vi anlitade en PR-konsult som är Oscarsexpert. Jag har också använt mig av egna kontakter i USA, med stor framgång. Bland annat blev jag som första svensk inbjuden av Marc Maron till hans podd WTF, som klassas som världens största intervjupodcast.

Presidentvalskampanjer kostar ju pengar. Hur har finansieringen sett ut?

– Det är en lång resa. Grundfinansieringen tog ungefär två år att få på plats. Jag tror det är tolv finansiärer i projektet, som vi fick kämpa hårt för att övertyga. Under en fas var det extrem pengabrist. Jag var på dokumentärfestivalen i Sheffield och blev uppsökt av chefen för Ford Foundations filmavdelning. Han sa »I’m gonna help you out«, vilket jag har hört ett otal gånger under mina 19 år som producent, så det gav mig inte några större förhoppningar. Men två månader senare fick jag ett mejl om att jag fått ett stipendium på 50 000 dollar. Då kunde jag fortsätta ett år till med filmen. Ingen i Sverige har dock varit intresserad av att finansiera själva Oscarskampanjen. Det är en stor skillnad på hur fiktionsfilm och dokumentärer behandlas här hemma.

Har du haft nytta av arvet från Searching for Sugarman? Din film är trots allt också en kritikerrosad svenskregisserad dokumentär om en originell amerikansk musiker.

– Den jämförelsen har varit vanligare i Sverige. I USA har filmen alltid setts som något med stark integritet och som en fortsättning på min förra film [My Name is Albert Ayler]. Men vi har heller inte gjort så stor sak där av att jag är svensk.

På din senaste kampanjvända flängde du i flera veckor mellan L.A. och New York. Hur har det fungerat för dig personligen?

– Både min fru och jag har jobb där vi i perioder reser mycket och vi jobbar gemensamt för att få det att funka. Men visst är det komplicerat när man har barn. Fast det var värre i början. Sommaren 2016 blev det klart att filmen skulle visas på festivalerna i Venedig, Telluride, Toronto, New York och London. Tre dagar före premiären fanns det en färdig digitalversion som jag och min fru tog med oss ner till Venedig. Första visningen var underbar med fem minuters stående ovation, en upplevelse man helst vill fira och varva ner efter. Men klockan fyra morgonen därpå tog jag gondolen och påbörjade en 31 timmars resa till Telluride.

En spelfilmsversion av I Called Him Morgan utvecklas nu i Hollywood, med dig som producent, och du får många anbud. Skulle du kunna flytta dit?

– Om det är ett tillräckligt viktigt projekt konstnärligt och politiskt, och jag känner att jag får göra något med integritet, får jag ta den diskussionen med min familj.