»Ett rent Excelfel«

Framgångarna för Sverigedemokraterna, Donald Trump och ­Brexit ses ofta som uttryck för korkad, nationalistisk populism. Ekonomijournalisten Knut Kainz Rognerud vill komplicera bilden.

Du tog ledigt från SVT för att skriva en lättbegriplig bok om nationalekonomi. Varför det?

– Jag kände att jag ville ge människor som känner sig maktlösa ett verktyg för att kunna ta ställning. Det är en skyldighet vi journalister har, en viktig del av demokratin. Och där tycker jag att vi har misslyckats.

Hur då?

Annons

– Jag stod själv utanför Vita huset och rapporterade om frihandelsavtalet TTIP, som påstods kunna generera otroligt många miljarder och en tillväxt på någon procent. Visst, jag fick in en brasklapp om att det förmodligen var glädjekalkyler, men mer hinner man inte på 1,5  minuter TV.

»Trump hade rätt«, heter ett av kapitlen i din kommande bok.

– När jag skrev det tänkte jag: »Vem kommer att minnas det här?« För det skulle ju kännas så avlägset vad Donald Trump hade påstått under sin kampanj – vi visste alla att Clinton skulle vinna. Men vi blandade ihop opinionsläget med önskedrömmar, och framför allt missade vi de ekonomiska förändringar USA har genomgått. Donald Trump höll sitt kanske bästa tal i Monessen i Pennsylvania, på en aluminiumfabrik. Budskapet var: »Ni byggde bilarna, ni byggde vägarna, men ni får inte ta del av vinsterna.« Hans beskrivning av USA:s utveckling var elegant, slagkraftig och delvis korrekt. Läste man talet på nätet var det fullt med fotnötter och källhänvisningar. What the fuck!

Det stämmer inte med vår bild av Donald Trump.

– Man kan inte avfärda alla som röstade på Trump som rasistiska idioter. Eller den del av Stor­britan­niens befolkning som röstade på Brexit som populister med en främlingsfientlig agenda. Det är klart att det finns element av det där, men även en kritik av en ekonomisk politik som inte har levererat. Som ­hävdade: »Röstar du på oss så lovar vi ekonomisk tillväxt för alla.« Och så blev det inte så. Vad gör man då? Antingen får man köra på ännu hårdare, eller fråga sig om något är fel på grund­antagandena bakom den ekonomiska ­politiken.

Är det så?

– Om man nu tittar på de här ekonomiska modellerna … De ska vara absoluta, de ska vara sanna, de ska till och med vara vetenskapliga, enligt vissa. National­ekonomi är en ganska ung disci­plin, som kom med 1700- och 1800-talets vetenskapliga framväxt, med fysiken som förebild. Fysiken har absoluta lagar: Ohms lag, E=mc2, tyngd­lagen; släpper man ett äpple faller det till marken 100 gånger av 100. Även national­ekonomin ­bygger på matematiska modeller som man hävdar ger en objektiv, sann beskrivning av verkligheten. Men om nu samhällsekonomi inte är en statisk process, utan en process där olika grupper inter­agerar och påverkar ­varandra, då blir det synsättet problematiskt. Då är nationalekonomi en samhälls­vetenskap, som filosofi eller statsvetenskap. Där finns inga lagar. Men säger man det till national­ekonomer blir de ­vansinniga.

Och ändå är det just det du säger.

– Ett kapitel handlar om statsskulden. Efter den senaste finanskraschen sjösattes enorma räddningspaket som lyckades bromsa krisen. Men så kom en rapport, skriven av ekonomerna Kenneth Rogoff och Carmen ­Reinhart, som hävdade att det fanns en stupstock, en nivå som statsskulden absolut inte fick överskrida. Den fick ett stort genomslag och man började skära ner istället – i Grekland och Spanien, men även i Tyskland och Storbritannien. Så var det en student som granskade rapporten, men hur han än försökte gick det inte att upprepa resultaten. När han väl fick ut bakgrundsdatan hade Carmen och Rogoff bland annat glömt att mata in en massa saker. Ett rent Excelfel.

Galenskap.

– Många av dem jag kritiserar är kloka, och mycket av det de kommer fram till är sant. Jag menar inte att man ska avfärda ekonomerna, utan snarare inse: »Det här är idéer.« Dem ska vi tolka och bedöma, precis som alla andra idéer.