»Ge mig 15 år så plockar jag hem en guldpalm«

Skådespelaren Adam Pålsson radar upp tunga uppdrag för film och TV och spelar huvudrollen i Mikael Håfströms nya thrillerserie Dirigenten. Själv överväger han att byta jobb.

När vi pratade i telefon inför den här intervjun kallade du skådespelaryrket »ovärdigt«. Vad menade du?

– Yrkesutövningen i sig är inte ovärdig, även om den i och för sig kan vara det. Det jag menade är att man som skådespelare står med mössan i hand och väntar på att bli uppbjuden. Man har inte makt över sin egen arbetssituation.

När insåg du att du ville regissera?

Annons

– Det var för tre–fyra år sedan, precis innan jag gjorde Innan vi dör. Då började jag studera regissörerna aktivt. Jag tänkte att om jag ska stå på den sidan av kameran så måste jag lära mig jobbet. När jag jobbade med Kristian Petri sa han till mig: »Du är ju regissör, Adam.« Jag blev väldigt glad när någon bekräftade mina hemliga önskningar; när han formulerade det vågade jag formulera det själv. Och när vi spelade in Ted sa [producenten] Lena Rehnberg: »Nästa gång jag producerar kanske du regisserar.« Jag hade inte sagt något till henne heller. Men hon upptäckte det.

Hur upptäckte de det?

– Det handlar nog om en blick för situation och berättande, och för vilket ansvar jag tar och vill ta som skådespelare. Varför finns den här scenen? Vilken funktion fyller den? I regel är en skådespelare som inte tar det ansvaret kanske bättre på sitt jobb; många med stark intuition saknar begrepp om, och intresse för, de här sakerna. Vet du vad Bo Widerberg kallade sin favoritskådespelare?

Nej.

– Han kallade honom för tolvan. För att tolv är det lägsta IQ man kan ha och ändå ha ett medvetande. Det var alltså Widerbergs favorit, han var lysande. Så min inställning kanske är besvärlig för vissa, men hittills har jag bara jobbat med trygga, erfarna regissörer som inte har känt sig hotade.

Lena Rehnberg fick rätt: hon har producerat den nyss färdigställda kortfilmen Brunch hos Kristin Kaspersen, som du både har regisserat och skrivit.

– Det är det roligaste jag gjort. Jag älskade alla led: förarbetet, inspelningen, klippningen. Som skådespelare är man på sätt och vis ett barn. Man sitter ner och väntar, någon säger: »Nu ska du gå hit, nu måste du lära dig texten, nu är det lunch.« Som regissör är man förälder. Man tvingas ta ansvar, och man växer med det.

Är du nöjd med filmen?

– Äh, jag har aldrig varit nöjd med någonting jag har gjort.

Aldrig?

– Inte som helhet. Jag bara konstaterar att det finns utvecklingspotential. Och tacka fan för det, det här var ju första gången jag regisserade. Jag tycker att jag kunde hantera skådespelarna på ett bra sätt, men berättartekniskt och visuellt har jag lång väg att gå. Det är klart att jag gjorde tio misstag. Åtta av dem rättar jag till nästa gång. Ge mig 15 år så plockar jag hem en guldpalm.

Ska du sluta vara skådespelare nu?

– De senaste åren har jag burit på känslan att varje roll har varit min sista. Jag har så höga krav som jag hukar under.

De kraven kommer väl knappast att försvinna för att du står bakom kameran?

– Men det är ändå skillnad. Som skådespelare är mitt instrument, det jag använder för att skapa, samma sak som jag själv. Det är mitt ansikte, min kropp, mina ögon. Att regissera är ett hantverk som ligger utanför.

Annons

Så: Ska du sluta vara skådespelare?

– När jag säger att jag vill sluta handlar det om att jag känner: Klarar jag det här? Kommer jag att överleva? Bokstavligt talat. Eller kommer jag att dö snart? Kommer jag att bli ful, så att ingen vill ha mig framför en kamera? Det jag delar med mig av nu är mörka moln i fjärran. Samtidigt är himlen klarblå. Så: jag vill gärna regissera. Får jag göra det blir jag glad. Får jag fortsätta skådespela blir jag också glad. Eller så blir jag snickare eller något.