»Gräver man så finner man«

Efter att i tio år ha sammanfattat vår nutidshistoria i P3 Dokumentär startade Anton Berg en undersökande kriminalpodd och började skriva thrillern De aderton. Här förklarar han varför.

Med 40 miljoner nedladdningar är P3 Dokumentär en succé. Samtidigt har formatet sina begränsningar.

– Quickfallet blev en väckarklocka. Där gjorde Kristofer Hansson en P3 Dokumentär som egentligen höll måttet – tills Hannes Råstam kom med sitt avslöjande och programmet måste göras om. Då kände jag: Det här är ju läskigt. Vad händer om jag också går på en mina?

P3 tvingades avpublicera programmet om Kevinfallet efter att polisens uppgifter visat sig falska, och enligt mig borde fler dokumentärer plockas bort: en om sovjetiskt spionage på 1980-talet och en om den så kallade Södertäljeflickan. Du hade i och för sig inte med dem att göra.

Annons

– Det man måste förstå är att P3 Dokumentär sammanfattar kunskapen om ett ämne när programmet görs. Det är både dess styrka och svaghet. Styrkan är att man på kort tid kan göra en spännande samhällsdokumentär. Svagheten är att man riskerar att sprida felaktig information. När det gäller Kevinfallet var jag tillfrågad att göra dokumentären, men avböjde eftersom det fanns en som sa att det här stämmer inte. Jag kände att det behövdes en riktig granskning, men det skulle jag inte hinna – inte med de resurser man har när man gör en P3 Dokumentär.

Samtidigt betraktar många programmet som en oförvitlig sanningskälla.

– I en bra P3 Dokumentär tar man upp olika spår. Rättspsykiatern Ulf Åsgård var med i Quickdokumentären, och mycket kritisk. Samtidigt var ju Quick fälld för åtta mord. Men, ja … har man väl börjat gräva är det svårt att gå tillbaka. För då upptäcker man att det är som det sägs: gräver man så finner man. Själv litar jag mycket mindre på nyhetsmedier nu än jag gjorde förr.

2015 startade du och Martin Johnson podden Spår, som just gräver efter sanningen i kontroversiella rättsfall.

– De här sakerna fanns i bakhuvudet, men störst inverkan hade den amerikanska kriminalpodden Serial. Den är väldigt pratdriven, man får gå in i reporterns huvud och höra hennes resonemang, men vår idé var mer att låta storyn komma fram genom dem vi intervjuade. Vi pratade med SR, men förhandlingarna bröt samman. Sedan hade vi ett lyckat möte med poddistributören Acast, och tog språnget.

Redan första säsongen bidrog ni till att en felaktigt dömd man fick resning.

– Vi ville ha ett fall som var omtvistat, där det fanns en fängslad person som möjligen var oskyldig. Två av Sveriges bästa advokater sa: Ni måste ta Linnafallet! Då var Stefan Lisinski på DN i princip den ende som granskat domen mot Kaj Linna.

Anton Berg

Bakgrund: Växte upp i Figeholm norr om Oskarshamn. Journalisthögskolan i Göteborg ledde till SR:s ungdomsprogram Ketchup och P3 Star. Gjorde 22 P3 Dokumentär 2006–2015, startade sedan podcasten Spår ihop med Martin Johnson.

Gör nu: Hoppas att bolaget som förhandsköpte rätten att filmatisera De aderton ska bestämma sig för att göra så. Skissar på uppföljaren.

Övrigt: Spenderar en oförsvarligt stor del av sin lön på lego. Bor i Huddinge med hustrun Anna och deras tre barn. Anna Berg är konsumentreporter på Plånboken i P1 och har gjort radiodokumentären Vilmer utan diagnos om parets handikappade son.

Hur var det att få gräva på riktigt?

– Jag hade ju gått igång på Plymouth Fury-grejen, när Jan Guillou provkörde sträckan Keith Cederholm måste ha avverkat för att hinna vara inblandad i »raggarmordet« [en omöjlighet, och Cederholm friades 1984 som en följd av Guillous granskning]. Det var oerhört mycket coolare när Guillou körde fort som fan, i TV, iklädd skinnjacka med pälsförstärkt krage. Mig får man bara höra köra en gammal Volvo och pulsa omkring i snön när jag följer Kaj Linnas påstådda färdväg. Men ändå, att få göra saker i verkligheten, på fältet, var jättekul.

När ni intervjuade nyckelvittnet ändrade han sin berättelse.

– Att det skulle bli så bra som det blev – att Kaj Linna frikändes i en ny rättegång – var även andras förtjänst: hans advokat, Stefan Lisinski, dokumentärfilmaren Mårten Barkvall … Den viktigaste lärdomen är att man inte ska vara så auktoritetstrogen. Man träffar sopor överallt, så vad är det som säger att de inte finns inom rättsväsendet? Tanken att någon i kraft av ett ämbete automatiskt har en särskild kompetens, den ska man se upp med. Eller så råkar någon sjabbla för att de ska hämta på dagis, eller har en mamma som är sjuk eller vad vet jag.

Annons

Trots det debuterar du nu med en thriller där saker förklaras av inkompetensens och slumpens motsats: en dold konspiration.

– Idén till De aderton föddes under några av mina samtal med kollegan Fredrik Johnsson om P3 Dokumentär. När man sitter på radioarkivet och går igenom Sveriges nutidshistoria är det slående hur vissa namn återkommer gång på gång – än är det i samband med Palmemordet, än med ubåtskränkningarna, än med någon vapenaffär. Den tråkiga förklaringen är att Sverige är ett litet land. Det roliga svaret: Det är en konspiration! Det sitter vissa mörkermän och styr i hemlighet. Av någon anledning fastnade jag sedan för det här med Svenska Akademien, och att det skulle finnas ett liknande sällskap som verkade i det fördolda genom seklens lopp.

Vilket ger närmast skamlösa associationer till en känd bästsäljare.

– Men jag gillar ju Dan Brown och Da Vinci-koden! Som journalist ska jag avslöja konspirationstrams, men inte som författare. Själv läser jag för att bli underhållen och älskar Jo Nesbö och Lee Child, och vill förstås skriva en bok som jag själv hade gillat.

Hjälten är till råga på allt en undersökande reporter som får i uppdrag av en gammal man att lösa ett historiskt mysterium.

– Ja, men jag såg till att inte hamna i datahacker-fällan … Det är klart att det finns blinkningar till Millenniumtrilogin och andra verk som jag inspirerats av, precis som det finns blinkningar till både Spår och P3-dokumentärer som jag jobbat med.

Just de fall som du binder samman – Palmemordet, vapeninspektören Carl Algernons död och Rapportreportern Cats Falcks drunkning – var det dock inte du som gjorde dokumentärerna om.

– Det viktigaste var att handlingen skulle kännas trolig, och de händelserna finns det redan folk som länkat ihop i och med den möjliga kopplingen till svensk vapenexport. Det är ett fascinerande ämne. Ska vi vara neutrala måste vi tillverka egna vapen, och ska det inte bli för dyrt måste vi även sälja dem. Men säljer man vapen hamnar man i skit. Katarina Wennstam sa en gång att oavsett hur många inslag hon gör om våldtäkter och övergrepp så har hon större chans att påverka med sina böcker. Det kändes fint att skriva en thriller som gav mig tillfälle att citera Eisenhowers varningstal om det militärindustriella komplexet.

De aderton

Radiojournalisten Axel Sköld upptäcker att samma man har fotograferats i anslutning till tre av landets mest seglivade offentliga mysterier. När Axel offentliggör fyndet brakar helvetet lös. Han har kommit den svenska djupa staten på spåren: en fascistoid sammansvärjning som manipulerat rikets angelägenheter sedan 1700-talet. Jakten på sanningen övergår i en kamp för överlevnad.

Vad tänkte du när Svenska Akademien anklagades för att vara en maffialiknande sammanslutning?

– I tre år hade jag jobbat på en bok som råkar heta De aderton, och så dök det där upp! Ett tag tänkte jag byta namn på den, men nej. Nu antar jag att sammanträffandet kan vara bra för boken, men jag vet inte.

Ett annat sammanträffande: en av ogärningsmännen i din roman är pressekreterare till finansministern, och så avslöjas det i den verkliga världen att försvarsministerns pressekreterare är vapenlobbyist.

– Jag trillade inte av stolen när det hände. Om något visar det att fler journalister borde granska den där världen. För det borde ha kommit fram långt tidigare.

Annons