Du var först skeptisk när du fick höra att Lukas Moodysson planerade en uppföljare?
– Jag tänkte att det var en modig idé, men var inte alls övertygad om att det var en bra idé. Jag kände nog en oro: det här kan bara gå dåligt, för det blev en sådan succé förra gången. Man riskerar alltid någonting när man gör en del två. Kan vi inte bara låta människor få ha sina upplevelser av den första filmen i fred?
Vad övertygade dig till slut?
– Jag fick läsa manus och tyckte det var väldigt öppet och flytande. Man fick en känsla av att alla Netflixdramaturger skulle få eksem om de läste det: Who is the bad guy? Vem är hjälten? Varför har den inte ett tydligt slut? Det fanns en storhet i att filmen var mer som livet självt, där det inte finns någon förlösande final utan man ofta hamnar i något obestämt och själv får välja vad man ska ha för relation till sin upplevelse.
Tidsbegränsat erbjudande
Du behöver vara prenumerant för att läsa vidare. Just nu: 0 kr första månaden för digital prenumeration!
Har du redan ett konto? Logga in här.
- Mer:
- Samtal