»Hallå där, fint väder i dag!«

Niklas Källner har gjort sig känd som en som kan bemöta vem som helst i sina på-stan-intervjuer i Skavlan. I sin nya bok vill han hylla en av hemligheterna bakom sin framgång: kallpratet.

Varför behövs kallprat?

– För att möta andra människor, helt enkelt. Ett av våra stora feltänk är att man tror att man måste säga smarta saker. Men det handlar bara om att få samtalet att flyta. Ett bra sätt är att hitta något man kan enas om. Eller ställa en banal fråga: »Du hade inte varit här förut, eller?« Det spelar egentligen ingen roll vad det är. Kallprat har inte syftet att byta information. Vi socialiserar med varandra – det är enda syftet.

I din bok irriterar du dig på att kallprat ses som ytligt tjafs.

Annons

– Det är något man nästan koketterar med: »Jag är dålig på att kallprata, jag pratar bara om djupa saker.« Vilket jag vänder mig kraftigt emot – ska man lära sig något om världen så är det ju via andra människor. Och hur får man kontakt med människor? Ja, man måste ju börja någonstans. Man kan inte göra som Larry David i Curb Your Enthusiasm, som på en fest frågar: »Hur är ditt äktenskap?« Kallpratet är också viktigt i mitt yrke – det är så jag får uppslag. I Arvinge okänd, som jag programleder, hittade vi faktiskt en man som vi sökte i Ungern genom att gå runt och kallprata på gatan.

I Skavlan får du ofta den där mänskliga kontakten, trots att du faktiskt ställer frågor på samma sätt som Larry David. Hur lyckas du?

– Det har hänt att folk känt sig påhoppade. Men jag brukar använda korta kallprat, typ att jag ropar ut: »Hallå där, fint väder i dag!« Jag har alltid strävat efter så naturliga möten som möjligt. På 90-talet blev jag inspirerad av MTV-programledaren Toby Amies, som ställde sig bredvid sina intervjupersoner istället för mitt emot. Jag jobbade på SVT:s kulturredaktion då, och började göra likadant. Sedan fick jag tipset att ha två mikrofoner – en liten till mig själv och en riktad mick till den jag intervjuar. Då slipper man vifta fram och tillbaka.

Titeln Och bilen går bra? kommer från att din farfar ofta sa så. Får du den frågan?

– Nej, bilen är inte längre en statussymbol. I dag undrar folk mer vilka dubbdäck jag har på cykeln. Statusen ligger i annat, som träning. Och mat. Där är jag sämst. När folk säger något intelligent om maten på middagar känner jag mig jättedum. Bostäder är en annan statusgrej. Inför den här boken var jag och träffade några i en SFI-klass. De tyckte det var väldigt svårt. En sa: »Bostäder, bostäder. Det är där man bor. Kan man släppa det och prata om något annat?«

Det kan vara svårt att kallprata med någon från en annan samhällsgrupp än sin egen.

– Det bästa är att ta reda på något om dem. Till exempel vad rörmokare går i gång på: gnälla på Ikeas kranar funkar alltid. I min bok ger jag 100 exempel på vad man kan säga till olika typer av grupper. Som att man kan prata med 68-vänstern om Slussen, och med IT-tekniker om folks korkade lösenord.

Ett gammalt råd är ju annars att inte prata om pengar, politik eller religon.

– Jag tycker inte det stämmer. Det vi har svårt med är tydliga ställningstaganden. Vi pratar renoveringskostnader men undviker lönekuvertet, och är känsliga för om någon vill få oss att bli miljöpartist, till exempel. Det är mer okej att säga »det kanske finns en högre makt« än att säga »jag är kristen«. Svenskar vill gärna hitta ett utrymme där vi är överens.

Är du en sådan som sätter sig bredvid folk på bussen och pratar?

– Nej, då skulle folk tro att jag var full. Men jag är mer så utomlands. Om det finns en lucka på två minuter när barnen ska gå och kissa på restaurangen, hittar jag någon att prata med. Eftersom jag är extremt oteknisk värjde jag mig länge mot GPS, stannade hellre och frågade efter vägen. Jag är heller ingen mejlperson – jag ringer direkt.

Utvecklingen går ju annars mot att vi allt mer sällan måste prata med någon. 

– Ja, och det ger väldigt mycket konflikter, exempelvis i sociala medier. Och alla dessa SMS-missförstånd. Tänk om vi bara hade pratat med varandra istället.