»Hur litet kan man göra något?«

Efter att ha slagit igenom med Instagramsketcher fick kompisgänget Olika personer skapa en teaterpjäs. Vad gjorde Anton Hellström och hans vänner rätt jämfört med andra sociala medier-drömmare?

Berätta om bakgrunden till Instagramkontot Olika personer.

– Jag och mina vänner Adam Axelsson och Ossian Melin har gjort performance, musik och filmer sedan vi var små. Inte så mycket för att sprida det till andra, utan mer för oss själva. Jag själv har alltid varit lite kär i det vardagliga: att fånga små personlighetsdrag hos människor. Allt från små blickar till hur du står eller hur du rör dig. Vårt kompisgäng gillade att göra sådana imitationer och till slut hade vi ett väldigt stort persongalleri. Någon gång sa vi att vi borde ha en plattform där vi kunde dela med oss av dem till varandra. Så vi startade ett Instagramkonto. Sedan visade det sig snart att fler än vi tyckte att det var roligt.

Hur många fler?

– Som mest tror jag kontot hade 26 000 följare. Vi var aldrig stora om man jämför med dem som i dag får hundratusentals visningar på sina filmer, men detta var 2015 och sketcher på Instagram kändes ganska nytt.

Varför tror du att era klipp blev så populära?

– Många klipp man ser har väldigt breda teman: en film som jämför killen och tjejen i ett förhållande, en annan om hur trött man är efter jobbet. Vi ville snarare hitta de saker som man trodde att man själv bara varit med om. Det mest personliga är det mest allmängiltiga – finns det inte ett sådant uttryck?

Era videor skilde sig från de flesta andra, som ofta började med: »När …« följt av ett scenario eller en beskrivning. Exempelvis: »När hösten kommer.«

– Precis, till en video på någon som går i regnet i blöta skor. Men om jag skulle ha gjort en film på temat hade jag spelat en person som … har en fruktaffär på ett torg, och som har lite för lite kläder på sig, när det kommer fram en kund och är lite störig. Vi ville se: Hur litet kan man göra något? Vi kunde vara sjukt specifika: »Erik Stenfors jobbar på det här företaget, han känner sig inte riktigt nöjd med chefens respons på hans senaste rapport – och nu ska han handla squash.« Och så var det ett klipp på när Erik Stenfors svor i affären.

Varför lade ni ner kontot efter bara ett år?

– Det hade kommit många liknande konton under året, och vi hade hunnit göra så otroligt många scenarier och personer. Det kändes inte lika nytt och roligt längre. Så vi ljög ihop en historia om att vi skapade en teaterpjäs som tog för mycket tid från kontot och att vi därmed börjat bråka med varandra. Då fick vi ett förslag från Göteborgs filmfestival om att sätta upp pjäsen på Folkteatern. Det var en månad kvar och vi hade så klart ingen pjäs, men vi tackade ja. Det blev en scenkonstföreställning med olika lösryckta scener.

Hur vågade ni det?

– Ossian, Adam, Filip Aladdin och jag som satte upp pjäsen kommer från familjer med kulturellt kapital, så den världen är inte särskilt främmande. Men generellt handlar det nog om att vi inte vill ha för stor respekt för konst: man måste inte vara scenograf för att göra scenografi, man måste inte söka 500 000 kronor i bidrag för att göra en föreställning.

Efter er scendebut satte ni upp föreställningen Total trygghet. Vad handlade den om?

– Den tog upp ämnen som rymden och existentiell ångest – blandat med att vi genom olika rollfigurer kämpade med att söka arbetsstipendier. Det var en observation vi skojat om tidigare: hur man inom konsten ibland klagar på pengabrist och väljer att fokusera på att söka pengar för att få skapa, istället för att faktiskt skapa.

Det är få förunnat att sätta upp en egen pjäs. Hur lyckades ni?

– Nu gör jag precis det som vi skojar om att andra gör, men svaret är: Genom att leva fattigt. Vi bodde på teatern i flera månader och lade nästan alla pengar vi hade över på pjäsen. Vi åkte till byggvaruhus och köpte material till scenografin, repade, regisserade, skrev manus …

Ni fick en hel del samarbetsförslag från företag när Olika personer-kontot var som störst – och du har själv sagt att ni i dag hade bott i »femmor i Vasastan« om ni tackat ja. Ångrar du dig?

– När det varit som tommast i plånboken har jag känt: »Fan, vi hade väl kunnat fortsätta och fått ihop fler följare och mer pengar.« Men det var ett aktivt val att inte tacka ja till företagssamarbeten. Jag är väldigt glad över uppmärksamheten som kontot fick, för det var anledningen till att vi fick göra Total trygghet. Det gjorde att folk litade på att vår nästa grej skulle bli intressant. Hade vi däremot börjat göra reklam hade vi förlorat vår trovärdighet.

Är det skillnaden mellan er och dem som fortfarande lägger upp klipp i hopp om att bli »upptäckta«?

– Är man en av få som inte gör reklam vinner man väl någon sorts integritet eller kredd i kulturvärlden. Då blir man inte lika förknippad med det man gjort på sociala medier. Det låter jättespydigt, men jag tror att om man jämför oss med andra på Instagram och Youtube så handlar det också om smak. Vi når ut till en mindre publik, men försöker göra det jävligt bra. Kanske handlar det också om att allt vi gjort på något sätt varit konstnärliga uttryck – utgångspunkten har inte varit att vilja få folk att skratta.

Nu sätter ni upp uppföljaren Total fräschhet. Hur hänger den ihop med den förra?

– Vi kallar den för ett »fantasiepos mitt i brinnande scenrum« där vi fortsätter behandla rymden litegrann, men i en fantasyvärld blandat med Åshöjdens BK. Figurerna Jorma och Edward ska föra en relik de fått av Blåbärskungen från den heliga staden till planeten jorden för att placera den mitt i scenrummet. På vägen möter de olika människor – bland annat sultanen av Brunei, som är väktare av portalen mellan den heliga staden och jorden. Allt blandat med olika sketcher och videoverk.

Det låter otroligt … gränslöst.

– Vi har en väldigt positiv inställning till att allt är tillåtet och allt får vara med. Det finns liksom inget bra eller dåligt – man kan bli inspirerad av vad som helst. På ett sätt är vår pjäs kanske lite som ett Facebookflöde: en video, ett nyhetsinslag, en sketch. Man vet aldrig vad som ska dyka upp. Och på något sätt blir det en bild av vår samtid.