»Ilskan släppte mig inte riktigt«

När Pernilla Alexandersson var gravid blev hon förbannad. Nu har hon skrivit en bok där hon förklarar varför.

Din bok heter Gravidilska. Vad är det?

– Det var min egen benämning på mitt »välsignade tillstånd«. Jag är en väldigt optimistisk och tålmodig person, men när jag var gravid blev jag väldigt arg över allt möjligt. Folk frågade vad det var med mig och jag svarade att jag var lite gravidilsken sådär. Många sa »det är hormonerna« och »det är naturligt« och sådana saker. Men, det där tickade på även efter förlossningen. Ilskan släppte mig inte riktigt. Jag blev väldigt fascinerad av graviditet och födande ur ett jämställdhetsperspektiv och ett samtidsperspektiv, och att det pratades så lite om det. Vad beror det på att mina närmsta vänner och kolle­gor, som kanske inte har egna barn eller har varit gravida, inte bryr sig om mitt tillstånd, eller inte förstår? Precis som inte jag heller gjorde innan jag blev gravid.

Är det så konstigt egentligen?

Annons

– Det är ändå en grundförutsättning för samhället. Alla vill inte eller kan inte bli gravida, men alla har ju faktiskt upplevt en förlossning. Jag tycker det är konstigt att jag kan sätta mig in i hur det känns för en amerikansk vit man att köra en sportbil med polisen hack i häl för att jag har sett så jäkla många filmer om det, men att jag i stort sett inte visste ett skit om hur en förlossning går till och därför inte kunde föreställa mig den. Jag hade förstått det som att vattnet går, man åker in till sjukhuset och sedan har man ont och ut kommer en bebis. Men en förlossning är ju en flera dygn lång process med alla ­faser. Hur kunde jag inte veta en så grundläggande sak? Och nu menar jag inte det i relation till att jag är kvinna, utan varför vet inte alla det?

Alla borde ha en större grundkunskap?

– Ja, men den saknas på alla plan. När jag grottade ner mig i det här för att skriva boken hittade jag en skrift från Södertörns högskola om hur det inom filosofin saknas samtal och historiska dokument om graviditet och förlossning. När jag intervjuat forskare inom olika områden har jag ofta fått höra: »Det kan jag inte svara på, för det finns ingen forskning om det.« Det finns ingen intellektuell diskussion, ingen tankevärld. Därför är det svårt för en gravid person att gå igenom det här på sitt eget sätt.

Hur menar du?

– Jag upplevde att jag blev kidnappad under graviditeten. Det finns bara ett sätt att göra saker på: Du ska skriva in dig på MVC, där ska du vägas och lära dig vad du får äta, du får en bok som tydligen ska passa alla, och sedan ska du förlösa så »naturligt« som möjligt. Du ska kliva på ett tåg som tar dig på en rak väg från graviditet till förlossning, och försöker du avvika från rutten, då jävlar riskerar du ditt eget och ditt barns liv. Till och med jag, som är utbildad inom normkritik, hade enormt svårt för att bryta mot någon av alla de regler som finns. Vilket är intressant, för de här reglerna är ju inte oemotsägliga och universella – de skiljer sig till och med åt mellan Norge och Sverige.

Vad tycker du behöver ändras?

– Så mycket. Det behövs såklart göras någonting åt förlossningskrisen – vi kan inte acceptera platsbrist och nedläggningar. Det borde finnas en gravidmärkning på mat som är säker att äta, och man borde ha typ en bio på förlossnings­avdelningar så att de i värkarbete kan få komma in tidigare och tänka på annat. När jag satt på en smutsig tågtoalett och pumpade mina bröst på mjölk så att de inte skulle sprängas kunde jag inte fatta varför inte någon smart entreprenör kommit på en bättre lösning. Det finns ju rent krasst pengar att tjäna. Men jag tror att själva grunden till förändringar ligger i att skapa ett nytt narrativ kring graviditet och förlossning. Alla måste bli mer intresserade och få mer grundkunskap. Jag hoppas att min bok kan hjälpa till med det.