»Ilskan släppte mig inte riktigt«

Din bok heter Gravidilska. Vad är det?

– Det var min egen benämning på mitt »välsignade tillstånd«. Jag är en väldigt optimistisk och tålmodig person, men när jag var gravid blev jag väldigt arg över allt möjligt. Folk frågade vad det var med mig och jag svarade att jag var lite gravidilsken sådär. Många sa »det är hormonerna« och »det är naturligt« och sådana saker. Men, det där tickade på även efter förlossningen. Ilskan släppte mig inte riktigt. Jag blev väldigt fascinerad av graviditet och födande ur ett jämställdhetsperspektiv och ett samtidsperspektiv, och att det pratades så lite om det. Vad beror det på att mina närmsta vänner och kolle­gor, som kanske inte har egna barn eller har varit gravida, inte bryr sig om mitt tillstånd, eller inte förstår? Precis som inte jag heller gjorde innan jag blev gravid.

Är det så konstigt egentligen?

– Det är ändå en grundförutsättning för samhället. Alla vill inte eller kan inte bli gravida, men alla har ju faktiskt upplevt en förlossning. Jag tycker det är konstigt att jag kan sätta mig in i hur det känns för en amerikansk vit man att köra en sportbil med polisen hack i häl för att jag har sett så jäkla många filmer om det, men att jag i stort sett inte visste ett skit om hur en förlossning går till och därför inte kunde föreställa mig den. Jag hade förstått det som att vattnet går, man åker in till sjukhuset och sedan har man ont och ut kommer en bebis. Men en förlossning är ju en flera dygn lång process med alla ­faser. Hur kunde jag inte veta en så grundläggande sak? Och nu menar jag inte det i relation till att jag är kvinna, utan varför vet inte alla det?