Ikapp. »När jag var tretton år lyssnade jag på Salem Al Fakirs låtar och tyckte att han var den ende som förstod mig. Nu jobbar vi i samma studio och han kan komma och fråga om jag behöver hjälp med något. Det är helt overkligt.«

»Jag är inte ung, jag är 23 år«

Hon fångade världens intresse med singeln Younger och spås en lysande framtid som artist. Seinabo Sey förklarar hur det hänger ihop med att ha ångest över tvätten.

Din debutsingel Younger är en uppmaning att ta tag i sitt liv innan man blir för gammal. Var kommer den pressen ifrån?

– Min pappa var musiker i G­ambia, och vi bodde där några år när jag var liten. Jag minns när han skulle sjunga i ett operahus i Senegal. Det var en stor grej för honom, för ingen gambian hade uppträtt där förut. Han övade på låten så mycket och så högt att jag fortfarande minns melodin. Pappa gick bort för några år sedan, och ett tag innan det var han så jävla sur på mig. »Du får fan skärpa dig«, typ. Han tyckte inte riktigt att jag gjorde det jag skulle. Vilket jag kan uppskatta, för ibland är det väldigt svenskt att tycka att »hon är så ung«. Jag är inte ung, jag är 23 år. Folk börjar mycket tidigare än så här. Man kan ju, det handlar bara om själv­disciplin.

Var du disciplinerad som barn?

Annons

– Jag började skolan i Gambia, i ett hus som inte var färdigbyggt. Klassrummet var skitstort och vi var kanske hundra barn. Läraren hade en jättelång plastslang som han kunde smälla till ungarna längst bak i klassrummet med. Jag råkade inte ut för det ofta eftersom min pappa var ganska känd, men jag var nog egentligen rätt jobbig. De har ett engelskt skolsystem och man börjar med saker väldigt tidigt. Jag var fyra år när jag lärde mig gånger­tabellen. När vi flyttade till Halmstad och jag började tvåan där kunde jag allt redan. Förutom att skriva på svenska, så jag fick börja i svenska 2. Jag var så fru­strerad över det att jag såg till att bli skitbra på svenska.

Är det alltid av godo att ha sådana krav på sig själv?

– Det har funnits en balans, så jag har kunnat se det som ett verktyg mer än som en källa till ångest. Mitt värde som människa har inget med mina prestationer att göra, så jag kan hantera det. Fast fan, det kan bli jobbigt ibland också. Jag har alltid ångest över saker i vardagen: städa, tvätta, hålla koll på ekonomin, vara en bra vän. Hur mycket jag jobbar och hur bra jag blir på musik spelar ingen roll om jag inte lyckas upprätthålla det personliga – då är jag ju ensam sedan. Man måste också tänka på vilka människor man omger sig med. Jag har en kompis som jag känt sedan jag var fjorton, som är bra på att säga ifrån. I somras ringde hon till min manager och sa: »Nu behöver S­einabo semester.« Det slutade med att jag åkte på spa i tre dagar.

Måste man vara disciplinerad som artist?

– Det var först när jag började jobba med min producent Magnus Lidehäll som jag var tvungen att lära mig vad delarna i en låt hette, att man behöver en brygga som leder till en refräng. Younger hade inte ens någon refräng tills Mange klippte ut den. »Du blir inte yngre« var inte min huvudpoäng med låten, men blev det för honom. Jag sitter inte och pillar med låttexter, de är snarare dikter och spridda rader. När jag skriver försöker jag hitta kärnan i saker, det som ofta är så där kräks­jobbigt. Vad handlar ens oro om egentligen? Ofta om att man inte vill vara ensam, att man är rädd för att bli bortstött, eller att man är avundsjuk. Inte så snygga känslor. När jag inte klarar av att läsa upp texten för någon och förklara vad den handlar om, då är det bra. Då är det ärligt. Vet du vad Mange sa till mig en gång? »Lämna rakbladen hemma när du sjunger.« Jag sjöng någon av alla extremt dramatiska låtar som handlar om känslor, men han tyckte det blev för mycket.

Vad gjorde du då?

– Lämnade rakbladen hemma. Det kanske är det pappa har lärt mig. Emotionell disciplin snarare än någon annan, för jag är totalt kaos på många andra fronter.