»Jag är nöjd med att vara en trea eller en stark tvåa«

För några år sedan diagnosticerades hon med Addisons sjukdom, en åkomma som gör en »utbränd upphöjt till tre«. Så varför är författaren Linda Skugge ändå mer produktiv än någonsin?

Förra året utkom fyra böcker som du själv har skrivit och sex som du översatt. Utöver det släppte du en ljudboksserie och en radionovell. Har jag missat något?

– Jag tror att jag också kom ut med en ljudboksserie för ungdomar som heter Internatskolan, en annan serie som heter Pingla och Tim och en som heter Bergtagen som jag skrev med min syster 2017. Förra våren släppte jag också boken Ella och Youtube-paniken till en bokklubb som heter Girlit. Den blev nominerad till Barnradions bokpris, vilket var jätteroligt. Men jag vann inte, förstås.

Du fick mest uppmärksamhet för Morbus Addison, som handlar om den sjukdom du diagnosticerats med.

Annons

– Den kallas också för kortisolsvikt och är en ganska ovanlig sjukdom. Det finns de som har den autoimmuna varianten, vilket innebär att deras binjurar gått sönder och inte producerar något kortisol. Och så finns det sådana som jag, som fått den som en biverkning av att använda kortison. Kortison och kortisol är samma sak, hör man ju på namnet. Jag tog kortison via en astmainhalator och då tänkte min kropp: »Vad bra, då slutar jag att producera det ämnet.«

Vilka är effekterna?

– Får kroppen inget kortisol så dör man inom två dygn. Därför får jag ersätta det med kortisontabletter. Men eftersom mina binjurar inte är helt trasiga ska jag ta en så låg dos som möjligt och förhoppningsvis fasa ut kortisonet. Samtidigt: tar man låga doser blir man astrött och får svårt att orka med det mesta. Det är som att vara utbränd upphöjt till tre.

I år har du hittills utkommit med en egenskriven bok, en ljudboksserie och en översättning. Innan året är slut återstår en översättning och fyra böcker till. Hur orkar du?

– När jag blev sjuk slutade jag som producent på Teater Brunnsgatan, avvecklade min PR-byrå och orkade inte driva mitt bokförlag längre. Mina anställda fick sluta och jag gjorde mig av med lokalen i stan, eftersom jag inte orkade åka dit. Det kändes som en så onödig energiförlust – när jag kom hem efter möten i stan kändes det som om jag hade bastat: utmattad, hjärnan var helt väck. Så jag lade ner alla verksamheter, började jobba hemifrån och tog upp skrivandet.

Men hur hinner du skriva så mycket?

– Det alla produktiva människor har gemensamt är att de är strukturerade. Jag har alltid varit sådan: en högfungerande, väldigt duktig flicka som producerat. Om jag får ett kontrakt på en bok så benar jag upp: boken är på 380 sidor, hur många sidor om dagen måste jag skriva? Jag räknar in redigeringstid och kanske oförutsedda saker, som att jag kan bli sjuk i en vecka. Just nu skriver jag på två kapitelböcker för barn. Jag går upp klockan fem, läser lite. Sedan skriver jag på den ena boken mellan sju och tio på morgonen ena dagen, andra boken samma tid den andra dagen. Efter det kanske jag översätter fyra sidor, sedan redigerar jag något annat. Det är ren matematik egentligen.

Ett av sjukdomssymptomen är att man inte tål stress. Hur går det ihop med att ha så mycket att göra?

– Jag blir väldigt mycket mer stressad av att ha för lite att göra. Då mår jag asdåligt. Dels av den ekonomiska stressen att som frilansare inte veta var pengarna ska komma ifrån. Men också av att ha för mycket tid, för det sätter igång en massa tankeprocesser. Nyligen fick jag in några uppdrag som ska vara klara i juni, och fastän jag är trött och knappt kan hålla ögonen öppna så blev jag glad. Jag mår som bäst när jag har mycket jobb.

Det finns en mytologisering kring människor som jobbar mycket och sover lite. Är du en övermänniska?

– Jag är bara effektiv. Jag planerar in sovtid under dagen, och när jag vaknar har jag återhämtat mig. Jag är inte övermänniska, utan extremt mycket undermänniska. Men jag tränar i den mån jag orkar och ser till att inte dricka alkohol. Jag går och lägger mig klockan sju och sover tio timmar per natt.

I en intervju i fjol sade du: »Ingen läser mina romaner, så de är säkert dåliga.« Om du känner så – hur motiverar du dig?

– Då pratade jag just om mina vuxenromaner, som kanske inte blev så bra. Andra genrer, som mina tankeböcker, essäer och barn- och ungdomsböcker, har det gått bättre för. Men det är lätt att bli lite bitter i Sverige. Det finns fem–tio författare i landet som kan försörja sig genom att ge ut en bok vartannat år. De säljer mycket. Resten säljer ingenting och behöver ha andra jobb. Jag tillhör dem som inte säljer någonting. Men jag kan försörja mig på det eftersom jag skriver inom så många olika genrer och format.

Hur får du inspiration?

– En sak som Stephen King och alla de där författarna pratar om är sant: man kan inte vänta på något flow. Jag är en bruksförfattare. Jag skriver inte for fun, utan for a living. Har jag ett kontrakt på att leverera ett visst datum, får jag se till att göra det.

Annons

I sommar är du aktuell med två böcker: Kaos och katastrofer och Äktenskap – sex berättelser.

– Äktenskapsboken är min första novellsamling. När jag skrev en novell till Radioteatern fick jag – precis som när jag skrev barnböcker – en wow-känsla av att formen passar mig. 300-sidiga vuxenromaner har aldrig funkat, men det gör däremot berättelser på 16 000 tecken. Jag kan säkert utvecklas, jag är inget geni. Men jag är nöjd med att vara en trea eller en stark tvåa. Är man svagt godkänd, då är jag nöjd.

Du kräver inga topprestationer av dig själv?

– Fördelen med att vara trött och sjuk är att man inte orkar hålla på och grubbla. Jag orkar inte ha ångest, utan bryr mig bara om sådant som är viktigt. På grund av att jag mått så jäkla risigt har jag nästan blivit religiöst tacksam. En svag tvåa är också bra, för jag är glad att jag ens kan stå upp. Samtidigt är jag inte feg: jag vågar pröva nya saker. När man vet hur dåligt man kan må, då vågar man ge ut en novellsamling. Då får folk såga min bok, jag bryr mig inte. Det är liksom viktigare att jag får göra det jag älskar: att skriva och jobba.