Enligt Peter Englund är Jag kommer ihåg den lättaste bok han har skrivit. »Det är inte hjärnkirurgi direkt. Jag har bara suttit framför datorn och tänkt.«

»Jag är så jävla gammal«

Peter Englunds nya bok består av 650 minnesfragment från en uppväxt i rekordårens Sverige. Vi frågade författaren varför han är så upptagen av att blicka bakåt.

Ett ständigt återkommande tema i intervjuer med dig är hur mycket du avskyr förändring. Är du en nostalgisk människa?

– Jag skulle nog säga att jag är minnesupptagen. Nostalgi är att längta till en plats man aldrig har besökt. För mig handlar det mer om att förhindra känslan av att livet rinner en mellan fingrarna. Att vara upptagen av minnen och lämningar blir ett sätt att visa att det kanske inte gör det, trots allt.

Har förändring en mer negativ klang ju äldre man blir?

Annons

– Det är absolut lättare att förknippa den med tråkig­heter. En del handlar ju också om optik. När man är tio har man väldigt mycket att se fram emot, och väldigt lite att se bak emot. Och tonåren handlar om den oerhört förhöjda livskänslan när man börjar ana att man snart har de rättigheter som tillhör en vuxen. När man har nått min upphöjda ålder har man allt mindre att se fram emot, men allt mer att se bak emot.

Du har berättat att du, när du tillträdde som ständig ­sekreterare, valde att se på ditt ­uppdrag som en ensamseglats runt ­jorden.

– När jag blev tillfrågad att vara ständig sekreterare sa jag först nej. Sedan blev jag utsatt för en övertalningskampanj, och till slut sa jag ja. En av de saker som gjorde tanken uthärdlig var just den här metaforen om världsomseglingen. Jag visste inte hur uppdraget skulle gå, jag visste att det var lite farligt och obehagligt, men som i alla världsomseglingar fanns ett slut. Jag skulle återvända till ett liv som jag tyckte väldigt mycket om, där jag bodde på landet utanför Uppsala och skrev tjocka böcker.

Men?

– Men någonstans under resans gång insåg jag att det inte skulle bli så. Att pendla från landet visade sig omöjligt, särskilt med små barn hemma, så jag var tvungen att lämna den där platsen jag kommit att älska så mycket och flytta in till Uppsala. Jag klarade inte av att hantera den oerhörda pressen arbetet medförde och tog med mig delar av det hem. Mitt äktenskap höll på att gå fullständigt käpprätt åt helvete. Och jag skrev inget ordentligt på sex och ett halvt år. Så jag klev aldrig i land igen. Eller, jag klev i land på ett annat ställe. Det var en läskig upplevelse.

Utifrån ser det inte direkt ut som om du avskyr förändring. Du lämnade universitetet för att börja jobba på FRA, du har varit krigskorrespondent, du tog ändå jobbet som ständig sekreterare, du gifte om dig 2005 och har en andra kull småbarn trots att du närmar dig 60.

– Den yrkesmässiga delen av mig är idel uppbrott. Och de har jag gjort utan någon som helst ångest. Det är i privatlivet jag avskyr förändring. Jag vill ha allting kvar. Jag har kvar alla mina kompisar i Boden och åker dit flera gånger om året. Jag har en fantastisk relation med min exfru, och faktiskt med alla mina exflickvänner också, till min nuvarande hustrus stora förtret.

Nu när du slipper vara ständig sekreterare och ska återgå till att skriva tjocka böcker och ha ett fungerande äktenskap, skulle du inte bara kunna flytta tillbaka till det där huset du ­älskade så mycket?

– Det bor ju en annan familj där nu. Jag har sett huset på håll, de har bytt tak och så. Det ser ut att vara i goda händer, även om jag tycker att de klipper kronliljorna alldeles för hårt. Men nej, det går inte att stiga ner i samma flod två gånger. En plats är summan av känslorna man har haft där. Om man har bott där länge nog och varit nog lycklig så kommer platsen att bli lycklig. Om jag bor länge nog där jag är nu kommer samma sak att hända där, kär­leken jag känner kommer liksom att gå in i väggarna.

Det låter hoppfullt.

– Ibland när jag tänker att jag är så jävla gammal och att allt bara försvinner brukar jag trösta mig med ett citat av Ovidius: »Allting förändras, ingenting försvinner.« Och så är det ju. Allt försvinner inte. Det bara förändras.