»Jag är så jävla gammal«

Peter Englunds nya bok består av 650 minnesfragment från en uppväxt i rekordårens Sverige. Vi frågade författaren varför han är så upptagen av att blicka bakåt.

Ett ständigt återkommande tema i intervjuer med dig är hur mycket du avskyr förändring. Är du en nostalgisk människa?

– Jag skulle nog säga att jag är minnesupptagen. Nostalgi är att längta till en plats man aldrig har besökt. För mig handlar det mer om att förhindra känslan av att livet rinner en mellan fingrarna. Att vara upptagen av minnen och lämningar blir ett sätt att visa att det kanske inte gör det, trots allt.

Har förändring en mer negativ klang ju äldre man blir?

– Det är absolut lättare att förknippa den med tråkig­heter. En del handlar ju också om optik. När man är tio har man väldigt mycket att se fram emot, och väldigt lite att se bak emot. Och tonåren handlar om den oerhört förhöjda livskänslan när man börjar ana att man snart har de rättigheter som tillhör en vuxen. När man har nått min upphöjda ålder har man allt mindre att se fram emot, men allt mer att se bak emot.

Du har berättat att du, när du tillträdde som ständig ­sekreterare, valde att se på ditt ­uppdrag som en ensamseglats runt ­jorden.

– När jag blev tillfrågad att vara ständig sekreterare sa jag först nej. Sedan blev jag utsatt för en övertalningskampanj, och till slut sa jag ja. En av de saker som gjorde tanken uthärdlig var just den här metaforen om världsomseglingen. Jag visste inte hur uppdraget skulle gå, jag visste att det var lite farligt och obehagligt, men som i alla världsomseglingar fanns ett slut. Jag skulle återvända till ett liv som jag tyckte väldigt mycket om, där jag bodde på landet utanför Uppsala och skrev tjocka böcker.

Men?