Du är initiativtagare till ett så kallat Live-in-lab bestående av 300 studentlägenheter. Hur kommer det att fungera?
– De flesta av våra lägenheter är vad vi kallar passiva och går via den vanliga bostadskön. Där visar vi hur ett plusenergihus kan fungera – husen kommer att vara utrustade med allt från solpaneler över hela taken till avloppsvärmeväxlare. Men det unika, jämfört med andra Live-in-lab-hus, är att vi har en lokal som är bygglovsbefriad, där vi kan bygga upp lägenheter. Dit får man ansöka särskilt om att bo, men det är bara tiomånaderskontrakt, eftersom vi ska bygga om dem varje sommar.
Vad tänker ni testa där?
– Det kan vara allt från olika energisystem, som tunnfilmssolceller som går att måla på väggar, till att de boende ska kunna styra saker själva – som att öka ventilationen med hjälp av telefonen. Byggbranschen är väldigt långsam – byggnader renoveras vart 25:e år, och ingen är intresserad av att testa vad någon orakad professor hittat på för ny grej. I alla standardavtal står det dessutom att tekniken ska vara beprövad. Vi räknar med att göra den processen cirka tio gånger snabbare. Vi kan ta in teknik som är på prototypstadiet direkt från KTH, men också testa mindre företags lösningar. Det kan också handla om alternativa planlösningar. Med hjälp av sensorer i golvet kan vi undersöka hur människor rör sig, för att förstå om dagens byggregler stämmer överens med våra behov.
Det känns som rätt privata uppgifter?
– Vi kommer att skriva särskilda avtal som säkerställer deras integritet. Sedan tvättas uppgifterna så att de inte går att härleda till en viss lägenhet. Men det är något vi också kommer att forska på – hur man ska handskas med stora mängder data i högteknologiska boenden.
I projektplanen nämns även att ni ska experimentera med yta.
– Dagens handikappregler gör till exempel att toaletten måste vara väldigt stor. Om man har ett tätskikt som inte är ett lager, utan som går att flytta, skulle man kunna ha en vägg som skjuts ut när man öppnar dörren. Man kan även tänka sig kök och sängar som fälls in i väggar. På det sättet kan man skapa yteffektiva och trivsamma bostäder på tio kvadratmeter.
Fast varför?
– Dels handlar det om att varje kvadratmeter måste värmas upp. Men det handlar också om att det tar sådan tid att få fram bostäder. Om vi kan halvera bostadsytan skulle vi få dubbelt så många lägenheter på samma tid. Tätbebyggelse främjar dessutom användadet av kollektiva färdmedel framför bilen.
Frågan är vilka som kommer att bo i de här minimala hemmen. Är det inte risk att det blir en klassfråga?
– Jag är ingen förespråkare för att stoppa in folk i burar. Om alla rika hade gett till alla fattiga hade man inte behövt den här lösningen. Men bostadsfrågan är redan en klassfråga. Ungdomar bor hemma i sina föräldrars källare, och det finns kåkstadsliknande områden i flera städer i landet. Vad är mest humant: Att bygga fina lägenheter med flexibla väggar så att vardagsrummet kan förvandlas till sovrum, eller att låta folk bo i tältläger? Om det nu måste till en sådan här lösning vill vi ju att de designas så bra som möjligt.
Man får ändå lite Big Brother-vibbar av de här lägenheterna. Vad krävs av studenterna?
– De kommer inte att vara några labbråttor, det är framför allt tekniken som mäts. De boende förbinder sig bara att varje dag ange hur de uppfattar sin boendesituation. Sedan får de vara beredda på vissa förändringar – ett år kanske de börjar i en lägenhet på 30 kvadrat, för att i slutet av året bo på tio kvadrat. Allt för att undersöka uppfattning av yta kontra hyra. Jag får mejl varje vecka från personer som undrar om de kan få bo där, för att de tycker att det låter så roligt. De känner att de vill vara med och förändra boendesituationen i Sverige.