»Jag har inget annat val än att lyckas«

Chalmers är i dag en högborg för manliga professorer. Pernilla Wittung Stafshede, professor i biokemi, ska leda världens största universitetssatsning för jämställdhet och göra Chalmers mindre grabbigt.

I dag är ni Sveriges minst jämställda universitet. Hur kommer det sig?

– Dels för att vi har många tekniska program som lockar män, men framför allt sitter problemet i väggarna. En professor här på Chalmers sa att anledningen till att vi har så få kvinnor beror på att badrummen är utrustade med för dåliga speglar. När en manlig professor drar in mycket pengar till universitet och därigenom får stor makt innebär det att han får bete sig lite hursomhelst. Vi har haft professorer som varit enormt duktiga och bidragit till fantastisk forskning, men som samtidigt trakasserat studenter. Det har tystats ner just på grund av deras ställning, och så ska det inte få vara. Många kvinnliga forskare väljer att lämna Chalmers för att de inte trivs med kulturen här. Vi har ett enormt förändringsarbete framför oss.

Det känns som om kulturen sätts redan i ett tidigt skede: nollningen.

Annons

– Visst är det så, även om det har blivit bättre på senare år. Att det ska förväntas av en ny student att häva öl och bli prövad är problematiskt. När det dessutom är många killar som går på våra program är det lätt att som tjej känna sig utanför.

Vad har du själv haft för erfarenhet som kvinna i branschen?

– Jag har ofta varit den enda kvinnliga professorn på de olika institutioner där jag jobbat. Det här yrket är mansdominerat och det finns en kultur där kvinnor blir nedvärderade. En gång när jag skulle leda ett möte på Vetenskapsakademin kom det fram en man till mig och frågade: »Var finns kaffet?« Han tog för givet att jag var sekreterare. Det finns tydliga strukturella problem där kvinnor och män behandlas olika. När jag rekryterades till Chalmers för tre år sedan insåg jag att det var grabbigare här än på något annat universitet jag jobbat tidigare. Nu tror jag att jag är rätt person att driva det här projektet. Jag är respekterad, mycket tack vare min erfarenhet och den ställning jag har i dag.

På tio år ska Chalmers gå från 14 till 40 procent kvinnliga professorer. Är det ett rimligt mål?

– Det är ett väldigt starkt mål som vi kanske inte kommer att uppnå, även om det i teorin är möjligt. Det handlar mycket om inställning och attityd. Många vill inte förändra kulturen där män är chefer. Män släpper gärna in kvinnor till en viss nivå, men vi ska inte bli för många. Då blir det farligt. Vi vetenskapsmän och -kvinnor är noga med att det ska finnas belägg för det vi säger. Men när det kommer till jämställdhet så frångår många män den forskning som finns och istället landar debatten i en fråga om tycke och smak. Men studier har till exempel visat att mer jämställda forskargrupper publicerar fler vetenskapliga artiklar i tidningar med högre standard.

Du har 300 miljoner kronor till ditt förfogande. Vad ska pengarna gå till konkret?

– Framför allt till att handplocka kvinnliga professorer med hög status. Det krävs stora startbidrag för att få skickliga kvinnor att välja just vårt universitet. Detta kommer i längden att innebära att skolan får fler kvinnliga förebilder. Dessutom ska vi introducera ett slags jämställdhetscertifiering. De olika institutionerna ska kunna få bidrag utefter hur bra de har jobbat med jämställdhet. På så sätt kan vi göra en långsiktig kulturförändring på hela Chalmers.

Är du rädd för att misslyckas?

– Ja, det är enormt mycket ångest. Det här är världens största satsning någonsin på jämställdhet i universitetsvärlden. Vi kommer att ha hela världens ögon på oss. Jag har inget annat val än att lyckas. Lyckas vi, ja då kommer vi att bli ett ledande exempel på hur man ska gå tillväga i den här frågan – vilket är en kittlande tanke. Misslyckas vi, då är det kört för jämställdheten. Skämt åsido – det här är en otrolig möjlighet att förändra universitetsvärlden för all framtid.