»Jag har inte blivit mossig«

Du slog igenom i början av 90-talet. Nu har du gjort en skiva som är inspirerad av den tiden. Längtar du tillbaka?

– Inte så att jag vill vara där igen. Snarare att jag tänker att »så var det och det var jävligt roligt«. Jag är inte så nostalgisk av mig utan slösar mer tid på att se fram emot eller vara ängslig för framtiden. Min skräck skulle vara att sitta med en gitarr och göra »det var bättre förr«-musik, men som tur är känner jag inte att jag blivit mossig utan att jag är med på kartan fortfarande.

90-talet är inte direkt ett decennium som har ett romantiskt skimmer över sig. Hur ser du på den tiden?

– Det jag minns starkast är när jag fick min första grammis. Jag grät inför hela svenska folket, för jag var så lättad över att faktiskt vara bra på någonting. Det var mäktigt att se en hel bransch stå upp och applådera. Jag får fortfarande rysningar när jag tänker på det. Annars har jag många minnen från Marie Fredrikssons etagevåning på 140 kvadratmeter med bubbelbad och stor terrass. När jag och Magnus Frykberg bröt upp 1994 stod jag utan lägenhet. Då sprang jag på Marie, som var väldigt gullig och förstående. Hon sa »jag vet hur det känns« och frågade om jag ville hyra hennes lägenhet. Att komma in där var som att komma in i ett litet slott, och det var mycket partaj och middagsbjudningar. Vi kunde skämma bort oss med att buda hem groggvirke och cigaretter mitt i natten, och så satt vi på terrassen och rökte. Sedan dess har mycket förändrats. Jag har bott i Vasastan sedan jag var tjugo och det är tydligt hur segregerat det har blivit. Förut var det mer blandat, men nu är kvarteren helt homogena. Det känns stramare och lägre i tak, utan plats för något annorlunda.