»Jag har inte blivit mossig«

Sångerskan Titiyo ser framåt med en ny skiva som skriker 90-tal.

Du slog igenom i början av 90-talet. Nu har du gjort en skiva som är inspirerad av den tiden. Längtar du tillbaka?

– Inte så att jag vill vara där igen. Snarare att jag tänker att »så var det och det var jävligt roligt«. Jag är inte så nostalgisk av mig utan slösar mer tid på att se fram emot eller vara ängslig för framtiden. Min skräck skulle vara att sitta med en gitarr och göra »det var bättre förr«-musik, men som tur är känner jag inte att jag blivit mossig utan att jag är med på kartan fortfarande.

90-talet är inte direkt ett decennium som har ett romantiskt skimmer över sig. Hur ser du på den tiden?

Annons

– Det jag minns starkast är när jag fick min första grammis. Jag grät inför hela svenska folket, för jag var så lättad över att faktiskt vara bra på någonting. Det var mäktigt att se en hel bransch stå upp och applådera. Jag får fortfarande rysningar när jag tänker på det. Annars har jag många minnen från Marie Fredrikssons etagevåning på 140 kvadratmeter med bubbelbad och stor terrass. När jag och Magnus Frykberg bröt upp 1994 stod jag utan lägenhet. Då sprang jag på Marie, som var väldigt gullig och förstående. Hon sa »jag vet hur det känns« och frågade om jag ville hyra hennes lägenhet. Att komma in där var som att komma in i ett litet slott, och det var mycket partaj och middagsbjudningar. Vi kunde skämma bort oss med att buda hem groggvirke och cigaretter mitt i natten, och så satt vi på terrassen och rökte. Sedan dess har mycket förändrats. Jag har bott i Vasastan sedan jag var tjugo och det är tydligt hur segregerat det har blivit. Förut var det mer blandat, men nu är kvarteren helt homogena. Det känns stramare och lägre i tak, utan plats för något annorlunda.

Inom dagens politiska debatt säger man ibland att 90-talet är tillbaka. Känner du av det?

– En låt på nya skivan heter Tretton procent. Den handlar om att jag ofta känner mig illa till mods – till och med personligt hotad – och då är jag ändå halvsvensk och jävligt anpassad. Det är ju kärvare om man är somalisk flykting, men ändå är det som om någon står och pekar finger i ansiktet på mig. Det var samma känsla när Ny demokrati blev stora på 90-talet. Då stod jag och femton andra personer på en dödslista och ett nazistiskt parti sa att en av oss skulle dö inom ett år. Det var jävligt obehagligt och vi började dra ner persiennerna hemma. Ingen av oss dog – tack och lov – men det var lite hårda tag.

Hur formades du av 90-talet?


Vi beklagar, men du har gått in i väggen. Dessbättre är det bara en betalvägg.

Merparten av vårt material är öppet bara för våra prenumeranter (som gör det möjligt för oss att existera). Nu hoppas vi på dig också!

Som prenumerant får du:

  • Sveriges mest prisbelönta magasin i brevlådan varannan månad.
  • Fri tillgång till alla nummer digitalt samt färska artiklar som bara publiceras på hemsidan.
  • Fri bindningstid.

Dessutom får du rabatt i vår webbshop och inbjudningar till releasekvällar samt förhandsvisningar av både film och teater.

Klart jag ska bli prenumerant!

Fakturaprenumerant?

Klicka här för att aktivera ditt konto

För dig som redan är prenumerant är det bara att logga in och botanisera i vårt digitala arkiv.

Glömt lösenord?