»Jag kunde inte äta och gick ner åtta kilo«

Trots en ansenlig mängd motgångar lyckades byggnadsingenjören Lovisa Gustafsson från Lycksele bli världsmästare i trippelhopp med hopprep.

Vad använder du för rep?

– I snabbhetsgrenarna använder jag en stålvajer med kullager i handtagen så att det ska gå så snabbt som möjligt. I trippelhoppen vill jag inte att det ska gå lika fort, så där kör jag med stålvajer med vanliga handtag.

Hur ont gör det att riva ett hopp och få stålvajern på huden?

Annons

– Det är som en stålpiska. Om repet bara snuddar fotens undersida sabbar man bågen så att vajern snärtar en på lårets baksida. Om man då har gjort ett trippelhopp och repet kommer med kraften från tre varv får man vassa blåmärken med blodprickar i.

Hur tränar du?

– Jag nöter hopprep tre gånger i veckan. Utöver det tränar jag styrka och löpning. Just trippelhopp handlar om att snurra repet under sig tre gånger under varje hopp. Man måste öva på att hålla positionen. Rör man sig bara lite i sidled hamnar händerna fel och då kan repet ta i fötterna. Och så måste man ha stor bålstyrka för att hålla kroppen spänd i luften.

Jag har förstått att Lycksele, där du bor, är en stor hopprepsstad?

– När jag var tio flyttade en hopprepstränare till Lycksele. Hon hade tävlat i EM och VM och for runt till skolor och uppmanade folk att börja träna. Hon försökte fixa ordentliga träningstider till oss, men fotbollstjejerna gick alltid före och vi fick någon trång skithall. Men när vi sedan blev ett större gäng och började tävla fattade folk att Lycksele har hopprepstjejer som placerar staden internationellt på kartan på ett sätt som fotbollslaget inte gör.

Hur länge kan man vara hopprepare på elitnivå?

– Händer, knän och fotleder tar så mycket stryk att de flesta peakar vid 17. Andra slutar när de börjar plugga. Jag är 24, och en av de äldsta i Sverige.

Varför slutade inte du när du började plugga?

– När jag tog studenten visste jag att VM skulle hållas i Hongkong året därpå. Så jag stannade ett år i Lycksele och bara hoppade och jobbade på Ica för att finansiera resan. Men efter VM flyttade jag till Umeå för att plugga till byggnadsingenjör. Då blev det riktigt tufft, faktiskt.

Varför?

– I samma veva gjorde jag en käkoperation som jag skjutit på länge på grund av hopprepet. Jag hade överbett på en centimeter och kunde inte sluta mina läppar. Efter operationen kändes det som att den fastskruvade käken satt löst, så jag höll i den när jag sprang. Jag kunde inte äta och gick ner åtta kilo. Samtidigt tränade jag inför VM, det var nog inte optimalt. Eftersom det inte finns någon klubb i Umeå fick jag träna ensam. Jag hittade en danshall dit jag kunde gå tidigt på morgonen eller under håltimmar när det inte var bokat för andra aktiviteter. Golvet har jättestor betydelse när man hoppar tripplar. Parkettgolvet i Umeå sög spänst ur en. Dessutom låg det ett tunt mjöl på det för att dansarna inte skulle fastna. Det var så halkigt att jag fick hälla vatten på golvet. Det hände flera gånger att jag satt där och grät. Jag tittade på mina resultat och insåg att jag hela tiden var sämre än mitt snitt. Jag saknade lagkamrater som stöttade. Den enda jag hade var städerskan med moppen som frågade om hon kunde flytta på min väska.

Några månader senare vann du VM med 179 trippelhopp.

– I trippelhopp hoppar alla samtidigt. När domaren blåste gick jag in i min bubbla och stirrade på en tom stol. Jag hoppade och hoppade och märkte att de andra satte sig ner, en efter en. Men det var först när de andra från klubben skrek som jag förstod: Jag har vunnit VM-guld! När jag landade på Umeås flygplats möttes jag av tidningar och TV. SVT ville att jag skulle hoppa tripplar i ankomsthallen. Men jag har aldrig hopprepet i handbagaget, för säkerhetskontrollen undrar alltid varför man har med sig en stålvajer på planet. Så vi fick vänta på väskan vid rullbandet. Sedan började jag hoppa.

Annons