»Jag kunde inte skriva en bok om hur duktig jag är«

När radiojournalisten Linnea Wikblad skulle skriva sin första kokbok gjorde hon allt för att undvika den största ­trenden bland matskribenter – präktighet.

Vad är det som är präktigt?

– Att kokböckerna handlar om hur man ska förhålla sig till det man lagar, att det är viktigt att känna en otrolig inspiration och att köpa fina råvaror. Det är som om de vill berätta för läsaren hur den ska vara. Egentligen tror jag att det handlar om att positionera sig själv som författare. Att visa hur duktig man är: »Jag har fina redskap, jag bryr mig om miljön, jag känner skillnad på bra och dåligt.« Det behöver inte vara något fel med det – det är väl en mänsklig känsla? Jag äger en massa superpräktiga kokböcker som jag älskar.

Nu ger du ut en egen kokbok. Är den likadan?

Annons

– Nej, jag ville hålla mig borta från det. Mycket kan sägas om mig, men jag är fan inte präktig. Jag har låg moral, svagt civil­kurage och är konflikträdd. Därför kunde jag inte heller skriva en bok om hur duktig jag är.

Var det svårt?

– Ja. Eftersom alla äger minst en kokbok och har sett det här präktiga språket i alla år, har de lärt sig att det är så man skriver om mat. Det var svårt att skriva en kokbok utan att själv göra likadant.

Lyckades du med det?

– Hoppas det. Jag lagade all mat i mitt kök under två veckors tid. Åtta maträtter om dagen. Det låg ständigt smutsiga kastruller och stekpannor framme. All mat fick inte ens plats i kylskåpet och köksskåpen. När jag var färdig tänkte jag: »Jag vill aldrig hacka en lök igen.« Vi fotograferade maten på balkongen. Min fotograf Sima Korenivski var grym, hon förstod precis vad jag ville förmedla. Om en bild såg för stajlad ut, som om det inte var på riktigt, sa hon: »It’s too classy, Linnea.« Vi tog bland annat med bilder på cigaretter i boken. Det är jag nervös för, eftersom det är en njutning som inte är accepterad och vanligtvis inte finns med i kokböcker. Men det kan vara en stor del av en måltid. Att sitta på balkongen med en kompis, äta en grekisk sallad och ta en cigarett efteråt. Glorious! Det kommer jag säkert att få skit för. Å andra sidan tänker jag att det är grejen med boken. Jag vill inte visa läsaren hur den ska leva.

Ibland får jag känslan av att du i bokens texter försöker ­förminska din egen mat­lagning. Skäms du för att du kan laga  mat?

– Skäms är nog fel ord, men jag blir självmedveten av verkshöjden ibland. Om jag gör en rätt som tar tio timmar att laga, måste jag förklara för läsaren att det inte är på liv och död: »Jag är inte en bra människa för att jag gör det och du är inte en dålig människa för att du inte orkar.« Dessutom går det att prata om andra saker i förhållande till mat.  Det behöver inte alltid handla om durumvete eller ekologiska ägg, utan kan lika gärna handla om hur jag mår eller vem jag är. Att laga en maträtt kan spegla ett humör, det kan vara ett uttryck för humor eller självhat – ja, för vad som helst.

Kan mat spegla självhat?

– Tvångsmässig nyttighet, till exempel. Jag kan känna det efter att ha festat en hel helg – och kanske gjort bort mig eller bråkat med någon kompis – och tänka: »Gud, vad jobbigt allt är.« Då kan det finnas ett slags ­katharsis i att straffa sig själv genom att äta kål eller grönsakssoppa. Jag vet att det inte gör någon skillnad, men jag kan känna att jag inte är värd mer. Det blir tomatsoppa och ­Uppdrag granskning helt enkelt.

Hur vill du positionera dig som kokboksförfattare?

– Jag tror att jag vill visa att jag är lite skön, att jag inte är som alla andra. Ja, att jag har ett härligt liv med mycket vänner – men att jag liksom inte håller på och skryter om det. Så jag positionerar mig absolut. Det tror jag att alla gör. Men det handlar om att hitta ett sätt att göra det på som känns lite nytt.